umea2014

Detta är min debut som bloggare. Ett mycket märkligt ord som egentligen inte säger nånting. Tänkte att det måste ju ha något med logg att göra, något som länge varit väldigt vanligt och viktigt för människan, att föra loggbok. Då har det alltid gällt verkliga livet.

Har nu inhämtat kunskapen att, för att inte behöva skriva och uttala det förfärligt långa ordet webb-logg, så har man helt enkelt tagit med sig ett litet b från webb och vips – så blev det blogg. Denna internetbaserade ”loggbok” rör sig dock kring allt möjligt och märkligt – och inte är det verkliga livet så ofta tror jag.

Sen finns förstås två viktiga frågor: varför skriver man en blogg och är det någon som läser? Det är en annorlunda upplevelse för mig att skriva en text som inte är riktad åt något särskilt håll. Inget brev, ingen insändare, ingen partsinlaga, ingen berättelse, det verkar mest vara att tycka något rakt ut i cyberrymden. Känner man sig viktig då månntro? Jag känner mig mest lite lätt förvirrad och lite förlägen men detta är i alla fall inledningen till min bloggvecka på Kulturhuvudstad Umeå 2014.

Själv har jag varit verksam inom kulturlivet i Umeå mycket länge och nu och då har jag funderat över ordet KULTUR. Den enklaste och praktiskt jorddoftande förklaringen är ”att odla”, sätta frön och sådant. Men kultur i bemärkelsen som Umeå vill profilera sig med, vad kan det vara? Jag har grubblat lite hit och dit, lika osäker som tomten i Viktor Rydbergs dikt, men kommer till slut alltid fram till samma slutsats. Det handlar om möten och gemenskap. Jag lutar mig också mot en av 1900-talets tänkare, Martin Buber, vars grundläggande föreställning ”Allt verkligt liv är möte” syns mig vara en klok tanke. För det är ju så många kulturyttringar upplevs – livgivande.

Människor dansande tillsammans till häftigt trummande, människor iklädda masker att tillsammans bemästra livets alla utmaningar, människor som vill berätta med ristningar, med färg, med bumliga stenar – allt är för mig möten och gemenskap.

Hur kommer vi in i någon gemensam kultur? Tänkte avsluta min första bloggdag med att berätta lite enkla minnen från barndomens möte med kultur. Men då hade jag inte den blekaste aning om något som hette kultur. Det var bara något som jag upplevde, som var spännande, som tog tag i mig, som gjorde mig glad.

I min släkt har vi ofta haft jul och nyårsfirande av typen ”Fanny och Alexander” men inte i någon överdådig stil i högreståndshem,  nej det var sannerligen den för ändamålet uppvärmda salen i bondhuset som det dansades i. Men traditioner har det varit, det som lite liknar människorna runt elden.

Det var alltid varit någon som läste Viktor Rydbergs ”Tomten” på julafton, jag satt andlöst lyssnande i många år och till slut fick jag själv läsa dikten, som nybliven tonåring. Det kändes så oerhört stort att få detta förtroende. Jag kände mig viktig i kretsen av en gemenskap.

Det mest fantastiska hände en nyårsafton. En sjungande och diktläsande faster brukade klä ut sig till ”det gamla året”, med huckle, käpp och krokig rygg, kom hon haltandes till den väntande församlingen och berättade hur tungt och hårt livet varit detta år. Hur glad hon var att få lämna över det till det nya året. Det som var så pirrande upplyftande roligt var att jag fick vara ”det nya året” – klädd i någonting vitt och ljust, med ett ljus i handen fick jag läsa några hoppfulla rader om året som skulle komma. Jag glömmer aldrig aldrig den fantastiska känslan när jag stod där och läste och fick känna mig så betydelsefull. Inte visste jag då att det var KULTUR jag höll på med, att göra  lite enkel amatörteater och att läsa en kort dikt. Men det handlade om möten, mellan gammalt och nytt, mellan ung och gammal, mellan ljus och mörker - det var en fin gemenskap när vi mötte det nya året.

Vill därför passa på att önska alla er ute i cyberrymden, som händelsevis råkar läsa det här:

GOD FORTSÄTTNING på detta vårt nya år, TVÅ-TUSEN-SJU!

Jag återkommer med tankar om kulturen.

Varma Hälsningar / Ing-Britt