umea2014

Hej.ni som läser detta!

Rubriken låter dramatisk. Det gäller bara mej personligen. Jag har fått till uppgift att gestalta en norsktalande man som heter Tore. En roll som återkommer  vid olika tillfällen under pjäsens gång.Det svåraste som finns är att spela 
med minsta möjliga text.Man ska bara använda sin kropp och sina uttrycksmöjligheter.
Igår kom droppen för känslige Bosse. Jag drev missnöjet med mej själv så långt att jag ville bli utbytt. Helt enkelt lägga av med teatern för den tid man har kvar på jorden.Tänkte inte just då på att problemet blev också teaterns.
  Vår regissör för "Kurt kokar skallen skallen" gick åter igenom rollfiguren Tore med mej. Allt stannade av, hela ensemblen gick tillbaka till viloläge.Det kändes som stor dramatik i verkliga livet.Allt gick lugnt och fint tillväga.med professionell vägledning.Men envis som jag är så skulle avgörandet om fortsatt medverkan funderas på över natten.
Idag klockan 11.00 har jag repetition av en ny scen där Tore går över scenen med gåstavar och bekymrad min.
Idag känner jag mej lättad och glad att det älskade teaterlivet fortsätter för min del,i en underbar föreställning.
Tack,för att jag får fortsätta vara en del i en fantastisk ensemble med en varm fin regissör som Juan Roudriqes och Oyana som är dansare i botten och vet hur hårt självförtrondet kan svikta.

Idag säjer Vi "Upp med hakan" ut och kämpa med livet.

Bosse!