umea2014

Filmfestivalens ordförande Britt-Marie Lövgren har tidigare i veckan rapporterat om följderna av Triangelfilms och biografkedjan Astorias konkurs. Det medför en hel del problem för kvalitetsfilm i landet. Det som återstår nu är å ena sidan mediejätten SF och å andra sidan kulturkedjan Folkets Bio. En ur filmkulturell perspektiv inte särskilt hoppingivande situation. Mångfalden försämras betydligt och utbud av film tenderas till att ytterligare fokuseras på de stora titlarna. Här får vi uppleva konsekvenserna av marknadens villkor.

Det arbetet som Filmfestivaler runt om i landet gör blir därmed ännu viktigare. Framförallt nu då kvalitetsbiografen i Sverige, liksom i mitt hemland Tyskland, fråntogs sina ekonomiska grundförutsättningar.

Umeå Filmfestival försöker, vid sidan om Berlinale (= Berlin Filmfestival), Stockholm eller Göteborg - storstäder med betydligt större ekonomiska resurser när det gäller kulturstöd - vara just den välbehövande motpolen till det kommersiella utbudet man hittar på den ordinarie repertoaren. Med våra mycket begränsade medel försöker vi bedriva praktisk kulturarbete där tonvikten ligger på ung ny talang, filmpedagogik, seminarier osv. Men framför allt är vårt uppdrag att förmedla FILM SOM KONST.

Filmfestivalen i Umeå presenterar Filmkonst från hela världen, erbjuder en plattform för regional producerat film och skapar förutsättningarna för båda sfärer att mötas. Förväntningarna är stora: konst-, experimentell- och Arthousfilm skall trivas på festivalen, men samtidigt vill man ha glamourösa  gäster och röda mattor. Och så är det självklart att festivalen inte bara bör utan MÅSTE vara en tydligt och synligt beståndsdel i vårt ambitiösa Kulturhuvudstadsprojekt om vi ska kunna konkurrera med våra medtävlanden om utnämningen inför 2014. För i slutändan så kommer Umeås ansökan behandlas enligt samma kriterier än våra konkurrenters.

Vilka svårigheter möter vi i genomförandet av alla dessa uppgifter? Ser vi enbart på antalet festivaler världen över ter branschen befinna sig i en högkonjunktur. Filmfestivaler uppstår som svampar ur jorden. Bara för att efter ett kort tag försvinna lika spårlöst. Politiker och beslutsfattare strävar därför efter ?varaktighet?, ett begrep som används lika inflationärt som ordet ?effektivitet?. Kriteriet ?varaktighet? påverkar besluten om anslag till verksamheten. Därmed verkar man glömma bort att festivaler sällan kan göra långsiktiga planeringar eftersom anslagen bestäms från år till år. Det är inte olikt den berömda frågan om vad som kom först: hönan eller ägget.

Hur står det då till för de människor som jobbar bakom kulisserna? Det är ett arbete som oftast sker på frivillig basis, oavlönat eller under anställningsformer som förnekar vilken som helst säkerhet och gör allt personlig framtidsplanering ömöjligt. Det gör att kompetent arbetskraft, som varken vill eller kan ställa upp på sådana osäkra villkor snabbt försvinner för att söka sig till annat. Den uthållighet som förväntas av festivaler och andra kulturella institutioner verkar inte gälla för de invdivider som driver verksamheten. Trots det så fortsätter många festivaler att existera, bara tack vara en fast övertygelse av ett fåtal entusiaster, gäster, medarbetare och bidragsgivare. Alla övertygade om kultur som vår tids viktigaste demokratiska uttrycksmedel, där alla som så önskar kan ta del av. Förenade om uppfattningen att kulturen i det moderna samhälle berikar våra liv och möjliggör en ömsesidig förståelse.

Jag delar Britt-Maries uppfattning då hon, just med tanke på det förestående svenska EU ordförandeskapet år 2009, tillskriver filmens centrala roll. Hur, om inte genom kulturell utbyte och personliga möten, ska vi annars kunna forma en verklig gemenskap av något som fortfarande anses vara ett byrokratiskt och abstrakt odjur av många?

Jag älskar min uppgift, trots ovannämnda svårigheter. Just därför att jag kommer i kontakt med människor från världens hörn och arrangera möten mellan människor ftån Taiwan och människor från Island. Och det är inte minst tack vara regelverket inom vårt enade Europa som förenklar för mig som invandrare att bo och arbeta i norra delen av EU. Ett regelverk som befriar mig från många byråkratiska fallgropar som tills för bara några år sedan varit helt omöjliga att övervinna.

Jag kommer från en stad i exakt samma storlek som Umeå. I denna stad finns varken festival eller opera. Jag har studerat i en stad, inte mycket större än Umeå, och där förlorat två arbetsplatser inom filmarbetet. Jag kommer från ett land som rent allmänt överdriver frågan om vinstintressen inom kultursektorn. Under det gånge året har Tyskland erhållit dåliga betyg från EU. I inget annat EU-land är tillgång till utbildning och kultur så beroende av inkomst som hemma hos mig.

Det är saker som i Sverige (ännu) är annorlunda. Vår kulturlandskap är ingen marknad. En filmfestival inget aktiebolag. Framgången inom kultur och konst går inte att mätas i ekonomiska kalkyler. Långsiktighet och den mångciterade ? och önskvärda! varaktighet - kan endast existera på grundbasis av en offentlig kulturpolitik. Det får aldrig bli kortfristiga sponsringsavtal som ska kunna styra verksamheten. Det angelägna arbetet med festivaler borde, med facit i handen och med tanke på kvalitetsbiografens försvinnande, ligga så nära till hands att en relevant kultur och näringspolitisk hänsyn var en självklarhet.

Med detta inlägg i den kulturpolitiska debatten i Umeå tackar filmfestivalen för sig och hoppas att vi ses på festivalen i höst kolla gärna på www.filmfest.se

Hälsningar

Britt-Marie