umea2014

Lyssnade på radion i går, på P3, någon gång på eftermiddagen var ett program där de bjudit in konstnären Anna Odell (som gjort det omdiskuterade verket om psykiatrin under våren). Jag har pinsamt nog missat mycket av debatten under denna intensiva vår och inte häller haft möjligheten att se hennes verk. Men radioprogrammet var det mest nyanserade och intressantaste jag har hunnit ta del av. Anna Odell satt med i studion, berättade om sitt arbete och om sig själv. Folk fick ringa eller maila in och ställa frågor, en del var provocerade men Anna svarade relativt lugnt på alla frågor. Jag blev imponerad, programmet gav henne utrymme att ta tillbaks diskussionen och sitt konstverk.
Hon berättade bland annat att hon är intresserad av den offerroll man tilldelas som psykiskt sjuk och att den positiva responsen hon fått framförallt kom från andra människor som har eller har haft psykisk sjukdom och har erfarenhet av att vara patient inom psykiatrin.

Jag är inte helt säker på vad jag tycker om hennes tillvägagångssätt och kan ju inte uttala mig om verket, men innehållet, de diskussioner hon går in i och de ämnen hon önskar belysa är intressanta och viktiga!
Men vi är inne i en tid av (som jag ser det) höger populistisk anda med moral- och kontroll panik. Folket verkar ses som en hotfull massa som måste begränsas. Genom bland andra FRA lagar och domen mot Pirate Bay. På Avesta kommun läste jag om att man uppmanar människor till "frivillig bevakning", där man önskade fler privat personer att göra observationer och rapportera till polisen. Nyheterna visade ett inslag för en tid sedan om att Gotland (har jag för mig) var den kommun med flest diagnostiserade och medicinerade ungdomar, nu var dom lugna och koncentrerade på lektionerna (hur normalt är det med lugna och koncentrerade tonåringar?!) Försäkringskassan jagar fuskare och konsten bör kontrolleras och censureras. Jag läser Michel Foucaults Övervakning och straff och Aldous Huxleys Du sköna nya värld och skräms av att jag inte tycker dom ligger så långt ifrån vår samtida samhälle.

Förutom Anna Odells verk, har även NUG:s verk Territorial pissing (en videodokumentation av när en maskerad person "klottrar" ner en tunnelbanevagn) och Viktor Marks Oönskad samhällsförbättring (vilket består av ett färgglatt hus för hemlösa uppställt under Liljeholmsbron) väckt debatt. En del journalister letade även provocerande verk uppe hos oss i Umeå på examensutställningen, men vi var nog lite "tråkigt" städade. Vissa reaktioner fick dock Emma Pettersons verk Kom hem som även senare blev censurerat när vi skulle åka ner till Stockholm med delar av utställningen. Galleriet var rädda för en "NUG debatt" vilken dom inte ville ta...

Emmas arbete innehöll fyra fotografier av en nedklottrad bänk i Umeå med texten "KOM HEM", dokumenterat under fyra årstider. Bredvid, på en tv, visades en film av hur hon själv tunt, tunt ristade in "Jag har väntat jätte länge". Jag kan förstå om diskussionerna har varit sju resor värre än de man fått i andra hand upp till Umeå via media och jag kan förstå om man är läss. Men om inte Gallerierna, institutionerna och konstnärerna står upp för konsten och vågar ta diskussionerna, vilka ska göra det då? Om vi börjar gå med på att censurera oss själva, hur fri blir då konsten? Emma Pettersons konst skiljer sig dessutom radikalt från vad jag uppfattat av NUG:s, både metodmässigt och innehålls mässigt. Där Emma på ett väldigt finstämt och lågmält sätt arbetar med vardagen utifrån hem, hemlängtan och saknad, där hon bland annat inspireras av olika hobby och amatör verksamheter (som exempelvis hobbymåleri, snapshots estetik och så vidare), rör sig NUG:s verk i en annan diskussion om det offentliga rummets demokrati i en betydligt brutalare estetik.

Nu menar jag verkligen inte att målen alltid helgar medlen eller att vi inte ska diskutera moral och etik inom konst. Det är oerhört viktiga frågor och man har alltid ett ansvar, vilket jag måste säga att jag faktiskt tycker diskuteras (det är min erfarenhet av Umeå konsthögskola i alla fall, särskilt med social konst, eller arbeten som ligger i gränslandet mot andra fält eller på något sätt inkluderar andra människor). Och jag menar inte häller att konsten ska bli något tv 5 spektakel som Ballar av stål (där har kritiken varit förvånansvärt tyst, men det är ju inte staten eller samhällsstrukturer som sätts under lampan utan privatpersoner, individer som man gör narr av, så det är ju uppenbarligen något helt annat och mer ok). Man måste fundera över vems/vilkas tyckande som ska gälla, vems/vilkas moral. Är det verkligen exempelvis rätt att politiker (trots okunskap och oförståelse inför konst) går ut med sitt tyckande offentligt? Som kulturministerns uttalande i Aftonbladet angående Anna Odells och NUG:s verk:

 "Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?"

Uttalandet känns lika reflekterande som att säga "Min femåring kunde gjort bättre" inför en målning av Jackson Pollock.