umea2014

Det kan synas hända lite i Vindeln, men rör man sig genom samhället kan man upptäcka det mest oväntade, gärna i gryningen när ljuset just återvänt, eller på eftermiddagen, timmen innan ljuset åter försvinner. Låt mig få rapportera om denna dags händelser och syner, låt oss nöja oss med fem.

Fåglarna.

Märkligt så många fåglar som svävade mot himlen, och ibland svepte tätt över mitt huvud, utan att jag kände mig hotad. Det var inget flock sena flyttfåglar, snarare en blandning av flera fågelarter, i olika färger och storlek. Det var en skönhetsupplevelse att se dem, och himlen kändes tom när de var försvunna.

Fotomodellen

Över Renforsen, som är ovanligt mäktig för årstiden, hängde det en kvinna i en lyftkran, i linor som knappt syntes, som en spratteldocka, klädd i färgglada sportkläder, hennes ansikte snuddade snart vid den brusande älvsytan alltmedan folk skrek till henne från stranden. Där var flera fotografer och annat folk som ingick i gruppen. De tog ingen notis om mig. Jag såg att fåglarna satt i träden intill och iakttog.

Labyrinten

Mellan träden i skogen glittrade det ovanligt vackert, ja, det var sol denna morgon och kallt. Jag drogs in mellan stammarna och kände försiktigt med handen framför mig, mot det glittrande, som sträckte sig som en tråd mellan träden. Och det var verkligen en guldtråd som var uppspänd, som fortsatte från träd till träd, i midjehöjd. Plötsligt var jag inne i en labyrint och blev en aning rädd. Hur långt in i skogen sträckte den sig? Jag måste erkänna att jag vände, jag hukade mig ned under de sköra trådarna, och kröp tillbaka utefter den isiga marken.

Lastbilen

På landsvägsbron hade en timmerbil stannat, och chauffören stod och rökte vid räcket. Jag ställde mig en bit ifrån honom. Det är vackert där vid bron, vid såg bort mot kyrkan. Han suckade och fimpade cigaretten.

-Tro inte att jag är konstig, sa han och såg på mig med bulldogsögon.

-Nej, inte alls, sa jag.

-Det är bara något jag måste göra.

-Jaha.

-Jag hade en stock för mycket, sa han och vände på huvudet och kastade en blick på en stock som låg fint och rakt just nedanför bilen. Hjälp mig, jag har väntat på dig.

Jag gav honom en hand, och vi lyfte upp ena änden av den granna stocken mot räcket, sedan föste vi den över. Den försvann i vattnet men flöt snart upp, och vi kunde se den dras med av strömmen.

-Som på flottningens tid, sa mannen och suckade igen.

Segerståhl

På väg hem korsade jag folkhögskolans då folktomma gård, och var på väg att lämna den när jag hörde en barsk röst bakom mig.

-Gyllenram, kom hit!

Fastän jag aldrig hört hans röst förut förstod jag vem det var. Jag vände mig sakta om och såg framlidne rektorn Carl Segerståhl stå på trappan till skolbyggnaden. Han tog ett steg åt sidan och visade med handen att jag skulle ställa mig bredvid honom, och då gjorde jag det.

-Fan, Gyllenram, sa han, ser nu till att det börja hända lite grejer i det här samhället igen.

-Nog händer det väl en hel del, försökte jag.

-Inte som på min tid, sa han och klappade mig på axeln, inte alls som på min tid. Gå till källorna, för fasen.

Han försvann in genom dörren.

Fåglarna satt i träden och iakttog.