umea2014

Det är inte så lätt att hinna med att blogga. Kanske har jag för stor prestige i mitt skrivande, vill liksom inte skriva direkt på bloggen utan vända och vrida lite på orden. Ungefär som när jag skriver krönikor i VK. Det är bland det roligaste och bland det svåraste jag gör. Som akademiker är jag inte van att hålla mig till 3 000 tecken, inte heller att skriva utan att referera till andras arbeten hela tiden. I en krönika måste man vara slagfärdig och inte för omständlig, då kommer man ju aldrig fram till något alls innan det har gått 3 000 tecken. Men en krönika läser ju faktiskt människor, till skillnad från de vetenskapliga artiklar som jag kämpar för att publicera. Jovisst läser väl en och annan även mina akademiska alster, men inte tillnärmelsevis lika många som de som läser mina krönikor. Och att få säga vad jag vill, hur jag vill. Pendla mellan det lilla och det stora. Det är en ära att få vara fristående krönikor och det har också blivit en del av min ambition att utveckla mitt skrivande. Kanske ska det inte bara bli akademiskt skrivande i framtiden utan även något annat skrivande. Vi får se. Fick ytterligare inspiration till det idag eftersom jag mötte en spännande författare.

Vi hade Susanna Alakoski på besök på mitt jobb idag, på Centrum för genusstudier närmare bestämt. Hon pratade på ett seminarium som vi hade arrangerat för att försöka sprida budskapet om att det både är himla roligt och himla viktigt att läsa genusvetenskap. Susanna är ju författare och kanske mest känd för sin debutroman, Svinalängorna, som kom 2006 och som också fick Augustpriset. Hon har även publicerat tre antologier varav den senaste heter Fejkad orgasm (och du som missade hennes framträdande på Pilgatan ikväll kan komma på universitetet imorgon kvart över tio så får du höra henne och en av medförfattarna Hildur Kalman prata om boken, platsen är Samvetet, våning 5 i samhällsvetarhuset).

Susanna är också alumn hos oss, hon har läst A, B och C kurserna i genusvetenskap och det var verkligen intressant att höra henne berätta om hur dessa kurser i mångt och mycket förändrat hennes liv. Mycket ilska och depressioner har kunskapen fört med sig – något som jag tror att hon delar med många andra, inklusive mig själv. När man får upp ögonen för att samhället så totalt är impregnerat av föreställningar om kön, om kvinnligt och manligt, och att dessa föreställningar är så intimt sammankopplade med makt och tolkningsföreträde blir man ganska matt. Fast efter ett tag brukar man också bli både stridlysten och analytiskt och förhoppningsvis också hitta kanaler där man kan få användning för sina nya kunskaper.

Susanna menade att de flesta av hennes böcker förmodligen inte hade kommit till om hon inte hade läst hos oss i mitten av nittiotalet, och eftersom jag även var lärare på centrum under den tiden så kändes det ju jättekul. Hon sa bland annat att hon kom ihåg en sak som jag hade sagt: - Jag forskar för att jag vill förändra världen. Det är något jag ganska ofta brukar säga för det är också så jag känner. För mig är forskning att vilja något annat med världen. I sig en politisk strategi, som inte behöver ha ett dugg med partipolitik att göra.

När vi sedan pratade efter seminariet så kom vi in på en av Susannas böcker som heter Tala om klass, en bok där femton kvinnor skriver om sina klassresor. – Den måste jag läsa, sa jag. – Jag har ju också gjort en klassresa. – Då förstår jag varför du pratar om att du vill ändra världen, sa Susanna. – Det är typiskt arbetarklass, det är det vi vill – ofta undermedvetet – när vi strävar på i klassresan.

Det är sällan jag får en total aha-upplevelse, men idag hände det. Jag har aldrig tänkt på min klassresa på det sättet, faktum är att jag nog reflekterar över den allt för lite, men Susannas analys var klockren. Vad insikten kommer att betyda har jag just nu ingen aning om, men det känns som något stort.

Nu knyter jag ihop dagens säck utan att granska bloggtexten nåt vidare. Ni får stå ut med det.