Är vissa av oss predestinerade för kultur?
Hej igen!
Mina eventuella presumtiva läsare. Hoppas ni har det så bra det bara går i denna värld.
Tänkte fortsätta med mitt kulturella grubbleri. Är vissa predestinerade till kultur eller har vi det möjligen till och med i våra gener? Tänk om det finns spelande gener, läsande gener och små dramatiska teatergener?
Ofta talas det om det sociala arvet, i alla händelser var det synnerligen aktuellt under 60- och 70-talet, själv var jag en stor anhängare av dessa teorier. I dag har det väl mera svängt åt DNA och genuppsättningar. Kanske relativt lätt att förstå när det gäller ögonfärg eller sjukdomar. Men kultur då?
Med hänsyn till mitt sociala arv borde jag varit relativt okulturell. Det var i det praktiska arbetets värld jag växte upp. Det verkar så otroligt långt borta i dag. Skölja tvätten i iskallt vatten och med rödfnasiga händer hänga upp den ute bland träden i skogen, där den snabbt frös till isplåtar. Den varma ladugården med alla dofter, skummande varm mjölk, hö som prasslade framför komularna, skiten i rännan, kallt järn och fuktig betong. Diska, tvätta, bära, räfsa, lada, sopa, kratta, rensa lingon, steka fläsk.
Hur i allsin dar kom kulturen in i detta? Det jag säkert minns är de ögonblick när kulturen slog ner som en blixt i mitt praktiska arbetsliv. Vet precis var jag stod när jag skulle gå till lagår’n en kväll. Stod vid köksbordet hos min moster när jag hörde en låt i radion som fick mig att stanna upp och glömma allt. Det var Earl Bostic som med sin skrovliga smutsiga svängiga saxofon spelade ”Deep Purple”. Jag ville röra mig, jag ville dansa, jag blev så glad. Inte visste jag då att det kallades för jazz och var en så kallad kulturyttring. Om man kan bli frälst till jazz så blev jag det denna kväll. Jag var tvungen att lyssna tills låten var klar och min moster, min arbetsgivare, undrade varför i allsin dar jag var så sen till lagår’n. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag visste ju inte ens vad det var som hänt. Jag har sedan under mitt liv hos kulturen i Umeå fått uppleva helt otrolig jazzmusik, som alltid finns kvar i mitt inre.
En annan blixt som drabbade mig var Fellini. Filmutbudet på Tavelsjö bygdegård var under min uppväxt i sanning varierande, alltifrån Åsa Nisse via Ester Williams badfilmer till vad som jag idag vet kallas kvalitetsfilm. Det var Fellinis ”La Strada” med bland andra Guiletta Masina som fullkomligt bergtog mig. Har inget minne av tid eller om det var någon paus, bara att jag alldeles omtumlad gick ut på bygdegårdens bro i någon slags dvala. Tror jag var 15 år den gången. Åh en så fantastiskt bra film, det kändes långt inne i mig, jag hade mött något, människor, musik, ett äventyr.
Då säger mina kompisar:
- Vilken skitfilm, fy faen! Det var då det sämsta jag sett på länge.
Jag blev absolut iskall och klarvaken. Alla tyckte det. Var det något fel på mig, till slut pep jag fram väldigt försynt: jag tyckte den var jättebra. Allmänt fnys blev svar på min åsikt. Men upplevelsen kunde ingen ta ifrån mig och efter alla dessa år så minns jag fortfarande känslan när jag klev ut i den svala kvällsluften efter ett möte, så omtumlande, så varmt och mänskligt.
Det jag ofta frågat mig är, hur kunde jag ta till mig detta, jag hade i sanning inget socialt arv att falla tillbaka på, ingen som helst kulturell miljö att växa upp i. Är vissa av oss predestinerade för kultur? Tanken är naturligtvis helt befängd, men allt blir ju ännu mer märkligt om man betänker de så kallade underbarn vi har sett genom historien. Hur i allsin dar kan man skriva musik vid fyra års ålder?? Jag vet inte, jag bara grubblar.
Så har min relation till kulturen fortsatt. Jag började prenumerera på Synpunkten, Konstfrämjandets tidskrift, samtidigt som jag självklart läste Bildjournalen och lyssnade på rock’n’roll.
Klassisk musik och Strauss hade jag förstås också hittat, hur det nu gick till, det minns jag inte ens. Men jag hade en EP med ”An der schönen blauen Donau” och ”Geschichten aus dem Wienerwald”. Den skivan bröt mina kompisar sönder, de tyckte jag var helt knäpp som kunde lyssna på något så urbota dåligt. Själv kunde jag inte förstå varför de inte tyckte den var bra.
Efter denna början via lite krångliga utbildningsvägar, så var det kulturen som gällde. Inte pengarna. Har skrivit dikter, spelat amatörteater och arbetat inom kulturen sedan 1969. Men det finns väldigt mycket annan kultur att grubbla över, arbetsplatskultur, bostadskultur, ja frågan är vad jag skriver om i min nästa blogg. Vi hörs! Lev väl!
Varma hälsningar / Ing-Britt
