fredag eftermiddag

final

Spelar på sista versen i den här bloggen nu.
Och eftersom ingen ännu har ringt från Skåne 
blev jag tvungen att ringa själv.


Tyvärr.
Juryn behöver visst ännu en vecka på sig för att bestämma
vilken låt som ska vinna låttskrivartävlingen.
Jiingijojken ligger alltså fortfarande i potten och skramlar bland alla andra tävlingsbidrag.
Ska den bli utnämnd till officiell lägerlåt på jiingijamboree eller inte?


En vecka till ska jag vara sjukskriven.
Det ser ut att bli en spännande vecka det med,
även om jag inte får skriva nånting om det i den här bloggen.


Jag lovar i alla fall att jag ska skryta så att det hörs om min jojk vinner tävlingen.
Lita på det!
Ha nu en skön helg alla som läser bloggen och tack för mej!
Gito!

torsdag eftermiddag

No name spelar
Bilden är från Ersbodadagen 26 augusti i år, öppen ungdomsscen.
Gruppen som spelar heter "No name" och var yngst på plan, ett gäng kompisar i åldern 11-13 år:
Linus, Anders, Oskar, Frida och Mårten.

Det där med att få chansen att uppträda betyder mycket för den lokala musikkulturen.
Det märkte jag,  när jag var med i och höll i trådarna bakom öppen ungdomsscen på Ersboda.
På bara en sommar hann det hända mycket.


Det gäller inte minst en annan av grupperna, Permanent Vacation (15-16 åringar).
Under loppet av en sommar hann dom inte bara byta namn och vokalist.
I våras, när dom anmälde sig till öppen ungdomsscen,
presenterade dom sig som  ett vanligt cover-band. 
Men i augusti, när dom väl stod på scen hade dom under sommaren lyckats producera
tre egna rocklåtar av hög klass.


Förutom ovan nämnda var två grupper från pingstkyrkans verksamhet på Östra Ersboda också med och spelade.
En kristen hårdrocksgrupp med väldigt spännande röstmix i sången, djup bas, klar sopran.
(förlåt att jag har glömt namnet på dom men det var så krångligt)
och CfP-band (kristen pop) som utan konkurrens var folkrikast på scenen.


Fyra lokala Ersbodagrupper -  mer än så var det inte.
Men även om fyra grupper inte är så mycket, kände jag mej mycket stolt där jag satt
lördagen den 26 augusti,
och lyssnade på deras spelningar.
Stolt och glad och sugen på mer.


Mer möjligheter för lokala musikgrupper att uppträda.
Fler öppna ungdomsscener på Ersboda.
Fler musikstilar,
fler tjejer.
Rock och pop i alla ära, men det finns säkert mycket mer.
I en stad som Umeå och i en stadsdel som Ersboda,
där människor från så många olika länder och kulturer möts,
borde det finnas det.


Alla kan ju inte bli världsstjärnor.
För det flesta är musik bara en hobby, en guldkant på tillvaron.
Men kanske, kanske kommer någon av ungdomarna från Öppen scen på Ersboda  
att välja musiken som livsväg när dom blir vuxna.
Blir det så, då har vi verkigen något att vara stolta över.
Umeå kommun, för sitt stöd till Öppen ungdomsscen på Ersboda.
"Vi Tillsammans" (ett forum för alla föreningar och kyrkor på Ersboda+ Folkets hus) för sitt stöd.
Och jag själv för, ja hmmm...


....jag tänker inte säga vem jag tänker på,
men om en av dom som spelar gitarr på bilden blir en berömd musiker som vuxen,
då ska jag skryta med att jag en gång fick hjälpa till att stämma hans gitarr när han var barn.
He he...

Torsdag förmiddag

Först en sak till Emma: precis som du kände jag att jag måste bevisa något,
innan jag var värdig att räkna mej som same, delta i gemenskapen.
Länge kände jag mej utstött, utan att egentligen vara det.
Det är inte bara ett yttre utanförskap, utan också en inre tröskel man måste ta sig över.


Såhkie, Umeå sameförening, var en öppen famn för mej.
Men när herrlaget, som jag lyckades samla ihop inför Same-SM i innebandy 2005
skrällde till mot de etablerade lagen och vann silver,
muttrades det en del i vissa kretsar.
Var deltagarna i mitt herrlag verkligen tillräckligt mycket samer?
Först för några veckor sedan har jag äntligen fått en officiell
(nåja, halvofficiell) bekräftelse från SSIF (samernas idrottsförbund)
på att mitt lag får se ut som det gjorde år 2005...


Nu ska vi ansöka om att få arrangera Same-SM i innebandy år 2007 här i Umeå.
Då kan vi koncentrera oss på det motstånd vi möter på plan,
inte motståndet utanför.
Jag skulle gärna se att vi fick ihop ett damlag också till år 2007.
Hör gärna av dej till Såhkie om du är intresserad Emma,
eller om du vet någon annan med samiska rötter som är det!


Annars är det som vanligt, just nu.  Fortfarande inget telefonsamtal från Skåne.

Ingen reaktion på jiingi-jojk-låten.
Om ingen har ringt imorgon ringer jag själv.

Den där drömmen, den där kicken,

att andra människor ska höra och sjunga med i det som jag diktat,

den tänker jag i alla fall fortsätta att drömma lite till.

  


Man kan ju skriva dikter också.

Problemet med dikter är bara,

att dom sällan når lika långt ut,

som dom ord som bärs fram på en matta av musik.

Låttexternas poesi gräver sig djupare in

på samma sätt som jojkens ljudlek när man deltar i den.


 

En dikt kan man läsa tyst,

Men en sångtext till en hittmelodi, den lockar och drar,

tigger om att sjungas med i.

Enstaka ord först, och så till sist alla orden, när låten väl sitter.



Håll med om att det måste finnas jättemånga fler låttexter som sjungs

än dikter som reciteras.


onsdag efter lunch

jakttorn
Solen skiner och jag skulle gärna gå ut en lunchrunda med hunden nu, men det törs jag inte.
På antibiotikan jag har ätit står det, att man ska undvika solljus några dagar efter avslutad kur .


Men igår kväll i skymningen var jag ute en sväng i skogen och det var härligt! 
Umeå kallas ju för "björkarnas stad",
men en kompis till mej, som bodde här ett tag när hon pluggade,
tyckte att Umeå borde kallas "skogarnas stad" istället.
Och utan att veta så mycket om andra städer kan jag inte annat än hålla med henne om det.
Det är ju nära till skogen nästan var man än bor i Umeå.



Normalt rör jag mej ganska raskt när jag är ute.
Nu, när jag är yr och öm och sjukskriven, går promenaderna i snigelfart.
Jag rör mej som en gammal gumma.
Men mitt i långsamheten har jag upptäckt en sak.
När man rör sig riktigt sakta ser skogen annorlunda ut.
Träden blir större och färgstarkare.
Intrycken växer liksom när man tar in dom mera långsamt.


Undrar om det fungerar likadant med andra intryck?
Om jag orkar ska jag  ta en sväng förbi Gammliamuseet någon dag framöver och testa.
Eller så nöjer jag mej med att njuta av världen som den är,
i sin råa, mäktiga och icke kulturpåverkade form...
...ospeglad genom något annat temperament än mitt eget.


Jag är glad att jag lever!


Tisdag kväll

 

När jag kom hem efter mötet med norrmännen var jag tvungen att sova.
Tänk att man ska vara så svag att man ska bli helt slutkörd
av en bussresa fram och åter till jobbet och två timmars möte.
Men nu känner jag mej piggare…

  


Jag tänker på Rozitas inlägg i bloggen "Tisdag morgon",
kan man inte vara stolt som vanlig svensk,
inte bara som same eller chilenare.
Det där har jag också tänkt på. Jag är ju svensk också. Och same.


Om man tar det där med sameslöjd till exempel.
Eller duodji som det heter på samiska.
Som det är nu måste man vara same för att få kalla sina alster för sameslöjd.
En icke-same som använder samisk slöjdteknik får inte kalla sina alster sameslöjd.

  

På ett sätt kan jag förstå att det är på det viset
– exklusiviteten blir ju ett säljargument för den same,
som vill försörja sig på sin konst.
Det är alltid ekonomiskt fördelaktigt med monopol för den som säljer.
Men samtidigt skulle den samiska slöjdkulturen kanske bli ännu mera spridd,
om fler hade rätt att vara delaktiga i den.
För kulturens skull blir monopolet begränsande.

  


Som ”genskötare” vet jag att 80 procent av alla västerbottningar
bär på samiska genmarkörer i sitt blod.
Någonstans långt tillbaka har de flesta av oss kanske
en mormors mormors mormors mormor,
en gammel-ahkka med höga kindkotor, sneda ögon
och den där speciella förmågan att känna tillvarons innersta hjärtslag i naturen.

  


Jag tror inte att hon, vår gammel-ahkka,
skulle önska att bara några av hennes barnbarns barnbarns barnbarn,
de mest renblodiga, förde den samiska kulturen vidare.
Vilken mormor skulle tänka så?
Vilken mormor gör skillnad på olika barnbarn
beroende på vilka föräldrar de har råkat få?

  


Jag skulle önska att delaktigheten i den samiska kulturen var större.
Att det var lika självklart för en Västerbottning att säga:
”Några av mina förfäder var samer”,
som det är för en skåning att säga: ”Några av mina förfäder var vikingar!”

  

På samma sätt tänker jag om min jiingi-jojk.
En jojk till mångfalden.
Det vore verkligen stort om 25000 scouter från hela Sverige
fick pröva på att jojka på sydsamiskt sätt
på det jättestora scoutlägret i Skåne nästa sommar.
Inte många av dem som är där kommer att vara samer.
Men kulturen kan alltid bli mycket större än folket.
Det är så kulturen håller sig levande.


Ju fler som lär sig att jojka, ju säkrare håller sig jojktraditionen levande.
Ju fler som lär sig duodji ju säkrare håller sig slöjdtraditionen levande.
Det är vad jag tänker om sameslöjd och om jojk.


Samekultur är en del i den svenska kulturen.
Samernas historia är en del av den svenska historian.
Jag skulle önska att fler svenskar delade den känslan.

Tisdag morgon

Inga telefonsamtal från Skåne så långt. Jiingijojkens öde är med andra ord fortfarande oklart....men det dröjer nog till slutet av veckan innan någon ringer - om någon ringer.


I natt kunde jag sova utan smärtlindring. Nu på förmiddagen ska jag göra ett kort gästspel på jobbet. Vi har besök från Tromsö. Och i ett projekt om samisk matkultur, som vi planerar, vill vi gärna samarbeta med Tromsö. Det är jag som samordnar det projektet. Så jag ska försöka åtminstone skaka hand med norrmännen innan jag far hem och vilar igen.


Det händer att jag klär mig i kolt (=samedräkt) vid sådana här tillfällen. Men inte idag. Jag vill inte spänna några bälten runt min ömmande mage. Nöjer mej med ett litet silversmycke om halsen istället...smyckeKultur är också slöjdkultur. Jag har en del tankar om det också men dom hinner jag inte skriva just nu, då missar jag bussen...


En spännande vecka!

Lena Nilsson
Hej!

 

Jag heter Lena Nilsson och är forskningsassistent vid Näringsforskning/Medicinska biobanken,
Umeå universitet. I samiska sammanhang brukar jag kalla mej för ”genskötare”, eftersom vi har
DNA från 85 000 västerbottningar i vår biobank.

 

Det där med renskötsel ligger några generationer tillbaka i min släkt. Den närmaste släkting
jag har i renskötarbranschen är en kusin till min mor, som är aktiv i Malå skogssameby.
Det är inte många samer som sysslar med renskötsel idag. De flesta är väl som jag,
arbetar med helt helt vanliga saker istället. 


Men denna vecka och nästa kommer jag inte att vara på mitt jobb. Jag är sjukskriven, nyopererad
för brusten blindtarm och bukhinneinflammation. Det var därför inte svårt att tacka ja till en plats i
kulturbloggen. Skriva och tänka är nästan det enda jag orkar med just nu.

 


Det är en spännande vecka, den här veckan, trots att jag är sjuk. Senast på fredag kommer besked
från en låtskrivartävling som jag skickade in ett bidrag till i somras. Elva bidrag har kommit in, både
från proffs och amatörer. Det är fler låtar än på melodifestivalsfinalen det! ;-).
Men till skillnad mot melodifestivalen kan mer än ett låtförslag vinna.

 


Det handlar om att göra en lägerlåt till ett stort internationellt scoutläger i Skåne i sommar
”jiingi-jamboree”. Jiingi är sydsamiska och betyder ”mångfald”. Jag har byggt mitt bidrag på en
sydsamisk jiingi-jojk. Egentligen borde jag väl inte skriva om det här redan nu. Det kan ju kännas
pinsamt om man inte vinner. Men jag gillar min låt vare sig den vinner låtskrivartävlingen eller inte.
Gillar att leka med ord och musik, med jojken som utgångspunkt.

 


”Med joik som utgangspunkt” är också titeln på en bok jag köpte av den sydsamiske jazzmusikern
Frode Fjellheim, under samiska veckan 2005. Det var efter en jojk-workshop, ledd av Frode Fjellheim,
där han förklarade för oss vad jojk egentligen är. Då jag förstod hur jojken kan fungera som ett
uttryckssätt mitt emellan musik och ljuddikt. Och hur fri man kan vara i sitt ljudskapande, med jojken
som utgångspunkt. Sen dess har jag lekt mycket med jojken som uttryck. På många olika sätt och
i många olika sammanhang.

 


Det ska bli en spännande vecka, den här veckan.
Ett telefonsamtal från Skåne, det är vad jag vill ha.
Och så ett positivt besked från juryn.
Spännande!