umea2014

En skrämmande tanke som slog mig inför dagens bloggande var att om jag är med om Kulturhuvudstadsåret 2014 så har jag bott i denna stad i 20 år. Det var inte planen när jag flyttade hit. Planen var inte ens att stanna i fem år, men av någon anledning har jag blivit kvar på gott och ont. Jag har många tillfällen reflekterat över varför eftersom å ena sidan känner jag av den atmosfär som finns i staden, den atmosfär som troligen många i kultursektorn känner igen, som får oss att känna att Umeå har ett kulturliv och en kulturförankring som är fullständigt unik och fantastisk, en atmosfär som mycket väl kan vara den anda som vi alla vet både kan och bör vinna en utmärkelse som kulturhuvudstad. Vi vet alla att den kraften, eller vad jag ska kalla det, finns därute.  Jag tror få tvivlar på Umeå som samlad entitet när det kommer till förmågan att klara en sådan utmaning. Vi kan mer än så. Vi är redan en kulturhuvudstad i den bemärkelsen. Jag märker det verkligen i mitt dagliga arbete med Kulturnatta. Jag återknyter nog till det i ett senare inlägg.

Det finns dock en annan sida av myntet. Samma sida som i samma andetag jag känner wow även känner en avsky och en uppgivenhet gentemot detsamma kulturlivet. Samtidigt som man ser möjligheter känner man också omöjligheten att få gehör, en plats och en möjlighet till självförverkligande. Alltför ofta har jag känt den kväljande känslan av att stå med mössan i handen för att be att få några ynka kronor till ens förening för att vara del av denna stad som skryter med dess mängd ideella eldsjälar, ungdomlighet och spirande kulturliv, och det är inte alltid så inspirerande. Att förankra, slita, diskutera och lobba för att få ynnesten att uppfylla kulturpolitiska mål till punkt och pricka och möjligtvis ha råd att köpa dasspapper till kansliet. (SERIÖST talat.. tyvär). Att slita varje dag i timmar och åter timmar för att ungdomsföreningarna i denna stad ska ha en plats att komma till med en gammal dator, en skrivare och ett rum där de får vara, planera, känna sig i alla fall lite betydelsefulla när de brinner av idéer, kreativitet och arrangemangsvilja. Att själv slitas mellan viljan att stanna i två timmar, lyssna och hjälpa, kontra att nervöst undra om man själv ens har jobb om två månader för att finansieringen alltid är för skral och inga långsiktiga beslut går möjliggöra...  För tyvärr behöver även en kulturarbetare äta, dricka och sova, trots att vi är fantastiska och ideella eldsjälar...

Mest tydligt blir det i vardagen i denna kulturhuvudstad när man dagligen faktiskt slås av hur illa beskrivningen av kulturlivet i Umeå rimmar med den verklighet så många kulturarbetare, arrangörer och utövare står inför. Visst har jag själv varit med om många orätter och situationer där jag undrat över hur snedfördelade resurserna inom kulturpolitiken i denna stad är och hur illa de slår gentemot gräsrötterna, men trots allt känns det som att man accepterat det - vant sig vid det som att det är naturligt - och tyvärr inte reagerar nämnvärt längre.

Men det som påminner mig och stör mig är de små sakerna, de små tecknen som framför allt syns bland subkulturerna, bland de ungdomar som just börjat arrangera, bland de som nu står där jag var för 10 år sedan. Jag undrar om dom är kvar 2014? Det är oerhört viktigt för en kulturhuvudstad att dessa ungdomar verkligen känner sig välkomna och med på tåget redan nu och inte år 2010 (eller när det nu beslutas).  För en ung nybliven arrangör på 18 år är det nog inte så spännande att visionera om år 2014, det lär tyckas vara en evighet bort. Nej, det är nog mer relevant att kunna titta några månader framåt och känna hopp om en nära framtid, att man betyder redan i dag och att de etablerade i kulturvärlden verkligen vill att de unga ska vara med på resan fram till 2014. Här gäller det att inte bara prata utan även agera.

Här kommer jag fram till detta kapitels poäng: Umeå 2014 måste givetvis lyckas externt med att berätta om, beskriva och sälja Umeå som Kulturhuvudstad, men för att faktiskt klara av uppdraget såsom man i visionen berättar så krävs att man internt (dvs här i Umeå gentemot det samlade kulturlivet i dess bredaste bemärkelse) ser till att kampanjen och processen ska kännetecknas av hopp och framtidstro, arbeta med att skapa förutsättningar för kontinuitet, uppbyggnad och förverkligande för kulturutövare, anordnare och kommunens medborgare. Fredrik Lindegren (en av projektledarna för 2014 om nu någon missat det? ) har en dylik tanke har jag förstått och jag hoppas att styrgruppen för 2014 verkligen anammar detta och sätter fokus på frågan. 

Alla vi som verkar på olika nivåer i Kulturlivet tror jag behöver känna att vi är trygga, att vi har möjligheter och sannolikheter att vara med på resan mot 2014 om vi ska kunna satsa. Alltför många är upptagna med att oroa sig för nästa års bidragsfördelning, för nästa månads hyra, för nästa månadsinkomst, för att ha råd att reparera den där förstärkaren i replokalen, för att arrangemanget nästa vecka ska gå runt osv osv. Eldsjälar är bra, men de behöver bränsle för att inte brinna ut, tappa gnistan och framför allt behöver man inte blåsväder hela tiden utan ibland få ta fyr i lugn och ro för att flamma upp. Jag kan ju påminna om att historien även sett eldsjälar... som bränts ut, slocknat alltför tidigt och i vissa fall alltför dramatiskt och tragiskt. Och på ett metaplan har världshistorien sett eldsjälar av andra arter. Samma drivkrafter i grunden, men utan hopp, utan trygghet och med ett utanförskap. Jag vill inte se fler sådana.

Att veta att vi har en reell och en hyfsad grundrygghet att kunna verka vidare i denna stad under vettiga villkor, samt möjlighet att utvecklas såväl inom verksamheten som personligen och som organisation, är grundförustättningarna för att vi ska kunna bygga en kulturhuvudstad tillsammans.

Tyvärr så är det ännu lite väl mycket att "alla ska bidra", men med vad? Vad ska vi göra bättre? Vad ska vi göra ännu mer? Dygnets ideella timmar tar faktiskt slut någon gång men likt ohyra kliver vi upp i morgon igen och fortsätter strävan och faktiskt gläds åt att trots allt så bor vi ändå i en av landets bästa, om inte landets främsta, kulturhuvudstad.

Hoppet är åter, jag slutar där jag började. Status quo.

Kluvet? eller hur? Ambivalens är enligt mig ofta positivt såvida man har medvetenhet. Annars slutar man bara upp som alltför självgod och mossig.

Så.. stannar jag till 2014?
Vad gör jag då?

Ja jag vet att detta inte är en fråga för Kulturhuvudstads projektgrupp att lösa själva, snarare hävdar jag att det är dags för en förnyelse av kulturpolitiken som satsar på vår mångfald, bredd på ett för samtiden och den pågående verksamheten relevant sätt där effekterna ska vara synbara inom en mycket mycket snar framtid. Då kan vi alla göra resan till 2014 och verkligen göra skäl för klyshan "Vi vinner i Umeå!". Då kommer dessa idella krafter man talar om att kunna mobilisera, att orka ta i lite mer och att känna sig delaktiga. De krafter man då släpper loss är enorma.

Blev mer kulturpolitik i dag, men det kan väl inte skada här va...