umea2014

En marsdag för tre år sedan träffade jag och min skrivande bror Lars en buddhistisk munk på flygplatsen i Umeå. Den orangeklädde mannen berättade att han ämnar bygga Europas största buddhistiska tempel i Fredrika. Det blev startskottet för ett reportage som jag och Lars gör tillsammans om tempelbygget. Det kommer så småningom i tidningen VI.

Men det som snart kom att intressera mig ännu mer var alla de thailändska kvinnor som besökte tempelplatsen med sina svenska män. De har blivit ämnet för min nästa bok. Jag har jobbat med projektet i över ett och ett halvt år nu. Långsamt har jag lärt känna en stor grupp kvinnor som bor längs vägen med det vackra namnet Sju Älvars Väg mellan Umeå och Fredrika. Jag har fått vara med på fester, ceremonier, hemma i vardagen och på deras arbeten. Och det är det här som är det mest fantastiska med mitt arbete! Kameran öppnar dörrar som annars skulle hållas stängda. Jag menar, hur många skulle släppa in en vilt främmande människa som kom fram och frågade: Hej, får jag komma hem till dig? Kameran gör det möjligt. Jag är djupt tacksam över de generösa människor som delar med sig av sin vardag. Och för allt nytt de lär mig.



Ikväll har jag varit hemma hos Lian och fotograferat när hennes dotter Elisabeth och hennes kompisar tränar på thailändsk dans. På lördag är det nämligen thailändsk fest på Restaurang Amphigas i Granngården, och då ska de uppträda. Kl 18-22 är det firande av högtiden Loi Katong. För 150 kr får man mat, dricka, kaffe och musik.

Den här bloggen ska ju handla om kultur. Och mångkultur är ju något som ofta efterfrågas i det sammanhanget. Det arrangeras mångkulturella uppsättningar, dagar och caféer. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka, var är alla så kallade kulturälskare på de platser där mångkulturella möten sköter sig självt? Som inte är uppskrivna av någon som mångkultur med stort M. Det behöver inte vara på Operan eller Museerna. Se er omkring!
    
/Elin