Kameran och bilden

Nu avviker jag kanske från det som alla vill att jag ska blogga om-Umeå Open-men det bryr mig inte så mycket. Projektledaren för Kulturhuvudstadsåret, Fredrik Lindegren får väl stämma mig då.
Så här ser han ut, om ni inte visste det redan:
Fredrik Lindegren

Jag skulle hellre vilja tala om mitt största intresse näst musiken, som är fotografering.
Förra året startade  jag eget företag för att kunna förverkliga min dröm att kunna tjäna pengar på mitt plåtande. Firman är fortfarande i uppstartsfasen men jag har fått ett gäng kunder, gjort en egen
hemsida och plåtat en massa fina människor.

Det pratas ju ofta om att det publiceras så hemska och morbida bilder i tryckta medier idag. Men var det så mycket bättre förr? Jag plockade fram en av mina fotoböcker ur bokhyllan; "Kamera 60" heter den och är ett  samlingsverk med bilder från nyhetsåret 1960 sammanställt av Gert Engström och med texter av Jolo.
82793-36

Jag häpnade första gången jag bläddrade igenom den. Några exempel:

  • Ruth Snyder, dömd för att ha mördat sin make, fotograferad under pågående avrättning i elektriska stolen i Sing-Sing. Det är suddigt, det är vulgärt.
  • Två älgjägare vådaskjutna till döds utanför Råneå. Liken ligger i förgrunden med händerna fastknutna över magen. I bakgrunden står resten av jaktlaget och ser mest likgiltiga ut.
  • Birmingham; en 60-årig man klättrar ut på en balustrad för att ta sitt liv. På bilden sitter han med benen dinglande över kanten. Han har två tekoppar bredvid sig som han druckit ur.
  • Den otäckaste av bilderna, den som hemsöker mig långt efter att jag stängt boken är den på poliskonstapel Lars-Olof Jansson som hukande springer över en frusen sjö. I famnen håller han en livlös sjuåring. Sjuåringen och hans äldre kamrat hade hamnat i en råk när de tolkat på skridskor på isen utanför Arvika, barnets liv var redan förlorat då bilden togs.
  • Och så den sista av mina exempel, en bild som jag inte ens tror att Expressen eller Aftonbladet skulle trycka; den blott 25-åriga taxichauförren Berit Lundqvist, rånmördad längs en övergiven skogsväg i Bandhagen. På fotografiet, taget utifrån och lite ovanför taxibilen ser man hennes kropp inne i kupén, märkligt hopsjunken över ratten.
 Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Kanske att nyhetsfotografierna har varit minst lika råa förr, om inte råare ibland.
Det finns ju naturligtvis humoristiska inslag i Kamera 60 också, en naken tjej som jagar bort en ilsken svan med ett metspö är helt absurd och komisk. Ett måste i den fotointresserades bokhylla, om du frågar mig.

---

Det var allt för mig och mitt bloggande. Hoppas att vi får kulturhuvstadsåret 2014 som en följd av mina alerta och välformulerade inlägg.

Adjö.

Who´s gonna drive you home?

Ursäkta uppehållet. Det beror på två saker:

  1. Familjens fina Saab har kastat in handduken. I fredags så ville inte motorn snurra längre. Dagen innan hade vi haft inne den på service, det känns fruktansvärt irriterande och förnedrande. Nu väntar jag bara på ett samtal från verkstaden där någon mansperson med tillkämpat myndig stämma ska förklara för mig varför det inte var deras fel att vår bil gick sönder 12 kilometer efter att den lämnat deras verkstad. Giv mig styrka.
  2. Internetuppkopplingen hemma i lägenheten har varit borta sen i fredags. (Heja Telia!) Det har varit ganska skönt faktiskt, kan jag konstatera så här i efterhand.  Måste-kolla-mailen-stressen  tynade bort redan på lördagen. Utan bil och internet fanns det bara en sak kvar att göra: STÄDA!
Jag borde ju skriva något om Umeå Open också. Nu har jag hunnit så här långt in i det här inlägget utan att ha nämnt festivalen mer än en gång!
Den här veckan ska ägnas åt möten med
Umeå Folkets Hus, Britny och Serif. Budgeten ska finslipas och hemsidan uppdateras.
Och så ska jag samla ihop festivalens styrgrupp efter sommaruppehållet.

På återhörande.



För övrigt:

Det borgerliga blocket drar ifrån. Hurra.
82793-34
                         Foto: SVT





Men at work

82793-33
Den fjärde november kommer Umeå Open att yngla av sig.
Vi som gör festivalen kände att det är så sjukt trist i Umeå på senhösten (ja, vi vet att Jazzfestivalen finns, men kom igen!) att det behövdes ett ljus i mörkret att vandra mot. En hoppingivande urladdning så full med energi att det skulle finnas en möjlighet att överleva vintern i väntan på den sista helgen i mars.
Konceptet är enkelt; vi planerar en endagsvariant av vår-Umeå Open med två eller tre scener (det är inte klart ännu) och ett gäng sjukt fräsiga artister.

Läste i
Jens Choongs eminenta blogg (go Jens!) ett härligt citat från vår härliga f.d. kulturchef Vladimir Oravsky. Den karln var ju som en installation, eller ett practical joke om man så vill.
(Umeå Open-kontoret är förresten Vladdos gamla ämbetsrum, hoppas inte att vansinnet sitter kvar i väggarna...däremot har vi en svinstor byst av Gustav II Adolf som blickar strängt ner på oss när YouTube ter sig mer lockande än arbetet)

Ett kulturchefscitat jag gärna delar med mig av var från en av Oravskys föregångare, Yngve Björklund:
-"Det finns så himla många föreningar i den här stan", suckade han trött.

Visst är det en härlig inställning! Mer sånt! Kanske kunde alla aktiva kulturutövare gå samman i en enda stor förening så det blir lättare för tjänstemännen på kommunen?




Näste man till rakning

Till alla er som hittat till den här bloggen: Välkomna.
Undertecknad försöker finna trygghet hos en norrländsk fura

Mitt namn är Andreas Nilsson. Jag bor här i stan och när jag inte kramar träd så jobbar med Sveriges bästa festival: Umeå Open.

Att sitta här på UO-kontoret en regnig onsdag och få en kulturhuvudstadsblogg i knät kan ju låta kul. Få ett forum att uttrycka sig, göra sin röst hörd och allt det där.
 Men fem minuter efter att jag tackat ja bröt svett ut ur min panna, och jag lovar, det var inte det kvava vädret som orsakade den reaktionen. Utan en rädsla för att inte ha något att säga. En dödssynd i såna här sammanhang. Jag tittade milt irriterat på Kickis blogg och förberred mig för en massiv skrivkramp. Den kvinnan hör till den kategorin människor som jag avskyr (och avundas djupt); de människor som spottar ur sig A4-sida efter A4-sida så fort de nuddar ett tangentbord. Känner mig som huvudpersonen i Pölsan som skriver stående vid en pulpet. Att varje knapptryckning måste betyda någonting alldeles extra. Texten rinner inte bara ur mig i nån stream-of-consciousness. Tyvärr.
I fortsättningen ska jag däremot försöka nämna Umeå Open så ofta det går i den här bloggen utan att den blir nedplockad.
Sa jag att jag jobbar med Umeå Open?

I morgon ska jag berätta om varför Umeå Open är viktigt för vår stad, utan att använda för många floskler.