T ex hände detta
Jag gick en bit utmed järnvägsspåret, självaste Norra stambanan, och såg den smalna av mot norr. Just som jag tänkte ”vad kan vi vänta oss från det hållet i natt” märkte jag vibrationen i rälsen, och en kall vind med snö kom emot mig. Tåget kom med väldig fart därefter, och jag tänkte att det inte kommer att stanna på stationen längre bort, det finns inte en möjlighet att det hinner bromsa. Loket var av en modell jag inte sett förut, knallgult med blå ränder. Vagnarna helt svarta och gammaldags till stilen. Jag följde sista vagnen med blicken och hörde plötsligt ett öronbedövande gnissel, tydligen försökte ändå lokföraren får stopp på tåget vid stationen.
Gnisslet måste ha hörts över hela Vindeln, klockan var just innan ett på natten och de sista raketerna hade avfyrats. Sakta springande närmade jag mig stationen, Ut ur vagnarna, som precis slutat rulla, kom en mängd människor, alla klädda i röda kläder och glatt samspråkande på ett främmande språk, troligen ryska. De verkade lite omtumlade efter den häftiga inbromsningen och pekade på röken från de heta hjulen. Som ett nyfiket barn gick jag närmare och närmare med uppspärrade ögon och gapande mun, och jag såg fler vindelnbor närma sig på samma sätt.
En man i sällskapet kom hastigt mot mig och frågade mig något och pekade samtidigt bort mot samhället. Jag skakade på huvudet och förstod att jag såg ut som ett fån. Mannen log välmenande mot mig och skrek sedan något till de andra i sällskapet. Till min förvåning lämnade de stationsområdet och började gå upp mot centrum. De passerade förbi mig och någon tog upp en hurtig sång, och så försvann den sjungande massan bort i vinternatten. Vi var flera som stod kvar och såg efter dem. Vi stod där länge. De kom inte tillbaka, tåget for iväg, nu tomt på alla utom tågpersonalen.
När jag med min familj gick och såg Garvs nyårsrevy ikväll satt det en man i publiken som jag svagt kände igen som mannen som kommit fram till mig. Åtminstone hade han samma leende. Det passerar så många tåg genom Vindeln, det stannar också ett och annat, och jag förstår nu att jag måste vara mer uppmärksam på denna trafik. Att vi alla måste vara det.
Gnisslet måste ha hörts över hela Vindeln, klockan var just innan ett på natten och de sista raketerna hade avfyrats. Sakta springande närmade jag mig stationen, Ut ur vagnarna, som precis slutat rulla, kom en mängd människor, alla klädda i röda kläder och glatt samspråkande på ett främmande språk, troligen ryska. De verkade lite omtumlade efter den häftiga inbromsningen och pekade på röken från de heta hjulen. Som ett nyfiket barn gick jag närmare och närmare med uppspärrade ögon och gapande mun, och jag såg fler vindelnbor närma sig på samma sätt.
En man i sällskapet kom hastigt mot mig och frågade mig något och pekade samtidigt bort mot samhället. Jag skakade på huvudet och förstod att jag såg ut som ett fån. Mannen log välmenande mot mig och skrek sedan något till de andra i sällskapet. Till min förvåning lämnade de stationsområdet och började gå upp mot centrum. De passerade förbi mig och någon tog upp en hurtig sång, och så försvann den sjungande massan bort i vinternatten. Vi var flera som stod kvar och såg efter dem. Vi stod där länge. De kom inte tillbaka, tåget for iväg, nu tomt på alla utom tågpersonalen.
När jag med min familj gick och såg Garvs nyårsrevy ikväll satt det en man i publiken som jag svagt kände igen som mannen som kommit fram till mig. Åtminstone hade han samma leende. Det passerar så många tåg genom Vindeln, det stannar också ett och annat, och jag förstår nu att jag måste vara mer uppmärksam på denna trafik. Att vi alla måste vara det.
Kommentarer
Trackback
