Fotografins framtid i Umeå?
Fredag och fortfarande i hufvudstaden. Var på fotomässan idag igen, och hann se lite mer av utställningarna. Mitt bland alla glossiga fotografier på blommor och fotomodeller, svindyra kameror, och kommentarer som flyger i luften mellan köpare och upphovsmän "35000kr per fotografi säger du, tar du kort?", sticker Umeå fotografen Sune Jonssons utställning ut. Jag tycker verkligen att alla fotografer ska sälja sina printar, och ta bra betalt för det, men ibland kan jag sakna kärnfullheten. Tänker på vad Sune skrev i sitt credo.
"Dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till människor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt inre landskap med".
Det är lätt att bli hemmablind. Ibland undrar jag om Umeåborna förstår vilket stor fotograf som verkat i våra bygder. Sune Jonsson är ett världsnamn som fått ta emot Hasselbladspriset, fotografits motsvarighet till Nobelpriset. Det finns en fantastisk tradition att bygga vidare på. Jag läste en artikel av Hasse Persson som var curator för utställningen Sune Jonsson möter Walker Evans. I artikeln oroar han sig för att Sunes verk ska falla i glömska och efterlyser en nationell policy för hur man ska förvalta och bevara Sune Jonssons och andra betydelsefulla fotografers arbeten för framtiden. Som verksam fotograf kan jag bara hoppas att möjligheten att göra nya dokumentära arbeten i Västerbotten kommer att finnas. Livet här ser annorlunda ut idag. Men det finns fortfarande lika många levnadsöden. Lika många berättelser. Här har Umeå en viktig uppgift inför Kulturhuvudstadsåret. Jag önskar att de som sitter på stålarna kunde förstå att vi har ett guldläge att etablera Umeå som nationellt centrum för dokumentärt fotografi.
Ett gäng namnkunniga Sunekännare har startat sällskapet Sune Jonssons Vänner som fortfarande ligger i sin linda. Jag har gått med som en av stiftarna, vilket känns peppande. Det är precis de här frågorna som vi kommer att vilja lyfta fram. Hoppas alla fotointresserade kommer att få en ljusare framtid i Umeå.
/Elin
"Dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till människor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt inre landskap med".
Det är lätt att bli hemmablind. Ibland undrar jag om Umeåborna förstår vilket stor fotograf som verkat i våra bygder. Sune Jonsson är ett världsnamn som fått ta emot Hasselbladspriset, fotografits motsvarighet till Nobelpriset. Det finns en fantastisk tradition att bygga vidare på. Jag läste en artikel av Hasse Persson som var curator för utställningen Sune Jonsson möter Walker Evans. I artikeln oroar han sig för att Sunes verk ska falla i glömska och efterlyser en nationell policy för hur man ska förvalta och bevara Sune Jonssons och andra betydelsefulla fotografers arbeten för framtiden. Som verksam fotograf kan jag bara hoppas att möjligheten att göra nya dokumentära arbeten i Västerbotten kommer att finnas. Livet här ser annorlunda ut idag. Men det finns fortfarande lika många levnadsöden. Lika många berättelser. Här har Umeå en viktig uppgift inför Kulturhuvudstadsåret. Jag önskar att de som sitter på stålarna kunde förstå att vi har ett guldläge att etablera Umeå som nationellt centrum för dokumentärt fotografi.
Ett gäng namnkunniga Sunekännare har startat sällskapet Sune Jonssons Vänner som fortfarande ligger i sin linda. Jag har gått med som en av stiftarna, vilket känns peppande. Det är precis de här frågorna som vi kommer att vilja lyfta fram. Hoppas alla fotointresserade kommer att få en ljusare framtid i Umeå.
/Elin
Kommentarer
Postat av: lars cuzner
Det som kulturpromotörer misslyckas med är att visa upp konstformer som inte redan har en enorm publik.
Det blir ett reproducerande av det som göder respektive genreindustri, inte ett upplysande av det smala (ibland svåra) som inte uppmärksammas (som ju påverkar det populistiska till slut).
Ett kulturhuvudstadsuppdrag skulle kunna ändra på en allmän syn på kultur och vad som anses ha betydelse altså därmed vad är värt att satsa på (eller ska det vara som den nya kulturpolitiken, det som redan drar en stor publik ska belönas med mer stöd?).
Man ska inte underskatta kändisskapet och vilken påverkan det har som förebild. Frågan är bara vem som ska tala om vem och vad som är stort i olika genrer?
Trackback
