Digitala speglar
Som ni tidigare har läst i bloggen har jag en bakgrund inom IT och pedagogik. Det ligger nära tillhands att gå och grunna på hur vi kommer att kommunicera i framtiden om man håller på med sådana saker dagarna i ända.
Ibland när jag tassar förbi mina söners rum på kvällen så hör jag hur de planerar helgen eller kanske vad de ska göra i skolan nästa dag med sina kompisar. Det förunderliga är att trots att jag hör flera av deras kompisar i rummet så vet jag att ingen är där fysiskt, dessutom har de inga högtalande telefoner på rummet. Om jag mot bättre vetande skulle titta in, så vet jag att de sitter framför datorn eller tv-spelet och diskuterar skolan med någon trollkarl, pegas, ork eller robot. En avatar som det så fint heter och är en digital spegling av dig själv på nätet där du väljer identitet som form och kön (icke kön när det gäller robotar) som du tycker passar dig.
Avatarer är ju skåpmat nuförtiden och alla under 25 har ju minst en. De över 25 har om de är datorkunniga möjligen en avatar i t.ex. Second Life eller något annat ”superhypat” program. Finessen är ju att du får låtsas vara något du inte är, det finns ju förvånansvärt få brasilianska pegaser i verkliga livet men en hel del som avatarer. Nackdelen med avatarer är förstås att du inte lär känna den verkliga personen bakom och det blir svårt att veta hur deras liv ter sig. Har man inte pengar för att resa och träffa andra kulturer får väl en amerikansk ork, eller en thailändsk trollkarl duga och dessutom är man väldigt klimatsmart.
I mitt företag Life4Learning så har jag lanserat en idé om att använda digitala speglar under kulturhuvudstadsåret. Skillnaden mellan mina söners digitala spegling som avatarer och min vision om digitalspeglar, är att du istället för fantasifigurer ska möta riktiga människor när du speglar dig i kulturhuvudstadsårets digitala spegel. Riktiga människor från andra kulturhuvudstäder, utan att resa eller beställa tid eller hur man nu planerar för att mötas. Man skulle spontant få träffa människor, prata med de och samtidigt se ett litet utsnitt ur deras vardag trots avstånd på 100 kanske 1000 mil. Visst är det en idé om hur vi skulle få en djupare förståelse för hur andra kulturer tänker och tycker och samtidigt vara mycket klimatsmart med jordens ändliga resurser.
Ibland när jag tassar förbi mina söners rum på kvällen så hör jag hur de planerar helgen eller kanske vad de ska göra i skolan nästa dag med sina kompisar. Det förunderliga är att trots att jag hör flera av deras kompisar i rummet så vet jag att ingen är där fysiskt, dessutom har de inga högtalande telefoner på rummet. Om jag mot bättre vetande skulle titta in, så vet jag att de sitter framför datorn eller tv-spelet och diskuterar skolan med någon trollkarl, pegas, ork eller robot. En avatar som det så fint heter och är en digital spegling av dig själv på nätet där du väljer identitet som form och kön (icke kön när det gäller robotar) som du tycker passar dig.
Avatarer är ju skåpmat nuförtiden och alla under 25 har ju minst en. De över 25 har om de är datorkunniga möjligen en avatar i t.ex. Second Life eller något annat ”superhypat” program. Finessen är ju att du får låtsas vara något du inte är, det finns ju förvånansvärt få brasilianska pegaser i verkliga livet men en hel del som avatarer. Nackdelen med avatarer är förstås att du inte lär känna den verkliga personen bakom och det blir svårt att veta hur deras liv ter sig. Har man inte pengar för att resa och träffa andra kulturer får väl en amerikansk ork, eller en thailändsk trollkarl duga och dessutom är man väldigt klimatsmart.
I mitt företag Life4Learning så har jag lanserat en idé om att använda digitala speglar under kulturhuvudstadsåret. Skillnaden mellan mina söners digitala spegling som avatarer och min vision om digitalspeglar, är att du istället för fantasifigurer ska möta riktiga människor när du speglar dig i kulturhuvudstadsårets digitala spegel. Riktiga människor från andra kulturhuvudstäder, utan att resa eller beställa tid eller hur man nu planerar för att mötas. Man skulle spontant få träffa människor, prata med de och samtidigt se ett litet utsnitt ur deras vardag trots avstånd på 100 kanske 1000 mil. Visst är det en idé om hur vi skulle få en djupare förståelse för hur andra kulturer tänker och tycker och samtidigt vara mycket klimatsmart med jordens ändliga resurser.
Kommentarer
Trackback
