Museet - hur kul är det?
Karlssons museiblogg, söndag 2 mars 2008
För exakt 20 år sedan reste vi runt i Afrika några månader. Vi tog oss i sakta mak ner genom Sahara (Atlasbergen, Grand Erg Occidental, In Salah, Ahaggarbergen och Tamanrasset). Efter några veckors resande genom ett vilsamt ökenlandskap nådde vi så småningom Niger. Kontrasten mot Saharas lugn var nästan för stor; alla människor, polioskadade, prostituerade. I huvudstaden Niamey drabbades vi av rejäl magsjuka. I Niamey drabbades jag också av något annat - mitt livs största museiupplevelse.
Även om jag är antikvarie vid ett museum och har jobbat med museifrågor sedan 1980-talets mitt måste jag bekänna en sak - jag tycker altför ofta att museer och utställningar är tråkiga! Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det för att museer ibland är för pretantiösa? Imposanta byggnader, pedagogiska utställningar kring allvarliga teman. Utförligt. Präktigt.
I Niamey fanns en oas. En musei-oas. Första gången vi besökte museet fattade jag ingenting; museet var stängt mitt på dagen, och när det skulle öppna på eftermiddagen bokstavligen hängde folk på låset. Överallt var det människor som ville in, skolbarnen klättrade upp för det omgivande staketet. Efter några återbesök på museet i Niamey började jag förstå vad det var frågan om. Museet var en social inrättning, något av en fristad. I varje skrymsle av museet tycktes det hända något. Matutspisning, undervisning, slöjd, lek, teater...
Den där bilden finns alltid kvar i mitt huvud. Tänk om vi kunde uppnå något liknande här i Sverige och Västerbotten! Jag vet att det inte går att jämföra, eftersom många museer i Afrika fyller en annan uppgift än vad våra svenska museer gör. Men en sak skulle jag vilja att också vi kunde uppnå här hemma, och det handlar om att museet ska vara angeläget (något vi talar ganska mycket om).
Och vi börjar vara en bit på väg. Västerbottens museum efterfrågas allt mer av det omgivande samhället. Kommuner, skolor, företag, släktforskare, föreningar, privatpersoner, kolleger i andra länder - det är många som vill samarbeta med oss. Och vi riktar oss mer och mer till samarbetsparter utanför huset. Vi spelar roll! Och vi kommer att spela en ännu viktigare roll under kulturhuvudstadsåret 2014 - DET ANGELÄGNA MUSEET. Och inte bara under 2014, utan även längre fram i tiden. I all evighet. Amen.
I några av de halvtråkiga bloggar jag skrev tidigare under veckan kan man läsa mer hur museet kan vara en angelägenhet för Umeå och Västerbotten. Nu har Vasaloppsåkaran nått Evertsberg, Jerry Ahrlin drar hårt.
För exakt 20 år sedan reste vi runt i Afrika några månader. Vi tog oss i sakta mak ner genom Sahara (Atlasbergen, Grand Erg Occidental, In Salah, Ahaggarbergen och Tamanrasset). Efter några veckors resande genom ett vilsamt ökenlandskap nådde vi så småningom Niger. Kontrasten mot Saharas lugn var nästan för stor; alla människor, polioskadade, prostituerade. I huvudstaden Niamey drabbades vi av rejäl magsjuka. I Niamey drabbades jag också av något annat - mitt livs största museiupplevelse.
Även om jag är antikvarie vid ett museum och har jobbat med museifrågor sedan 1980-talets mitt måste jag bekänna en sak - jag tycker altför ofta att museer och utställningar är tråkiga! Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det för att museer ibland är för pretantiösa? Imposanta byggnader, pedagogiska utställningar kring allvarliga teman. Utförligt. Präktigt.
I Niamey fanns en oas. En musei-oas. Första gången vi besökte museet fattade jag ingenting; museet var stängt mitt på dagen, och när det skulle öppna på eftermiddagen bokstavligen hängde folk på låset. Överallt var det människor som ville in, skolbarnen klättrade upp för det omgivande staketet. Efter några återbesök på museet i Niamey började jag förstå vad det var frågan om. Museet var en social inrättning, något av en fristad. I varje skrymsle av museet tycktes det hända något. Matutspisning, undervisning, slöjd, lek, teater...
Den där bilden finns alltid kvar i mitt huvud. Tänk om vi kunde uppnå något liknande här i Sverige och Västerbotten! Jag vet att det inte går att jämföra, eftersom många museer i Afrika fyller en annan uppgift än vad våra svenska museer gör. Men en sak skulle jag vilja att också vi kunde uppnå här hemma, och det handlar om att museet ska vara angeläget (något vi talar ganska mycket om).
Och vi börjar vara en bit på väg. Västerbottens museum efterfrågas allt mer av det omgivande samhället. Kommuner, skolor, företag, släktforskare, föreningar, privatpersoner, kolleger i andra länder - det är många som vill samarbeta med oss. Och vi riktar oss mer och mer till samarbetsparter utanför huset. Vi spelar roll! Och vi kommer att spela en ännu viktigare roll under kulturhuvudstadsåret 2014 - DET ANGELÄGNA MUSEET. Och inte bara under 2014, utan även längre fram i tiden. I all evighet. Amen.
I några av de halvtråkiga bloggar jag skrev tidigare under veckan kan man läsa mer hur museet kan vara en angelägenhet för Umeå och Västerbotten. Nu har Vasaloppsåkaran nått Evertsberg, Jerry Ahrlin drar hårt.
Kommentarer
Postat av: Maria
God Morgon! :) Hoppas du får en underbar söndag!
Jag har förresten 5 tävlingar i gång i min blogg nu om du är intresserad ;)
Postat av: AX, Ann-Katrin Sjögren
Aaa, det skulle jag gärna vara med och bygga upp. En riktigt spännande och oförutsägbar levande utställning.
Trackback
