umea2014

Jag har åkt ut till familjens sommarstuga för att lägga sista handen vid min D-uppsats i teatervetenskap som aldrig vill bli klar. På vägen ut dit passerar jag genom Sävar, där jag växte upp och bodde under några på sätt och vis avgörande år i mitt liv. På södra sidan Sävarån hänger några ungdomar utanför den nya kiosken, några senkomna semesterfirare slirar upp på ICAs parkering och springer in, det är stängningsdags. Jag tar den nya, tjusiga bron över Sävarån, och kikar ner i Kryppedalen. Man har rensat ut sly och öppnat upp det vackra området. En pompös, nyrenoverad scen sticker ut mot vattnet: en hembygdsromantisk syn som varslar om det annalkande 200-årsjubiléet av slaget i Sävar 1809.

För två veckor sedan var jag nere i Malmö, där jag bodde mellan 2001-2007 och på olika sätt jobbade med text och teater. När jag nu åkte ner var det för första gången sedan jag flyttade upp till Umeå i början av förra sommaren. Jag hälsade på vänner (exil-västerbottningar) som bor kvar därnere, men passade också på att åka till Lund för att träffa min handledare för uppsatsen. Det var ett positivt möte: kunde jag bara vara lite utförligare här och var och lägga till några sidor skulle jag kunna lägga fram uppsatsen i slutet av sommaren.

Uppsatsen som jag ägnat så löjligt mycket tid åt handlar om den modernistiska författaren Gertrude Steins dramatik. Stein, som är mest känd för boken Alice B Toklas självbiografi och fraser som ”en ros är en ros är en ros”, var en de mest innovativa litterära modernisterna, och än idag känns många av hennes texter radikala och aktuella. Inte minst är det fråga om rolig, drabbande, skarp och stundtals väldigt vacker läsning. Trots den internationella ryktbarhet Steins litterära geni har vunnit, har hennes dramatiska verk inte fått samma genomslagskraft, åtminstone inte på den här sidan Atlanten.

I Amerika har många av de senaste 50 årens mest nyskapande scenkonstnärer lockats av Steins dramatiska verk. Trots att hon tidigt lämnade USA. och levde och var verksam över halva sitt liv i Paris, har hon blivit något av en amerikansk ikon, och symbol för den moderna amerikanska identiteten. Hon ägnade bl.a. stort intresse åt att undersöka vad som särskiljer den amerikanska identiteten i sin dramatik, och det är inte minst dessa aspekter uttolkare tagit fasta på, för att göra upp med masskulturella värderingar och konstruera konstnärliga alternativ, för att skildra det typiskt amerikanska, såväl som för att belysa feministiska frågor.

När jag kör genom Sävar stannar jag till vid anslagstavlorna på norra sidan av ån. Grand har rivits, och där Konsum låg håller man på att renovera för jag vet inte vad. Det är sånär som tomt på avdelningen för kristna anslag, och i övrigt hänger några stora dansbandsaffischer. Där intill står en liten skylt med en målning och information om 1809 års strider. En brunett i vit klänning står lutad över en till synes död svensk soldat, i bakgrunden gröna åkrar, rök och björkar, halvdöda soldater. Det är en av många ambitiösa skyltar runtom Sävar som man kan ägna en rundvandring åt.



Varför vill man upprätta och konstruera bilder av en nationell identitet? Den enkelspåriga, men intressanta, frågan ställdes på många sätt på sin spets 1976, då man skulle fira 200-årsjubiléet av den amerikanska revolutionen. Bl.a. sattes Steins opera ”The mother of us all”, om kampen för den kvinnliga rösträtten, upp. Valet av text, en komplex och mångtydig sådan, var såklart intressant för firandet av nationens blodiga födsel, men det verkar som om den patriotiska musiken och dekoren, och den nationalistiska inramningen som 200-årsjubiléet innebar, fick större genomslagskraft än de motsättningar som Steins manus egentligen skildrade.

En teateruppsättning, särskilt en som vill skildra historiska förlopp, färgas såklart av tiden den spelas i. Hur färgas en skildring av 1809 års krig inte bara av vår syn på oss själva som vi var då, utan av oss själva som vi ser på oss nu? Ser vi oss som ett fredligt, kulturellt ”upplyst” och öppetsinnat folk? Räknar vi i kategorier som fiender och vänner, sållar vi mellan grannar och främmande? Sveriges självbild som ett fredligt och neutralt land bör kanske snarare låta sig färgas av vårt ökade deltagande i militära uppdrag utomlands, misstänkliggörande av andra genom signalspaning, och högerextrema gruppers frammarsch över hela landet, inte minst i Umeå och Västerbotten.

Ett av mina första minnen av teater var Sävarspelen, någon gång i slutet av 90-talet. Min storebror var med och spelade och det var myggigt. Jag tror inte att det var där jag fastnade för teatern som konstform, men jag har med mig det som ett tidigt och klart minne. Eller minns jag kanske fel, det kanske var där och då mitt intresse verkligen tog form.

Om vi ska minnas och skildra vår historia, måste vi fråga oss hur detta sker. Har vi ett selektivt minne, vad väljer vi att sopa under mattan, vem diskrimineras bort från historieskrivningen, och vem och vad lyfts fram? Inför satsningen på kulturhuvudstadsåret har man bl.a. diskuterat instiftandet av ett centrum för fred, i anslutning till universitet. En fantastisk fin satsning vore att förlägga detta centrum till just Sävar. Med Sävarspelen skulle vi då kunna minnas bakåt, och genom fredsforskningen kunna blicka framåt. Kulturhuvudstadssatsningen skulle spridas utanför centralaste Umeå, och den internationella inblicken i och utblicken från västerbotten skulle breddas. Det vill jag föreslå!

/Carl Åkerlund