Mörkare tider
Jag hörde ett alldeles utmärkt radioprogram, Musikmagasinet Skala på P1 (från 5/7), om geniet och konstnärsmyten, som du också borde lyssna på och förhålla dig till. Finns i 30-dagarsarkivet.
Av en händelse är jag alldeles själv i sommarstugan över dagen. Det är mulet, och ovanligt dött i området för att vara i början av juli. På en promenad träffar jag bara tre personer, och de fordon som syns till är i färd med att ta sig härifrån. Jag går till vägens ände, ut i skogen och till stranden, runt viken, ser solen komma fram och gå i moln, hittar några halvmogna åkerbär och halkar med vita skor av en sten ner i leran.
Nu när det varit midsommar återstår väl av sommarens firande barnkalas, dop, bröllop, etc. Bensinmackar och kiosker är fyllda med de mest nischade magasin för alla eventualiteter i denna väg, vilka med fördel avnjutes med familjen på stranden, annars är det högsäsong för att sitta inne och titta på teveprogram om inredningstips för uteplatsen. Det finns visst också ett ord som heter livspussel, har någon lärt sig och sedan lärt mig. Jag vill inte lära det vidare.
Vi 80-talister har ju visat oss vara alldeles utmärkt kapabla till att omhulda gamla konservativa ideal. Kanske är det en konsekvens av att bli nyvuxen, som det visst också heter nuförtiden, och börja känna sig köpstark, under en mörkblå, borgerlig regering. Kanske har man rentav varit med och röstat fram densamma. Man förökar sig tidigare, gifter sig och låter far lämna över dotter till brudgum, köper dyr bostad och sätter största heder i att dedicera sig helhjärtat åt att inreda sitt fängelse, inte nödvändigtvis modernt – men moderiktigt och rätt i tiden. Till följd av detta växer fram en industri av strömlinjeformade inredningsbutiker och – magasin för allt snabbare och mindre hållbara inredning, så att det ska bli lättare att se efter sitt hem och sig själv och strunta i allt vad möjligt annat det kan vara. Detta kan ju varken vara bra för miljön eller samhällsutvecklingen.
Att bo dåligt, på alla sätt en nu kan göra det, är då inte bara tråkigt, men stigmatiserande. Det verkar alltså försvagande, både på en själv, men också i världens ögon. Åh jag skulle så gärna bo bättre än jag gör just nu. Ett bra boende är inte bara kvalitet och finess, men minst lika mycket "bra" i fråga om status, anseende och representativitet. Bra för karaktär och karriär. Ett dåligt boende ser varken bra ut på papperet eller i ansiktet. Allt detta kan man kanske bara höja på ögonbrynet åt och bara fnysa bort som gammalt gnäll, men tyvärr känns det bara som ytterligare ett utslag av samma tendenser.
Jobbar man inom ett område som bygger på kortare projekt och vikariat är det lätt hänt att en måste förlita sig på tillfälliga lösningar. En flyttar runt och byter plats. Det är en frihet, och en frihet med konsekvenser, inte bara för en själv. Det påpekades för mig när jag tog upp ämnet häromdagen att det nog är mycket sällsynt att frilansande och unga geografiskt ombytliga personer engagerar sig i eller överhuvudtaget är intresserade av kommunal kulturpolitik. Man har inget för det, eller för sitt liv på ett kortsiktigt sätt som inte tillåter långsiktigt engagemang. Först när folk ”slår sig ner”, stadgar sig och allt vad det heter, framstår det som något som kan påverkar och gynna den egna situationen. Först då börjar det bli relevant och intressant med kommunpolitik, om än fortfarande lika urbota torrt och tråkigt. Och politiken tar till följd av detta starkare färg än vad som kan vara bra av konventionella familjestrukturer, av människans rörelsemönster i samhället efter den biologiska klockan, blir en djupare blå.
Till följd av att jag är en sådan där person som inte är särskilt rotad är det inte av något avgörande intresse för mig om Umeå blir kulturhuvudstad år 2014. Jag jobbar med konst och kultur och tycker förstås att det är fine and dandy om möjligheterna att jobba med sådant i Västerbotten blir fler och intresset för det en ägnar sig åt växer och blir större. Vilket ju är intressant oavsett.
Men hur ser det ut i Umeå nu och närmaste tiden framöver då, om man ska vara lite kortsiktig? Under åren jag själv inte bodde i Umeå, men ofta var här och hälsade på, liksom under året som gått, har det mest utsökta och viktigaste inslaget i stadens kulturliv varit Lena och Vildas Club Subjekt för "all genders sexualities outfits expressions all off/on".
I jämförelse med den har faktiskt alla klubbar och allt uteliv i stan, vad litet jag nu känner till av det, framstått i en blek och urvattnad dager. De har fått alla möjliga platser i stan att kännas modernare, möjligare och mer levande, och deras dansgolv är de enda i bygden som fått både mina fötter och mitt hjärta att lyfta. Nu flyttar de, och med de i värsta fall deras engagemang och klubb från staden, vilket inte är annat än sorgligt. Viktigare än att staden ror i land något mångmiljonprojekt är i mina ögon att det som de hållit på med och gjort med staden verkligen har fått fäste och får leva vidare på ett sätt eller annat.
Vill man ta del av något jag kan tänkas ha för mig kan man bland annat med fördel titta här mellan varven. Här nedan är en mycket vacker melodi med kloka ord i texten, som jag osökt kommer att börja nynna på med allt ovan i åtanke: The long and lonely road, med The Ruches. Det är det sista från mig i den här bloggen. Tack och adjö!
/ Carl Åkerlund
Av en händelse är jag alldeles själv i sommarstugan över dagen. Det är mulet, och ovanligt dött i området för att vara i början av juli. På en promenad träffar jag bara tre personer, och de fordon som syns till är i färd med att ta sig härifrån. Jag går till vägens ände, ut i skogen och till stranden, runt viken, ser solen komma fram och gå i moln, hittar några halvmogna åkerbär och halkar med vita skor av en sten ner i leran.
Nu när det varit midsommar återstår väl av sommarens firande barnkalas, dop, bröllop, etc. Bensinmackar och kiosker är fyllda med de mest nischade magasin för alla eventualiteter i denna väg, vilka med fördel avnjutes med familjen på stranden, annars är det högsäsong för att sitta inne och titta på teveprogram om inredningstips för uteplatsen. Det finns visst också ett ord som heter livspussel, har någon lärt sig och sedan lärt mig. Jag vill inte lära det vidare.
Vi 80-talister har ju visat oss vara alldeles utmärkt kapabla till att omhulda gamla konservativa ideal. Kanske är det en konsekvens av att bli nyvuxen, som det visst också heter nuförtiden, och börja känna sig köpstark, under en mörkblå, borgerlig regering. Kanske har man rentav varit med och röstat fram densamma. Man förökar sig tidigare, gifter sig och låter far lämna över dotter till brudgum, köper dyr bostad och sätter största heder i att dedicera sig helhjärtat åt att inreda sitt fängelse, inte nödvändigtvis modernt – men moderiktigt och rätt i tiden. Till följd av detta växer fram en industri av strömlinjeformade inredningsbutiker och – magasin för allt snabbare och mindre hållbara inredning, så att det ska bli lättare att se efter sitt hem och sig själv och strunta i allt vad möjligt annat det kan vara. Detta kan ju varken vara bra för miljön eller samhällsutvecklingen.
Att bo dåligt, på alla sätt en nu kan göra det, är då inte bara tråkigt, men stigmatiserande. Det verkar alltså försvagande, både på en själv, men också i världens ögon. Åh jag skulle så gärna bo bättre än jag gör just nu. Ett bra boende är inte bara kvalitet och finess, men minst lika mycket "bra" i fråga om status, anseende och representativitet. Bra för karaktär och karriär. Ett dåligt boende ser varken bra ut på papperet eller i ansiktet. Allt detta kan man kanske bara höja på ögonbrynet åt och bara fnysa bort som gammalt gnäll, men tyvärr känns det bara som ytterligare ett utslag av samma tendenser.
Jobbar man inom ett område som bygger på kortare projekt och vikariat är det lätt hänt att en måste förlita sig på tillfälliga lösningar. En flyttar runt och byter plats. Det är en frihet, och en frihet med konsekvenser, inte bara för en själv. Det påpekades för mig när jag tog upp ämnet häromdagen att det nog är mycket sällsynt att frilansande och unga geografiskt ombytliga personer engagerar sig i eller överhuvudtaget är intresserade av kommunal kulturpolitik. Man har inget för det, eller för sitt liv på ett kortsiktigt sätt som inte tillåter långsiktigt engagemang. Först när folk ”slår sig ner”, stadgar sig och allt vad det heter, framstår det som något som kan påverkar och gynna den egna situationen. Först då börjar det bli relevant och intressant med kommunpolitik, om än fortfarande lika urbota torrt och tråkigt. Och politiken tar till följd av detta starkare färg än vad som kan vara bra av konventionella familjestrukturer, av människans rörelsemönster i samhället efter den biologiska klockan, blir en djupare blå.
Till följd av att jag är en sådan där person som inte är särskilt rotad är det inte av något avgörande intresse för mig om Umeå blir kulturhuvudstad år 2014. Jag jobbar med konst och kultur och tycker förstås att det är fine and dandy om möjligheterna att jobba med sådant i Västerbotten blir fler och intresset för det en ägnar sig åt växer och blir större. Vilket ju är intressant oavsett.
Men hur ser det ut i Umeå nu och närmaste tiden framöver då, om man ska vara lite kortsiktig? Under åren jag själv inte bodde i Umeå, men ofta var här och hälsade på, liksom under året som gått, har det mest utsökta och viktigaste inslaget i stadens kulturliv varit Lena och Vildas Club Subjekt för "all genders sexualities outfits expressions all off/on".
I jämförelse med den har faktiskt alla klubbar och allt uteliv i stan, vad litet jag nu känner till av det, framstått i en blek och urvattnad dager. De har fått alla möjliga platser i stan att kännas modernare, möjligare och mer levande, och deras dansgolv är de enda i bygden som fått både mina fötter och mitt hjärta att lyfta. Nu flyttar de, och med de i värsta fall deras engagemang och klubb från staden, vilket inte är annat än sorgligt. Viktigare än att staden ror i land något mångmiljonprojekt är i mina ögon att det som de hållit på med och gjort med staden verkligen har fått fäste och får leva vidare på ett sätt eller annat.
Vill man ta del av något jag kan tänkas ha för mig kan man bland annat med fördel titta här mellan varven. Här nedan är en mycket vacker melodi med kloka ord i texten, som jag osökt kommer att börja nynna på med allt ovan i åtanke: The long and lonely road, med The Ruches. Det är det sista från mig i den här bloggen. Tack och adjö!
/ Carl Åkerlund
Kommentarer
Trackback
