umea2014

Jag sitter min sista bloggdag och försöker vara smart eller intressant. Det går sådär. Mitt förvaltande av möjligheten att skriva så här har inte riktigt nått upp till mina egna förväntningar.  Likt många tidigare bloggare är det mest ord som "prestationsångest", "skrivkramp" och "tidsbrist" som dyker upp i skallen. I övrigt känner jag mig tömd på kreativitet och kraft. Må så vara. Det har skrivits så mycket kloka saker här tidigare att ni läsare kanske tycker det känns gött med lite babbel. Låt oss låtsas det för en stund.

Det har varit en vecka i en för mig typisk Umeå-anda - stressig, mysig, social och känslosam. Avsked och nya möten. Full av musik, frusna hårtoppar, tidspusslande och sent tedrickande. Jag har också lärt mig några nya saker. Dels att man inte ska erkänna att man vurpat med cykeln, som jag gjorde igår. Det är skämmigt. Detta fick jag förklarat för mig i repan idag. Tydligen kan det dras direkta paralleller till var man härstammar ifrån, att man inte är en van vintercyklare. Jag gjorde dock klart att jag minsann sett många "äkta" norrlänningar trilla och att det för mig var första kraschen på tre år. Men kanske var det inte själva trillandet som var skämmigt, snarare att jag berättar om det. Att jag inte vågat cykla de andra vintrarna och att detta kanske var min tionde tur på packad snö någonsin behöll jag dock för mig själv. Nu skriver jag det här för ett okänt antal läsare istället. Jag är smart jag!

Det är svårt att inte tänka på Glesbygd´n då jag just i detta nu lyssnar på resultatet av det jag nästan enbart ägnat hela veckan åt - elva helt nya låtar inspelade i repan på Verket. Än så länge bara en enkel inspelning, en prototyp, men jag känner mig redan glad över den. Tänk vilken möjlighet ändå! Genom en sanslös slump gavs jag chansen att få spela med dem, ett band då helt utan tankar på två "riktiga" skivor. Och som sörlänning känns det allt lite otippat. Gissa om mina vänner där hemma skrattade när jag sa att jag var med i två band, det ena "Glesbygdn" och det andra var "Renhornen". Nu är det dock Glesisarna som gäller för hela slanten.

Ja utan att försöka fjäska för Umeå som stad, som jag ju redan har gjort litegrann. Det här är ju inte bara en blogg om Umeå, det handlar också om kultur och som kulturanalytiker kan jag ibland gräma mig över ordet. "Kultur" är ju ett så sanslöst vagt begrepp som ska beskriva så många olika otroligt viktiga saker. I skolan är det de mänskliga relationerna, levnadssätten, åsikterna och traditionerna det handlar om. På min fritid är det musik och annan "kultur".
Men... det jag ville komma till; utan Kulturen hade Umeå inte varit någonting för mig. Utan den, i sina extremt olika former, hade jag förmodligen aldrig satt min fot här. Och utan ett enormt rikt kulturliv hade jag aldrig lärt känna så många människor som jag gjort här och aldrig heller känt mig så lycklig. Ja det kanske låter lite klyschigt men sån är den, min bild av Umeå, kulturen och min känsla för den här platsen och människorna som bor här. Bilden är, trots breddgrad, en enda stor känsla av värme, fina människor och kreativitet.

Jag låter ett extremt spretigt inlägg avsluta min vecka. Jag passar också på att lägga in en bild som får representera det enda jag faktiskt saknar här uppe, förutom familjen då såklart; Det salta havet och ljuset.