umea2014

Då var veckan slut, det har blivit mycket prat om Skuggteatern och kultur, men jag lovade mig själv att avsluta med något som är viktigare än allt detta. Naturen.

Jag växte upp med två friluftsmänniskor till föräldrar. Jag sov i mitt första snöbivack när jag var 6 månader, men såg aldrig ett hotell förrän jag var 15. Andra åkte en gång per år till Mallorca, för mig var det varje år en paddeltur, en klättertur, en hundspanns tur och någon annan utflykt i vildmarken.

Och det här har satt djupa spår i mig, framför allt fjällen. Fjällen är en sån otrolig gåva vi Svenskar har, det är en magnifik vildmark med en alldeles särskild kraft och harmoni. När jag vandrar i fjällen gör jag det oftast ensam, och det blir en slags meditation. Jag går bort från leden där jag inte kan se någon civilisation, slår upp mitt tält och bor där någon natt ensam med naturen. Man får en insikt att vi bara människor är en del av ett ekosystem som existerat i flera miljarder år.
Jag brukar sätta mig på toppen av ett fjäll och titta ut över landskapen och då känner jag att det är såhär man borde leva sitt liv, och jag känner en kontakt med något som vissa kallar gud, själv vet jag inte vad jag ska kalla det. Men aldrig är jag så lycklig som då jag sitter där och andas in den friska vinden och ser solen gå ner över fjällviderna.

Tack för en härlig vecka som bloggare. Nu säger jag adjö med en bild av Jämtlandsfjällen där jag oftast brukar vandra...