Sjung om studentens lyckliga dar...................
Gomorron soliga dag!
Klockan har just passerat 5.oo med ca 25 minuter. Tänk vad gott man sover när gårdagen kändes så lyckad.Repetitionerna av "Kurt kokar skallen" gick lysande för oss alla. Välkommndet för den förlorade sonen
var varmt och gott.Juan regissören slöt mej i sin famn. En tår trängde fram och lyckan nästan sprängde mitt bröst.
Det blev en glädjefylld och lättad stämning när ensemblen blev ett skapande team på riktigt.
Mitt lyckorus som känsla fanns kvar när jag kl.12.00 gick ut från studions halvmörka källarlokal och mötte dagsljuset. På håll hörde jag glada unga röster som ropade ut sin frihetslängtan. Jag nästan sprang mot Rådhusesplanaden och hamnade i trängseln bland andra människor som också ville titta på dessa glada unga studenter. Jag har alltid tyckt om examensyror.Själv har jag tyvärr aldrig fått möjligheten att känna på den själv.
Men jag njuter desto mer av andras lycka och glädje.Ett minne som jag har ,var avslutningen på mitt sjunde läsår.
jag var 14 år och året var 1949. Vi höll till i Umeå stads kyrka. Överläraren och min älskade fröken Elisabeth Strandgren delade ut premium. Till min stora häpnad ropades mitt namn upp.På darriga ben gick jag nästan hela kyrgången fram och blev tilldelad en tjock röd bok. Jag tror att jag bockade? Bokens titel var Fältskärs Berättelse.
Elizabeth hade skrivit i boken "för flit och framsteg i alla ämne."
Famtidens blivande utvecklare av företag ,samhälle,design,teknik och kultur o.s.v stod åter framför mitt ansikte. Studenterna stod i gallerförsedda traktorsläp. En liten travesti till frihet som jag inte kunde låta bli att tänka!Hoppas att dom får chansen alla dessa ungdomar . Framförallt att dom blir medkännade världsmedborgare.
Nu ska vi ut och ta en dust igen. Bosse ,veckans bloggvärd.
Klockan har just passerat 5.oo med ca 25 minuter. Tänk vad gott man sover när gårdagen kändes så lyckad.Repetitionerna av "Kurt kokar skallen" gick lysande för oss alla. Välkommndet för den förlorade sonen
var varmt och gott.Juan regissören slöt mej i sin famn. En tår trängde fram och lyckan nästan sprängde mitt bröst.
Det blev en glädjefylld och lättad stämning när ensemblen blev ett skapande team på riktigt.
Mitt lyckorus som känsla fanns kvar när jag kl.12.00 gick ut från studions halvmörka källarlokal och mötte dagsljuset. På håll hörde jag glada unga röster som ropade ut sin frihetslängtan. Jag nästan sprang mot Rådhusesplanaden och hamnade i trängseln bland andra människor som också ville titta på dessa glada unga studenter. Jag har alltid tyckt om examensyror.Själv har jag tyvärr aldrig fått möjligheten att känna på den själv.
Men jag njuter desto mer av andras lycka och glädje.Ett minne som jag har ,var avslutningen på mitt sjunde läsår.
jag var 14 år och året var 1949. Vi höll till i Umeå stads kyrka. Överläraren och min älskade fröken Elisabeth Strandgren delade ut premium. Till min stora häpnad ropades mitt namn upp.På darriga ben gick jag nästan hela kyrgången fram och blev tilldelad en tjock röd bok. Jag tror att jag bockade? Bokens titel var Fältskärs Berättelse.
Elizabeth hade skrivit i boken "för flit och framsteg i alla ämne."
Famtidens blivande utvecklare av företag ,samhälle,design,teknik och kultur o.s.v stod åter framför mitt ansikte. Studenterna stod i gallerförsedda traktorsläp. En liten travesti till frihet som jag inte kunde låta bli att tänka!Hoppas att dom får chansen alla dessa ungdomar . Framförallt att dom blir medkännade världsmedborgare.
Nu ska vi ut och ta en dust igen. Bosse ,veckans bloggvärd.
Kommentarer
Trackback
