Återväxten är tryggad
Jag har på senare tid blivit titulerad kulturaktör, en benämning jag tycker ringer lite onödigt officiellt. Anledningen till den nya titeln är så klart mitt arbete med Kultur på Campus, men i någon mening har jag - precis som väldigt många andra - varit kulturaktör ganska länge. I alla fall i 20 år. Det var då, i mitten av 1980-talet, som jag tog steget från att vara kulturkonsument till att också bli kulturproducent. Jag började spela i band, vilket jag fortsatt med sen dess.
De två banden jag spelar i heter The Satellite Circle och Plan a Revolution. Det ena elektriskt och det andra akustiskt, två väldigt olika musikaliska upplevelser. Att spela ute med Plan a Revolution är stämningsfyllt och lite varsamt, medan en spelning med The Satellite Circle är mer som att köra stridsvagn, vi behöver inte väja för något. Hårdrocken har alltid varit min grej och det är riktigt kul att se att det finns en bra återväxt när det gäller hårdrockare i Umeå. Häromdagen var jag på en av stadens musikaffärer för att kolla på en ny gitarr, och dialogen med försäljaren ackompanjerades, ganska intensivt faktiskt, av två unga hårdrockstrummisar som spelade på varsitt digitalt trumset. Sånt värmer en hårdrockares hjärta.
Rockscenen i Umeå känns, när det gäller nya band, rätt upplyftande. Dock, precis som alltid, är det drivna entusiaster som ser till att det blir speltillfällen. Ett exempel är rockföreningen Feedback och ett annat är Umeå Folkets hus starka kort Petra Edström som drivit deras uteservering Trädgården i sommar - med rockband varje helg.
Avslutningsvis en annan sak som gör mig glad: I dag är det tisdag och jag går hem efter lunch för att vara med min tvååring Lukas - som vanligt på tisdagar. Han håller på att lära sig att prata och jag har precis lärt honom ett trick, jag frågar: ”Lukas, vem älskar dig?” Då sträcker han upp händerna in luften och säger: ”Pappa!” Då är jag extremt lycklig.
Jonas Ericson
