umea2014

Okej. Nu gömmer jag mig inte bakom en låtsad artikel och fejkad intervju. Nu skriver jag direkt som jag är och som det är. Min verklighet just nu är ganska overklig. Overkligheten har dels att göra med vår nästkommande skiva, dels med en svårförståelig trötthet som gör det nästan omöjligt att vakna om morgnarna. Tänka sig. Ibland ( dvs på vintrarna) hyllar jag inte Norrland på alla punkter. Bristen på ljus är inte att leka med för en tunnhudad sörlänning som jag.

Hursomhelst...Jag har vänt på dygnet och stiger upp någon gång runt elva på förmiddagarna. Mina dagar består av skapande av blåsstämmor och melodier till den nästkommande skivan, blandat med fixande och trixande inför min kommande praktik i Ramallah, kombinerat med kvällsrep med antingen hela Glesbygd´n eller med min blåskamrat tillika saxofonist Mårten. Därtill försöker jag få ihop mitt privatliv med mysiga hemmakvällar och vårdande av relationer. Dessutom fick jag igår reda på att det är troligt att vi i Glesbygd´n åker till Palestina nu i maj för att spela tillsammans med Dar Qandeel, ett fantastiskt band som är en del av ett kulturellt palestinskt kollektiv, vilka vi spelade tillammans med i somras.

Min hjärna slits mellan ytterligheter. Perspektiv vänds och vrids på.

Å ena sidan: Glesbygd´n. Detta band, dessa vänner, detta fenomen, som genom sin musik och sina texter erbjuder norrland, Sverige och nu också världen ett annat sätt att se på saker och ting. Ett perspektiv som är ytterst viktigt att ta på allvar, samtidigt som det bottnar i en barnslig glädje över att spela musik tillsammans, från hjärtat. Ett band som också ska åka till Palestina och Israel för att sprida sitt budskap, sin glädje och musik.

Å andra sidan: Min skola, min individuella karriär. Jag har fått en fantastiskt möjlighet att åka till Ramallah och göra praktik på västbanken, genom Individuell Människohjälp, på ett dagcenter för ungomar med utvecklingsstörning, för att  som kulturanalytiker titta på funktionshinder kombinerat med genus, sexualitet och identitet. Förhoppningen är att på något litet sätt bidra till kunskaper som på sikt kan förbättra saker och ting, både i Ramallah och här i Sverige och Umeå.

Å tredje sidan: Det utspelas just i detta nu en tragedi. Barn, kvinnor och män dör varje dag, inte på västbanken, men på en plats bara några mil därifrån. En händelse så hemsk att man inte kan prata om den utan att verka pretentiös och säga det "självklara", det politiskt korrekta, och därmed bli platt och intetsägande. Men dock en händelse som på ett ytterst påtagligt sätt kommit mig nära. Ja jag erkänner....jag har mage att oroa mig över min praktik...och jag skäms.

Å fjärde sidan: Ytterst privata och kanske för många oviktiga saker för Umeåbloggens läsare; En syster som inom samma utbildning som jag själv om ett par dagar ska lämna staden och lägenheten för en praktik i ett integrationsprojekt i Södertälje.  En syster som betyder mest av alla andra människor i mitt liv och som jag nu inte kommer att träffa på längre tid än någonsin tidigare, fyra månader. En syster som inte är helt lugn med tanke på faktumet att jag ska åka till ett krigsdrabbat område.

Summan av kardemumman: Jag sitter en onsdagskväll med bomber, musik, lidande, systerkärlek och karriär i sinnet och dricker vin. Ser ni hur det går runt? Ser ni hur Palestina, Glesbygd´n, min framtid, min syster och hela alltet hänger ihop? Förstår ni skammen att å ena sidan känna glädje och stolthet, över de möjligheter och chanser som ges, å andra sidan skam och skuld för att jag faktiskt kan välja. Jag kan välja att åka eller inte. Jag väljer till och med att dela utanförskapet som Glesbygd´n sjunger om, trots att jag är "sörlänning".

 Jag sitter en helt vanlig onsdag och dricker vin, har fått mandat att skriva en offentlig blogg som ska representera Umeå kommuns invånare. Och jag väljer att göra det under stor förvirring och viss påverkan av alkohol. Många av er kanske tycker att det är helt oacceptabelt. Några av er att det visar på mänsklighet. Några av er dömer mig inte men tycker bara det är ointressant och dåligt skrivet. Själv hoppas jag att ni kan läsa det som det är menat...som ett exempel på hur olika engagemang kan krocka eller hänga ihop....som ett typiskt exempel på hur en av drygt 100.000 Ume-bor har ett just i detta nu....ett försök att skriva opretentiöst, ärligt och innerligt.