Presentation
Liksom tidigare bloggare inser jag att jag nog borde säga nåt om vem jag är. Jag heter alltså Robert Herrala och arbetar som projektledare vid Västerbottensteatern. Jag bor i Umeå och är ansvarig för teaterns avdelning här. Jag har en särskild förkärlek för berättarkonsten, något som kommer att avspeglas i mina blogginlägg. Egentligen skulle jag blivit journalist men hamnade i stället inom teatern vilket jag aldrig ångrat.
1991 klev jag in på på Ögonblicksteatern för första gången. Den första uppsättningen jag arbetade med var Moment 22 i regi av Arne Berggren. Det var en spännande föreställning och en brokig blandning människor som var inblandade. Liksom många, många andra teaterarbetare runtom i Sverige kan jag säga att jag fick min grundutbildning inom Ögonblicksteatern. Tänk att ÖT fortfarande är igång, 2014 firar de 40-årsjubileum! Efter fem år där blev jag frilansande producent/projektledare och hade de kommande fem åren många arbetsgivare. Det blev både privatteater, danskonst, opera och även en sväng som lärare innan jag 2001 installerade mig på Västerbottensteatern där jag sen dess blivit kvar. Den första kärleken dvs dramatisk teater är oftast den starkaste!
Den resa jag gjort under 2000-talet i samarbete med många av länets professionella scenberättare och massor av andra berättarentusiaster är nog den roligaste i mitt yrkesliv. Det är något speciellt med den kontakt som uppstår mellan scen och salong när en berättarföreställning fungerar. En film startar i huvudet på varje individ i publiken och vi fyller själva i berättelsen med våra egna erfarenheter och känslor. Det enda som behövs är en människa som med kropp och röst förmedlar berättelsen, sen skapar vi tillsammans upplevelsen i stunden!
Det är en mycket ursprunglig form av teater som givetvis utgör grunden för all scenkonst. Att vi här i Västerbotten är särskilt bra på denna form av scenisk konst har vi fått många bekräftelser på genom åren. Mer om det lite senare.
1991 klev jag in på på Ögonblicksteatern för första gången. Den första uppsättningen jag arbetade med var Moment 22 i regi av Arne Berggren. Det var en spännande föreställning och en brokig blandning människor som var inblandade. Liksom många, många andra teaterarbetare runtom i Sverige kan jag säga att jag fick min grundutbildning inom Ögonblicksteatern. Tänk att ÖT fortfarande är igång, 2014 firar de 40-årsjubileum! Efter fem år där blev jag frilansande producent/projektledare och hade de kommande fem åren många arbetsgivare. Det blev både privatteater, danskonst, opera och även en sväng som lärare innan jag 2001 installerade mig på Västerbottensteatern där jag sen dess blivit kvar. Den första kärleken dvs dramatisk teater är oftast den starkaste!
Den resa jag gjort under 2000-talet i samarbete med många av länets professionella scenberättare och massor av andra berättarentusiaster är nog den roligaste i mitt yrkesliv. Det är något speciellt med den kontakt som uppstår mellan scen och salong när en berättarföreställning fungerar. En film startar i huvudet på varje individ i publiken och vi fyller själva i berättelsen med våra egna erfarenheter och känslor. Det enda som behövs är en människa som med kropp och röst förmedlar berättelsen, sen skapar vi tillsammans upplevelsen i stunden!
Det är en mycket ursprunglig form av teater som givetvis utgör grunden för all scenkonst. Att vi här i Västerbotten är särskilt bra på denna form av scenisk konst har vi fått många bekräftelser på genom åren. Mer om det lite senare.
Kommentarer
Trackback
