umea2014

Det har nog redan framgått att den kultur jag uppskattar mest är den där jag kan vara aktivt deltagande och medskapande.

Att mer passivt sitta på läktaren och bli betagen av vad som sker där framme på scenen blir allt mindre lockande för mig. (Fast visst är jag t ex glad att jag var med på innerplan på Springsteen-konserten 1985 på Ullevi.)

Jag drar mig till minnes en för mig rolig historia om hur jag i mitt inre förvandlande en trist (dans)föreställning till en glädjande och lustfylld upplevelse.

Hela föreställningen gick ut på att dansaren satt på en bänk , dukade upp, åt och drack medhavd fika ur en papperskasse. Och avslutade med att plocka ner sakerna i papperskassen igen.

Trist så det förslog, även om det hela skedde till ackompanjemang av ett spännande, experimentellt röstkollage.

Jag började då fantisera och föreställa mig att jag skulle stiga in på scenen och börja dansleka med den tomma papperskassen. Även om jag (klokt nog?) inte satte fantasin i verket, blev föreställningen plötsligt en lustfylld och spännande upplevelse. (Och jag undrar hur många i publiken som vävde liknande medskapande fantasier?)