Rasism - inte bara en fråga om offer och förövare
Hur gör vi för att inte i varje sammanhang rasism avhandlas prata som att vi antingen är offer eller förövare? Jag tycker att det är så synd att trots all vår kunskap så är och förblir rasismen så otroligt skuldbelagd och den enda strategi vi har att bemöta fenomenet på är genom djup avsky och fördömmande eller genom förnekelse. Då tror jag att det är svårt att nå kärnan och se alla dom nyanser som kan göra det möjligt för oss att förhålla sig till och förstå vår egen rasism och dom människor som tagit ställning för rasismen.
Självklart kan människor vara fina oavsett om dom har rasistiska åsikter eller inte men förhållningssättet att inte våga och vilja se är det som får tydligast konsekvenser där rasismen hela tiden tillåts att reproduceras.
Vet någon varför främlingsfientlighet är mer utbredd i Skåne än i Västerbotten?
Bra inlägg. Inte ofta någon tar upp det faktum att rasism förkastas och fördöms så flitigt i vårt samhälle, ändå finns den överallt. Det är så lätt uppenbarligen att frånsäga sig alla rasistiska kopplingar att folk ser sin rasism som ickerasistisk eller så bärs den i smyg och yttras enbart i ens egna tankar. Man kan gå så långt som att identifiera sig som icke rasist medan man tänker tankar, som uppenbarligen påverkar ens egna handlanda, tankar som inte kommer från den totala antirasism som läggs fram i yttranden.
Jag tänkte för några år sedan att det nya politika korrekta skulle bli att erkänna sina fördomar, kalla sig själv för rasist och sexist utifrån det faktum att alla bär på resonemang i sina psyken som helt klart är rasistiska och sexistiska. Den tiden har inte kommit. Det innebär för mycket. Personer skulle behöva vara specifika med på vilket sätt de tänker rasistiskt ibland. Innebörden är att man kan klassas och att känslor kan bli sårade.
Men vad har vi för samhälle idag? Rasismen är tydlig i alla delar av samhället bara man blickar på statestiken, så vem är ansvarig för detta, Högerextremister? Knappast. Det är oss alla.
Skulle det bli mer PK att förklara sig själv som rasist och berätta hur man tänker kanske man kan komma till grunden fär varför. Unga människor som fiskas upp av högerextrema poler skulle kunna få se att deras sätt att tänka ingår i samhället och de skulle inte behöva söka sig till grupper som verkligen ser männskliga skillnader mellan raser och kulturer. Unga behöver höra hur vuxna vacklar i sina resonemang, att vi aldrig är färdiga med växande och de själva inte är begynnande extremister bara för att de tänker rasistiskt. Det är ungefär som hur vuxna är så rädda att erkänna homosexuella tankar eller drömmar som ung, och jag menar alla vuxna nu. Frånvaron från vuxnas förmåga till ärlighet lämnar unga med färre slutsatser att dra om sig själva, vanligtvis att det är något fel med en i jämförelse med all andra som döljer sina växtbanor av rädsla.
Rasism behöver inte extremism för att överleva ändå. Finns det grupper av män som uttalat vill utrota kvinnor? Inte många (jag inser visserligen att jämförelsen är något banal eftersom sexsim finns i extrema former utan att den för den skull ha som mål att utrota ett kön) Poängen är att självklara orättvisor utövas dagligen utan att organiserade män behöver vara uttalade kvinnohatare.
Det är dags att erkänna våra riktiga tankar när det kommer till rasism. Jag för en är rasist och jag tror att sjukdomen blir sämre med ålder.
Det finns dom som konstaterar att dom är rasister men sen inte tycker att det är något dom behöver göra upp med.
Jag tror som Lars att första steget absolut handlar om att våga se och erkänna sin rasism men också sedan om att ta ansvar för den.
