umea2014

Hej till dig som eventuellt läser!

Vad uppfattar vi människor utöver talspråket. Vad påverkar oss människor förutom talspråket? Tänker tillbaka på en föreställning jag såg i London för en himla massa år sen. Den var verkligen unik och oförglömlig. Fortfarande kan jag se bilder från den i mitt inre öga. Nej, det var ingen vanlig teaterföreställning, vi såg inte en enda människa på scenen, i alla fall inte som vi är vana att se människor på scen. Alla skådespelare, eller formuleringskonstnärer kanske man skulle kunna kalla dem, fanns inne i olika mjuka säckar.

Med rörelser inne i säckarna uttrycke de alla möjliga känslor som en människa kan ha: glädje, rädsla, ilska, kärlek… När någon var rädd så såg den så förfärligt rädd och ensam ut, trots att vi bara såg en säck. Eller lyckan när säckarna kramade varandra. Det var en grupp från Schweiz som framförde den här föreställningen och den blev en succé i London.

Det som är så fascinerande är hur människan kan fånga upp de mest subtila uttryck och ta dem till sig. Det som också är fascinerande är att vi nog påverkas så oerhört mycket mera av olika saker än vad vi tror. Vi tror oss vara så moderna och så utvecklade, men vi är nog fortfarande i det mesta den varelse som en gång vistades och levde i naturen.

Jag sammankopplar detta med staden och hur vi påverkas av olika stadsmiljöer. Jag såg ett TV-program för några år sedan som var omtumlande. Det finns också en bok (engelsk) och det pinsamma är att jag varken kan komma på författare eller boktitel. Men programmet hade stor genomslagskraft och det skrevs även mängder av artiklar och många människor redovisade vilken aha-upplevelse det var att se den vinkling av människans liv i städer som kom fram i programmet. (Jag är övertygad om att någon som läser detta precis vet vilken bok det är). 

Det som kom fram var, mycket kortfattad, att människor mår dåligt och undviker vissa stadsmiljöer. Stora breda gator och enorma fyrkantiga hus vid sidan av gatorna undviker de allra flesta människor om de kan välja. Människan verkar må mycket bättre av att gå i trånga gränder (ja ni vet alla som bara älskar ”Gamla stan”), att det är slingrigt och rundat och organiskt levande, ungefär som att gå på en stig i skogen.  Mängder av detaljer i en stad är subtila uttryck som vi tar till oss och som påverkar oss pyskologiskt. Själv visste jag direkt när jag såg det,  att så där hade jag känt men inte förstått  förrän jag såg programmet.

Vad gör då många stadsplanerare? Ja det vet ni ju, bygger breda gator, fyrkantigt, rätlinjigt, oorganiskt, precis allt som människan inte mår bra av. I denna märkliga stad Umeå har man tydligen trott att människor skulle må bra av en stadsbebyggelse om inte är högre än tre-fyra våningar, men se det är inte detta som är viktigt och att det på något sätt skulle bevara vår småborgerliga småstadskultur. Men se jag har aldrig hört någon säga: vad jag är lycklig att Åhléns-huset inte är högre än fyra våningar. 

Det som hade varit viktigt i Umeås planering hade varit att bevara kvarteret Balder intakt, som väldigt många människor agerade för, och att spara det vackra vita stenhuset Sundsvallsbanken, med härligt rundade former.  Det är definitivt inte höjden på husen som gör oss mindre lyckliga i staden, det är former och närheten mellan husen som verkar vara viktigt för vårt välbefinnande. I naturen är vi ju inte ett dugg rädda för höga berg och det fina med dem är att de aldrig någonsin är fyrkantiga. Jag undrar ofta hur många stadsplanerare som har tagit till sig av den forskning som redovisades i programmet.

Igår såg jag ett annat fascinerande ”kultur”-program på TV, (public service, en fantastisk institution som vi bara måste få behålla) en dokumentär om staden Shanghais förändring. Nu går det ju knappt att skriva om en sådan jättestad samtidigt som ”fluglorten” Umeå, men det som var mycket intressant var den fråga som programmets upphovsman, tillika fotograf, Eric Ransdell, ställde. Han visade vilken stor omställning det blev för många kineser när man byggde upp de nya förorterna i ”europeisk byggnadsstil” och det inte fanns något kvar av det formspråk som tidigare fanns i kinesiska byggnader. (Folk trivdes inte så bra där…)

Frågan var: Hur blir det med den kulturella självkänslan i staden?

Det är här jag vill ställa samma fråga: hur är det med den kulturella självkänslan i Umeå? Vad i all sin dar är vår kulturella självkänsla? Björkarna? De gamla fina trähus som finns kvar. Älven? Operan? Jazzen?

En annan fråga är: Vill umeåborna bli Kulturhuvudstad 2014 eller finns det överhuvudtaget någon självklar kultur som finns som en levande organism i denna vår framåtsyftande stad. Eller är vi bara en produkt där vi känner oss mer och mer hemlösa?

Vi synes på skärmen även i morgon. Jag skriver bara Badhuset och Kajen!

Så förstår ni vad som kommer. Hoppas att ni inte halkat och slagit er och mår bra i denna klimatförändringens vädertillstånd.

Varma hälsningar / Ing-Britt