umea2014

Jag heter Karin Ferry. Jag arbetar som dramapedagog och är berättare på fritiden, men det får jag berätta mer om en annan dag. När jag tittade på Nobelfirandet i TV blev jag nostalgisk och fick sån lust att berätta egna minnen från Nobelfesten.

   Året var 1965, det år då Michail Sjolochov var litteraturpristagare, och jag var inbjuden till Nobelfesten av dåvarande kårordföranden i Uppsala Studentkår, Lennart Hedqvist, fortfarande moderatpolitiker i Uppsala. Han hade just gjort slut med fästmön och bjöd mig i stället.
   - Jag misstänker att du äger en långklänning, sa han, och det hade han rätt i.
   Jag hade redan varit på flera baler och ägde en ljusgrön, ärmlös silverlaméklänning, silverskor och silverväska.

   Jag hade sett i Svensk Damtidning att de kungliga damerna bar diadem så jag gick till Tempo och köpte ett diadem i bergkristall med matchande örhängen och för säkerhets skull en stor uppsättning hårnålar. Jag inhandlade även äkta glacéhandskar med små pärlemorknappar. Kronan på verket var ett antal breda ”orienteringsband” i siden som jag fått som stipendiat på olika nationer i Helsingfors. Jag sydde ihop dem över ena axeln och fäste ihop andra änden på höften med en praktfull brosch i ametist med 39 små äkta pärlor runt. Broschen hade jag ärvt av min morfars syster Tora, som fått den i present när hon var guvernant hos en förmögen familj i Sundsvall. Jag kände mig som en prinsessa!

   Lennarts klädsel gick inte av för hackor den heller. Uppsala universitets rektor, Torgny Segerstedt, brukade vid festliga tillfällen bära ett bronsfärgat halsband som bestod av en kedja av länkar och en platta med ca 8 cm diameter. Almqvist & Wiksell, företaget som tryckte almanackor på den tiden, hade på skoj till studentkårens ordförande donerat ett jättesmycke som skulle bräcka av rektors, en enorm, tjock silveruggla, säkert ett par decimeter hög och nästan lika bred, med en kedja av stora silverkläppar. När Lennart hängde på sig ugglan höll han på att ramla framlänges. För att skapa lite jämvikt fick kedjan hänga som en hängmatta på ryggen, hastigt fastsydd av mig på frackens axelparti, vilket gav ugglan en lite mer upphöjd position på frackbröstet. Vår klädsel kom att få konsekvenser.

   Först var det prisutdelning i Konserthuset, sedan Nobelbankett i Stadshuset. På den tiden var det dukat för hedersgästerna i Gyllene salen och för studenterna i Blå hallen. Samtliga kårordförande med damer var inbjudna bland hedersgästerna men var lägst i rang förstås och därför placerade vid småbord längs balustraden utanför själva salen och med strålande utsikt över havet av studenter i Blå hallen nedanför. Vi roade oss kungligt. En fantastisk gammal servitris försåg oss oavbrutet med champagne, och stämningen vid bordet var olympisk. Till förrätt vill jag minnas att vi fick en medaljong med Nobels porträtt, kommer inte ihåg vad den var gjord av, och till huvudrätt sjötunga i en rullad. Efterrätten var den berömda Nobelglassen. Festen pågick kl. 19-1. Middagen tog exakt två och en halv timme inklusive talen. När Sjolochov talade följde vi med i texten, som delats ut vid varje kuvert.

   Efter middagen avlägsnades alla bord och Gyllene salen förbereddes för dans. Den enda underhållning som förekom var en studentuppvaktning omedelbart efter middagen, då ett antal studenter stod i trappan och sjöng några sånger. Inför studentuppvaktningen strömmade gästerna från Gyllene salen ut på ett smalt led, i rangordning med de kungliga först. En särskild matta för de kungliga var placerad vid balustraden. Studentkårsordförandena med damer gick sist i det långa ledet, som allteftersom spreds ut längs balustraden i rad efter rad.

   När Lennart och jag kom gående, han med den jättelika silverugglan på bröstet och jag med diadem och breda sidenband på snedden, hände något märkligt. Människorna vek åt sidan med en lätt bugning. Vi bytte en snabb blick, höll masken och gick vidare. Hela tiden öppnades vägen framför oss. En äldre dam stack fram huvudet och frågade nyfiket vilket land vi representerade. Jag mumlade svårtydbart och log och fortsatte gå. Plötsligt hade vi kommit fram till balustraden. På min högra sida stod prins Bertil och bortom honom de övriga kungliga. Jag kikade ner och såg att han stod på en ljusblå ryamatta med gula kronor. Plötsligt kom ett tryck från vänster så att jag ofrivilligt puffade prins Bertil i sidan. Svimfärdig av skam sneglade jag på honom, och han log roat. Jag kände lust att hoppa ner i Blå hallen. När jag hämtat mig från chocken kom en ny knuff från vänster som fortplantades från mig till prins Bertil. Den här gången såg han milt förebrående på mig. Kameror blixtrade, och jag försökte böja mig i en båge åt Lennarts håll för att inte komma med på fotona. Jag såg framför mig hur jag de närmaste veckorna skulle bli tvungen att förklara hur jag hade hamnat bredvid prins Bertil…

   Efter den mardrömslika studentuppvaktningen blev det dans i Gyllene salen. Så roligt vi hade! Det var en oförglömlig kväll. När Nobelfesten tog slut kl. 1 fortsatte vi till Odontologiska föreningen på sexa. Dagen därpå bjöd Stockholms Studentkår kårortsrepresentanterna på lunch på Postis. Vi var ett tjugotal som åt lunch i fem, sex timmar. Mitt emot mig satt Sigvard Hammar och vi skrattade nästan oavbrutet. För bara några år sedan stötte jag ihop med honom på Idunteatern i Umeå. Vi var överens om att 60-talet var en fantastiskt rolig tid!

Karin