Ouinto: une cetriolo particolare
Västerås är Sveriges gurkstad har jag fått veta och staden är den kritiska massan och navet i Västmanlands län, som även innefattar bruksorten Fagersta. Därifrån kommer min namne Lennart H(ellsing), som skrivit om gurkan och jazz (och mazurka). Enklare kan det inte sägas: Det måste finnas en Paul Auster gömd bakom mitt öde eller möjligtvis som en slumpens arkitekt, vars gärning gjort att jag hamnat här just nu. Så kan jag tänka. Men nog om detta.
Igår natt avslutades festivalkvällen på Perspective 2009 med en konsert jag sent ska gömma. Inte minst utifrån den visuella upplevelsen: Två galna gitarrister som med förstärkarvolymen i högsta läge vräker ut en dånande ljudmassa i samspel med en rondellaktör (vinkelslipmaskinsinstrumentalist) som går loss på en massiv tågräls. Det sprutar gnistor vars sprakande ljussken fyller scenrummet likt jättelika tomtebloss. För att inte tala om det genomskärande ljudet som alstras då klingan bearbetar järnet och den stickande doften från röken som breder ut sig i lokalen. Dessutom ligger tre lager elektronikgrunkor, en laptop och en skriande saxofon på toppen av ljudbilden. Konsertens klimax inträffar då den japanske gitarristen på Hendrixmanér stöter sitt sargade instrument i golvet och vräker ut ett gigantiskt stålbord över scenkanten.
I denna galna värld av ljudkonst kan - vad jag uppfattar - många människor finna en kontemplativ sinnesfrid som jag också vill erfara. Ännu är jag inte där men jag lovar att inte ge upp i första taget.
