Ljuset
Äntligen hemma i ljuset igen! Inget fel på storstaden, men efter några dagar längtar jag hem till lugnet och inte minst under den här årstiden. Ljuset under maj-juni är helt bedövande vackert och inte minst inspirerande. Man behöver inte sova lika mycket, kvällarna blir längre och fylls inte minst av skrivande, som just nu.
Något jag vet att jag kommer att sakna i början av juni är kammarmusikfestivalen. Jag älskade de sena konserterna, både i Backens kyrka och i Black box. Försommarljuset la en slags mytisk stämning över hela festivalen och gjorde att man bara ville ha mer musik, mer upplevelser. Det har blivit något särskilt med Umeås festivaler på senare år. Gränsöverskridandena och utmaningarna har blivit fler, något som också präglade kammarmusikfestivalens sista år. Visst var det kammarmusik men det fanns också annat, som jazz och annan mer nutida musik. Igår hyllade jag MADE festivalen, och jag har inte ändrat mig. Men jag vill också ha en kammarmusikfestival och tror nånstans att Umeå klarar av även en festival i juni.
Men det finns ju mer än festivaler. Körkonserter till exempel. Jag är själv en inbiten körsångare sedan många år, och sedan 1993 sjunger jag alt i Oratoriekören. Att framföra musik tillsammans i en kör är bland det roligaste som finns! Och frisk blir man tydligen också har jag hört. Veckans repetition är alltid veckans andningshål. För mig som jobbar som forskare och tillbringar dagarna skrivandes eller pratandes och dessutom nästan alltid tar jobbet med mig hem är detta mer än välbehövligt. På nåt sätt så blir allt annat ointressant när uppsjungningen börjar. En kör som består av sjuttio sångare är också en mäktig upplevelse – både att vara i och att lyssna på. Och så är det något med den sociala dimensionen i en kör. I kören har jag lärt känna personer som jag förmodligen inte skulle ha träffat på annars. Vi jobbar med olika saker, våra andra intressen är olika och i vår kör har vi ett åldersspann mellan 17 och 77 tror jag.
Sedan 2001 är Jonas Östlund vår dirigent och med Jonas har också Oratoriekörens musikaliska utveckling tagit fart på allvar. Vi gör både de stora verken som Johannespassionen och Mozarts Requiem, ofta tillsammans med musiker från Symfoniorkestern och professionella solister, men vi sjunger även ny musik och a capella stycken. Som amatör är det också en lyx att få jobba tillsammans med proffs. Mats Carlsson som är tenor har sjungit med oss ett flertal gånger, inte minst har han rest hit varje långfredag i fyra år för att sjunga med oss just i Johannespassionen. Han har en fantastisk röst! Kolla in hans hemsida och beställ hans CD! Han blev Jussi Björling stipendiat förra året och det kan man verkligen förstå när man hör honom.
http://www.matscarlsson.net/
Nu på lördag kl 18 i har ni alla chansen att höra oss framföra stycken av Mendelsohn som i år skulle ha fyllt 200 år. En perfekt start på en lördagskväll! Plats Stadskyrkan och så kostar det inget – bra va?!
Något jag vet att jag kommer att sakna i början av juni är kammarmusikfestivalen. Jag älskade de sena konserterna, både i Backens kyrka och i Black box. Försommarljuset la en slags mytisk stämning över hela festivalen och gjorde att man bara ville ha mer musik, mer upplevelser. Det har blivit något särskilt med Umeås festivaler på senare år. Gränsöverskridandena och utmaningarna har blivit fler, något som också präglade kammarmusikfestivalens sista år. Visst var det kammarmusik men det fanns också annat, som jazz och annan mer nutida musik. Igår hyllade jag MADE festivalen, och jag har inte ändrat mig. Men jag vill också ha en kammarmusikfestival och tror nånstans att Umeå klarar av även en festival i juni.
Men det finns ju mer än festivaler. Körkonserter till exempel. Jag är själv en inbiten körsångare sedan många år, och sedan 1993 sjunger jag alt i Oratoriekören. Att framföra musik tillsammans i en kör är bland det roligaste som finns! Och frisk blir man tydligen också har jag hört. Veckans repetition är alltid veckans andningshål. För mig som jobbar som forskare och tillbringar dagarna skrivandes eller pratandes och dessutom nästan alltid tar jobbet med mig hem är detta mer än välbehövligt. På nåt sätt så blir allt annat ointressant när uppsjungningen börjar. En kör som består av sjuttio sångare är också en mäktig upplevelse – både att vara i och att lyssna på. Och så är det något med den sociala dimensionen i en kör. I kören har jag lärt känna personer som jag förmodligen inte skulle ha träffat på annars. Vi jobbar med olika saker, våra andra intressen är olika och i vår kör har vi ett åldersspann mellan 17 och 77 tror jag.
Sedan 2001 är Jonas Östlund vår dirigent och med Jonas har också Oratoriekörens musikaliska utveckling tagit fart på allvar. Vi gör både de stora verken som Johannespassionen och Mozarts Requiem, ofta tillsammans med musiker från Symfoniorkestern och professionella solister, men vi sjunger även ny musik och a capella stycken. Som amatör är det också en lyx att få jobba tillsammans med proffs. Mats Carlsson som är tenor har sjungit med oss ett flertal gånger, inte minst har han rest hit varje långfredag i fyra år för att sjunga med oss just i Johannespassionen. Han har en fantastisk röst! Kolla in hans hemsida och beställ hans CD! Han blev Jussi Björling stipendiat förra året och det kan man verkligen förstå när man hör honom.
http://www.matscarlsson.net/
Nu på lördag kl 18 i har ni alla chansen att höra oss framföra stycken av Mendelsohn som i år skulle ha fyllt 200 år. En perfekt start på en lördagskväll! Plats Stadskyrkan och så kostar det inget – bra va?!
Kommentarer
Trackback
