umea2014

Nu tänker jag prata lite om Berättarnät Norr.

   I en inbjudan till alla berättare i Sverige den 5 november 2004 från Mats Rehnman berättade han att Berättarnätet Sverige bildats dagen innan, och han inbjöd föreningar, grupper och institutioner att ansluta sig. Enskilda kunde inte bli medlemmar. En berättarstämma skulle hållas i Stockholm 23-24 februari 2005 och då skulle berättare från hela landet samlas, både scenberättare och amatörer, berättande pedagoger och intresserade arrangörer. Två representanter från varje organisation skulle inbjudas. Jag var så nyfiken på berättarvärlden och ville så gärna åka till berättarstämman och lära känna landets berättare. Kruxet var bara att det inte fanns någon berättarförening i Umeå att representera! Jag började bearbeta olika personer som jag tyckte skulle passa bra att starta en berättarförening. Kunde inte Västerbottensteaterns Berättarensemble bilda ett berättarnät i norr?

   - Nej, det är ett tidsbegränsat EU-projekt, sa Robert Herrala, men starta gärna en berättarförening själv! Det skulle vara en välkommen samarbetspartner.

   Jag frågade den ena efter den andra. Ingen ville starta någon förening, men de flesta tyckte det skulle vara roligt om det fanns en förening att gå till för att lyssna på berättelser och en och annan kunde tänka sig att berätta själv också. Till sist förstod jag att om jag skulle kunna bli medlem i en berättarförening i Umeå så var jag tvungen att starta den själv. Så kom Berättarnät Norr till lördagen den 19 februari 2005 på Ersboda Folkets Hus. Att vi höll till just där berodde på att Jenny Hostetter skulle leda en nybörjarkurs i berättande där, och jag passade på att kalla till konstituerande möte i Berättarnät Norr när jag visste att kursdeltagarna skulle ha fikapaus. På det viset fick vi ett dussin medlemmar redan från början, något som imponerade på Berättarnätet Öst i Stockholm som vid starten två år tidigare bara lyckats samla en handfull personer men sedan växt desto mer. Det var svårt att hitta folk till styrelsen, men det gick till sist. Jag har själv varit ordförande sedan starten. Hur det gick med berättarstämman? Jodå, jag var med, men det berättar jag om i morgondagens krönika.

   Den ideella föreningen Berättarnät Norr har enligt stadgarna två uppgifter, dels att fungera som kontaktnät för människor som är intresserade av muntligt berättande, dels att skapa intresse för, utveckla och öka kunskapen om den muntliga berättarkonsten. Vi är i dag 36 betalande medlemmar. Stommen i verksamheten är ”Berättarkafé Norrsken” som jag leder varje månad utom under sommaren. Där är vem som helst välkommen att berätta eller att bara lyssna. Vi brukar träffas första söndagskvällen i varje månad kl. 19.00-21.00, i januari en vecka senare. Hittills har vi hållit till på Kafé Björksta, skeppskaféet Vita Björn och Hamnmagasinet. Till våren står vi utan lokal, men jag hoppas att vi ska kunna fortsätta att hålla till på Hamnmagasinet, som ligger centralt. Samtal pågår. Vi brukar vara drygt ett tjugotal, både stamgäster och nytillkomna.

   Vi strävar också efter att arrangera en berättarkurs per termin. Hittills har vi haft två kurser med Inger Lise Oelrich, grundaren av ALBA, den nordiska föreningen för läkande berättande och, tillsammans med Nancy Mellon, initiativtagare till det internationella berättarsymposiet i Järna sommaren 2005. I höstas bjöd vi in Peter Hagberg, en av de fyra i Fabulastiftelsen, som arrangerar Fabulafestivalen. Det har varit tre mycket lyckade kurser. Till våren kommer glädjande nog Anne-Mette Stabel från Moss utanför Oslo upp till oss. Jag lärde känna henne i somras som en mycket skicklig lärare vid det nordiska symposiet för läkande berättande i Järna.

   Ibland går vi ut i en liten grupp och berättar. Styrelsen för Berättarnätet Sverige, som jag själv tillhör, gav en uppskattad berättarföreställning på Vita Björn, ”Djuriska bravader”. Från föreningen har vi berättat bl.a. på Världsberättardagen både på Åkerbloms och på Stadsbiblioteket och på Världsbokdagen förstås på Åkerbloms, på pensionärspicknick i Döbelns Park och ett par kvällar i augusti i Fröken Fjällströms kafé på Gammlia.

   Till våren ska vi vara medarrangörer i ett nytt projekt, ”Ung Berättarscen”. Inom ramen för ett treårigt EU-projekt reser berättare från Fabulastiftelsen i Stockholm till sex orter, bl.a. Umeå, och tränar ungdomar i berättarkonst. Berättarnät Norr ska vid sidan av berättarkaféerna arrangera berättarkvällar riktade direkt till ungdomar.

   Berättarnät Norr är en livaktig men fattig förening. Vi får lite inkomster från medlemsavgifter, 100 kr per person och år, och vi tar 20 kr i entréavgift till berättarkaféerna för icke-medlemmar, och så brukar Studiefrämjandet ge oss 250 kr per arrangemang när vi har haft någon utgift. Men detta räcker inte långt. Jag brukar ligga ute med pengar till de förbeställda flygbiljetterna till kursledarna. Varje styrelsesammanträde konstaterar vi att vi behöver en sponsor! Vi borde gå till Balticgruppen och prata med Krister Olsson, han verkar vara en trevlig karl, brukar vi säga. Jag borde skriva ett brev och tala om hur bra vi är så han blir lite nyfiken, brukar jag tänka. ”Käre Krister Olsson! Du verkar vara en trevlig prick, som värnar om kulturen och dessutom är förmögen. Du skulle vara den perfekte sponsorn för oss! Tycker inte du det också? Hör gärna av dig till mig…”

   Ja, ni hör ju själva hur det låter. Då har ni kanske förståelse för varför en viss punkt återkommer i Berättarnät Norrs protokoll: ”Sponsring. Bordlägges till nästa möte.” Jag har inte lyckats skriva det där brevet än…

Karin