umea2014

Ibland undrar jag om det inte vore skönt att vara sådär riktigt Svensson... Åtminstone till synes lycklig i den vardagliga lunken, villan, volvon och vovven, men någonstans tror jag ändå att jag kommer att känna ungefär som Dennis Leary sjunger i smått genialiska visdängan Asshole... I dag är en sådan dag då jag faktiskt funderar över vitsen med kultur-idealismen när jag finner mig själv dag 6 i veckan, just hemkommen från ett regionsrådsmöte för riksorganisationen för ideella kulturföreningar, Kontaktnätet, där jag innehar en förtoendevaldpost som ordförande för Region Norra Norrland. Där andra pillar sig i naveln framför TV:n en lördag kväll har jag just avslutat motionsarbetet inför den kommande kongressen varefter jag raskt beger mig till kontoret för att skriva dagens blogg till eder. I morgon stundar arbete med programmet inför årets Kulturnatta, ett möte med mediaföreningen hethane (vars namn driver med hotmail.com för er som inte förstod det) och sedan ett intensivt eldkonst-träningspass. 7 dagar kultur i veckan, lugnt räknat.

Men klagar jag egentligen? Ja kanske lite eftersom efter år av slit så känns det ändå som att man som kulturarbetare sällan bemöts med respekt för sitt yrke. Yrke... Ja faktiskt. Och jag är beredd att kalla det yrke även i många fall då det sker på ideell basis, för det är i princip bara ett oavlönat proffsarbete i de flesta fall som sker. Och de flesta drömmer ofta om att bara få så man har råd med mat och hyra för att kunna arbeta med kultur.

Kulturarbete är ett oerhört viktigt ämne att lyfta till debatt, även om definitionen av Kulturarbetare inte är värd papperet det är skrivet på tyvärr. Kultursektorn lider rejält av någon slags allmänföreställing om att kultur inte är lika seriöst arbete som vissa andra, som att kulturarbetare på något sätt ska vara tacksamma för att man får äran att bränna ut sig i strävan att skapa glädje och upplevelser för medborgarna. Visst håller jag med om att mycket av kulturlivet kan och skall bäras på ideell basis i vårt samhälle, men det är inte det som är problemet. Jag engagerar mig varje vecka någonstans mellan 10 och 40 timmar ideellt i kulturlivet och lär nog fortsätta med det så länge jag lever och orkar. Det har aldrig varit problemet.

Jag tror heller inte att man kan förändra samhällets syn på detta över en natt eller kanske ens en livstid... Men man kan påtala det faktum att kulturarbete oavsett om det sker ideellt eller arvoderat är oerhört viktigt för samhällets välmående, kultur är vad som ger oss en relation till omvärlden, en förståelse för våra upplevelser, ett språk, en tolkning och ett innehåll.

Tyvärr är det också ofta så att kulturens utövare och arbetare slåss internt i desperationen att få bidragskronor, ersättningar för arbete, gager etc vilket ofta bara enligt mig resulterar i missriktad energi. Faktum är att jag är rätt övertygad att om arrangörerna hade möjlighet resursmässigt skulle fler musiker arvoderas, fler arrangörer anställas, bättre spelplatser uppföras men tyvärr är inte verkligheten sådan att det är möjligt. Viljan och förståelsen finns men det gäller att komma ihåg att som läget är nuförtiden är det ofta på kniven rent ekonomiskt att ens få ett helideellt arrangemang att gå runt.

Sedan uppstår situationer då utövare känner sig underbetalda, arrangörena känner sig otacksamt behandlade och uppgivna. Sådant får inte hända som regel snarare än undantag i en kulturhuvudstad tycker jag. Så vad gör man åt det? Jag har ingen universallösning, men gott och väl några funderingar på vad man kan göra i ett första steg.

Det handlar om att lyfta problemen till en nivå där man ser på dem ur vidare perspektiv. Exempelvis är det inte så konstigt att föreningar och kulturarrangörer inte samarbetar så mycket som man kan i de fall där kulturpolitiken har en födelningspolitik för medel som mest liknar att kasta in ett köttben till en hundgård. Tro fan att de utsvultna jyckarna slåss om bitarna snarare än att samarbeta som första tanke. Denna intressanta företeelse (som om man vill vara elak och konspiratorisk kan kalla härskarteknik) leder till att hundstackarna biter av varandra öronen då primärt fokus är att få en bit av benet innan det är borta, snarare än vänder uppmärksamheten mot ägaren eller om det finns andra sätt att få mat i magen utanför staketet (metafor för externa medel/bidrag). Undernärda kulturarbetare och föreningar beter sig ungefär likadant som jyckarna. Tyvärr, men med en del intressanta undantag såklart.

Vi har ett läge i Umeå i dag där vi har en av landets troligen föreningstätaste städer, en oerhört medveten och engagerad befolkning, ett av landets främsta Folkets Hus, en mängd andra institutioner för kultur inklusive en opera, tusentals (ja jag menar det när jag säger tusentals) artister/band, konstnärer, dansare och allehanda slag utövare varav många i världsklass i sina respektive genrer, stilar och former, en mängd skickliga politiker med utvecklingsvilja, en rad duktiga tjänstemän som verkligen förmår agera snabbt och kraftfullt och inte är rädda för förändring, ett samlat engagerat näringsliv som är genuint intresserade av kultur, mängder av skickliga arrangörer och andra kulturarbetare, ideella som yrkesverksamma (hatar personligen att använda begrepp som amatörer och proffs då det konnoterar helt fel saker då de baseras på mossiga definitioner).

Vad är då problemen? Jo, vi har exempelvis även bakåtsträvare, egocentriska, självgoda och arroganta politiker, tjänstemän som är mer rädda för att förlora jobbet än att göra sitt jobb, en arbetslivspolitik som jag vill mena på motverkar kulturarbetare, dumsnåla människor med fördomsfulla angreppssätt och tyvärr kan även denna lista fortsätta.

Vad gör man åt ovanstående då? Ja, i fallet hundgården så handlar det faktiskt om att metaforiskt talat se över om elefanten i buren brevid kan avvara ett enda mål så räcker det för att hundarna ska käka ett halvår... Jag hoppas jag gör mig tillräckligt tydlig i detta fall och gör jag det inte kan jag gärna delge åsikterna direkt till de som detta berör om intresse finns (och bygger på en vilja att lyssna på vad man kan åstadkomma för fantastiska resultat med bara lite tanke).

Gällande arbetsförmedlingen och hur man där behandlar kulturarbetare (eller man kallar tyvärr dem för administratörer i bästa fall såvida man inte är högutbildad alt långtidsyrkesverksam scenkonstutövare eller journalist/fotograf.... så måste man där agera politiskt för att kommunicera betydelsen att tillsammans förändra den situationen och möjliggöra för en utveckling av kultursektorn, om än liten i förhållande till andra arbetsmarknader (men gör det att den därmed inte är relevant eller viktig??!!). Om Umeå ska bli kulturhuvudstad ska vi på arbetsförmedlingen i Umeå kunna gå och i alla fall ange våra kompetenser och våra intresseområden. Jag minns själv senast för några år sedan då jag var arbetslös några månader hur förnedrande det var att inte kunna ens ange vad man arbetat med som en merit och det närmsta yrke som kunde bjudas var studieadministratör... Jag är glad att jag fann ett nytt arbete nästan direkt, ett arbete där arbetsgivaren såg andra kvaliteter.

Det är en skymf mot de som ska bygga en kulturhuvudstad att man inte kan söka arbete inom kultursektorn. För dialog nu. Det finns jobb att skapa och få inom kultursektorn. Jag har personligen detta år via mitt arbete sett till att åtta personer under 30 år fyllda har fått jobb inom kultur och mediasektorn, om än begränsade anställningar som tyvärr är det vanliga. Men om arbetsförmedlingen fått bestämma hade jag väl fått flytta till en förort till Stockholm och knappat in studiecirklar i bästa fall. Åter igen vill jag säga att jag exemplifierar med mig själv inte för att skryta över mig utan för att ställa frågan: Hur många fler som jag finns det som inte hade samma tur? Hur många finns därute som inte syns i registren när man söker efter meriter? Hur många finns därute som missar ett jobb i kultursektorn på grund av att man tappat tron på sig själv längs vägen? Farligt. Gör något åt det innan det är försent. En kulturhuvudstad ska givetvis kännetecknas av en arbetsmarknadspolitik inom kultursektorn som är proggressiv och lyhörd!

Jag återkommer i nästa inlägg med en annan utmaning...