umea2014

The Koo-Koo's live på Verket


Är jag helt och hållet onormal som tycker att spela i band är det bästa som finns? En massa killar håller förstås med, men som tjej? Ibland undrar jag. Tio år efter att She's got the beat bildades finns så sorgligt få band med tjejer i Umeå. Jämställdheten på stans och landets scener har hunnit bli en het potatis, en pk-fråga, för att sen dö ut som en alltför tung debatt om ingen orkar peta i. Ingen orkar ta ansvar, vare sig klubbar, skivbolag eller bokningsbolag.

Fortfarande finns inget annat stort rockband med enbart kvinnliga medlemmar förtom Sahara Hotnights i Sverige. Är verkligen behovet mättat sen, och vem styr behovet? Har publiken verkligen en sån omättlig törst efter killar med skinnpaj och gitarrer, medan det räcker med Sahara Hotnights, sen orkar vi inte med fler brudar som tassar på detta så inbitet manliga område? Jag tror inte det är så. Det fegas på alla plan.

Är ni tjejer som spelar i ett band ihop så får ni finna er i vissa saker. Ni får finna er i att det ni gör betraktas som lite gulligt sådär, och inte "på riktigt", som om ni hade varit killar. Ni får även finna er i att benämnas utefter kön, och inte efter hur ni låter. Det finns ett ord för det, ett ord ni kommer få höra till leda: Tjejband. Det mest förhatliga ord jag vet. Så marginaliserande, som om det vore en egen genre. Rockband, popband, bluesband, punkband, tjejband.... Det säger inget om hur ni låter, men visar tydligt att ni avviker från normen: killar. De kan å sin sida spela vilken musik som helst, medan ni tydligen bara kan spela "tjejmusik".

Jag började engagera mig i de här frågorna för fem år sen, i samband med att jag själv bildade mitt första band, och flyttade till Umeå. She's got the beat var nu som då en feministisk musikförening, som syftar till att främja kvinnliga musiker. Där togs jag emot med öppna armar, och jag är dem evigt tacksam för det underbara forum för systerskap som det innebar för mig. Föreningen har alltid varit väl ansedd lokalt och nationellt som viktig, och vi har bidragit till att öppna ögonen för de frågor vi företräder. Samtidigt har engagemanget inom föreningen haft sina toppar och dalar, med generationskiften och skiftande kommunalt stöd. Idag, fem år efter att jag gick med i föreningen, finns det färre band med tjejer som lirar än vad det gjorde då i stan. Jag vågar påstå det. Det känns på så vis mer tungrott än nånsin att jobba med det här.

Musikvärlden är bara så långt efter samhället i övrigt! Sen jag började jobba på Studiefrämjandet i höstas har jag getts alltmer utrymme att jobba med de här frågorna inom musikverksamheten. Jag har bland annat gett föreläsningar inom området, vilket varit jättekul! Jag har själv varit med om att killar i förband på turnéer kommit fram och frågt oss i mitt band vem av oss som spelar bas. När jag räcker upp handen så vänder de sig istället till min pojkvän, gitaristen, och frågar honom vilken input de ska använda på förstärkaren. Sånt är inte ovanligt. Jag förvänts alltså inte veta hur förstärkaren funkar trots att jag är basist.

Mitt råd till er killar är: Skärp er! Ifrågasätt era normer och fråga er om ni själva har några kvinnliga musikaliska förebilder? Om inte, så varför? Mitt råd till tjejer är: Skärp er ni också, för fan! Det finns Typ två förstärkta band bestående av bara tjejer som verkligen vågar satsa på musiken i Umeå idag: The Bombettes och The Koo-Koo's. Det måste välfinnas fler som är peppade? Ni är så viktiga! Just DU kan bli förebilden som får fem nya tjejer att börja spela! Så skit i att få VG på tentan, fika med polarna tre timmar om dagen, följa Grey's Anatomy eller vad som nu tar upp din vakna tid och visa att du vågar ta den där platsen, att "rockstjärnedrömmen" får lov att vara viktig. För din skull, och för den skillnad DU kan göra!

Mitt hopp går till en ny generation, då jag upptäckt att det finns en helt bunt 90-talisttjejer som bildat band i Umeå. När de börjar ta sig ut och spela kan det börja hända spännande grejer med Umeås musikliv.