Stockholm är nog bra...
När jag gick och utbildade mig till skådespelare på scenskolan så fick jag lära mig att prata rikssvenska. I tre och ett halvt år gick jag på skolan och tragglade rikssvenska och mitt första jobb efter skolan var på Västerbottensteatern där jag skulle gestalta "Skrävel-Jani" i "Ormens väg på hälleberget". Detta var 1985 och sedan dess har jag inte haft så mycket användning av mina kunskaper i rikssvenska. Jag har blivit norrland troget genom alla år.
Brattsbacka, Gummark,Ytterhogdal, Hössjö, Ålund, Arvidsjaur, Glommersträsk, Gräsmyr, Munksund, Lillhärdal, Rundvik, Åsele, Norum, Jämteböle, Njurunda, Sävar, Tynderö, Vännäsby, Järpen, Matfors, Lövånger, Bjurholm, Tännäs, Bygdsiljum, Pengsjö, Krokom, Sörmjöle, Vivsta, Sorsele, Norsjö, Nästansjö, Rentjärn, Raggsjö, Hjoggsjö, Lugnvik, Mjödvattnet och Hörnsjö är några av alla platser som jag spelat teater.
Stockholm är nog bra, men lite avsides.
Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv till att försöka förmedla teater till dessa små orter med sina fantastiska byaföreningar, små folkets hus och bygdegårdar. Dessa fantastiska kvinnor som bakar fikabröd, kokar kaffe, affischerar och säljer biljetter. Kulturministrar, institutionschefer, kungar och andra potentater som äter middag i blå hallen får ursäkta, men utan dessa fantastiska kvinnor skulle kultursverige gå under. För det är ju också dom, kvinnorna alltså, som är majoriteten av publiken.
Jag har länge spelat en föreställning som bygger på Torgny Lindgrens texter och som jag kallar "Skräddar Molins berättelser". Det är en form av enmansteater där jag med hjälp av Torgnys texter försöker återskapa en berättartradition som i det närmaste gått förlorad. Jag tror också att berättandet är grunden till all god teater. Man måste kunna berätta en historia så att folk vill lyssna. Däri ligger också teaterns styrka och framtid. Vi kan på teatern peka på en brädbit och hävda att det är hus och alla går med på det och fyller i med sina egna bilder. Vi kan inte konkurera med film och teve på deras villkor. Inom teater måste vi förhöja realismen. Det har hänt mig vid ett flertal tillfällen att folk har kommit till mig ett par veckor efter det att dom hört mej berätta Torgny Lindgrens text om Stubbrytaren och berättat för mig hur dom sett allt det här inne i sina huvuden och att dom inte har kunnat släppa det. Minnet och bilderna finns kvar hos dom och det gör mej glad. Att dessutom få ge detta till dessa människor i sina hembygdsmiljöer är oslagbart. Man får så mycket av dessa människor och miljöer. Att möta en man som bara varit på teater en gång tidigare i sitt liv, "å he va som knepigt. Jag förstod då int nanting", och sen få beröm av honom efter föreställningen och höra honom berätta liknande upplevelser som han varit med om. Där är nog en av anledningarna till mitt yrkesval. Jag menar, inte är det för pengarna som man blir skådespelare.
Rosor och champagne är nog bra, men jag uppskattar ännu mer när jag efter avslutat förvärv får mig en Jokkmokkskorv, torkat renkött eller hembakat tunnbröd som är bakat i bagarstugan bredvid hembygdsgården.
Brattsbacka, Gummark,Ytterhogdal, Hössjö, Ålund, Arvidsjaur, Glommersträsk, Gräsmyr, Munksund, Lillhärdal, Rundvik, Åsele, Norum, Jämteböle, Njurunda, Sävar, Tynderö, Vännäsby, Järpen, Matfors, Lövånger, Bjurholm, Tännäs, Bygdsiljum, Pengsjö, Krokom, Sörmjöle, Vivsta, Sorsele, Norsjö, Nästansjö, Rentjärn, Raggsjö, Hjoggsjö, Lugnvik, Mjödvattnet och Hörnsjö är några av alla platser som jag spelat teater.
Stockholm är nog bra, men lite avsides.
Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv till att försöka förmedla teater till dessa små orter med sina fantastiska byaföreningar, små folkets hus och bygdegårdar. Dessa fantastiska kvinnor som bakar fikabröd, kokar kaffe, affischerar och säljer biljetter. Kulturministrar, institutionschefer, kungar och andra potentater som äter middag i blå hallen får ursäkta, men utan dessa fantastiska kvinnor skulle kultursverige gå under. För det är ju också dom, kvinnorna alltså, som är majoriteten av publiken.
Jag har länge spelat en föreställning som bygger på Torgny Lindgrens texter och som jag kallar "Skräddar Molins berättelser". Det är en form av enmansteater där jag med hjälp av Torgnys texter försöker återskapa en berättartradition som i det närmaste gått förlorad. Jag tror också att berättandet är grunden till all god teater. Man måste kunna berätta en historia så att folk vill lyssna. Däri ligger också teaterns styrka och framtid. Vi kan på teatern peka på en brädbit och hävda att det är hus och alla går med på det och fyller i med sina egna bilder. Vi kan inte konkurera med film och teve på deras villkor. Inom teater måste vi förhöja realismen. Det har hänt mig vid ett flertal tillfällen att folk har kommit till mig ett par veckor efter det att dom hört mej berätta Torgny Lindgrens text om Stubbrytaren och berättat för mig hur dom sett allt det här inne i sina huvuden och att dom inte har kunnat släppa det. Minnet och bilderna finns kvar hos dom och det gör mej glad. Att dessutom få ge detta till dessa människor i sina hembygdsmiljöer är oslagbart. Man får så mycket av dessa människor och miljöer. Att möta en man som bara varit på teater en gång tidigare i sitt liv, "å he va som knepigt. Jag förstod då int nanting", och sen få beröm av honom efter föreställningen och höra honom berätta liknande upplevelser som han varit med om. Där är nog en av anledningarna till mitt yrkesval. Jag menar, inte är det för pengarna som man blir skådespelare.
Rosor och champagne är nog bra, men jag uppskattar ännu mer när jag efter avslutat förvärv får mig en Jokkmokkskorv, torkat renkött eller hembakat tunnbröd som är bakat i bagarstugan bredvid hembygdsgården.
Kommentarer
Trackback
