Skuggteatern 2008

Äntligen hemma efter ännu en tolvtimmars arbetsdag, men så är det då det är ansökningstider....

Imorgon ska vi skicka in våra bidragsansökningar till kommunen, landstinget och kulturrådet, och jag har aldrig tidigare varit så peppad som i år!

Vi har tre fantastiska produktioner vi ska spela under 2008, och en enorm framgång i både sålda föreställningar och publiksiffror under 2007. Nu känner jag att det äntligen är dags för oss i Skuggteatern, och det blir faktiskt roligt att skriva ansökan, även om det är otroligt jobbigt också.

En liten förhandstitt för alla er som läser bloggen på vad Skuggteatern ska göra under 2008:

Jessicaprojektet
En ännu odöpt pjäs som skrivits av Samuel Hognert i samarbete med Jessica Åström. Det handlar om styrka, utanförskap, och att leva med ett funktionshinder. Men framförallt är det en föreställning om människor, vår syn på varandra och om att leva utanför normen.

Vad hände sen...?
Vår succéföreställning för förskolan från i vår ska uppdateras och byggas ut. Två improvisationsskådespelare skapar nu tillsammans med en musiker sagor som barnen bestämmer innehållet i. Jag har spelat i den hela våren och aldrig känt så mycket för en föreställning!

image210
Här ser ni mig i Vad hände sen...?

Improshowen
Skuggteaterns Improshow (med nästan 3000 i publiken januari-maj 2007!) kommer att fortsätta spelas med en ständigt förnyande form. Vi kommer att utbilda och utveckla oss för att göra vår publik till den lyckligaste publiken i världen!

Nyskapande improvisationsteater

Här ska vi ta improvisationsteatern till en ny nivå genom att under en lång förberedelseperiod arbeta fram en helt ny form av föreställning där vi improviserar utifrån dagens aktuella händelser, staden vi är i och publiken som sitter och ser på. Vi vill jobba med allvar och budskap och förnya improvisationsteatern!


Som ni ser är det mycket Impro under 2008, och förutom allt detta kommer vi att hålla kurser, jag kommer att göra mindre berättarföreställningar, vi kommer att utbilda oss, och en massa, massa annat.



Nu vet jag inte om jag råkade göra för mycket reklam, ni får säga till mig i såna fall så ska jag ta bort det. Det är bara det att under de här dagarna har jag nästan ingentingt annat i huvudet...

Ha en underbar kväll allihopa!

Kärleken

Här sitter jag och saknar...

image205

Jag ska gifta mig i sommar, det är faktiskt helt otroligt. Men just nu är min Älskade Mona bortrest i två veckor och jag sitter därför här helt ensam och saknar.

Det var våren 2002 då Skuggteatern spelade sin första föreställning, Speleman grå, och jag hoppade in och hjälpte till med sminket som skedde på scenen i pausen. Mona satt i publiken och så direkt att där är han... Mannen som jag ska spendera resten av mitt liv med. Det är faktiskt helt sant, för henne var det kärlek vid första ögonkastet, jag var dock lite segare...

Jag var just på väg att flytta till Danmark för en teaterutbildning och hann inte riktigt med denna fantastiska kvinna som smög sig in i mitt liv. Vi träffades ett par gånger under sommaren, men jag förstod inte mitt hjärtas längtan, ingenting hände och jag flyttade till Danmark. Vi skrev brev till varandra, och till slut på våren 2003 kom hon ner och hälsade på mig, allt var strikt vänskapligt trots att jag visste att hon var kär i mig. Jag hade dock övertygat mig själv att så inte var fallet från min sida.

Så, just innan hon ska åka hem ser hon mig djupt i ögonen och säger; Love, varför låtsas du?
Dessa enkla ord spränger en uppdämd fördämning av känslor i mig, en mur som jag under flera år byggt upp mot kärlek slås sönder av hennes och jag blir helt vimmelkantig.

Hon reser dock hem utan att något händer, men de kommande veckorna är kaotiska i mitt hjärta, jag åker upp till Umeå en gång och träffar henne, och känner att jag är förälskad, men ingenting sägs. Och Mona stannar i Umeå då jag åker tillbaka.

Så en dag, två veckor innan utbildningen slutar sitter jag i Århus botaniska trädgård under ett stort grönt träd. Och helt plötsligt ser jag henne, som i en dröm komma gående mot mig genom trädgården. Jag tror inte att det är verkligt, men hon kommer fram till mig och jag tar henne i mina armar. Hon har utan att tillfråga mig köpt en flygbiljett och åkt ner till Århus för att vinna mitt hjärta.

Från den kvällen, den 28e mars 2003 är det vi två, sedan dess har jag älskat henne mer och mer för varje dag som går. och jag vet att hon är kvinnan som jag ska leva med, få barn med och dö tillsammans med.

Mona, Jag älskar dig!

image206

Kulturhuvudstaden och Kulturchefen


image203

Här kan ni se mig utanför mitt och Monas fantastiska lilla Gårdshus vid Bölesholmarna och Älven som vi hyr av Världens Bästa hyresvärldar. Är det inte helt underbart?

Sen kväll...
Som kulturarbetare har du sällan vanliga 8-17 arbetsdagar, idag blev det 12 timmar. Under våren har jag beräknat min arbetstid vecka för vecka och den har legat på mellan 55 och 75 timmar per vecka. Så där fick ni alla som se oss som bidragssuktande soffliggare. Själv har jag inte tagit ut mer än några få dagar a-kassa denna vår, det har på något sätt gått ihop ändå även om största delen av mitt arbete görs ideéllt.

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag anser om den här satsningen. Nu jublar man för att kulturnämnden fått 2 miljoner extra. Samtidigt som 5 miljoner per år går direkt in i kulturhuvudstadssatsningen, tänk om alla de pengarna kom kulturnämnden till godo för att delas ut på deras verksamhet? det skulle ge dem möjlighet att göra alla satsningar som de inte har råd med idag, de skulle göra en enorm skillnad. Samtidigt skulle ju kulturhuvudstaden göra att det kom helt nya medel från EU in i Umeå och det vore såklart helt fantastisk och 2014 skulle bli ett oförglömligt år.

Umeå är dock en värdig vinnare
, jag tror att vi har en enormt hög KCP (Kultur per Capita), men det beror framförallt på alla grymma proffessionella och ideella kulturarbetare som bor här. Vår kulturpolitik har varit och är i många delar helt snurrig. Man kan exempelvis klaga på den förfärliga idén att bygga ett äventyrsbad! och dessutom i centrum! helt sjukt, jag orkar inte ens ta upp alla argument emot det. Se istället till att använda platsen och pengarna till att bygga ett grymt kultur/ungdomshus som kommer att ge ovärderlig avkastning i form av nya engagerade människor, för det är människorna som skapar en kulturhuvudstad, inte monument i badhusform.

Jag är dock väldigt glad över vår jag kulturchef, jag gillade ju verkligen Monica Sparby och hade helst haft kvar henne, men det känns väldigt bra med att ha en erfaren kulturarbetare som sett Umeås kulturliv från undersidan. Jag tror att Fredrik kommer att göra ett helt grymt jobb.

Ett tips till Kulturchefen!
Se till att marknadsföra och etablera Umeå som Sveriges Frigruppshuvudstad. Då vi var på Teatercentrums Årsmöte så var säkert en sjättedel Umebor, kanske var vi fler från Umeå än från stockholm? Vi har både en av sveriges äldsta och en av Sveriges yngsta etablerade frigrupper.

Kör hårt Fredrik!

Hemma Från Teaterbiennalen

Puh... Jag kom precis ut ur duschen efter att ha åkt nattåg upp från Örebro och Teaterbiennalen...

Låt mig först skicka ut en uppmaning till alla r som reser mycket privat  och i Jobbet. Välj Tåget istället för flyget, jag vet att det är jobbigt att sova på hårda madrasser och med snarkande medresenärer. Men det är ett otroligt litet pris att betala jämfört med en global temperaturhöjning som gör planeten obebolig. Man måste tänka långsiktigt, varenda flygtimme du sparar in nu kommer dina barnbarn att få igen tusenfallt om 100 år.
Du kan förändra världen, vägra flyga!

image201

Nog om det för den här gången, här har ni en bild på Karin, Emil och mig i tågkupén sent igår kväll, Carro som också var med låg och försökte somna. Vi är en del av Skuggteatern, en friteatergrupp som kämpar för överlevnad och förnyelse av teaterkonsten. Vi har blivit medlemmar i
Teatercentrum en grym nationell organisation för Frigrupper, och de hade årsmöte i samband med Biennalen så att alla medlemmar kunde spendera en givande vecka i Örebro.


image200
Här är Love, Emil och Karin på Teatercentrums årsmöte

Så där har vi nu minglat med teatersverige. Vi har sett ett antal helt grymma föreställningar plus några dåliga, deltagit i mängder av seminarier och diskussioner.

Axplock ur Biennalen:

Drömmer om att dö... som en svensk med hög cred

Grym föreställning med Teater Terrier om självmord, ångest och svensk socialdemokrati. Fylld med nya grepp och ideér samt en helt briljant kvinnlig huvudrollsinnehavare!

Invasion!
Briljant föreställning! skriven av Hassen Kheminri, Regisserad av Farnaz Arbabi, vår just nu absolut bästa teaterregissör! Det var biennalens Höjdpunkt!

Dan då dan dog
Helt underbar farssartad med allvarlig pjäs från Jämtlands länsteater. Hysteriskt rolig, se den om ni får chansen!

Modet att Döda
Visst kan Lars Norén skiva realism, och visst var han som spelade Pappan helt briljant. Men annars så berörde mig föresällningen inte alls förutom den upprördhet jag kände över den fruktansvärda gestaltningen av den kvinnliga huvudrollen, vi har fan kommit längre än så med jämställdhetsdebatten. Det kan vara en generationsfråga, men jag gillade den inte.

African Storytelling
Fyra timmar av Afrikanska storytellers! Många kanske Bävar men jag älskade det, mängder av storytellingkonstnärer som blandade berättande med sång och Dans. ännu en gång är jag överbevisad om att berättande är en framtidens konstart. Jag tog kontakt med dem om att göra ett utbytesprojekt och åka ner till dem nästa år, vi får se vad som händer.

Var är alla?
Jag är less på realism, och skeptisk till teater som får en att må dåligt. Men jag kan ändå inte annat än hylla denna föreställning. Grymma skådisar och ett grymt manus berättar om en tjej som bliv våldtagen av sin pojkvän och hans kompis. En våldtäckt getaltad totalt verklighetstroget på scenen låter kanske outhärdligt men det funkade och föreställningen uppfyller sitt syfte att ställa alla viktiga frågor kring våldtäckt. Jag har inte grått så mycket på länge, men jag rekommenderar er verligen att se den.

Festen
Var jättekul, Helt sjukt god veganmat, skanadlöst mossigt överklasstal av "Carl-Jan" och ett skitbra band och smällfyllt dansgolv. Efterfest med fulla tafsande teatergubbar på hotell Elite? Nej tack... Jag och min Kompis Åsa var där men stack så fort vi kunde.

Seminarier
Vi deltog i tre seminarier, Barnkultur, Könsroller på scenskolan och Högkultur och lågkultur, väldigt intrssant, men ofta ganska mossigt. Oftast 50+ i panelen, och för lite debatt med publiken. Var är de unga och radikala i dagens teaterdebatt? Inte inbjudna är mitt svar....

image202
Trött Karin på morgonseminarium



Jag har haft en helt grym vecka, men massor av inspiration och nya möten. Tack mina kära vänner som var med mig och alla nya människor jag mötte samt alla grymma konstnärer. Vi ses nästa år.

Veckans Bloggare: Love Ersare



image197

Hejsan

Jag heter Love och kommer att blogga hela veckan. Jag är Skådespelare, Improvisatör, Berättare och Producent, jag jobbar på
Skuggteatern och Kulturverket samt som frilansare. Jag är helt enkelt en av alla kulturarbetare som samlar på olika små jobb för att få ihop till levebrödet och inte förväntar mig en fast anställning på många år ännu.

Konsten, skapandet och budskapet är viktigare än ekonomisk trygghet.

Jag ska alltå blogga loss här under veckan, det kommer att handla om scenkonst, kulturpolitik, fjällen, berättande, kärlek och miljö plus en massa andra saker som lär dyka upp under vägen. Använd gärna kommentarfunktionen för att hålla med mig eller motsäga mig, vill ni säga något mindre offentligt man ni alltid nå mig på
love@skuggteatern.com.

Ha en helt underbar dag

Fika mera!

Det är en utmaning att sätta in böcker och läsning i nya spännande sammanhang.

För några veckor sedan lämnade vi som jobbar på Ersbodabiblioteket in vårt bidrag till en programfolder till en av informatörerna på förvaltningen. I den färdiga foldern ska man kunna se vad de olika biblioteken erbjuder för vuxen-och barnprogram under hösten 2007 och den utgör ett komplement till den information som kommer att läggas ut på Umeåregionens biblioteks webbsida Mina bibliotek. Min kollega har satt samman en intressant blandning vuxenprogram som gäller Ersbodabiblioteket. Barnens utbud känns också lovande; eller vad sägs om rymdtema under hela terminen, det gäller ju att utnyttja det intresse som Christer Fuglesangs rymdresa har väckt = )

Tänk på alla dessa bibliotek runt om i landet som varje termin presenterar ett nytt program. Var kommer egentligen idéerna ifrån? Visst, någonstans känns det förstås helt enkelt nödvändigt att förändras eftersom allting annat förändras.

Jag upplever att det har blivit allt viktigare att komma med nyheter för att locka skolan , barnen och deras föräldrar. Böcker och läsning möter konkurrens från andra aktiviteter och det har blivit svårare att få uppmärksamhet. Där tror jag att bibliotekens situation påminner om den verklighet som många affärsdrivande företag måste anpassa sig till. Precis som de så måste biblioteken synas och höras i bruset och det måste ske i sammanhang där potentiella biblioteksanvändare kan och vill lyssna.

 

När folk talar om kreativitet här på biblioteken så snackas det nästan bara om personer, "hon har så många idéer" , eller "han är verkligen innovativ", säger man. Och människors egenskaper är ju viktiga. Det är underbart, grundläggande och jätteviktigt att vara som mina kollegor; duktiga, nyfikna, generösa, sociala och drivna av en stark önskan att våra besökare ska trivas med oss och biblioteket. Det är däremot sällan folk talar om kreativa miljöer. Hur miljön och organisationen är uppbyggd bidrar väl också. Tänk bara på skillnaden mellan den öppna kontorsmiljön och den slutna. Hos oss på Ersbodabiblioteket saknas det väggar mellan arbetsborden. Vi kan allihop höra vad de andra talar om i telefonen eller vad de andra samtalar om sinsemellan och man kan ofta blanda sig i diskussionen om man vill. Det gör oss direkt ganska insatta i vad som är på gång och därför blir vi många gånger väldigt effektiva. Kanske skulle det vara annorlunda om vi arbetade i en mer sluten miljö? Med stängda dörrar emellan skulle det kanske krävas fler planerade möten? Vad är en bättre livsmiljö för idéer egentligen, är det när det sker mer planerat eller när det sker mer spontant? En sak är i alla fall säker; när vi har bestämt oss för att planera så kommer inga idéer. Det förblir torrt som i öknen. Men när vi i princip gett upp och bestämt oss för att ta en kafferast, ja då rinner idéerna elegant ut över hela fikabordet, redo att samlas upp och studeras närmare. Somliga idéer är knappt realiserbara, ja rent av stolliga, men även en knasig idé kan få grogrund och växa till sig och bli något riktigt bra. Sådan idétillväxt funkar utmärkt på en liten arbetsplats som Ersbodabiblioteket. Visst skulle det ibland vara skönt med en egen vrå, att få ha ett arbetsrum för sig själv, men då skulle man förstås behöva kombinera det med lååånga gemensamma kafferaster!

 

Hos oss tycks kreativiteten bestå av en blandning av passion och den frihetskänsla som ligger i själva möjligheten att fantisera och vara kreativ. Fikarasterna är i alla fall väldigt viktiga, grundläggande, skulle jag vilja påstå. Nu ska jag gå och ta mig en bit till av morsdagstårtan, och med det lämnar jag också över stafettpinnen till nästa person. Det har varit en ära att få blogga här!

//Monica Strandberg Johansson, Ersbodabiblioteket.

 


Väntat och oväntat på biblioteken...

Besökarna är nöjda eller till och med mycket nöjda med biblioteken i Umeåregionen, det visar de undersökningar som regelbundet görs. Det känns tryggt. Det är när man med råge klarar att erbjuda det grundläggande och förväntade, som det blir möjligt att också erbjuda det oväntade.

Det är en härlig känsla att kunna erbjuda det oväntade!
Det oväntade är det som skiljer sig ifrån vad folk i allmänhet uppfattar som typiskt för ett bibliotek. Jag tycker att det känns spännande och lite förbjudet att då och då bryta mot bilden av hur ett bibliotek kan användas. Som till exempel när den vardagliga synen av låntagare som ensamma eller i par lugnt går bland hyllorna förändras och de nyfiket börjar dra sig mot en plats där de snart kommer att erbjudas en annorlunda tilldragelse i biblioteksmiljö.

För mig känns det uppfriskande att någon gång utmana bilden av hur det låter på ett bibliotek, till exempel när det stillsamma sorlet på biblioteket övergår i ett bullrande arrangemang.

Jag tycker att det är angeläget att i sann upplysningsanda göra sånt som bryter mot schablonbilden av den typiska bibliotekarien, med andra ord bilden av att vi helst sitter tryggt förankrade bakom våra stora informationsdiskar och sammanbitet stirrar in i datorskärmarna.

Med hyfsat stora medel kan man göra mycket, till exempel förverkliga en vision om ett mångfunktionellt bibliotek som rymmer många fysiska och materiella förutsättningar för att det oväntade kan ske. Än mer oväntat blir det förstås om det oväntade sker när det ser ut som om inga särskilda ansträngningar har gjorts. På Världsbokdagen besökte tre professionella västafrikanska musiker och dansare Ersbodabiblioteket; Didier Blekou, Ousmane Camara och Oumar Ndiaye Kadam. De tog fram sina västafrikanska trummor och började spela och dansa. Fyrtiotalet biblioteksbesökare drogs mot ljudet och killarnas dans- och spelglädje smittade av sig. Förutom att prova på några av den västafrikanska dansens steg och rörelser, lärde vi oss att det vardagliga arbetet inspirerat till många av den traditionella dansens rörelser, till  exempel gesten för att så spannmål. Det hela varade i fyrtio minuter och många biblioteksbesökare tog chansen att prova på. Själv gjorde jag mitt bästa för att spräcka bilden av den sammanbitna bibliotekarien och dansade med...

Bilden nedan togs av Lars Öberg som är en av våra låntagare och tillika en duktig fotograf. Han har gett mig tillstånd att publicera den härliga bilden på denna blogg.

Ha det!


image196
© Lars Öberg.




Boktips på fotbollsplanen för Ersbodatjejer

Fotbollstjejer som lyssnar p? boktips p? fotbollsplanen

Idrott+läsning=sant!

De kom till biblioteket en ljus, norrländsk augustikväll. De som kom var tjugo elvaåriga fotbollskillar från den lokala idrottsklubben Ersboda Sportklubb och laget kom tillsammans med sina tränare. Pojkarna utgjorde en provkarta över den färgstarka,  mångkulturella stadsdel som Ersboda är.  Några är födda i Sverige,  andra inte.  Allihop bar fotbollsskor och klubbens röda träningskläder eftersom de kom till biblioteket direkt från träningen. Jag,  som arbetar som bibliotekarie på Ersbodabiblioteket hade bjudit in dom till en stunds boktips som ett led i det läs-och idrottsprojekt som jag arbetar med. Som vanligt hade jag valt ut ett antal ungdomsböcker som jag antog skulle intressera killar i den åldern. "Nu har jag hittat något för varje smak och för varje läsförmåga,"  tänkte jag när jag planerade mina boktips. Det jag inte visste då var att fotbollslagets besök både skulle komma att innebära mitt största nederlag och min största triumf som boktipsare för barn och unga.

Det började riktigt illa. Trots att jag försökte uppbåda all fantasi och berättarglädje, jag verkligen gjorde mitt bästa för att trollbinda, blända och bedåra så föll allt platt till marken. Killarna tycktes inte ett dugg intresserade av mig och mina böcker. Då var det betydligt intressantare att noggrant pilla bort de kletiga gräsklumparna från fotbollsskornas dobbar, eller grimasera mot kompisarna som pekade finger tillbaka, villket följdes av högljudda skrattsalvor. För första gången under ett boktips önskade jag mig långt bort till en helt annan plats. Så  blev det  äntligen dags att ta fram  den sjätte och  sista boken. Det innebar alltså att  både jag och laget snart skulle få gå hem och den pinsamma upplevelsen förhoppningsvis kunna  förpassas till tidens och glömskans barmhärtiga skrymslen.
Den bok jag sparat till sist var
Habib: Meningen med livet av författaren Douglas Foley. Boken handlar om elvaåringen Habib och är en av de, i mitt tycke, allför få böcker där huvudpersonen har en annan etnisk bakgrund än svensk, och där författaren skriver ur invandrarbarnens perspektiv. Plötsligt hände något fantastiskt med killarna i gruppen. De bedyrade alla att de älskade Habib och utropade Habib till kung på Ersboda! Innan pojkarna gick hem den kvällen hade jag lycklig lovat att göra allt i min makt för att pojkarna skulle få träffa Douglas Foley,
d v s den person som skrivit boken, och ytterligare några böcker om Habib, eftersom det finns flera.


Läs-och idrottsprojektet I rörelse:

Hos mina egna tonåringar, framförallt hos min son, så märker jag att läsning har låg status. Jag vet att han inte är ensam om att uppfatta det så. Då är det roligare med annat som ungdomar gärna ägnar sin tid åt, som t ex att idrotta, spela dataspel och att kommunicera med andra med hjälp av olika chatt-tjänster på Internet.  Men kanske går det att höja statusen på läsning om man kombinerar en "cool" fritidsaktivitet med  läsning? 

I januari 2005 startade SISU Idrottsutbildarna i nära samarbete med Länsbiblioteket i Västerbotten ett treårigt projekt som heter I rörelse där syftet är att kombinera just läsning och idrott. Projektledare är litteraturpedagogen Annette Kohkoinen  på Länsbiblioteket. Ersboda Sportklubb  deltar i projektet sedan starten och det är jag, Monica Strandberg Johansson bibliotekarie på Ersbodabiblioteket som arbetar med att väcka läslusten hos lagen på Ersboda.  Projekttiden lider nu mot sitt slut, det  avslutas den sista december 2007. Det ovan beskrivna bokpratet,  som från den  ena stunden gick från nederlag  till ren och skär lycka,  är mitt klart starkaste och bästa minne från arbetet med projektet I rörelse.  Och när jag nu så smått  kan börja tänka tillbaka  så tycker jag att alltihop har varit som en riktigt bra fotbollsmatch; spännande, krävande, utmanande, intressant och framförallt inte likt något annat man upplevt. 

Hur gick det sen? Kom Douglas Foley till Ersbodabiblioteket, och kom alla killarna som så triumfatoriskt utropat Ersboda till Habibs eget kungadöme?   Douglas kom på Världsbokdagen den 23 april och ett tjugotal barn och ungdomar, dock inte samtliga  killar från fotbollslaget, mötte upp.  De unga kom helt frivilligt eftersom aktiviteterna i projektet sker på deras fritid.   Det blev succé! Tack vare författaren Douglas Foleys personlighet så omslöts vi  alla av samma roliga och kärleksfulla stämning  som råder i  böckerna om elvaåringen Habib.

Habib-kramar till Er alla!

Veckans bloggare: bibliotekarien Monica Strandberg Johansson

Hej,
jag heter Monica Strandberg Johansson och är veckans bloggare. Till professionen är jag alltså bibliotekarie, och det som framförallt driver mig är viljan att barn och unga ska upptäcka biblioteket och att så många som möjligt ska få uppleva känslan av att ryckas med i böckernas underbara värld. 
Jag tycker att det är enormt stimulerande att planera och genomföra olika teman riktade till barn och unga.
I sann optimistisk anda föreställer jag mig  varje gång att aktiviteter och teman, som ibland sträcker sig över en hel termin, ska locka barn, deras föräldrar och unga människor i mängder till
Ersbodabiblioteket, som min arbetsplats heter. Jag ser liksom inom mig hur de, likt en stor norrländsk fors, ska brusa in till biblioteket. Och viss kommer de. Inte alltid som en stor brusande fors, ibland kommer de mera som små vårbäckar eller ett fint duggregn. Och, vill jag tillägga, även om de bara är några få, som duggregn ungefär, så kan de minsann bullra och brusa som Niagarafallen! Ersbodabiblioteket är nämligen en plats som barn och unga känner sig hemma på och som de gärna besöker. Du som läser bloggen under "min" vecka kommer att få läsa om en del av dom teman som jag arbetat med, och om sådant som är på gång just nu. 
Men att inspirera barn och unga till läsande börjar väl först och främst med att man själv blir inspirerad, eller hur?  Jag kommer därför också att berätta om mitt samarbete med Länsbiblioteket i Västerbotten.  

Jag har dessutom en liten fot i en annan kultursfär, nämligen museivärlden genom mitt ideella engagemang i en liten museistiftelse.  På min fritid ägnar jag mycket tid till att odla och vårda orkidéer och att tillsammans med min man ta hand om två tonårsbarn.  Jag har stora förväntningar på min bloggvecka.  Framför allt så hoppas jag att bloggen ska utnyttjas som det demokratiska instrument det kan vara när det fungerar som allra bäst, och att Du som läser  mina inlägg den här veckan kommer att känna dig manad att  kommentera eller tycka till!

Allt gott!


Kärlek bannemej!

Redan söndag! Och jag har ju inte ens berättat sagan om oss som leker. Jag tror jag gör det nu, så ni för nåt slags bild av hur saker och ting sitter ihop ändå...

När jag flyttade till Umeå i höstas visste jag att det fanns gott om människor i den här staden som sysslar med nycirkus på ett eller annat sätt. Men det verkade inte finnas en given plats dit man kunde gå för att bara träffa likasinnade att leka, träna, utvecklas, byta erfarenheter och trick med. Det hade jag saknat i min gamla hemstad, men där fanns inte ens folket och intresset att starta något. Här fanns ju förutsättningarna, här fanns ju folket!

Det började i liten skala. Några få tappra som varje tisdag träffades på Hamnmagasinet där lokalen bara stod öppen och en vagn med cirkusleksaker fanns att tillgå. Vi trängdes med skejtfolket, och bråkade med alltför låga takhöjder. Men vi fortsatte. Och blev fler än några få. Och började känna att vi bannemej var för bra och för många för att inte ha en egen lokal, ett riktigt ställe att gå till. Det var hösten. Sen kom våren, och stora lokal-letar-projektet drog igång. Vi delade arbetsuppgifter mellan oss och nappade på alla tips vi kunde få. Åkte runt och tittade på olika hallar. Vägde hyror, takhöjder, lägen, speglar och lediga bokningstider mot varandra. Fastnade för Mariehemsskolans gymnastiksal och måndagkvällar. Bokade upp hela terminen utan att veta om vi skulle få loss några pengar från något håll för det. Vi salade ihop till hyran vid varje tillfälle, bara för att lösa det på något sätt. Bara för att allt var bättre än att inte ha lokalen. För den var vi värda, den skulle vi ha. Det var aldrig snack om saken.


Lite pengasökande senare gick rikstäckande alternativkonstföreningen Eldsjäl in och tog hyran. De var helt med på noterna att lokalen var viktig. Att vi måste få finnas. Och efter det har det bara växt. Blivit större. Folk har kommit och gått och jag vet inte ens vad alla heter längre! Jag förstår mig heller inte på allt som pågår i lokalen, det fullkomligt bubblar emellanåt. Det är galet vackert. Ibland stannar jag upp mitt i allt livligt kaos och bara betraktar. Det behövdes bara en portion kärlek för att få det att blomstra. Kärlek och jävlaranamma. (Man ska ALDRIG bry sig om jantelagen, kom ihåg det pojkar och flickor!)

Jag har en mejllista där jag postar ut och påminner om träffar, andra roliga grejjer som händer, inställda eller flyttade träffar och liknande. Varje nytt namn är lika välkommet. Nu är det bara två träffar kvar för säsongen, och vad som händer till hösten vet jag inte. Men händer gör det, var så säker! Så om du tyckt att mitt bloggande som eldkonstnär varit inspirerande läsning och känner för att joina oss koola barn, tveka inte att ta kontakt! Jag slänger min mejladress vida kring mig, så varför inte lämna den här också:
elenor.nordstrom@hotmail.com Skriv gärna nåt om nycirkus eller så i rubriken, så jag inte tror det är skräppost... :)

Hoppas vi ses, det har varit roligt att blogga här!
-=Freedom of movement is the shit=-
//Nycirkus-Elli


De koola barnen

Små töser som spinner poi som om de aldrig gjort annat, gör vändningar hit och dit och till och med går ned i spagat mitt i alltihop. Bara sådär. Helt obekymrat. Och ja, de fortsätter spinna, hela tiden. Ansikten som lyser upp och fyller det lilla hörnet i gallerian där det är cirkusskola. Barn är så bra på att helt okritiskt bara ta in nya lärdomar, man visar - de gör. Som om det vore det lättaste i världen. Ojoj. Om barnen sedan bara fortsätter kommer de slå mig på fingrarna inom en snar framtid. Jag är ju gammal i jämförelse. Stel i hjärnan, det kan ta evigheter att lära sig vissa saker...

Stora barn är också med och leker, somliga blir kvar i sjok av tid, för att det är alldeles för svårt att slita sig från käglor, poi, jongleringsbollar, flaggor... Såklart man ska leka när man är vuxen! Om man vill.

Springer runt på Kulturnatta och tittar på lite av varje. Som eldfantast måste jag såklart titta på EMP när de gör sin grej. De levererar eld i mängd, den där välbekanta doften av brinnande lampolja sprider sig och det är sommarnatt i luften. Nöjd vandrar jag vidare, och några stopp senare slutar kvällen på en utomhusfesten på vasaskolans parkering där det spelas psy-trance och matas laserljus över församlingen. Jag träffar en kompis som jag vet älskar rave. Hon säger "nu får du se mitt rätta jag!" och drar en lång neon-orange ravehoodie över huvudet. Hon glittrar sådär vackert, och jag tror henne. Hon är i sitt rätta element, är det mesta hon kan vara. Hon sätter ett par LED-poi i mina händer, alltså poi som lyser med diodljus istället för eld, och jag leker loss, blir det mesta jag kan vara, i mitt rätta element...

Alla kan vara ett av de koola barnen. Man ska bara hitta sin grej.

Du var solskenet

Solen har hällt sitt gula över Umeå stad hela dagen. Lika varmt som vackert. Typisk sådan dag som man ska spendera utomhus. Kanske spela brännboll och träna inför brännbollsyran. Eller leka. Åh. Leka!

Fast man får ju inte alltid som man vill. Dagen har mest spenderats med laptopen och plugg. Ibland blir det så när man är student. Jag måste dock bekänna att jag burit runt på mina träningspoi som är gjorda av randiga knästrumpor hela dagen. Gömda i väskan. Bara väntat på ett tillfälle men inte fått det... jaja. Man kan ju inte leka hela tiden! Men andra av mina cirkuspolare har hållit ställningarna för dagen på lekfronten. Danne, Anna, Erik, Filip, Lenny och Peter spexade loss med sina koola skillz på nyinvigningen av MVG-gallerian! Oh! Man kan bli stolt för mindre! Önskar jag kunnat se det, men jag vet ju att de leker vackert!

Och imorgon blir det mer lek! Det är ju fredag då (den här veckan har gått riktigt fort!) och Kulturnatta med allt vad det innebär. Roligt tycker jag att det händer en massa schyssta saker i björkarnas stad! Mellan 15-17:30 kan man hänga med käcka nycirkuslirare i MVG-gallerian och få lära sig och prova på nya saker. Kanske träffar man mig där också, om man lyckas tajma rätt. Annars blir jag nog mest där på lördag, då det är ÄNNU mer lek i MVG fast mellan 13-15:30. Det går rykten om jongleringstävling också... så ta med bollsinnet och säg hej till mig och polarna i helgen! Det kommer bli stort trevligt!

Hepp hepp pepp!

Don't try this at home!

Såklart att det är käckt att leka med eld. Men farligt också. Det finns ju till och med ett uttryck, "att leka med elden", som syftar till att göra något riskabelt. Och sysslar man med sånt som jag och mina polare gör, får man aldrig aldrig aldrig glömma att det är ett av naturens mäktiga element man försöker kontrollera. Det finns verkligen massor som kan gå fel. När man tänker på det, kanske det vettigaste egentligen är att låta bli...

Eller. Nä. Det där sista tar jag tillbaka.

Man kan ju förebygga att det händer något farligt, även om man aldrig kan förutse vad som kan hända. Att veta hur man förebygger och hanterar olyckor är en förutsättning för att man ska kunna leka med elden. Jag tänker inte ge en lektion i eldsäkerhet här och nu, det skulle bara bli tradigt och långt. Men! Det finns uppenbarligen en stor fascination för eld, många vill prova att leka med den. Och det både förstår och stöder jag. Men jag blir riktigt ledsen i hjärtat när jag stöter på unga människor som utan förkunskaper ger sig in i leken. Jag har träffat berusade ungdomar runt femton bast som blåst eld. Sett folk ha på sig fel slags kläder som fattat eld när de gjort trick de inte helt behärskar. Hört skräckhistorier om folk som använt fel bränsle till fel saker. Sett folk elda utan brandfilt eller annan släckutrustning i beredskap. Eller utan något som skyddar håret. Då blir jag ledsen och orolig. Att syssla med eldkonst är inte så "bara" som man kanske först tror. Även om man övat in skillzen så man vet hur man hanterar sina leksaker, är det ett helt annat kapitel att hantera själva elden. Och det kan aldrig sägas för ofta, än hur länge man hållit på. Det är därför jag passar på att säga det nu också, även om det kanske inte verkar så spexigt att agera präktig moraltant.

Det är faktiskt bara ett stort missförstånd att det här med eldkonst skulle vara något som i första han kräver mod. Snarare än mod behövs en stor dos sunt förnuft. Den som försöker vara "modig" kan råka illa ut, helt i onödan. För hur ballt låter det med till exempel kemisk lunginflammation? Nej. Tänkte väl det.

Just för att det finns risker är det så fint att elda tillsammans! Hålla koll på varandra, vara beredda med släckduk, brandfiltar och vatten. Och fungera som skyddsnät som lär varandra hur man ska hantera olika situationer. Eldsäkerhet är stort viktigt, så om du känner suget att börja med eldkonst, kom och lek med oss! Vi lär gärna ut det vi kan!


ALLA-principen!

Sedan jag flyttade hit till Umeå i höstas har jag haft siktet inställt på att Umeå ska bli norra sveriges nycirkus-mekka. Nu i maj känns det som att ja, jo, vi är nog rätt nära! Det finns så mycket glöd i Umeå, så många vackra människor som har så mycket att ge, så många vackra leenden som värmer hjärtat. För att glöden inte ska slockna blåser vi hela tiden på den, och det fungerar. Flammor, ljuv musik och vänskap uppstår när allt fler upptäcker hur chaussefritt det är att syssla med något som låter så avancerat som "nycirkus". Liksom. Cirkus. Måste man inte ha värsta schyssta skillzen och typ kunna klättra på väggar utan säkerhetslina? Måste man inte ha en tvättbräde-mage och ha hårdtränat sen tre års ålder, minst? Tja. Skadar väl inte, men det är inte vad det handlar om. Jag har aldrig varit bra på idrott. Jag har inte en enda muskel i kroppen som kan anses självförvållad. Jag är för feg för att göra kullerbyttor till och med. Ändå älskar jag nycirkus.


Den fina är nämligen att det är så brett, det finns något för alla. Alla alla! Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, hur vältränad man är, vad man har för tidigare erfarenheter, vilket etniskt ursprung man har, hur mycket pengar man har på kontot eller vilken färg man har på sitt sängöverkast. Ni förstår. Det finns något för alla. Nycirkus är ett så vitt begrepp att man med lätthet kan tillämpa Alla-principen: Alla alla! Alla alltid! Visst är det vackert? För inte så länge sedan var det öppen träff i Rådhusparken. Det kom folk i alla åldrar, hela familjer till och med, för att prova på eller bara betrakta spektaklet. Det svingades poi, snurrades stavar av alla slag, jonglerades bollar, blåstes gigantiska såpbubblor, balanserades devilsticks och mer därtill. Jag hade en dålig dag med blåmärken efter att ha ramlat med cykeln (sedär, jag har dålig balans också...) så jag satt mest på en filt och sjöng visor i glada vänners lag den gången. Och det bästa är att det är ok. För att leksakerna är det som binder ihop alla oss, de blir vår minsta gemensamma nämnare, men de är trots allt inte det viktigaste (och tro mig, leksakerna är VIKTIGA!). Vi som människor och gemenskap är viktigast. Vi som vackra vackra människor som vill skratta och dela leenden med varandra. Och vi är ett öppet vi - det finns inget "vi mot dem". Du är en av oss, vem du än är. Kom och lek!


Nu närmast ska vi ha öppen lekträff i MVG-gallerian i samband med Kulturnatta. Det sägs att vi ska finnas i en lokal någonstans i huset fredag 15:00-17:30 och lördag 13:00-15:30. Be there! Alla alla!

Peace out
//Elli


Vi tar det väl från början!

image191
Foto: Johan Edman 2007.05.12

Hej!

Jag som ska kulturblogga den här veckan heter Elenor. En del känner mig som just Elenor, en ung kvinna som flyttade till Umeå i höstas för att börja plugga på universitetet. Andra känner mig som nycirkus-Elli som älskar att leka fast hon är vuxen, och får något glittrande i blicken vid åsynen av ett par poi. Det är som nycirkus-Elli jag bloggar den här veckan, och det är det där glittret, det är de där cirkusleksakerna och allra mest den där ELDEN som det kommer att handla om. Den där elden som brinner i hjärtat och den där faktiska brännade, farliga men förtrollande elden som är så fascinerande att leka med! Kort sagt är jag eldkonstnär, och älskar det jag gör.


Jag sysslar främst med poi, när man snurrar brinnade klot fästa i kedjor runt kroppen. Det blir ett slags dans med elden som är magisk att titta på och lätt rusig att utföra... Löjligt nog minns jag faktiskt inte hur jag först kom i kontakt med eldkonst, men jag vet att jag inspirerad efter ett av mina årliga nedslag på Urkultfestivalen byggde mina egna träningspoi och ställde mig på gräsmattan för att öva. Ensam men envis. Något jag däremot minns är förstås första gången jag svingade brinnade poi. Alltså. Eld. På riktigt. Hjärtat hoppade först över ett slag och fortsatte sedan bulta i dubbla tempot. Trots att jag övat massor blev huvudet bara blankt. Hur skulle jag kunna göra det här med eld? Var jag tokig? Och ljudet. Ingen hade talat om att elden skulle vråla så när den slungades genom luften. Eller att ljuset nästan var bländande. Och värmen sen. Men efteråt ville jag göra det igen. Och igen. Jag var fast. Det är klart att det är farligt, och det klart jag är tokig. Men än sen? Nån ska vara det också!


Så ser min bananskals-historia ut, jag tycker alltid det är lika kul att höra folk berätta sin brokiga bana inom eldkonstvärlden. Men många verkar liksom jag ha börjat ensamma på en gräsmatta, utan någon som kan instruera, med levande leklust som enda drivkraft. När jag kom till Umeå i höstas var mitt mål att bonda med alla eld-lirare jag kunde hitta för att slippa stå ensam på gräset. Det har byggt sig måste jag säga, men det kan jag berätta en annan dag.


Nu måste jag hinna äta så jag orkar med kvällen. Det är Öppen Nycirkusträning om måndagkvällarna nämligen! Först 18:00-21:00 på Hedlundaskolan*, och sedan ett pass på Mariehemsskolan 20:30-22:00 "för de lite äldre barnen" som får vara uppe sent. Tveka inte att ta en sväng förbi om du råkar vara i trakterna! Det är ju både gratis och kul!


Ta ta!

//Elli

*gamla Mimerträningen har blivit flyttad och fått nya tider, om någon därute inte känner igen sig


Dag 6 - avslutningen

Idag har som sagt Kulturnattas programtidning kommit ut i VK. Det finns väldigt många intressanta saker där och jag som har jobbat med Kulturnatta tycker att det allra mest intressanta är vad som händer innan, det som leder fram till alla dessa kulturhändelser. Samarbetena, mötena, skapandet. Många av de koncept och idéer som arrangörer och kulturutövare kommit med är geniala. Mest imponeras jag av den nya föreningen Transcendence som uppstod ur en idé om att nån borde arrangera trance under Kulturnatta. Några dagar senare tog vi ett möte med de som hade nämnt idén, och de hade redan planerat allt. Artister, teknik, tält, rubbet.

Ta och kolla in programmet och se vad tycker är intressant! Vad jag själv helst vill se under Kulturnatta är:
  • Appendix
  • Transjoik 
  • Johan Piribauer och Gruvtolvan 
  • Mexicoma
  • Öppnar inom kort
  • HIT!, Humaniora & IT
Imorgon är min sista bloggdag men jag kommer inte ha möjlighet att skriva något då. Jag hoppas att jag har tillfört något till Umeå2014-projektet, och att vi ses på Kulturnatta 18 maj!

Dag 5 -

Inspirationen till vad jag skulle blogga om försvann. Men Kulturnatta börjar ta sig. Imorgon finns programmet i VK och sen läggs det upp på Kulturnattas hemsida.

Imorrn ska jag faktiskt vara så fräck att jag skriver om mina personliga favoriter bland Kulturnattas händelser. Ty trots att jag är en kulturadministrationsmaskin är jag även en människa med kulturella intressen. Eller det kanske är en förutsättning för att orka?

Dag 4 - Konkreta förslag

Nu är det dags för mina förslag på hur 2014-projektet kan förbättras. Jag riktar dem till projektledarna och den politiska styrgruppen för Umeå 2014.

- Ge direkt feedback på de idéer, förslag, frågor som ställs i bloggen, i kommentarer, i forum och på öppna möten. Hittills har den feedback jag hört bestått av någon variant på "bra idé, den tar vi med oss" vilket ju är ett bra svar, men många (inklusive mig) blir lätt otåliga när det sedan inte händer något. Säg vad ni tänker istället för standardsvaret. Jag vet ju också att många av de frågor och idéer som kommer till projektgruppen inte alls ska ställas där, då är det ju bra att säga det så att man kan vända sig nån annanstans. Till exempel så fördelar ju inte ni pengar, så om en sådan fråga kommer upp bör detta klargöras. Vilket leder mig till nästa förslag:

- Klargör på vilket sätt ni kan eller inte kan möjliggöra/genomföra/föra vidare/hjälpa till/finansiera etc. Nu är det väldigt mycket förvirring kring detta: vad gör egentligen projektgruppen för Umeå 2014? Och kanske i vissa sammanhang ännu viktigare att belysa: Vad gör projektgruppen inte? Tänk också på att vara kreativa istället för snäva i era distinktioner. Bara för att ni inte ger pengar till projekt, betyder inte det att ni inte kan hjälpa till.

- För anteckningar under de öppna mötena (som nu alltså ska vara tema-möten om jag förstått det hela rätt) på vad besökarna säger. Vilka idéer uppkommer? Vilka frågor ställs? Vilken kritik riktas mot satsningen och mot kulturpolitiken? Sammanställ dessa, publicera på hemsidan. Besvara även på hemsidan det som kan besvaras. Denna åtgärd kan spara mycket tid vid mötena när samma frågor uppkommer flera gånger och kan även tjäna som ett underlag för politiker och tjänstemän kring vad många kulturintresserade Umeåbor tycker brister idag.

- Variera vilken veckodag era möten är. Nu har det enbart varit tisdagkvällar och på mitt förra jobb kunde jag inte komma ifrån till ett enda möte.

- Klargör projektets roll i Umeås kulturpolitik.

Dag 3 - uppföljningen

Det var oväntat få kommentarer på min blogg igår - dock tror jag mest att det beror på att många inte orkar skriva. Jag fick till och med uppmana en av mina kollegor att kommentera bloggen efter att jag fått veta att han hade läst.

Igår var jag som sagt på Kulturhuvudstadsmötet och precis som förra mötet "urartade" diskussionerna till allmänkulturpolitiska diskussioner. Det märks att det är en diskussion som behövs i kulturlivet nu. Det är svårt att ta ställning till en idé om Umeå som kulturhuvudstad när det inte går att få klarhet i möjligheter för kulturlivet idag och i framtiden.

Mitt tänkta extrauppdrag till er läsare igår (som alltså inte blev av) berör detta med kulturpolitik. Jag hade nämligen tänkt att skriva ner några frågor att ta ställning till. Jag vet att det redan finns en undersökning på 2014:s hemsida som frågar om hur kulturlivet ser ut 2014. Men personligen tycker jag att det är svårt att skriva sina åsikter utan att ha något att utgå ifrån och tycka till om.

Men nu har jag bestämt mig för att modifiera uppdraget lite. Istället för att jag säger vad ni ska tycka till om, så vill jag att ni i kommentarerna säger vilka frågor som är intressanta att ventilera i offentliga kulturpolitiska diskussioner.

Personligen tycker jag att följande ämnen är intressanta att diskutera:
Hur ska den kulturella infrastrukturen byggas upp?
Hur kan de ekonomiska resurserna användas på ett sådant sätt att de räcker till så mycket som möjligt?
Vad ska utgöra basen i Umeås kulturliv? Vad ska vara spetsen?
Hur kan vi arbeta med att tillgängliggöra Umeås kulturinstitutioner och liknande för kulturarbetare, medborgare och besökande?
Hur kan kommunikationerna mellan de olika kulturella grupperingarna förbättras? Vad kan göras uppifrån och vad kan göras nedifrån?

Det finns säkert mycket mer som är vettigt att diskutera. Skriv era tankar i kommentarerna till den här bloggen. 

Dag 2 - Läsaruppdraget

Idag har jag som sagt ett uppdrag till er läsare. Eller rättare: två olika uppdrag, så ni får välja vilken nivå ni vill lägga ert engagemang på.

Jag vill göra en ovetenskaplig undersökning av hur många och vilka som faktiskt går in hit och läser bloggen. Det finns inte (vad jag vet) någon webtjänst som gör att man kan räkna antalet besökare som faktiskt LÄST innehållet på en sida. Så därför skulle jag vilja be er, allihopa, att skriva en kommentar till detta inlägg.

Variant ett - minsta möjliga ansträngning:
Skriv bara nånting. "Hej", "+1" eller liknande. Bara så att vi kan få veta att ni finns.

Variant två - lite mer info:
Skriv kort om dig själv. Varför läser du Umeå 2014-bloggen? Vem är du i kulturlivet? Politiker, kommunal tjänsteman, utflyttad Umebo, konstnär, betraktare etc.


Jag ska försöka hinna med att ge er ett till uppdrag, av kulturpolitisk kaliber, innan dagen är slut.

Jag uppmanar också samtliga att komma på Umeå 2014:s öppna möte ikväll och ta reda på mer om satsningen och säga vad ni tycker.

Dag 1 - presentationen

Jag heter Sandra Mattsson och det här är mina femton minuter i rampljuset. Just nu är det bråda dagar - jag arbetar som programsamordnare för Umeås Kulturnatta och det börjar närma sig dags att lämna in programmet för tryck.

Mitt jobb som programsamordnare innebär att jag hjälper arrangörer att kunna arrangera och artister att kunna visa upp sig. Sen samlar jag in all information om vad som händer till en sammanställning, och det är alltså i det läget ni finner mig nu.

image187
Bilden på mig är tagen för drygt en timme sen, fotograf Juhani Rajala.

Jag föddes för lite drygt 21 år sen på Öviks BB och bodde i Övik till sommaren 2004. En kompis till mig som talade om Örnsköldsviks kulturliv sa en gång, halvt skämtsamt och halvt uppgivet: "I Övik har vi ingen kultur. Här har vi hockey!". Och det kan verka så. Jag hade personligen ingen koll på vad för kulturutbud som fanns i Övik förrän jag började på gymnasiet och insåg att det fanns esteter, Musikhuset och en jäkla massa band. Det är inte heller många som känner till att huvudkontoret för en riksorganisation för ideella kulturföreningar ligger i Övik: Kontaktnätet.

Under gymnasieperioden började jag så smått min arrangörskarriär som ideell på föreningen Musikhuset och ungdomshuset Sliperiet. I kulturella utbyten såsom bandsamarbeten kom jag så i kontakt med arrangörer i Umeå, då vi till exempel arrangerade spelning med Johnny Glaas och Slutstation Tjernobyl. Dessa utbyten och de kontakter som skapades då var en bidragande anledning till att jag efter studenten flyttade till Umeå på vinst och förlust.

Jag har fuskat med det mesta inom kulturutövande men det jag har fastnat för ordentligt är två saker. Arrangörskapet, att bereda förutsättningar för andra att visa upp sig. Och poi som ni säkert sett nån gång när nån snurrar runt med brinnande vekar längst ut på en kedja. Jag är med i performancegruppen EMP som bland annat var i direktsändning på SVT från Valborg på Campus i Umeå - dock kör just jag personligen utan eld så jag syns bara i bakgrunden när jag släcker saker.

Imorgon kommer ni läsare att få ett uppdrag av mig!

Vi ses då!

Tystnad

Vaknade upp i min Fars stuga och kunde inte låta bli att lyssna på tystnaden. Även om jag i Umeå bor på ett lugnt och fridfullt ställe går det inte att jämföra med känslan i stugan. Ibland kan man nästan fysiskt känna tystnaden. Ute på gården har precis de sista löven jagats bort och höstens monochroma färger börjar ge vika för vårens vackra palett av färger.

image184

Efter byte till sommardäck och handtvätt av bilen samt lite tömmande av skitbrunnen, vilket var för sig var en utmaning, så blev det en stilla tur till Vännäs. Denna för mig oas av minnen, framgångar och nederlag, tillika det samhälle som jag växte upp i. Känns som om tiden stått stilla när bilen sveper förbi Medis (Medborgarhuset), La Gondola, Shell och Hammarskolan. Känner alltid mixade känslor inför dessa besök. Ofta infinner sig en sorts sorgsen känsla, varför vet jag inte. Besökte min första arbetsplats, Konsum. Blir glad att det fortfarande finns utrymme för två matbutiker i ett så pass litet samhälle. Att dessutom Konsum fräschats upp ordentligt värmer i hjärtat. Fick där i charken under några år äran att jobba med några av de roligaste människor jag mött. En av dessa stora, Ernst, satt dagen till ära i kassan. Undrar om han kände igen mig.

image185

På vägen hem så bröt jag med den vanliga rutten och valde att åka genom Gubböle ackompanjerad av Slayers South of Heaven. Mäktig känsla att sakta glida fram genom det sömniga samhället till ondskefulla toner. Borde nog göra det oftare, lyssna på ondskefulla toner alltså.

Nu bär det av till älven för en mysig söndagsmiddag som min Anna förberett. Pinnbröd, korv, äppeljuice och engångsgrill. Kan det bli bättre? Efter det blir det Final Fantasy XII resten av veckan.

Tack för mig, det har varit både kul och jäkligt svårt att skriva dessa små inlägg spritt över veckan. Hoppas att någon smålett eller hetsat upp sig över något jag skrivit.

Vale


Stort

I dag har den tredje delen av Spider-man premiär. Stora galapremiärer har avlöst varandra och det vackra folket har välvilligt vinkat till kamerorna. Filmen är den första av sommarens stora publiklockare till biograferna. Den följs av Pirates of the Caribbean 3 (23maj), Oceans Thirteen(7juni), Die Hard 4.0 (27juni), Transformers(4juli), Harry Potter (13juli), The Simpsons movie (27juli) och Shrek 3 (31aug). Massor av mastodontfilmer som kommer att fylla ut duken till bredden. Ser verkligen fram emot att efter en lång dag på stranden få krypa in i mörkret och mysa med en bra film. Hoppas bara att SF håller sitt löfte om att även ge plats till de lite mindre filmerna.

 

Det som tidigare var lågsäsong har kommit att bli den viktigaste perioden för de stora filmbolagens kioskvältare. Förutom att man översköljs av trailers och hamburgermål med filmreklam så finns det andra viktiga reklam spots som bolagen satsar rejält på. En av dessa viktiga PR prylar är Standees. En standee är för er som inte vet ( och det är många ) de stora byggen som normalt finns på landets biografer. Dessa byggen av hård papp försöker överträffa varandra i att locka en potentiell publik till en viss film. Uppfinnarglädjen vet oftast ingen gräns och genom åren har jag byggt allt ifrån Mr. Bean med viftande ben till Arkiv X.

Problemet är bara att de som gör i ordning manualerna för hur man bygger dessa måste fått sparken från Ikea. Maken till svårlästa och irriterande varianter lovar jag är svåra att hitta. I onsdags byggde jag och en kollega på Filmstaden Transformers. Både jag och min kollega är vana byggare ( enligt oss själva ), ändå tog det oss nästan två timmar var att tillsammans att få ihop denna gigant. Så nästa gång ni undrar vad biografmaskinisten gör när bion stängt, titta efter någon på knä slitandes sitt hår i förtvivlan.


image181
 


Just nu spelas Friday I´m in Love med The Cure på radion och visst är det så. :)

 

I kväll ser jag fram emot att laga lite god mat och att med någon god vän kvasianalysera en flaska gott vin. Har som många andra upptäckt hur fantastiskt givande det kan vara att lära sig mer om en speciell sak. Utmaningen med vin är gränslös. Bara en sådan sak som att det finns över 1000 olika druvtyper i Italien. Lägg till alla olika klassificeringar, odlingsområden, producenter, årgångar mm så förstår man hur svårt området är, men också givande. För när man hittar rätt är det så stor magi.

Var i Stockholm på Gondolens eminenta vinbar förra veckan och fick möjlighet att smaka några helt sublima droppar. För er som älskar vin rekommenderar jag ett besök även om notan gärna betalas av någon annan.


image182


På tal om goda saker så har Umeå äntligen fått en butik värd att besöka. Massor av fina choklader, ostar, oljor, hängmörat kött, teer, kaffe mm Extra kul är också att samma butik erbjuder ett samarbete med Film i Västerbotten och en chans att se bra kort och dokumentärfilm. Så besök denna pärla ta en kaffe och be om att få låna och titta på lite bra Västerbottnisk film. Vad den heter? Tyvärr ingen reklam på denna blogg, men kolla in Emmaus gamla lokaler vid busstationen.

Tjiho! Äntligen helg.


Movietajm

Håller med Jens Choong om att Umeå behöver fler offentliga affischeringsplatser. Med tanke på allt som komma skall vore det inte helt fel att uppföra en snygg genomtänkt lösning för detta.

Såg att Jens hade problem med att lägga upp sin film till allmän beskådan. Misströsta inte! Se Jens Choongs film Att rymma här!


Amatör

Umeå vill stå som värd för kulturhuvudstadsåret 2014. Kul! Men varför, egentligen? För att vi har så mycket bra kultur, så många duktiga konstnärer?, så många kulturföreningar?, så många duktiga kulturarbetare?, så många kulturinstitutioner? Så mycket kulturellt kapital?  Eller vill vi ta chansen att med nya medel få till all den kultur som vi saknar? För vem gör vi å denna satsning och vad vill vi egentligen att den skall leda till?

 

Ofta förväntas det i samband med kultur att folk skall vilja "ställa upp" lite extra i samband med planering och genomförande. Detta är sedan länge en självklar del inom nästan all kultur, men samtidigt en anledning till att kulturen brottas med smala budgetar och utbrända eldsjälar. Min erfarenhet av projekt i alla former är att redan på idéstadiet så vet man att stor del av arbetsinsatsen måste göras ideellt. Tänk om samma sak skulle gälla vid ett vägbygge. Personalkostnaden är 100 miljoner men ni får bara 25, men det är ju så kul att bygga vägar och förra gången gick det ju så bra.

 

Förlåt, jag är lite sarkastisk men vi måste tillsammans hjälpas åt att höja kulturens marknadsandelar. Kulturhuvudstadsåret är en fantastisk möjlighet att göra detta. Med tanke på all energi och kreativitet som finns i Umeå så kan det som händer verkligen höja värdet på skapande. Så länge inte budgeten baseras på att bara marknadsföra vad andra gör och gärna be dem snällt att anstränga sig lite mer än vanligt for the good sake.

 

Många är de som år efter år lägger ned sin tid för att göra det man älskar. Ordet amatör har ju som bekant sitt ursprung i kärleken till det man gör. Men tyvärr finns det en del problem i systemet, att på årsbasis besluta om t ex Umeå filmfestivals vara eller inte vara blir ett hinder för gynnsam utveckling. Festivalen behöver kunna planera för flera år. Samma sak gäller för Film i Västerbotten och de flesta andra kulturutövare. För att kunna erbjuda ett bra och genomtänkt innehåll måste man kunna ha framförhållning, detta gäller allt inklusive planering, sponsorstrukturer, marknadsföring, personal, ekonomi etc.

 

Visst vore det härligt om en del av Umeås satsning kunde handla om att ta hand om alla de som ställer upp gång efter gång.  Håller med Kicki Fagerlund angående hur knäppt det kan vara kring vissa satsningar på kultur. Att bidrag inte kan gå till hyra eller personal vid ett arr känns lite medeltida. Men smart är det, att växla upp pengarna så att någon annan får stå för arbetstiden.

 

En viktig del måste kulturutövarna själva ta ansvar för och det är att skriva verkliga budgetar. Räkna allt som om ni jobbade som revisor. Ta med alla timmar, räkna med gentjänsten från kompisen, verkligt pris på hyra av teknik, etc. Att sedan man måste välja att göra en del saker ideellt är ok bara totalprislappen på alla arrangemang är den verkliga. Först då kan kulturbudgetar börja justeras i rätt riktning och kulturen få det anseende den borde.

 

Självklart vill jag att Umeå ska stå som värd för Kulturhuvudstadsåret, jag är grymt stolt över att få vara del av kulturen i Umeå. Vi vet alla att det finns så mycket att bygga på och visa upp. Hoppas därför att denna manifestation kommer att bygga för framtiden, och att det långsiktiga målet är att fler skall kunna leva på sin konst istället för att jobba gratis och/eller i osäkerhet.

 

Detta är inget påhopp på de som ger ut bidragen som den mesta kulturen är beroende av utan en uppmaning till långsiktighet och noga uttänkta strategier kring vad man egentligen vill med varje aktivitet. För vi vill ju att även 2015 och framåt skall erbjuda samma utbud som inför och under Kulturhuvudstadsåret.

  
  • Jobbade för någon vecka sedan på Sveriges bästa musikfestival Umeå Open. Ruset sitter fortfarande kvar. Final Exit rockade så sjukt fett.
 
  • Läste att Amerikanska armén vill begränsa hur militärer och samarbetspartners bloggar. Nya riktlinjer gör gällande att ingen får skicka ett inlägg utan att först konsultera en överordnande. Det som tidigare var bra PR för kriget i Irak verkar tydligen inte längre förmedla den vinnande känslan. Oh really?
 
  • Tack vare den eminenta Conan The Librarian hittade jag Miranda Julys fantastiska hemsida för hennes nya bok. För er som känner igen namnet lite vagt så var det hon som både spelade huvudrollen och stod för regi till den otroligt fina Me And You And Everyone We Know. Ibland önskar jag att man kunde vara andra personer ( som i I huvudet på John Malkovich ), särskilt när de är så talangfulla som Miranda.
 

))<>(( Forever.


Framtiden

Så var eldarna uppbrunna och häxorna bortjagade. Min sambos fest visade sig bli en fantastisk uppvisning i god mat och trevliga vänner. Alla ombeddes ta med sig något till buffébordet och något litet att bränna. Detta gjorde att bordet snabbt fylldes med allt från bulgursallad, västerbottens pajer, ostar, tårtor till kallskuret och hembakade pizzor. På elden offrades deklarationer, rulltårtor, julbockar och moderatknappar mm i en härlig blandning.


image180


Var förra veckan på en seminariedag som skulle ta tempen på framtiden inom filmen. Titeln var Film via nätet ? vilka möjligheter finns det?
Kan vi tjäna pengar på de nya visningsfönstren eller springer konsumenterna ifrån oss?. Dagen hade ett antal duktiga talare som gav sin syn på vad som behövs för att filmbranschen skall överleva. Representanter för musikindustrin berättade om vikten av att våga och vara beredda att förändra från grunden, allt med facit om hur snabbt den egna ekonomin kan fallera om man inte förstår vilka krafter man har att göra med. En av de mest intressanta presentationerna stod 25- årige Sorosh Tavakoli för, projektledare för Rörliga bilder 2007. Han har gjort en studie om svenskens nedladdningsvanor utifrån frågeställningar som: vilka är det som laddar ned, hur ofta laddar man ned, vad och hur mycket av det man laddat ned man egentligen ser, var ser man det, var hittar man det, skulle man vara beredd att betala för innehållet etc. Efter denna presentation så gav han en kort redogörelse för hur han som konsument skulle vilja att köp/lån av film på nätet borde se ut. 

 

Gemensamt för alla som talade under dagen var en optimism inför att den digitala transformationen inom filmen på sikt kommer att leda till större mångfald och fler sätt att tjäna pengar. Ett modeord som nöttes var så klart Chris Anderssons The Long Tail. Alla ville exemplifiera med hur konsumenten sitter i bestämmande-stolen och hur vi går från att vilja likna andras sätt att konsumera till att vilja göra det motsatta. Framtiden ligger i nischprodukter och allt och alla får plats i de virtuella lagerhyllorna. Som sagt allt kändes så hoppfullt och intressant, som om jag och alla i rummet satt på en skatt ingen visste om.

 

Sedan kom det? paneldebatten med representanter för filmbranschen. Plötsligt var all framtidsoptimism som bortblåst. Varför? undrar ni, jo, för att enligt dem så är det enda problemet att folk stjäl film och att lagens långa arm inte bryr sig. Tyvärr hamnade all fokus på denna fråga och under avslutande delen av dagen satt panelen i försvarsställning och morrade. Det som skulle kunna ha varit en manifestation för möjligheterna med den nya tekniken blev istället en pajkastning där fienden blev alla som inte vill begränsa utvecklingen. Allra lättast att hacka på blev tidigare nämnda Sorosh, som enligt panelen i princip ville legitimera illegal nedladdning. I stället för att ta till vara på vad en smart konsument i rätt ålder sa, så blev han, bara igenom att förstå nätkulturen, måltavla för bakåtsträvandets och okunskapens riddare.

 

Missförstå mig inte, illegal nedladdning är ett problem för filmbranschen men samtidigt så kan den i det långa loppet vara en tillgång. Problemet för konsumenten i dag är att det inte finns tillräckligt med bra alternativ till den illegala varianten. Visst finns det en del bra försök, t ex film2home, itunes etc, men som konsument räcker inte de till. För att kunna köpa ett avsnitt av Heroes på itunes måste jag ha ett amerikanskt kreditkort eftersom svenska itunes inte tillhandahåller samma utbud som den amerikanska. Vill jag se Babel på film2home så finns den inte, plus att tjänsten inte funkar på mac. Framtidens tjänster måste bygga på enkelhet och ett oändligt stort utbud, från stora blockbusters till kortfilm och dokumentärer, för vi vill se olika filmer. Jobba sedan nära kunderna och lyssna på vad de säger, våga och lär så kommer framtiden att bli otroligt givande för alla parter. För vad Sorosh studie visade är att de flesta vill vara lagliga och göra rätt för sig och de andra? Ja, de finns ju alltid ändå.

 

I kväll blir det fet mat och De andras liv av Florian Henckel von Donnersmarck för andra gången. För er som missat den, spring till videobutiken, bjud in nära och kära och se förra årets bästa europeiska film.