umea2014

I dag är sista dagen för mitt kulturbloggande. Om ni har följt mig under veckan har ni märkt att jag har fokuserat på muntligt berättande. Det är viktigt att vi berättar och lyssnar till varandras berättelser. Nu ska ni få höra den rysliga berättelsen om mitt allra första muntliga framträdande. Det är lite långt, men jag kan trösta er med att i verkligheten varade det i en evighet.

FRÖKEN HIORT OCH GEORGE WASHINGTON

Fröken Hiort var i 35-årsåldern. Hon var lång och smal, hade allvarliga, blågrå ögon, stora, ljusbågade glasögon och uppkammat, ljuslockigt hår. Hon gick alltid klädd i figursydd dräkt med rak kjol - i svart- och grönnoppig ylletweed, i blyertsgrå stadig bomull eller i blågrå terylene - och bar i regel svarta promenadskor till. Alla dräktjackor hade fickor där hon förvarade små gula blyertsstumpar. Hon var den enda lärare som alla elever i läroverket hälsade på. Sån respekt visade man annars bara skolans rektor, Nils Eriksson, som alla kallade ”Hinken” fast ingen visste varför. Ingen i klassen skulle ens ha kommit på tanken att prata på fröken Hiorts lektioner utan att först ha fått ordet. Hon var skicklig, fordrande och rättvis. Vi dyrkade henne.

   När fröken Hiort lämnade tillbaka uppsatser delade hon alltid ut en stencil med felaktiga meningar som hon valt ut bland uppsatserna. Det gällde att inte ha kommit med på listan! Vi rättade meningarna tillsammans på tavlan, och sen fick vi själva ta itu med felen i våra egna uppsatser, som var markerade med rödpenna. Vi tvingades att lära av våra misstag för fröken Hiort samlade in skrivböckerna ända tills hon var nöjd med våra ändringar. Vi brukade få ett dussin främmande ord i hemläxa också.

   Vi gick i skolan även på lördagar, och varje lördag hade vi frågesport på grammatik. Man fick 2 poäng om man kunde svara på sin egen fråga själv och 1 poäng om någon i laget svarade rätt. Vi kunde skilja mellan åtta olika slags attribut, bland annat epitet, och vi visste vad ett determinativt pronomen var. Modala hjälpverb hade vi inga problem med heller och om fröken Hiort frågade efter de koncessiva konjunktionerna så fick hon höra dem. Till och med vår klasskamrat Bullen, som på de övriga lektionerna satt och tuggade på en tändsticka och svarade ”Äh” på alla frågor och grimaserade, satt på fröken Hiorts lektioner upprätt på stolen och förklarade artigt vad som menas med objektiv predikatsfyllnad. När vi var tolv år hade vi kunnat tävla med vilken gymnasieadjunkt som helst i grammatik därför att fröken Hiort förväntade sig det av oss, och vi tyckte att grammatik var roligt.

   Men det fanns en sak på svensklektionerna som alla fasade för. Fröken Hiort hade bestämt att varje läsår skulle alla få träna sig i att hålla föredrag. Jag var elva år på våren i 1⁵:an (ettfemman) när jag skulle hålla mitt första föredrag. Det skulle handla om ”George Washington”.

   På skolbiblioteket fanns två små böcker om Washington som jag lånade hem. Den mindre boken med flest sidor – som ingick i Barnbiblioteket Saga - hette ”Amerikas hjälte George Washington” och var tryckt 1921. Den var väldigt tråkig men hade trevliga tuschteckningar. ”De 13 stjärnornas hjälte” från 1946, som var ”en romantiserad skildring av George Washington och hans tid” var ganska rolig att läsa men innehöll bara en enda illustration. Det var en stilig bild av George Washington sittande till häst med draget svärd och med stjärnbaneret i bakgrunden. Längst bak i den boken fanns en förteckning över viktiga händelser i Washingtons liv. Den brydde jag mig inte om. Jag tyckte det var alldeles för mycket prat om trupper och befälhavare.

   Det var slut på rasten och den hemska stunden för mitt föredrag hade kommit. Fröken Hiort satte sig längst bak i klassrummet och jag gick fram till svarta tavlan. Det var där man skulle stå när man höll föredrag. Raskt stökade jag undan det jag kände på mig borde sägas: ”George Washington föddes 1732 och är känd för att ha infört demokrati i Amerika, valdes till landets första president 1789, blev omvald 1792, lämnade presidentposten 1797 och dog 1799.” Så långt verkade både fröken och klasskamraterna nöjda med det friska tempot.

   Sen övergick jag till det som intresserade mig. Det var bara två saker, Washingtons sista dagar och hans testamente. Jag avslöjade att den 12 december 1799 kom Washington hem från en ridtur huttrande efter ett par timmar i snöyra, hagel och regn. Jag citerade direkt ur den mindre boken: ”Generalen kom hem, våt och med snö i de gråa lockarna, men emedan man fått vänta på honom med middagen, ville han inte ge sig tid att ömsa kläder. Han försäkrade att den tjocka överrocken hållit honom både torr och varm.” Jag tittade menande på mina klasskamrater för att understryka Washingtons nobla karaktär men jag kände mig inte helt säker på att de hade uppfattat den. Jag fortsatte: ”Följande dag hade han ont i halsen, men han gick ändå ut på eftermiddagen, och på kvällen var han glad och munter som vanligt, då inga främmande voro närvarande. Han läste tidningarna, och när han fann något roligt, läste han det högt för fru Washington, så mycket som hans heshet tillät honom.”

   Stolt anförtrodde jag mina klasskamrater en liten detalj från den andra boken. Jag förklarade att Washington trots sin heshet hade smugit sig ut därför att han omöjligen kunde ge sig iväg på ”den stora långresan” utan att riktigt säga farväl till sin kära trädgård. Klasskamraterna stirrade på mig med uppspärrade ögon och jag hoppades att de var nyfikna på fortsättningen: ”På natten blev han mycket sjuk, men han ville inte störa någon. Han led av feber och andnöd. På morgonen tillkallades dr Craik, och senare på dagen ännu ett par läkare. Flera försök gjordes att lindra hans svåra plågor men förgäves. Det onda i halsen förvärrades alltjämt.”

   Vid det här laget harklade sig flera av klasskamraterna med en inlevelse som om de hade smittats av Washingtons halsont. Mina blickar drogs till den fina tuschteckningen på högersidan, ”Washingtons dödsläger”. Blundande låg Washington där i sin säng med lakanet uppdraget ända till hakan. Vid hans sida satt fru Washington i volangprydd, fotsid klänning och med en rynkad mössa på huvudet och bredvid henne en läkare, oroligt framåtlutad. Bakom dem båda stod ytterligare en läkare. Alla tre såg mycket allvarliga ut. Jag hade fäst mig vid orden ”Flera försök gjordes att lindra hans svåra plågor” och plötsligt fick tuschteckningen framför mig liv. Jag föreställde mig att Washington lade upp händerna på täcket, och jag beskrev i detalj för mina klasskamrater hur fru Washington smekte makens gulnade händer, där svetten pärlade som daggdroppar över de upphöjda blodådrorna, som ringlade som blå daggmaskar på expresidentens leverfläckade händer. Jag var djupt gripen och lämnade inte en svettdroppe onämnd. Högljudda stönanden från klasskamraterna ackompanjerade nu Washingtons lidande. När jag hastigt tittade upp från boken lade jag märke till att även fröken Hiort hade ett plågat drag över sig.

   Med stor självövervinnelse slet jag mig från tuschteckningen och läste mig till att det inte var fru Washington utan sekreteraren som försökte lyfta upp den sjuke för att han skulle kunna andas lättare. Det berättades också att en av tjänarna hade varit inne i sjukrummet nästan hela dagen och förblivit stående men att Washington märkt detta och vänligt bett honom att sätta sig.

   - Det var negerslaven Christopher, viskade jag rörd, för det hade jag läst i den andra boken.

   ”Jag kan snart inte andas längre”, sa Washington, och luften i klassrummet kändes också tung att andas.

   Doktorerna vid Washingtons sjukbädd satt försänkta i sorg, och mina klasskamrater hade också gått in i något slags dvala. Jag lät Washington dö med ett kortfattat:

   - Det var den 14 december 1799 som den gamle generalen hemförlovades.

   Tanken på negerslaven Christopher hade påmint mig om Washingtons testamente. Washington önskade att lagstiftarna skulle avskaffa slaveriet, förklarade jag, och i testamentet hade han skrivit att alla hans negerslavar skulle friges efter fru Washingtons död. De gamla och de föräldralösa skulle få ett rikligt underhåll, lade jag till och vacklade ner till min bänk och satte mig.

   Vid det här laget låg klasskamraterna som döda på bänkarna. Alla föredrag hittills hade tagit 15-20 minuter. Jag hade nu fyllt 45 minuter med Washingtons sista dagar, med särskild betoning på fru Washingtons handpåläggning. Fröken Hiort brukade i vanliga fall tacka och särskilt nämna några saker som vi hade fått lära oss av det aktuella föredraget. Den här gången strök hon sig bara över pannan och flämtade:

   - Nu tar vi rast!

   De flesta av oss klasskamrater följdes åt ända till studentexamen på reallinjen. Det var våren 1953 som jag höll mitt föredrag om George Washington. Tjugosju år senare firade vår klass, tillsammans med parallellklasserna, 20-årsjubileum av studentexamen. På kvällen var det middag med dans på Sävargården. Framåt småtimmarna hände det sig då att inte mindre än tre av mina manliga klasskamrater, en i taget och oberoende av varandra, tog mig avsides. Alla tre sa nästan ordagrant samma sak så jag nöjer mig med att berätta vad den förste av dem sa. Han ville äntligen få tacka mig för att jag hade betytt så mycket för honom i hans arbete, sa han. Jag gapade av förvåning och tänkte att han måste ha hunnit svepa många glas. Han talade om att han hade haft stora framgångar i sitt yrke och snabbt avancerat i tjänsten. När han nått en viss position hade han blivit tvungen att tala inför stora grupper. Första gången han skulle hålla ett anförande inför en större församling hade han varit så rädd att han hade trott att han skulle svimma. Han hade sett ut över åhörarna och tänkt att han aldrig skulle klara det. I det här svåra ögonblicket hade jag plötsligt dykt upp i hans minne, sa han, och han hade övervunnit sin rädsla genom en trösterik tanke. Han spände ögonen i mig:

   - Hur illa det än gick, tänkte jag, så kunde det aldrig bli lika djävligt som ditt föredrag om George Washington på Hiortans lektion!

Tack för att jag fick blogga! Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera allas vår jazzmusiker, pianist och kompositör Birgit Lindberg till Minervapriset och min brorson Björn till bronset i sprint i går i skidskyttevärldscupen i Hochfilzen! Det var ni värda! Varma gratulationer, Birgit och Björn!

Karin