SkyCab lyfter Umeå mot skyarna

SkyCab lyfter Umeå mot skyarna var rubriken på en idéskiss jag presenterade för näringslivsenheten i Umeå kommun i våras. SkyCab är namnet på en spårtaxi-modell likt monorail på pelare. I små vagnar om högst fyra personer tar man sig fram fem meter över marken, bekvämare, snabbare och miljövänligare än i bil och buss.

Idén föddes när jag vid ett Öppet Hus på Nydalacampingen i fjolsommar såg vilka stora visioner driftsägaren First Camp presenterade för allmänhet, idrottsföreningar och kommunfolk.

Det var ett spännande upplevelsebad med 50-meterbassäng ihop med nuvarande ute-äventyrsbad Umelagun och möjlighet med en skidtunnel i området, delvis genom badet och miljötekniskt intressant med värme och kyla i samverkan (kylskåpseffekt).

Dessutom utveckling av idrottsplanerna där, förbättring av naturbadet Nydala och ett lågprishotell. Kanske också "dagis/fritids"-kollo sommartid och vanlig förskola på terminerna i ett flexibelt hus.

Sådana satsningar på Nydala, campusplaner av universitetet och centrumförnyelsen gav då tanken att knyta ihop dessa tre områden med en "monorail"-idé som finns i stora nöjesparker utomlands.

Som av en händelse fick jag veta att Designhögskolan här haft examensarbeten i en sådan idé, dock inte monorail med tågvagnar utan spårbunden trafik med "taxibilar" på rälsen. Företaget som anlitat designstudenterna heter SkyCab (www.skycab.se) och det blev intresserat av idén om en bana Nydala - Universitetet - Centrum (kajen).

Umeå kommun köpte genom näringslivssidan idéskissen om att "lyfta Umeå" och sedan satsade också Landstinget, First Camp och Umeå C medel i ett visualiseringsprojekt under sommaren och som redovisades i ett bildspel vid ett seminarium i september för ett flertal intressenter.

Se en av bilderna här, campusområdet vid universitetsdammen, med pelare, bana och vagnar.
Foto: Samuel Bengtson
Illustration: Mats Falk

Nu sammanställs synpunkterna från seminariedeltagarna, och förutom att skapa en spårtaxibana i Umeå, eller flera, finns möjligheter att forskning och utveckling av spårbunden trafik kan ske här.

Början är gjord med Designhögskolans examensarbeten och fler sådana kan det bli, t ex inom tekniska högskolan vid universitetet, Banverket/Botniabanan, VolvoLastvagnar, Umeå Energi, datatekniska företag, m fl intressenter av denna framtidskommunikation.

Läs mer om hur SkyCab lyfter Umeå på http://www.vk.se/Article.jsp?article=126558

Från skyar till mark, i morgondagens blogg tänker jag beskriva en annan framtidsidé jag arbetar med, ett generationsmiljöhus för barn- och äldreomsorg, ett "dagis/åldris", som liksom SkyCab också kan "lyfta" Umeå.


Ny handelsidé ger Umeås "Birsta"

I går ventilerades handelspolicyn i kommunfullmäktige i Umeå. Moderata kommunalrådet Anders Ågren hade en interpellation om att skrota policyn att tvinga handelsföretag att etablera sig i det tredje externa området Klockarbäcken västerut utöver Ersboda och Strömpilen, och i stället öppna för mer handel på Ersboda. Handeln självt visar nämligen mer intresse för just Ersboda.

Den underliggande frågan är: Ska det vara mera styrning från politiken var handeln ska ligga eller mer för näringsintressena att avgöra?

Kanske både-och är möjligt. Så är tanken bakom den handelsidé jag och illustratören Mats Falk tagit fram och Västerbottens Folkblad redovisade i fredags 26/10 och syns i medföljande bild (klicka på den för att se en större version). VF text finns på http://www.folkbladet.nu/2007/10/26/konsult-vacker-entre-norr-till-liv/

Idén är att vid E4-infarten norrifrån vända entréerna mot E4:an, skapa affärsgator så fler kunder hittar fram och trafikmiljön på Ersboda och Mariedal blir bättre. Under- och överfarter binder ihop de båda handels- och serviceområdena och restaurang kan rymmas på en överfart som Gävlebro över E4:an där.

Fastighetsägare och handelsfolk jag visat idén för, gillar detta och nappar kommunen på denna möjlighet skapas ett Umeås "Birsta" (Birsta = handelsområdet norr om Sundsvall).

Till Umeås fördel gentemot Sundsvall är närheten till stan och inte så långt till Strömpilen, vilket underlättar jämförelse av utbud, priser och kvalitet. Handelsbuss-ringled och bra cykelvägar kan minska bilåkandet med dess miljövinster.

Utbyggnadsmöjligheter finns där och kan bli mer av, ifall handel, service och andra verksamheter omstruktuteras, även genom att också nyttja Green Zone-området vid I 20-skogen. Kan TV-huset, en gång i tiden Polarvagnen, flyttas och ge plats för mer handel?

Det blir en, som det heter, win-win-situation för politik och näring, och ett tredje "win" för konsumenterna. Återstår bara, finns det kreativt lyssnande entreprenöriella krafter i Umeå som tar tag i denna idé? Finns idékreativa politiker? Finns idékulturen?

Debatten i kommunfullmäktige om handelspolicyn gav på sitt sätt stöd för detta Umeås "Birsta". Socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Holmlund påminde om hur s-sidan ville ha "gamla" Entré Norr, men moderaterna m fl var emot. Moderaten Ågren vill utveckla Ersboda. Då blir ju ovan idé om Nya Entré Norr en klassisk politisk kompromiss. Eller?

Och namnet då på detta ny-gamla handelsområde?
"Birchsta", svengelska för Björkarnas stad, torde Sundsvall opponera sig emot.
Så kanske hellre:
Nya Entré Norr, MarieBoda, Ers Marie Stad eller något annat.
Kom gärna med uppslag!

I morgon handlar bloggen om hur Umeå kan lyftas mot skyarna, bokstavligen och bildlikt.


Idéer som hobby och yrke = Idé-alism

Så har jag då blivit bloggare, i alla fall under en vecka på kommunbloggen Umeå2014.  Jag heter Urban Bengtson, är umebo av födsel och ohejdad vana, om man säger så. Jag gillar "Björkarnas stad" och det ska bli kul att få berätta om idéer som utvecklar Umeå, inte invecklar som en del långbänkar kan göra.

Idéer är både hobby och yrke. Hobby i det ideella och yrke i näringsidkandet. Idé-alism kan sägas vara min ideologi. Detta utövar jag i enskilda firman UBBI-konsult. UBBI står Umeå Barnomsorgs- och Barnstuge- Idékonsult och associerar till ett smeknamn under skoltiden, Ubbe.

På hemsidan
www.ubbi.se finns mer om idéerna, t ex "annorlunda" bordsidéer, dagisidéer för lokalmiljöer och sociala uppfinningar som är "mjuka" idéer med mer "tänknik" än teknik.

Till detta kommer ett samhällsengagemang under några decennier med frilansande i media, mest simning och barnomsorg/familjepolitik, fotograferande samt flitigt debatterande kring Umeås historia och framtid.

Just kopplingen vad som varit, till det som ska bli, är viktigt. Det är som yin och yang, som spara och slösa, som du och jag, dvs en dialog och en dialektik där motsatser ger spänning och utveckling. Som det sägs, man behöver veta var man kommer ifrån för att veta vart man ska.

Det innebär också att motsatsen till idéerna blir kritiken, där de förra gärna tas emot väl, men den senare - särskilt om den uppfattas negativ - inte alltid är så populär. Ändå är ju också nya idéer och uppfinningar kritik mot det bestående.

Detta senare märkte jag tydligt när jag kom på in- och utbuktade bordsidéer för drygt 10 år sedan och blev produktuppfinnare.

I bilderna här syns bordsuppfinningen som är Ekonomi (fler får plats på mindre utrymme), Ergonomi (bekvämare i inbuktningen och man når bättre) och Estetik (snyggt med svängda och varierade former). Sittbordet har fyra in- och utbuktningar. Ståbordets 3 + 3 konkava-konvexa form har en geometri likt hexagonens sex raka sidor och kan då pusslas ihop.

Fördelarna till trots och populära inom många områden, så "kastade man sig" inte över mig i möbel- och designbranschen och ville köpa min designinnovation. Snarare ville man hålla undan "kusinen från landet" som från dagisidéskapande gett sig in i inredningsbranschens värld.

Då lärde jag mig begreppet NIH, not invented here, ett slags näringslivets Jantelag. Men som idrottsmänniska inom simning och löpning, bl a långlöpning med maratonlopp, vet jag att det går att "komma i mål" genom uthållighet.

Om idéer som med uthållighet ger effekt - slår igenom och även ger lite lön för mödan - tänker jag skriva om på mina bloggar denna vecka. Meningen är att det ska hänga ihop med Umeås historia, nutid och framtid, ha med kultur att göra, plus helst vara dagsaktuellt.

Så du som läser bloggarna, kommentera gärna och kom med idéer. Och kritik där så behövs.


En sista reflektion och ett ode till bilioteken

Veckan har varit intensiv på många sätt och jag har inte alls haft den tid och energi att skriva som jag hade hoppats. Men det har varit oerhört roligt att göra detta och försöka bidra till debatten kring kulturen i Umeå.

Som blivande bibliotekarie kan jag inte låta bli att ägna sista inlägget på den här bloggen till biblioteken - dessa eminenta ställen, så fyllda av liv och lust, idéer från svunna tider och inlägg i den samtida debatten. Där finns hyllmeter efter hyllmeter som väntar på att upptäckas och förmedelas vidare. Romaner, deckare, barnböcker, fantasy, biografier, fullspäckade fackböcker, musik, film och allt annat.

Många av biblioteken i den här stan skapar underverk med minimala medel och sjuder av aktiviteter som olika cirklar, författarbesök, utställningar, babybokprat, kurser i ex "Hur man tecknar manga" och mycket mer. Det är väl värt ett besök!

Sen ska man inte heller glömma alla eminienta bibliotekarier - förhoppningsvis mina framtida kollegor - som besitter så mycket kunskap och kan leda en vidare mot nya outforskade hyllor, uppslagsverk och inte minst databaser.

Jag hoppas att det finns fler som uppskattar biblioteken, stora som små, och ser dem för den mötesplats de är och kan vara. Och ser vilken guldgruva till kunskap, avkoppling och intresseförmedlare de faktiskt är!

Trevligt att råkas!

//Anja

p.s. för den som är intresserad kan man
läsa min privata blogg här d.s

Umeå behöver ett kulturhus - del 2

Fick en kommentar på förra inlägget som gör mig både glad och lite förtvivlad. Kulturnämndens ordförande Tomas Wennström skrev en debattartikel i VK den 27/3-07 om att vi behöver ett kulturhus i Umeå. Det är en intressant debattartikel som är väl värd att läsas.

Bl.a. står det:
Både Kulturverket och Kulturcentrum för barn och unga behöver nya och ändamålsenliga lokaler för den omfattande kulturverksamhet som växer lavinartat både i centrum och i våra stadsdelar. Efter beslutet att bygga badhuset på Mimerskolan, så måste vi hitta en ny och central placering för den växande barnkulturverksamheten.

image326image327Har det hänt någonting? Nej. I allafall inte så att vi vanliga umeåbor har hört något. Eller så har jag missat någon central information. Senast idag har familjen varit på Skapande lördag som drivs av Kulturcentrum för barn och unga, och de lider av växtverk. Överallt är det tjo och tjim, stök och bök. Det börjar redan i hallen där det dräller av barnvagnar, och sedan får man kliva över berg av skor i alla storlekar.

Hela Skapande Lördag sjuder av aktivitet. Till vänster ser ni en väldigt nöjd dotter när hon gått igenom hela kostymförrådet innan vi drar vidare längre in i lokalerna och ska pyssla. Den andra bilden är den rymdraket som var dagens tema i pysselrummet på Skapande lördag.

Det här är en aktivitet som vi försöker besöka varje helg, ibland en liten stund, ibland flera timmar.

Att en sådan här aktivitet finns, speciellt som alternativ till att ränna runt på stan är guld värt! Och jag hoppas att den kommer att fortsätta i någon lämplig lokal som ligger minst lika central i framtiden också.

Varför kan inte Umeå få tummen ur och inte dra allting i långbänk!? Kulturcentrum för barn och ungdomar är inte det enda exemplet på att kultursatsningar i Umeå drabbats av växtverk och skulle behöva om inte större så kanske lokaler med för nya ändamål. Ur debattartikeln:
Kulturnämnden har ännu inte beslutat om att vi vill bygga ett Kulturens hus. Vad vi har beslutat är att vi vill göra en utredning om behovet och förutsättningarna att bygga ut stadsbiblioteket.

Jag tycker att den satsningen är helt rätt. Och som blivande bibliotekarie är jag överförtjust. Men jag tycker samtidigt att man borde våga tänka lite större och djärvare.

Är det inte lika bra att vi på en gång planerar för ett kulturhus? Istället för att bygga om/bygga nytt för enskilda kulturinstitutioner o. liknande. Låt dem samlas under samma tak och dra fördelar av den oerhörda variation som finns i Umeås kulturliv och förenkla för dess besökare. Ett kulturhus med olika slags aktiviteter under samma tak kan ge spontanbesök inom områden man som besökare kanske inte hade tänkt sig: Ett besök på biblioteket gör att man slinker in på konserthallen vägg i vägg eller gör att man uppmärksammar någon utställning som pågår.

Jag tycker exemepelvis att satsningen på ett konstnärligt campus nere vid älven är lovvärt. MEN varför inte satsa på ett stort kulturhus med fler aktiviteter? Flytta ihop detta med Stadsbiblioteket, Kulturcentrum mfl och skapa något ännu större som gagnar fler av besökarna!

Den andra kommentaren jag fick på förra inlägget var att idella satsningar är beroende av sina intäkter. Och det förstår jag verkligen. Genom ett kulturhus måste det ju gå att ta betalt för vissa delarrangemang. Eller? Och allt kommer inte att rymmas (även om det vore lite häftigt).

Visst är det dags för Umeå att skaffa ett eget kulturhus nu?

Umeå är ju en stor stad som slår på trumman och vill bli kulturhuvudstad 2014 - är det inte dags att vi bygger oss ett eget kulturhus?

Luleå har invigt sitt
kulturhus för inte alltför länge sen där det finns en hel del aktiviteter under samma tak: Bibliotek, Konserthall, Kongresscenter, café och restaurang, turistbyrån med mera. Är inte det en väldigt tilltalande tanke?

Sundsvall har sitt Kulturmagasin med Biblioteket, Sundsvalls museum, Medelpadsarkivet, öppen förskola och ett café i centrum så man kan koppla av lite. Och mer därtill.

I Stockholm (Sickla) ligger Dieselverkstaden - ett hus fyllt med aktiviteter: Bibliotek och Filmstaden, caféer och restauranger, utställningar, konsertlokaler, museum, klätterverket och mängder av fler aktiviteter.

Varför inte samla alla aktiviteter under samma tak även här i Umeå? Nere vid hamnen med den vackra utsikten där det i dagsläget bara är parkering. Bygg en kaj framför och låt båtarna ligga kvar med sin café respektive restaurangverksamhet. Inlemma hamnmagasinets verksamhet i det nya kulturhuset och utnyttja alla dessa möjligheter till någonting kreativt och intressant för oss umeåbor.

Det behöver inte ta alltför lång tid. På Kulturhuset i Luleås hemsida står det så här:
Under våren 2003 genomfördes en fördjupad förstudie av ett konserthus i Luleå.

Den 29 september 2003 beslutade kommunfullmäktige att ett Kulturens Hus ska byggas i Luleå. Kommunfullmäktige beslutade att följa utredningsgruppens och kommunstyrelsens förslag.

Den 4 april 2005 togs första spadtaget.

Det borde vi hinna innan Kulturhuvudstadsåret 2014!


Idéer för centrumutvecklingen på Nanna och Mimer?

Ska man skriva någonting om kulturen i Umeå så går det inte undvika en nyhet som handlar om Umeå Kommuns planer på att Nanna och Mimertomterna är ute till försäljning med vissa villkor.

Idag finns det redan befintlig verksamhet i Mimerskolan i form av VIVA Komvux vad jag vet. Och i Gjallarhornet huserar Kulturcentrum för barn och ungdomar bl.a. Så min första fråga blir - Var ska de ta vägen? En verksamhet som ex. Skapande lördag som Kulturcentrum för barn och ungdomar anordnar är en verksamhet som är oerhört uppskattad och som min familj och många andra besöker så ofta vi kan. En av sakerna som gör att det är så populärt är att det är ett roligt alternativ på lördagar till att dra runt på stan men även att det ligger så pass centralt i stan att det är enkelt att bara slinka in. Man ska inte underskatta placeringen av sådana här verksamheter! Det är väl knappast en slump att Stadsbiblioteket ligger i anslutning till Folkets Hus?

Baltic-gruppen har lagt bud på tomterna:
Balticgruppen skriver i sin intresseanmälan att den vill utveckla tomterna mot cent-rumhandel och kontor. Klas Dahlberg på Balticgruppen Centrum AB vill i dagsläget inte närmare kommentera vilka deras planer är. (från Vk.se)
Vad säger ni som läser det här - vad säger ni? Vad skulle ni vilja göra?
- Kulturkvarter?
- Bibliotek? (Det pratas ibland om flytt av Stadsbiblioteket till hamnen mm. så varför inte flytta det hit?)
- Replokaler för lokala band?
- Flytta Kulturcentrum för barn och unga till Mimer?

Ja vad?

Jag hör en del kommentarer om att Balticgruppen köper in sig i mer och mer här i stan. Men är det så farligt egentligen? De kan ju faktiskt få centrum att leva...

Vad är kultur för dig?

Med ett utifrånperspektiv är det lätt hänt att man ibland får intrycket att Umeås kulturliv är lite mossigt och tråkigt. "Det händer ingenting i den här stan" säger många av mina kamrater och ofta deltar jag i samma kör. Så det självpåtagna uppdraget idag är att jag sitter och surfar runt på olika hemsidor, nyhetssidor och liknande för att bli inspirerad.

Det är inte svårt. Direkt på
Umeå Kommuns hemsida står det om både Jazzfestivalen, Kulturlovet, Minabibliotek.se och en massa andra kulturaktiviteter. Det verkar pågå hur mycket som helst. Och det här är bara via en enda hemsida. Sedan har vi alla andra hemsidor: musikklubbar, evenemang om Hollywoodfysik, föreläsningar, Norrlandsoperans evenemang, teater, utställningar och mycket mycket mer. Man får verkligen intrycket att Umeås kulturliv blomstrar.

Och dessutom så tycker jag att trots allt bök det är runt grävningarna i centrala stan så fungerar stängslen runt eländet som en superb reklampelare för Umeås kulturliv just nu! Det råder lite anarki kring hela affischeringen som tilltalar mig.

Men vad är kultur? Och varför heter det finkultur och populärkultur?
Det är ingen lätt fråga. Varför förknippas så ofta kultur med Ingemar Bergman, Lars Norén, Frans Kafka, August Strindberg mfl? Är det kultur för dig? Ibland känns det som om ju mer svårtillgängligt och svårtolkat ett verk är dessto finare är det. När det krävs en djuplodad analys och dras en massa fina paralleller till andra (svårtolkade) verk så är det fin och god kultur.

Det jag älskar med kultur är mångfalden saker som kan ingå. Musiken i replokalerna där det riktigt dånar, dockteatern, balettföreställningarna (som jag faktiskt aldrig varit på), graffitikonstnärerna som för mig också är kultur. (IJag uppmuntrar inte till graffiti på alla platser). Det är en härligt galen blandning. Bland de coolaste utställningarna jag sett är just graffittiutställningen som Bildmuséet anordnade för ett par år sedan. Och den var populär. Vad kan det bero på?

Allt är vackert på sitt sätt och har någonting att förmedla.

Och vad är det för fel att underhållas för stunden med s.k skräpkultur? Det fyller också sitt syfte!
Men ni ser: jag faller själv i fällan att försöka definiera fin resp skräp...

Diskutera gärna och skriv kommentarer! Min fråga är enkel - vad är kultur för dig?

Idag - äntligen!

Idag har det äntligen blivit min tur att blogga. Jag har sett framemot det ett par veckor och tänkt stora tankar. Men nu när jag äntligen sitter här och ska skriva ett första inlägg är det märkvärdigt blankt i huvudet. Scenskräck kanske? Jag börjar med en presentation.

Vem är jag och varför ska jag skriva?
Jag föddes för 31 år sedan på numera nedlagda BB i Vilhelmina och har flyttat runt en del i Västerbotten. Sedan 1999 är jag bosatt i Umeå och är mest aktiv som besökare och inte utövare av Umeås kulturutbud. Vissa institutioner och ställen här i Umeå har jag varit en flitig besökare hos, medan andra har gått mig helt förbi måste erkännas. Men det är aldrig försent att testa någonting nytt.

Just nu läser jag första terminen på Biblioteks- och Informationsvetenskapliga programmet vid Umeå Universitet och känner att jag är oerhört rätt i livet. Det finns så många intressanta aspekter med bibliotek och hela den sfär som biblioteken ingår i - kulturlivet. Därför kommer jag under veckan slå ett slag för biblioteken som mötesplats för idéer - stora som små- och som plats för reflektion såväl som vetgirighet.

I övrigt
Som student, småbarnsmamma, musikintresserad och bokälskare så har jag vissa favoritställen i den här stan: Schmäck med dess blandning av café, butik och musikutbud, Scharinska som gjort en jättesatsning på musikscenen här i stan, Stadsbiblioteket och kanske framför allt Sagorummet med dess vackra glasfönster och mjuka madrasser som är utmärkt som utflyktsmål tillsammans med dottern, Bildmuseet och hela Gamliaområdet där gammalt blandas med nytt och ständigt ger upphov till nya upplevelser, Kulturcentrum för barn och unga som vi besöker på (inte alla) lördagar.

Mina favoritställen kommer jag nog att återkomma till senare under veckan.

På återseende!

söndag sista dagen då...

Ett sista inlägg då...

Måste erkänna att det var kul att skriva av sig lite gran speciellt då folk läst och kommenterat så pass mycket.
Vem vet jag kankse börjar blogga på egen hand nu .

Många kankse ser det som att jag enbart klagat och gnällt i en vecka nu, men jag hoppas det var värt det iaf.
Jag tror ändå att vi alla strävar mot samma mål i slutet och borde fortsätta göra det men bygga upp fler sammarbeten. Jag ser inga gränser och när jag skriver detta menar jag det verkligen.

Så om du har en idé ett projekt eller bara vill snacka så kontakta mig så kan vi se vad som går att göra min mail är...
jessepiisinen@hotmail.com där har ni den........

Om jag under denna vecka fick en person att tänka till och börja arbeta för att förbättra vissa saker, eller fortsätta göra det dom gjort bra hitills, så var det värt varenda minut jag la ner på att skriva. 

Vissa kankse sliter som en tok Varje dag vissa kankse bara finns och deltar då och då men alla lever vi av kulturen den får oss att må bättre möta nya människor uppleva nya saker kulturen är och förblir viktigt.  


Nu är det dax att blicka framåt hoppas Umeå blir kulturhuvudstad 2014 om vi hjälps åt är det möjligt!!!!!


Tack för mig då och tack för att jag fick changsen att skriva ..


peacee out
Jesse


Fin Ful va ?

En  lång dag ....

Har haft studio Kurs med finska föreningen här i umeå idag klev up kl 8 vilket inte är det vanligaste för mig då jag oftast spenderar mina nätter i studion. Hur som helst så gick det bra och var trevligt en ny upplevelse. Dom bjöd på fika så klart och jag märkte hur mycket skilldnad amn kan göra med så lite och vilket intresse folk vissade bara dom fick möjligheten, vi blev även intervjuvade av finska radion hoppas det blir något bra av det.

iaf tack till er som ordnade denna kurs vi kommer gärna åter.


sen vill jag skriva lite angående norrland operan och det så kallade barrikadbyggandet emot det huset.
Jag hör inte ofta folk prata illa om huset och dess verksamhet utan snarare tvärt om däremot väljer jag väldigt ofta att använda norrlands operan som exempel. Grejen är ju trots allt den att det är folk och verksamheter som hugger uppåt som ofta kritiserar andra verksamheter eller pekar på tex norrlandsoperan titta vad dom har, varför får inte vi något, dom får 3 miljoner, vi vill ju bara ha 10 000 kr, Vad är det för fel på tex pop punk hip hop musik ? varför är opera teater och den så kallade fin kulturen så mycket mer värd ? och väldigt ofta är störe verksamheter villiga att prata om saker hur ska vi ändra det, hur ska vi nå ungdomar, vi är öppna för allt, gemenskap bla bla bla skitsnack enligt mig. Händer det något ? Nej och det kommer troligast förbli så... 

Kläder kläder kläder är man man för att man bär slips ibland ? kalla mig då pojke... Jag är 23 år gammal har aldrig i hela mitt liv burit slips. Jag har prövat det har jag, men det passar inte mig det känns inte bekvämt.

Jag bryr mig kanske inte så mycket jag går på fin resturang med mjukis byxor jag mosar min potatis till potatis mos jag pratar samma språk bland folk från " fin kulturen" som med mina vänner på ålidhem.

jag har varit på en del möten m,m där man pratar i en massa konstiga termer använder försvårade ord och jag tror ärligt talat det är för att hålla folk utanför. Hur ska jag kunna ha en åsikt om något jag fattat 20 % av. Hur ska en kille eller tjej som inte bott i sverige hela sitt liv förstå detta språk. så snälla ni som känner er träffade tänk på det snälla jag vill förstå. Om vi alla förstår varandra så kan vi sammarbeta det går inte annars jag kliver inte in på ett 2014 möte och drar av den värsta slangen jag kan. Jag väljer enklast tydligaste sättet att få mig förståd på det rä väl så man når ut till mer folk. 

så hädan efter skippar vi fin snacket va ?



Jag vill passa på att förklara min syn på fin kulturen eller utrycket.
Dom personer som anser att det finns fin kultur och ful kultur är bland dom mest egen kära trångsyntaste idiotiskaste människor som finns och borde inte få arbeta med kultur... 

nee nu ska jag göra lite idielt arbete som vanligt för ful kulturen 


PS... tack för era kommentarer känns kul att folk bryr sig om vad jag skriver även om ni kritisserar eller håller med.


Förstå mig inte fel jag tycker norrlandoperan rockar !!! teater knäcker !!!
Dans är det bäsat som finns efter musik  :)!!!! 
ni förstår nog har inget emot något alla har sitt eget sätt att tänka och utrycka sig
jag är bara emot folk som tycker dom är bättre och viktigare än andra!
 

one love peacee

kör din insats för kulturen på måndag gå fram till disken på burmans musik (som är den sista bland riktiga skivbutiker i centrala umeå )och köp dig ett exemplar av 
Gloose - Best Kept Secret... den är värd 50 kr garanterat 



snipp snapp slut dax att signa ut...      

  

Alla är vi lika!!!

Inte mycket inspiration varken igår eller idag för bloggen känns det som.

Det börjar bli väldigt kallt ute nu, man undra om det blir nå höstljus i år ? det är ändå rätt trvligt utan att man tänker på det .


Iaf tillbaka där jag avslutade senast fick kommentaren om att ungdomar inte var intresserade, man kan se det så och undanhålla informationen som gör det möjligt att delta. Jag vet mycket folk som skulle tycka det var intressant om man fick vara där på samma villkor som dom "äldre", inte bara bli sed som en ungdom som har en bra idé och ungefär där tar det slut. Sen pratas det ju väldigt mycket om hur man ska nå ungdomarna och invandrarna. Bra att det pratas som vanligt men vad händer ????

Hur som helst tycker jag att man i umeå borde ta vara på den kulturen som folket vill delta i är det opera hip hop hårdrock dans eller teater, tex kulturnatta jag har varit delaktig och ansvarig för en scen där 3 år i rad nu borde inte detta vara en huvudprioritering för 2014 ? ja visst näringslivet går in med pengar och det är inte kultur för det är i ett kommersiellt syfte det var svaret jag fick när jag frågade varför man inte satsade på det, tur att någon satsar iaf innehållet är ju fortfarande kultur eller har jag fel ? Istället satsar man på tex Rix fm festivalen som återigen blev ett fylle slag bland ungdomar speciellt. 

Visst dricker folk och bråkar på kulturnatta men betydligt mindre än vid andra större festligheter. Varför ?? Av dom jag pratat med så har många gett mig samma svar, kulturnatta är en händelse då det händer mycket man är inte där för att festa man är där för att ta del av kulturen se sina barn bröder, systrar, kusiner, kompisar, föräldrar, grannar, hundar, katter,m,m uppträda vissa vad dom gjort vad dom kämpat med. många har inte den möjligheten att få vissa upp sin konst, musik, dans eller matlaging förutom denna kväll det spelar ingen roll som man är "proffisionell kultur utövare" (vilket är det fjantigaste jag hört) eller amatör man är välkommen alla är välkommen det är min känsla av kulturnatta... 

En känsla vi borde ha varje dag, man ska inte behöva gå in på norrlandsoperan och känna sig vilsen bara för att man har baggy, lyssnar på hip hop, har långt hår och diggar hårdrock eller är invandrare. Tror ni inte ungdomar och invandrare vill se teater men varför ska man gå ditt där det bara är 100 svenskar som tittar konstigt på mig för ?? och dom anser även att deras kultur är fin kultur jämfört med det vi håller på med tex hip hop musik är det ful kultur då..   tydligen 


tänk om man la lika mycket pengar på hip hop eller punk musik i umeå som teater eller operan varje år ....


Iaf allt för mig idag!!  ska ut och samla burkar eller något för jag vill göra en skilldnad och jag är inte ensam  


Alla är vi lika olika varandra


Peaceeee
          

Studio Session....

Ännu en dag att ta vara på nya erfarenheter nya mål att sträva efter.
jag har under dagen haft nöjet att ha en artist (Mack one) från nigeria på besök måste säga att han var väldigt duktig. det som fick mig att fundera mest under denna studie session med honom var på vilka möjligheter vi har här i sverige. Han berättade om deras studios i nigeria och hur dom spelade in, vi borde känna oss lyckligt lottade önskar bara att fler kunde få möjligheten till detta. 

Low Life föreningen jag är aktiv inom har för tillfället 2 studios att tillgå men så många fler medlemar och så många fler intresserade. Ena studion är hemma hos mig alltså är jag ansvarig för att det ska vara snyggt alltså är jag även tvungen att bjuda in allt folk hem till mig ibland och detta gör jag utan att få någon lön utan att kräva något tillbaka. Tänk er hur mycket mer musik umeås ungdomar skulle kunna få ut om omständigheterna var annorlunda.
 
Hur som helst nu ska jag förklara lite närmare varför jag inte känner att jag till 100% stödjer Umeås satsning för att bli europas kulturhuvudstad 2014. Ta mig inte fel det vore en ära att få vara en del av en satsning som leder till att Umeå skulle bli "vinnare". Men då många av mina vänner inte ens känner till att Umeå satsar på bli det så känns det lite skumt. Jag märker knappt av något själv, att folk slår på en klocka kommer verkligen inte ge oss äran att bli kulturhuvudstad. En näringslivsstaffet vad är det ? seriöst vars är kulturen i allt detta, händelserna som får folk att samlas och må bra tillsammans dansa sjunga skratta äta m,m. Umeå har inte en enda stor festival att vara stolt över, Många kankse säger Umeå open som enligt mig inte stödjer Umeås musik liv på något sätt man får stora bidrag men ger man lokala band changsen att spela och synas ?. Jag har varit med på 2 öppna möten för kulturhuvudstadsprojektet, jag såg då inte någon av utländskt ursprung förutom killen som följde med mig andra gången för att käka bullar :), jag såg inte heller många "ungdomar" som kände sig delaktiga i disskusionen.
 inget ont om dom som var där och har några år på nacken men är det inte vi yngre som kommer leda kulturen 2014 ? 


Ja nu har jag nog gnällt tillräckligt för idag......

imorgon tänkte jag skriva lite mer om saker jag tycker man kunde göra för att bättra kulturlivet i umeå och satsaningen för 2014.

Peaceee


www.myspace.com/gloose

En Egen Åsikt

Då kanske jag ska börja med att berätta lite om mig själv vem jag är varför jag gör det jag gör.
Jag heter Jesse Piisinen är 23 år kommer urprungligen från Finland med flyttade hit väldigt länge sen.
 
Man kan säga att mitt liv bygger på kultur eftersom det är vad jag gör hela tiden jag äter sover lever kultur för är inte kultur trots allt lite av en livsstil egentligen, alldeless för många gånger får jag höra folk diskuterra vad kultur är, vad det innehåller, fin kultur, ful kultur vad är skildnaden vem bästämmer titeln ?. Kanske kan man se mig som kritiksk men efter denna vecka kommer nog många förstå mina åsikter respektera dom och förstå varför jag tänker som jag gör.

Tillbaka till mig då tillvardags pluggar jag en del men mest av allt Sysslar jag med musik alltså "Hip Hop" eller det är nog det enda jag sysslar med egentligen, det är mitt jobb mitt liv jag är även angagerad inom föreningen Low Life som jag kommer berätta mer om sen.

Varför skriver jag i bloggen denna vecka vet jag egentligen inte jag har skrivsvårigheter och känner inte direkt starkt för hela denna 2014 grej för att vara ärlig. Visst finns det mycket bra som kan hända i sammaband med kampanjen m,m men att tvinga fram kultur är inget jag tror på.

Hur som helst blev det inget längre inlägg idag Min grupp Gloose släpper nämligen en EP idag så det har varit väldigt mycket att stå i.


Stå för din  åsikt

Jesse Piisinen

Tack för mig

Så skriver jag då på det sitta sista inlägget på denna blogg. Jag tackar så mycket för förtroendet - trots att det slukat mycket av min tid. Men att skriva är ju mitt värv och jag finner alltid en viss lycka då jag får slå mig ner och skriva några rader.

Jag önskar all min lycka till med Ert arbete för att Umeå ska bli Kulturhuvudstad 2014. Kanske kan mina synpunkter hjälpa till. Håller i varje fall tummarna för att det gå hela vägen fram.

Vill ni veta mer om mitt författarskap kan ni besöka min webbplats:
http://www.kentlundholm.com

Nu ska jag återgå till mitt romanskrivande - och däremellan svära åt varför den trådlösa uppkopplingen och e-posten inte vill fungera i mina nya bärbara dator. Men det är en hel annan sak ...

image321

Lev väl. Tänk på: "Man lever så kort men är död så länge".  

Hälsningar
Kent Lundholm

Barn som lider - och slåss ...

I dag är det slutspurten i insamlingen till Världens Barn som arrangeras av Radiohjälpen. I går och idag sänds två direktsända galor i SVT, för att få oss snåljåpar att lätta på plånboken och därmed rädda livhanken på något av de barn som i dag lever i fattigdom och skräck. Unicef uppger att över en miljard barn lever i fattigdom - ofattbart.



Varje år föds 133 miljoner barn. Av dem dör 10,5 miljoner, eller 29 000 barn per dag, före fem års ålder. Fyra miljoner av dessa barn dör redan under sin första månad i livet. Orsaken är brist på den kärlek, omsorg, näring, vatten, hälsovård och det skydd som behövs för att överleva och växa upp. Ytterligare tiotals miljoner barn lever med fysiska eller psykiska handikapp. Så fram med plånboken om ni stöter på någon av alla de som är ute på gator och torg med sina insamlingsbössor - det är Din förbannade plikt att hjälpa till.

  

Det skrämmande ungdomsvåldet

En annan sak som bekymrar mig är det tilltagande ungdomsvåldet. Nog slogs jag och mina kompisar då vi var barn, men inte som nu. Då var det en hederssak att den som föll omkull eller gav upp, inte skulle drabbas av mer våld. Nu går man samman i en grupp och ger sig på en enda person och när denne fallit, så sparkar och hoppar man på den liggande. Med tunga kängor sparkar man mot huvudet - ibland så länge och hårt att den slagne antingen får svåra hjärnskador eller dör av inre blödningar.

  

Hur har det kunnat bli så? Det måste delvis bero på att det finns en reva i det sociala skyddsnätet och föräldrar som av någon anledning inte förmår att uppfostra sina barn. Kanske kan man finna en del av svaren i nerdragningen som gjorts på fritidshemmen, och på bristen på manliga förebilder i skolan. Men det är bara teorier. Något har hänt då småglin kommer till skolan beväpnade med knivar och andra tillhyggen. Spärren som hindrar en människa att sluta slå och sparka på en som ligger medvetslös och blodig på marken, verkar ha försvunnit.


 
 

Något har hänt ...

  

Ett nytt "fattigsverige"

Kan det bero på att vart tionde barn i Sverige har någon gång sett eller hört en förälder - oftast mamma - bli slagen; att hälften av dessa barn tvingas uppleva detta ofta. Kan det ha att göra något med att cirka 11 000 misstänkta fall av våld och övergrepp mot barn polisanmäls varje år i Sverige - men bara var femte anmälan leder till åtal. Många förövare går fria och barnet får inte upprättelse för de kränkningar det utsatts för. Rädda Barnens senaste rapport visar att för första gången sedan 1997 tilltar barnfattigdomen i Sverige. Antalet fattiga barn ökade med 5 000, vilket innebär att över en kvarts miljon barn i Sverige, 252 000 barn, lever i en fattig familj. Tre barn i varje skolklass lever i ekonomiskt utsatta familjer. Finns sambandet här?


Alla vill vi ju vara Någon - en som är betydelsefull och bli accepterad i den grupp man tillhör. Fixar man inte skolan (eller inte orkar med den), så skapar man sig en identitet som inger respekt: man blir en slagskämpe. Några sluter sig kring denne "krigare" och genom grupptrycket så ger man sig på försvarslösa. Läste om gäng som tävlade mellan varandra efter en poängskala, där vissa människor som misshandlades gav högre poäng. Det får en osökt att tänka på mängden av datorspel som enbart går ut på att skjuta ihjäl mest antal "figurer" (människor), för att få höga poäng.

  

Då räckte det med ett trägevär

Det har genom alla tider funnits ett behov, särskilt bland pojkar, att leka krig. Jag hade som barn, likt Emil i Lönneberga, ett trägevär där jag smög runt byggnaderna och sköt på osynliga fiender. Jag lekte dagarna i ända Cowboy och Indian, med mina polare Peppe och Anders. Men det skulle aldrig falla oss in att sparka mot huvudet på någon liggande medmänniska - den tanken fanns inte ens i vår sinnevärld. Det sägs att de barnsoldater som kidnappats av olika arméer i Afrika, och som vuxna sedan hjärntvättat, blivit bland de mest grymma soldaterna. Tänk er en nioårig kille, klädd i armédräkt, med en automatkarbin eller en machete i händerna, likt ett djur, som skövlar hela byar eller flyktingläger.

  

Något har hänt ...

  

Är rädd

Våldet skrämmer mig. Ser jag en grupp tonåringar om kvällen längre fram på en gata, så byter jag sida eller glider jag snabbt in på en sidogata. Jag blir samtidigt så förbannad att tvingas vara rädd; att frukta våra barn i samhället. Jag förstår nu hur rädda alla Umeås kvinnor måste ha varit innan polisen lyckades gripa Hagamannen; begriper nu deras rädsla att möta en ensam man längs någon av stadens mörka gator.
 


Vuxna män, huliganer, slåss för att det är roligt ...

Nu ska vi inte skylla allt våld i vårt land på ungdomarna. En av de farligaste platserna är i hemmen. Då handlar det om att en vuxen man misshandlar en kvinna. Sedan alla dessa förvuxna pojkar som går på idrottsevenemang - inte för att se på en bra fotbollsmatch, utan för att slåss. Vuxna män i olikfärgade halsdukar, slåss på öppen gata mot de som har en annan färg på sina halsdukar. De kallar sig stolt för huliganer.
 

Något har hänt ...

  

I övrigt är det en vacker höstdag utanför mitt fönster. Kanske tar jag en promenad? Vi får se.

  

KENT LUNDHOLM


Mötet med en min idol

"Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet", inledde Torgny Lindgren ett framträdande i en fullsatt Aula Nordica i Umeå år 2002. Ovan skrivna säger en hel del om Torgny Lindgren; en kryptisk, mångbottnad man som inte vill förhäva sig. Han är ju uppväxt i Västerbottens "Bibelbälte", i byn Raggsjö, Norsjö kommun, inte långt från Skellefteå. Torgny Lindgren är en lysande estradör, utan att förhäva sig, och är inte den som drar på smilbanden när han framträder. Han äger scenen, varenda kvadratmeter; han fyller rummet.


image317
Mästaren Torny Lindgren
­

Allt började i Oslo

Detta är historien om när jag mötte min litterära idol. Den börjar en regnig, blåsig dag i Oslo anno 1983, då jag strövade fram längs Karl Johan, och där fanns en liten bokhandel som jag stegade in för att hitta något läsvärt. En av bokryggarna liksom sken mot mig. Jag hade året innan läst den underbara "Ormens väg på hälleberget". Jag tryckte "Merabs skönhet" hårt mot bröstet, när jag åkte med tricken till min lilla bostad. Jag kokade kaffe och lade mig på sängen och började läsa:

      

"Molin hade lärt skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra."

      

Jag var såld och kaffet förblev orört och kallnade. Jag läste denna lysande novellsamling tre gånger innan jag lämnade Oslo. Väl hemma började jag läsa det han tidigare skrivit och har sedan dess läst allt som kommit ur hans skrivarpenna - för han skriver sina romaner för hand.


      

Landshövdingen vill bjuda in Torgny

Åren gick. Så kom då den stora dagen i mitt liv då jag skulle få träffa Torgny Lindgren på egen hand. Jag hade som kulturredaktör på Västerbottens folkblad, inlett ett samarbete med dåvarande landshövding Georg Andersson, om att arrangera litterära salonger i länsresidenset. Vi lottade ut biljetterna till de knappt hundra VF-läsare som fick plats.1998 slutade jag på Västerbottens Folkblad för att skriva min egen debutroman, "Svin föder svin" som kom ut 1999 - samma år fick jobb pressinformatör på länsstyrelsen, så började jag och Georg att spåna på en fortsättning på de litterära salongerna. "Vi måste få hit Torgny", sa Georg med sin grova stämma. Sagt och gjort, jag etablerade en kontakt med förlaget och fick hans adress, sedan skrev landshövding Georg Andersson en inbjudan till Torgny på länsstyrelsens finaste papper. Bekräftelsen kom snabbt. Minns så väl när Georg kom in på mitt rum och jublade: "Han kommer, han kommer!"


Darrade som en hare inför mötet                           

Jag darrade av spänning där jag satt med min rostiga gamla Volvo utanför tågstationen och väntade på det tidiga norrgående tåget. Det var tjugo minuter försenat, som vanligt, men till slut tuffade nattåget in på perrongen. Torgny Lindgren var en av de första som klev av tåget. Jag fattade mod, gick fram och presenterade mig. "Men herreligen, inte hade du väl behövt vänta oppå mej. Jag hade kunnat taga en taxi till residenset". Han såg väl hur blek jag blev inför detta faktum att Torgny talade som han skrev. I bilen berättade jag kort om mitt och landshövdingens samarbete, hur det börjat på Västerbottens folkblad och nu fortsatt i min nya roll på länsstyrelsen. "Folkbladet", sa han och tittade upp samtidigt som stoppade pipan med tobak. "Där livnärde jag mig en kort tid som skribent, men det var så längesen," sa han.


Pipan gick ej att få eld på

På residenset bjöds det på en rejäl frukost, men Torgny åt bara en liten smörgås och drack ett par koppar svart kaffe. Han hade inte hungern. Efter måltiden frågade Torgny försynt om han fick röka pipa inomhus. "Rök du", svarade Georg Andersson och skrattade. Men det var som förgjort att få eld på pipan, sticka efter sticka gick av, och tobaken ville inte ta fyr. "Nog är det väl ändå attan, att när man för en gång skull får chansen att röka hos landshövdingen, så går det icke att tända pipan." Georg Andersson sa att det kanske fanns någon mening med det. "Så sant som det är sagt", svarade Torgny. "Här är det högre makter som styr så att inte pipan ska gå att tända."


image320      


Torgny - en trogen katolik

Torgny, som den katolik han är, ville väldigt gärna gå till Umeås katolska kyrka och fick sällskap av missionsförbundaren Georg Andersson. Under tiden satt jag och filade på de frågor jag skulle ställa till Torgny under intervjun efter kyrkobesöket. Det fanns några viktiga frågor som jag grunnat på länge. Nu hade jag chansen att få svar på dem. Vi befann oss i residenset i Umeå, i rummet där pianot och de vackra soffgrupperna stod placerade. Det var timmarna innan han skulle framträda inför publik. Han var schablonbilden av sig själv: lätt tillbakalutad i fåtöljen med korslagda ben, med glasögonen på nästippen och pipan i mungipan. Kanske var det besöket i kyrkan som gett honom nåden att äntligen få röka i residenset.

      

Intervjun

Jag harklade strupen ren.  "Hur farlig är egentligen en stubbrytare och vad kan ske ifall man slår en bakåtpassning", började jag och försökte se intellektuell och påläst ut. Visserligen anade jag svaren, men jag ville höra honom säga dem. "Stubbrytaren kan vara ohyggligt farlig! Du ska veta vilken inneboende kraft den har." I frågan om bakåtpassningen blev svaret: "Bakåtperspektivet är farligt. Det är något destruktivt med tillbakablickandet."

      

"Det beror på inaveln"

Torgny är en av de många, stora författare som satt Västerbotten på den litterära kartan. Många har förklarat den stora anhopningen stora författare i länet med den starka muntliga traditionen i länet; bland annat genom hopkoket av predikanter, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Landshövdingen frågade Torgny vad han det berodde på att så många stora författare som han själv, P-O Enquist, Sara Lidman, syskonen Kurt och Anita Salomonsson kom från samma lilla fläck på den västerbottniska kartan. Torgny tog sig för hakan och tänkte en stund: "Jag tror det beror på inaveln!"


Jag vidhåller att Torgny Lindgren är en av vår samtids största berättare och kommer att läsas långt in i framtiden. Jag hoppas att Torgny Lindgren inte känner kravet att producera allt mer komplicerade romaner, som i "Dorés Bibel", utan att återvänder till sina enkla, raka berättelser på det lindgrenska  språket. Tyvärr så är jag rädd att Torgny lämnar Västerbottens inland efter sin senaste roman: "Norrlands Akvavit." Han lämnar allt för många tecken efter sig i texten som tyder på det.


Jag är i varje fall glad över att ha fått tillbringa en hel dag med min litterära hjälte, Torgny Lindgren.   


KENT LUNDHOLM

De tre bästa romanerna:
1. Merabs skönhet, Torgny Lindgren
2. Din livsfrukt, Lars Ahlin
3. En vandring i solen, Slas


Den stilla tron och sekternas klor

Där jag växte upp ute i storskogen, i Bäckmyran utanför Lycksele, var folk medlemmar i Socialdemokraterna eller i Nykterhetslogen Arvåns framtid, ibland i båda. På andra sidan älven och inne i Lycksele fanns det däremot gott om pingstvänner och de som tillhörde andra frikyrkliga samfund. Med min bakgrund brukar folk fråga varför det i mina romaner så ofta förekommer människor som brottas med Gud, och var alla bönehus kommer ifrån? Förmodligen är jag den som kämpat hårdast för att försonas med min Gud. Jag har till slut funnit fram till en tyst och stilla tro, vilken jag inte förnekar.


image314
Bäckmyran - där jag växte upp.

Jag har ofta funderat om det går det att kombinera förnuft med en andlig, kristen tro? Att vara rationell och tvivlare är inte svårt: "Varför ingriper inte Gud och stoppar ondskan på vår jord?" Det klassiska Teodicéproblemet som så många filosofer har kämpat med och som blivit tvivlarnas paradargument för att förkasta den kristna tron. Jag tröstar mig med att Gud försett oss med en fri vilja, där det finns ett val mellan gott och ont. Att vara rationell och förklara vårt liv på jorden utifrån fysikens lagar är inte svårt; desto svårare är att det att beskriva denna inre ro, denna stillhet, den varma blomman som slår ut bröstet ... Gud är som sommarvinden: alla känner den smeka kring kinderna, men ingen kan inte se den. För mig handlar tro om att försöka tolka symboler och att tyda det som står skrivet i undertexten: där finns tron, undren och kärleken.


Som Fan läser Bibeln ...

Läser man däremot Bibeln eller Koranen bokstavligt, fångas man lätt in av fundamentalismens klor eller leds in i sekternas järnhårda grepp. I många av dagens internationella konflikter spelar religionen en viktig roll. Krig förs och har förts i Guds heliga namn under årtusenden. Det går lägga många aspekter på dagens konflikt i mellanöstern, och den mellan USA och Irak, där religionen blivit ett effektivt slagträ i retoriken. Med vilken rätt man kan påstå sig företräda den rätta tron och göra anspråk på den ende och sanne Guden? Stirrar man sig blind på enstaka citat och struntar i sammanhanget, så blir religionen till slut ond. Man gör anspråk på den absoluta sanningen och kräver blind lydnad av sina undersåtar.


Både inom kristendomen och i islam finns falanger som står för en trångsynthet där just dessa argument drivs till sin spets. Här finns fanatismen såväl inom den kristna högern i USA, som i Jesu namn bland annat rättfärdigar mord på abortläkare, som hos de fundamentalister inom islam som påstår att självmordsbombare blir martyrer genom att spränga oskyldiga barn i luften. Det är när man förlorar känslan för det symboliska djupet i beskrivningen av Gud och tolkar allt bokstavligt, som det goda drunknar i det onda. Det som skrämmer mig mest är vår okunskap vi bär på om varandras religioner, för i okunskapens mylla odlas fördomar som försvårar en lösning på dagens aktuella konflikter. Detta trots den inre kompassen som pekar mot trons inre kärna, visar att kristna, judar och muslimer alla är barn av Abraham, som i grund och botten tillber samme Gud.



Den absoluta sanningen

Tidigt i livet började jag att intressera mig för religiösa sekter. Vad är det som får välutbildade, tillsynes kloka ungdomar, att låta sig slukas av en sekt och bli "hjärntvättade" så till den milda grad att de bryter kontakten med familjen och alla vänner. I början av 1990-talet gjorde jag och två andra en dokumentärfilm om några religiösa sekter. En sekt brukar kännetecknas av att ha en ledare som påstår sig vara gudomlig eller utvald av Gud. Denne sektledaren brukar kräva ovillkorlig lydnad av sina undersåtar. Sekten matar in ett mantra i medlemmen om vad som är den verkliga sanningen och att alla som säger däremot, är utsända av de onda makterna: Satan själv. Den nya sanningen skickar medlemmen in i en tillvaro av skuld och rädsla. Man kan säga att sekten tar ifrån medlemmarna den fria vilja som Gud en gång gav oss - inte minst för att sekten anser sig äga den absoluta sanningen.


image316
Sekterna tar ifrån dig din fria vilja.

Som fascismens pompösa manifestationer

Åter till filmen ... Vi intervjuade sektmedlemmar från Livets Ord, Hare Krishnarörelsen och Scientologkyrkan. Det var en rad skrämmande och mycket jobbiga möten vi gav oss i kast med och vid flera tillfällen var det knappt att vi orkade ro filmprojektet i land. Hare Krishnas medlemmar utanför Södertälje var mest bedrövliga att se och lyssna till: 15-16 timmars jobb per dag och med en svältkost som gjorde att många i tjugoårsåldern tappat sina tänder och likt skellett förlorat bar på svarta hål ögonen ska sitta. Scientologerna däremot, var i mina ögon så fåniga och knasiga, att det var svårt att hålla sig för skratt - ändå har de med sina produkter lyckats lura massor med människor på deras besparingar. Den mest raffinerade och skrämmande sekten var nog trots allt Livets Ord, som med sina möten fick en att tänka på fascismens och kommunismens pompösa manifestationer. När jag sedan som skrivande journalist letade efter Livets Ord spår i Umeå och Västerbotten, visade det sig att framgångsteologin slagit klorna i var och varannan pingstförsamling. Ljusets skola ute på Teg, som undervisar enligt Livets ords manifest, hade bland annat vid ett flertal tillfällen rivit ur allt om Darwins skapelseteori ur skolbarnens böcker.


*


Åren har gått. Jag är av någon anledning inte lika dogmatisk mot sekterna längre. Visserligen drar jag öronen åt mig när jag känner igen de budskap som en sekt brukar sända ut. Men jag är inte den som ska döma och jag har gjort mitt för att synliggöra sektens rätta ansikte. Numera håller jag mig till min stilla och rofyllda tro. Men räkna med att karaktärerna i mina kommande romaner fortsätter att brottas med Gud.


image315
Blomman i bröstet ...

Slutligen, svaret på frågan jag ställde i början: Visst kan man vara både rationell och troende.


KENT LUNDHOLM

Topp fem svenska författare:
1. Torgny Lindgren
2. Göran Tunström
3. Stig "Slas" Claesson
4. Peter Nilsson
5. Lars Ahlin

Länge leve kulturtanterna!

Här förleden uppstod en livlig debatt på "Drakarnas" kultursidor (stortidningarna söder om tullarna): ämnet var om det var fint eller fult att vara en "Kulturtant". Till slut kantrade debatten och slutade i en semantisk analys av ordet "kulturtant". Nu råkar det var så att jag mött dessa tanter, öga mot öga - och jag lovar er, de finns! Jag har stött ihop med dem dels som kulturredaktör, dels i min egenskap som turnerande författare. Dessa kvinnor, tanter syns överallt: på teatrarna, konstutställningarna, på de litterära framträdandena - ja, i princip överallt där det framförs kultur. Dessa kvinnor är i mångt och mycket samhällets kulturbärare.


Männen går på fotboll och ishockey, vilket i sig inte något man ska se ner på. Är själv en sportfåne, som kan varvar att se på en bra fotbollsmatch och läsa en djupsinnig bok. I mina ögon finns det inga motsatsförhållanden kultur och sport - det är kanske så att sport också är en form av kulturyttring. På den här punkten vill jag vara mycket tydlig: vi akta oss för att bygga upp en förutfattad bild av män i allmänhet; att de inte skulle kunna läsa en bok eller njuta av en teaterföreställning. Men om vi snackar om kultur i dess mening som teater, opera, biblioteksbesök, dans, författarframträdanden är det ett faktum att merparten av besökarna är kvinnor.

image312



70 procent kvinnor
I SvD redovisades besöksstatistiken på Dramaten och Stockholms stadsteater: 70 procent av besökarna är kvinnor och det ser i princip likadant ut på Dansens hus. Gissar att könsfördelningen bland dem som besöker teatern och Norrlandsoperan, som exempel, landar på en liknande könsfördelning bland sina besökare. Vi ska vara ödmjuka och tacksamma gentemot våra "kulturtanter". Personligen vill utbringa ett HURRA för de kvinnor som genom sitt intresse och sin närvaro, hjälper oss som sysslar med någon form av kultur. Utan dessa kvinnor skulle vi kulturarbetare få tala, sjunga, dansa inför tomma lokaler.


image313
Stadsbiblioteket i Umeå hade 850 000 besökare under år 2006.

Hur lockar vi männen till kulturen?
Hur lockar vi då männen att gå på operan eller se en Norén-pjäs? Det blir inte lätt. Tror att man måste börja i det lilla. Fackföreningsrörelsen kan fylla en viktig funktion genom att starta fler studiecirklar i ämnet kultur och att dessutom kämpa för att återinföra arbetsplatsbiblioteken. Kulturintresserade företagare kan bjuda sina anställda på ett teaterbesök lite då och då. Kommunen måste även dra sitt strå till stacken. Redan i förskoleåldern ser man hur flickor och pojkar präglas i sina könsroller. För att inte cementera detta borde kommunen "kasta in" kulturarbetare i parti och minut för att lära barnen, flickor som pojkar, hur berikande en kulturyttring kan vara.


Det råder inga tvivel om att intresset för kulturen är stort i Umeå. Ett exempel på detta är att Västerbotten under år 2006 toppade listan över de län i landet som besökte och lånade böcker på våra bibliotek. Stadsbiblioteket i Umeå hade 850 000 besökare och en dryg halv miljon böcker lånades ut. Intresset finns där - men hur breddar/får en bättre fördelning i könsfördelningen när handlar om kulturkonsumtion. Jag har inget bra svar på det själv, men tror att vi kulturarbetare kan spela en viktig roll. Bara man har vett att ge oss betalt.


Skickar en ros till alla kulturtanter!


image311

KENT LUNDHOLM

Topp tre i sport:
1. Skellefteå AIK
2. Zlatan
3. Den gamle Honken

Satsa på kulturrötterna och långfilmer

Ytterligare en ny dag som släpar sig fram med hösten kring fötterna. Fick ett mejl från en god vän som jobbar som journalist uppe i Skellefteå. Hans förslag för att Umeå skulle vinna tävlingen om Kulturhuvudstad 2014, var att köpa Skellefteå AIK - då skulle man på köpet få en kulturstad. När det gäller AIK kan jag hålla med om att det vore ett kap för Umeå - trogen AIK-supporter som jag är. Här i Umeå kan vi kontra med att ha ett av världens bästa damfotbollslag - som kanske skulle gå att få att delta i olika kulturyttringar? AIK:s hårding, Mikael Renberg, klev ju upp på scenen med fler ur hockeylaget och berättade för allmänheten vilka som var deras favoritböcker.


Jag är mycket nyfiken på att se hur Umeå kommun tacklar utmaningen för att bli Kulturhuvudstad 2014. Jag håller verkligen tummarna för att det ska gå vägen. Ett ja skulle innebära att blickarna från hela EU-området med omnejd, skulle vändas mot Umeå. Snacka om gratisreklam och en chans att en gång för alla sätta Umeåkulturen på kartan. Backar vi bandet så lades grunden för att Umeå skulle bli kulturstad redan på 60/70-talet. Det var det framsynta kommunalrådet Torsten W. Persson, (s), som genom att haka på en rad statliga utredningar kring olika kulturfrågor, fick Norrlandsoperanatt växa fram genom att kopplas samman med regionmusiken, att Folkets hus placerandes mitt i staden och att stadsbiblioteket blev ett faktum. 1989 blev Umeå mycket välförtjänt årets svenska kulturstad.


image308
Bild: Umeå skulle vinna på att bredda och fördjupa kulturen än mer.

Kulturen ska vara levande och ha något att tillföra och erbjuda det övriga Europa: är ett av målen en kulturhuvudstad ska uppfylla. Jag tror inte att man ska luta sig tillbaka och tro för mycket på fördelen att vara den hittills nordligaste staden i EU, som lämnat in sin ansökan. Jag tror att Umeå skulle vinna på att bredda och fördjupa kulturen än mer, för att därmed kunna visa att kulturen lever i alla samhällslager. Men då måste man gräva sig ner i kulturlagren för att finna det som rör sig i myllans rotsystem. Visst, det pågår en del projekt för att öka den kulturella mångfalden och för att involvera kulturen både hos de minsta och hos de äldsta. Spetskulturen (Norrlandsoperan, teatrarna, festivalerna ect) står på egna ben och är naturligtvis Umeås verkliga ess i rockärmen. Skulle dock politikerna och tjänstemännen glömma bort att satsa på kulturen för de minsta, för ungdomarna, de äldsta, de sjuka, de funktionshindrade och våra invandrare och flyktingar, så behöver är kulturen bara en fasad bestående av institutioner för de redan frälsta.


Kultur gör äldre friskare

Om vi som ett exempel vi tar de skröpliga gamlingar som knappt tar sig ur sängen, så visar forskningen på klara samband som mellan god hälsa och kulturupplevelser. Forskningsrönen visar även att man lättare får kontakt med dementa genom sång och musik - även berättande, läsande, skrivande eller att betrakta ett konstverk kan ge liknande, positiva effekter. Umeå kommuns egen undersökning för några år sedan, visade att 90 procent av de tillfrågade gamlingarna på sjukhemmen och de som i eget boende hade hemtjänst, var understimulerade. Jag tror att många äldre saknar musik, dans, teater, litteratur; de saknar orken att hålla i en bok, bannar sina förvärkta fingrar som inte längre klarar av att slå an ett ackord på pianot eller gitarren.


Dessa gamlingar ingår i en av de "tyst grupper" i samhället, där även de psykiskt sjuka, barnen i förskolan och stora delar av invandrarna kan räknas in. Nu pågår det en del kommunala kulturprojekt som bland annat riktar sig till de äldre, men väl ute i verksamheten så ser man inte mycket av aktiviteterna. Under de tre månader som jag härförleden jobbade som sjuksköterska på Tegs sjukhem, rådde där en riktig kulturöken - i dess virvlande sand hördes några enstaka hostningar. Inte ens Frälsningsarmén kom för att underhålla och trösta de gamla.


Jag är övertygad om att juryn som väljer Kulturstad 2014, skulle bli mycket imponerad om Umeå kommun kunde synliggöra sin verksamhet i kulturens rötter. Kolla här! - en stad där gamlingar sjunger i kör och läser Fröding, invandrare och flyktingar som visar upp sin kultur, barn som dansar och spelar teater, ungdomar som har ett flertal scener för att visa upp sitt musicerande. Ska Umeå nå ända fram måste kulturen breddas och nå djupet i folklagren. De projekt som pågår måste fördjupas och synliggöras - de måste upp i ljuset!


image309
BILD: Satsa på längre filmproduktioner - det lönar sig!

Satsa på långfilmer

En annan kulturutövning som Umeå kommun ännu inte förstått dess starka potential, är satsningar på långfilmer och TV-serier. Jag är personligen involverad av i ett längre filmprojekt, en TV-serie som bygger på min andra roman "All världens lycka". Med i detta projekt är regissören Kjell-Åke Andersson (Juloriatoriet, Min store tjocke far, Familjelycka), som kämpat tillsammans med producenten, för att till stånd en ekonomisk delfinansiering. De naturliga instanserna man i ett sådant läge vänder sig till är Umeå kommun och landstingsstyrda Film i Västerbotten. Orsaken till att vi just nu står och trampar vatten beror till stor del på bristen av lokalt stöd. Film i Västerbotten, som visserligen gillar filmidén, har en märklig policy att satsa på kortfilmer, medan Umeå kommun tagit ett principbeslut att inte gå in med någon finansiering av längre filmprojekt. Snacka om Moment 22 ... Om de dessa instanser inte vill satsa en spänn på en lokalt producerad långfilm eller TV-serie, så tvingas man att söka till andra län. Det lutar åt att filmatiseringen istället görs i Norrbotten. Filmpool Nord i Luleå, som stått bakom ett otal av långfilmer och TV-serier, vet att en långfilmssatsning eller TV-serie betalar tillbaka mångfalt tillbaka genom indirekta inkomster.


Långfilmer ger "pay-back-effekter"

Man brukar räkna i snitt att varje satsad krona på en långfilm ger 3-5 kronor tillbaka - och mångt mer om den slår ute i världen. I Skåneregionen satsar man 8-10 miljoner kronor per år på långfilmsprojekt. Genom analyser och studier har man sett de "pay-back-effekter" som uppstår. Långfilmen "Den bästa av mödrar" (inspelad i Österlen) såldes till Kina, Indien och Latinamerika och lågt räknat så tror man att cirka 100 miljoner kommer att se filmen. Det skulle generera en ökning av kommersiella gästnätter under åren 2006-2008 med drygt 300 000, som i sin tur leder till en omsättningsökning i Skåne mellan 492-830 miljoner kronor. När man räknat på värdet av den exponeringen av Skåne som "Wallanderfilmerna" gjort, uppskattas "återbetalningen" till 584 miljoner kronor.


Glöm inte musikerna

Musiklivet i Umeå är stort och har vuxit rejält under de senaste åren. Det finns i dagsläget en rad bra rock- och bluesband, som med lite moraliskt och ekonomiskt stöd skulle kunna sätta Umeå på musikkartan. Hur många gånger har inte Robertsfors nämnts i media runt hela världen, som tack vare ett EU-projekt" skapade" Sahara Hotnights. Varför inte arrangera en uttagningstävling, "Umeå-Idol", och plocka ut 5-7 band/artister som får ekonomiskt stöd under ett par år. Tror att det skulle betala igen sig - precis som satsningar på långfilmer.

image307
Bild: Polaren Svante med sitt band The Roaring Forties.

Kulturbuljong

Ja, detta är mina funderingar kring hur man kan bredda lanseringen av Umeå som kulturhuvudstad. Redan i dagsläget har lanseringen en hel del kött på benen som underlättar lanseringen av Umeå. Vill även med detta inlägg varna för riskerna för att luta sig tillbaka och förlita sig på "spetskulturen" ska ro hem segern: Nej, fram med spaden och gräv er ner till kulturens rötter. Låt oss symboliskt säga att jag försökt bidra med lite av den buljong i vilken köttet ska kokas riktigt mört. Med rätt kryddning, så kommer Umeå att nå ända fram.


KENT LUNDHOLM


PS! Vill ni läsa utredningarna om filmsatsningarna i Skåne kan ni få tag i dem Region Skåne eller Cloudberry Communication AB som gjort utredningen och analyserna.


Kantareller och skrivande

En god vän ville härom veckan att jag skulle följa med ut i skogen för att plocka kantareller. Det var en magiskt vacker höstdag då lövträden stod i brand. Man är på tok för lite ute i skogen, man lyssnar alldeles för sällan på tystnaden. Egentligen är det ganska meningslöst att ta med mig ut i skogen för att plocka svamp eller bär, då jag lider av defekt färgseende. Det röda, svagt gula smälter in i det gröna och blir till en smet av färger som inte går att skilja från varandra. Min vän hade heller ingen större lycka, men hon fann dock fyra pyttesmå trattkantareller. Nere vid den spegelblanka sjön, berättade jag för min vän om äran att få "blogga" på webben Umea 2014. "Umea", sa min vän och höjde på ögonbrynen. "Ja, det ska väl vara på utländska nu när Umeå ansöker om att bli kulturhuvudstad", svarade jag. "Vad tänker du skriva om då", var hennes raka fråga. "Ja, jag kan ju berätta om vilken baddare jag är på att plocka trattkantareller", svarade jag.



Jo, så är det ... Känner mig inspirerad att blogga här på "Umea 2014", som är en reklamplats för Umeås ansökan att bli kulturhuvudstad i Europa. Sålunda ska jag under denna vecka, utifrån min roll som kulturarbetare, skriva sju inlägg - gratis. Som vanligt betalas ingen ersättning ut till författare och andra kulturarbetare, eftersom vi sysslar med vårt värv enbart för att är så himla roligt. Får väl se detta "bloggande" som ynnest som tillfredställer min fåfänga. Ja, ni vet ... alla vill ju synas ...


image306
Så här ser jag ut ...

Kort presentation

Vem är då denne skribent som börjar med att skriva om trattkantareller? Jag heter Kent Göran Ingemar Lundholm, kallas för Kent, är 49 år och är uppvuxen i en liten trådsmal by utanför Lycksele, som heter Bäckmyran - byn som ända fram till 2000-talet inte fanns på kartan. Kanske tyckte Lantmäteriet att den lilla orten, som blev årets by i Lycksele kommun i slutet på 1980-talet, gjort sig förtjänt med en liten prick på kartan.


Reste i unga år runt jorden och jobbade på ett otal orter, för att slutligen landa i Umeå i början av 1980-talet. Här har jag jobbat som sjuksköterska, som journalist på SVT och en av våra dagstidningar, hoppat in som pressekreterare åt landshövding Georg Andersson, och varit informatör på länsstyrelsen och Västerbottens kommunförbund. Är numera ensamstående med delad vårdnad av en åttaårig tjej på åtta vårar. Jag vågar äntligen kalla mig för författare, då jag numera har tre romaner i bagaget: "Svin föder svin" (1999), "All världens lycka" (2003) och "Konungarnas konung från Baklandet" (2006). Till detta kommer en lång rad filmmanus och noveller. Dock kan jag ännu inte leva på det jag skriver och alla de framträdanden jag gjort. För närvarande fyller jag min plånbok med att vikariera som sjuksköterska på Tegs sjukhem och vid Geriatriken på NUS; sedan får jag in lite snuspengar genom att skriva krönikor och recensera böcker.


Kuf som blev författare

Jag är en rätt så egensinnig person - en riktig kuf. Jag håller mig mest inne, då skrivandet kräver ensamhet och koncentration. Visst, det händer att jag tar mig en sväng ner på någon av stadens pubar, då ofta med någon god vän för att umgås ett par tre timmar. Tvärilsk blir jag när orättvisor synliggörs eller om jag råkar hamna i samtal med högervridna, fascistiska personer eller smygrasister. Jag vilar tryggt mot mina socialistiska grundvärderingar: jämlikhet, jämställdhet, solidaritet, yttrandefrihet, rättvisa. Med en sådan livssyn är det tungt att se hur den borgerliga alliansen sakta men säkert raserar vår välfärd och tar från de fattiga för att ge åt de rika - klassisk högerpolitik.


Redan som tonåring bestämde jag mig för att bli författare. 1987 var det nära att genombrottet skulle komma. Ett av de stora bokförlagen bjöd ner mig till Stockholm, betalade flyg och hotell, för att diskutera ett romanmanus som jag skickat in. Enligt dessa betydelsefulla herrar krävdes bara några små ändringar i mitt manus, för att det skulle bli en utgivning med deras förlagslogga på bokomslaget. Sagt och gjort! När detta var klart och manuset postat till "Förlagsdraken", så ville jag fira detta genom att åka till New York. Lillsyrran Anneli hakade på. Väl hemma efter två veckors vandrande längs Manhattans gator, låg där ett tjockt brunt kuvert innanför dörren. Avsändare var Bonniers. Korthugget tackade redaktörerna, via en sekreterare, nej till min roman. I det ögonblicket dog jag en aning och slutade att skriva under flera år.


Satte allt på ett kort

1998 satte jag allt på ett kort och sa upp mig som kulturredaktör, för att under ett "sabbatsår" skriva min debutroman. När den var klar, så inträffade något underligt. Jag spatserande genom centrum för att posta mitt manus till ett av de stora förlagen, när av en slump stötte jag ihop med Göran Burén - som vid den tiden var delägare i ett mindre förlag i Skellefteå. Han bad att få läsa mitt manus och jag svarade ja - varför inte? Dagen efter ringde han och bad om att få ge ut min debutroman "Svin föder svin". Jag tackade omedelbart ja! Något som jag inte ångrar - trots att jag som författare på ett litet, norrländskt förlag aldrig någonsin skulle bli recenserad på någon av huvudstadens fina kultursidor.


"2014 - Umeå Capital of Culture." Nog låter det fint, men konkurrensen lär vara stenhård från rad andra svenska städer. Det goda med Umeås ambitioner är att man under några år verkar ska satsa på kulturen.


Men jag tror att Umeå kan stärka sina aktier genom en del åtgärder. Återkommer med dessa åsikter vad det lider.


Vi hörs!


KENT LUNDHOLM


Söndag kväll

Hemkommen från ett konstruktivt Mullin Mallin-rep. Endorfinerna sprutar i kroppen! 
Ni kommer att bli överraskade nästa gång ni ser oss på scen. Ta på er dansskorna och var beredda att slå klackarna i taket till virvlande danslåtar!
Några Mullin Mallin-bilder som avslutning på söndagskvällen och bloggveckan.
Besök gärna vår hemsida:
www.mullinmallin.se

image303
Mullin Mallin på Stallet, Nybrokajen i Stockholm.

image304
CD-inspelning

image305
Hårt arbete i studion

God natt
Kram, Kicki

Ljuspunkter i tillvaron

I flera år har jag undervisat svenska som andraspråk. Jag har bland annat undervisat i olika projekt som riktats till människor som av olika anledningar inte klarat sig igenom den vanliga SFI:n. Det har berott på många olika orsaker - hälsomässiga, sociala, kriminella, ja, alla möjliga orsaker. Jag har undervisa på universitetet, i invandrarorganisationer, på Designhögskolan m.m. Designhögskolan är förresten en spännande miljö. Jag tror de har upp emot 35 olika nationaliteter bland studenter och personal. Snacka om kulturell smältdegel i en väldigt kreativ miljö.

Undervisningen i svenska som andraspråk skiljer sig mycket från övrig undervisning. Väldigt ofta kommer vi in på ämnen som kanske inte alls har direkt med svenska språket att göra. De har massor av frågor om hur saker och ting fungerar i Sverige. Jag lär mig verkligen att se på min tillvaro med ett utifrånperspektiv. Allt är inte så självklart som vi ser det och vi har definitivt inte de bästa lösningarna på allt. Jag är glad att mina elever har öppnat mina ögon för mycket.

En gång hade jag en grupp med elever från många håll av världen. Ungefär hälften kom från olika afrikanska länder. Då reser sig en äldre man från ett annat håll av världen upp och säger på fullaste allvar: "I Afrika äter man aphjärna." Det tog några sekunder innan de andra eleverna hade förstått vad han verkligen sa, men reaktionerna kom. Tro mig. Det tog ett tag innan vi hade enats om hur det låg till med aphjärneätandet. "Varför visar kvinnor brösten på stranden?" "Hur är det egentligen med homosexualitet? Jag förstår hur män gör, men hur gör kvinnor?" är några av alla de frågor som dyker upp. Jag kan ha planerat lektionerna hur väl som helst, men planeringen ändras oftast. Man lär sig vara flexibel i detta jobb. Det är helt klart en del av charmen i jobbet.

Under några år undervisade jag även en grupp där de flesta kom från Bosnien. Nu undervisar jag dem inte längre, men jag har kontakt med de flesta av dem och två gentlemän och jag träffas på café varje torsdag, dricker te och löser korsord på svenska och serbiska. Jag lär dem svenska och de lär mig bosniska. Det är två supermysiga herrar på 60+. Jag kan ha vaknat på helt fel sida och känna mig på dåligt humör, men när jag träffar dem försvinner de mörka molnen. Som tur är säger de att det är ömsesidigt. Det är en fin behållning av mitt jobb. Jag är glad att de vill ha mig som sin vän.


Nästa vecka äger gruppspelet till UEFA Women's cup rum här i Umeå. Lag från Ryssland, Vitryssland och Rumänien kommer hit till Umeå för att möte UIK. Det blir spännande. Jag ska vara attaché för ett lag och se till att de vet när och var de skall vara samt se till att de har allt de behöver. Det blir nästa mångkulturella möte.


Det är inte så länge kvar till jazzfestivalen heller. Kul! Jag har inte hunnit sätta mig in i årets program, men det brukar alltid vara som att lösa in sig på tivoli. Man löser entré och sen går man mellan alla "karuseller" där inne. Det är förstås inte alltid de största namnen som bjuder på de bästa överraskningarna. Hela festivalen är en klar ljuspunkt i höstmörkret.


En annan ljusglimt i Umeåhösten är förstås den kommande ljusfestivelen! Jag är en riktig anhängare av denna idé. Gillar det skarpt! Det är supermysigt att ta kvällspromenader och beundra alla ljusspel i stan. Personligen gillade jag första årets installationer bättre än fjolårets, men jag ser med stor spänning fram emot vad de ska hitta på i år - och var. De har bra fantasi när de tänker ut hur ljuset ska falla. Man hinner precis vänja sig vid effekterna av ljuset när snön faller och nya effekter uppstår. Läckert! Utsocknes läsare som ännu inte har sett detta skådespel rekommenderar jag att ta en tur till Umeå under november. Bara ljusfestivalen är värt resan hit. Hoppas bara att de hittar på något riktigt fiffigt och fint nu när jag skryter så mycket om den.


Det är nu färdigbloggat för mig. Jag ska skynda mig iväg till Mullin Mallin-repet. Kanske ses vi på någon spelning i vinter. Vi har varit lite upptagna i studio ett tag, men snart syns vi på Umeås, Västerbottens och Sveriges scener igen. Vi ser fram emot att släppa vår nya CD framöver. Hoppas ni också ser fram emot det!

Om ni vill se fler bilder från Makedonienresan, så har min käre vän Göran från Süperstar Orkestar lagt upp bilder på deras hemsida:
www.superstarorkestar.com

Ha det bra och tack för denna vecka!

Hälsn. Kicki


Kulinarisk kulturkrock

I min värld är mat ett av livets många glädjeämnen. För att ge ett kulinariskt exempel på hur mitt jobb berikar mitt liv kan jag ta en dag som jag minns tydligt. Jag hade undervisning för människor av många olika nationaliteter den dagen (som de flesta dagar). Jag åt en somalisk lunch, fick bosniskt fika på eftermiddagen och på kvällen kurdisk middag. Jag log för mig själv och njöt av den internationella blandningen. Inget världskrig i min mage.


Det blev en kort midnattsblogg i natt. Ni kan få en fridfull bild av sen eftermiddagssol i Ohrid att ha på näthinnan när ni somnar.
Sov så gott.

image302


Ohrid, Albanien och kanelbullar!

Resan fortsätter....

Vi lämnade Skopje och åkte buss söderut till Ohrid, längst ner i Makedonien. Det kan tyckas lite omständligt att ta sig dit med flyg Umeå-Stockholm, Stockholm-Belgrad, Belgrad-Skopje och buss Skopje-Ohrid, men det är värt besväret. Vi hade två härliga dygn i varma, sköna Ohrid med bad, avkoppling och ett besök i den lilla kyrkan Sv. Jovan som var med i filmen "Innan regnet faller". Ohrid var helt fantastiskt på sitt sätt, helt annorlunda än det vi hade upplevt tidigare. Vi guidades runt hela Ohridsjön, vilket även innebar en tur in i Albanien. Det var stor skillnad att komma in i Albanien - när vi äntligen kom in i landet. I tullen hittade de på olika argument för att få vår makedonske guide att betala mutor. Han vägrade betala och vi fick finna oss i att stå där ungefär en timme och lyssna på högljudda diskussioner. Tyvärr förstår jag inte en gnutta albanska ...fast det kanske var lika bra just då.


Det ger en lite otäck känsla att se alla de små kupolerna i sluttningarna där beväpnade militärer tidigare bevakade alla rörelser på vägarna. Fattigdomen är utbredd och landet är smutsigt. Det ligger mycket skräp längs vägarna. Vi stannade i staden Pogradeci för promenad och lunch. Trots att jag verkligen gillar att bada och hade badat flera gånger på andra sidan av den 300 m djupa sjön var det inget absolut måste för mig att hoppa i plurret i Pogradeci som egentligen ligger fint vid vattnet. För makedonierna är det förbjudet att fiska den utrotningshotade öringen som inte finns någon annanstans i världen och min känsla var att makedonierna värnar om sjön, men vad spelar det för roll när man inte har samma regler på den albanska sidan?


Det är ett annorlunda samhälle. Stor skillnad från Umeå. Här ser vi sällan några vedstaplar på balkongerna på femte våningen, möjligen till en lägenhet med fin kakelugn eller öppen spis, men inget vi måste ha. Albanerna får inte direkt fjärrvärme från Dåvamyran. När man ser fattigdom och misär är det lätt att säga till sig själv: "Jag ska aldrig mer klaga på...". Frågan är bara om man kommer ihåg det. Jag hoppas jag kommer ihåg hur bra jag har det. Mannen som sålde gyros till oss på snabbmatstället i Pogradeci pratade lite engelska. Hans sista replik när vi gick var: "Vi ses i EU om hundra år"...


Som ni säkert har förstått skulle jag kunna skriva mycket mer om resan, men i måndags skrev jag ju faktiskt att jag har världens bästa jobb och antydde att ni före veckans slut skulle hålla med. Då kan jag ju inte stanna i Makedonien hela veckan. I morgon tänker jag därför hålla mig lite närmare vardagen i min blogg.


Måste ju bara svara på frågan om man får ont i huvudet av trumpetfestivalen i Guca. Vi svenskar utmärker oss där nere tack vare/på grund av våra gula öronproppar! Ingen annan har öronproppar. Jag har i alla fall aldrig sett det. Vi frågade några musiker om de inte var rädda för tinnitus, men det hade de aldrig hört talas om...

Tjut i öronen kan man lätt få när tre blåsorkestrar spelar i varsitt hörn av samma restaurang, men jag har aldrig fått ont i huvudet. Det underlättar förstås rejält om man tycker om trumpeter och tubor! Då blir man så speedad av intrycken att man ler och dansar fram till Lucia ungefär. Därefter tar tomtarna över på loftet och man fortsätter att le  =)


Ha en riktigt fin kväll, ät en eller flera kanelbullar på denna kanelbullens dag och må så gott!

Kram, Kicki

image298
Kyrkan Sv. Jovan. Vackert eller hur?

image299
Jag i Ohrid.

image300
Den unika öringen. (Vi åt den inte.)


Härlig kulturkrock i kroppen

I kväll har jag bytt världsdel en stund. En härlig kulturkrock! Jag är just hemkommen från salsakursen. Det var kul att blanda in de kubanska rytmerna i kroppen efter alla balkaninfluenser. Jag kanske ska lyssna på Brudmarsch från Delsbo eller varför inte Baby Elephant Walk innan jag somnar för att göra blandningen total.


I Sutka, som ligger ett stenkast från Skopje bor romer. Taxichaufförerna var skeptiska och försökte varna oss för att åka dit. Det skulle vara så oroligt och vi var tvungna att ha full koll på våra ägodelar, enligt många. Vår reseledare Göran har under flera år arbetat med projekt mellan SIDA och musikhögskolan och har många vänner i Sutka. Han "lurade" dit oss. När vi kom dit möttes vi med öppna famnen. Vi träffade många supertrevliga människor. Flera av dem har bott i Sverige eller Tyskland och pratade gärna så mycket de bara kunde på svenska och tyska. Jag trivdes bra i Sutka. Det kändes absolut inte så oroligt som taxichaufförer och andra hade framhållit för oss. Tvärtom.


Vi blev hembjudna till Rocky och hans familj i Sutka. Familjen har kommit som flyktingar från Kosovo. Rocky är 19 år och pratar bra engelska. Han har imponerande nog lärt sig engelska på egen hand, bara med hjälp av ordbok och har ändå riktigt bra uttal, bra grammatik och stort ordförråd. Han spelar keyboard och har deltagit i ett av Görans musikprojekt. Hans grupp, Roma Talents, övar i UNHCR:s lokaler efter kontorstid. Tack vare projektet får de busskort för resan in till Skopje, tillgång till replokal och instrument - villkoret är att de går i skolan. Tidigare visste de inte vad de ville göra, men nu vill de läsa vidare på musikakademin. Vi bestämde oss för att lyssna på deras repetition dagen efter.


Den dagen blev en händelserik dag. Vi började med att lyssna när Roma Talents övade. Direkt därefter åkte vi hem till Ferus Mustafov, Makedoniens klarinettkung! Han bjöd hem oss alla på det stora lunchtabberaset! Mycket god mat och dryck och fantastiskt bra musik. Ännu en privatkonsert! Än en gång gåshud! Än en gång spritt i benen! Både Ferus, hans son Ilmi och den 11-årige sonsonen Ferus junior spelade för oss. Vet inte om de någonsin har spelat tillsammans inför publik. Ferus är en före detta boxare som spelar samtidigt på klarinett och saxofon. Nej, jag vet - det borde inte vara möjligt, men nu har jag sett det med egna ögon. Han kan nog det mesta inom träblås. Cirkulationsandning är rena barnleken för honom. Vi njöt av musiken och beundrade hans musikaliska trollkonster. Han njöt av att bli beundrad.

Ferus och jag har träffats några gånger tidigare. Han lyssnade bland annat på Mullin Mallin när vi uppträdde på Fashing i Stockholm ifjol. Nu, hemma hos honom, fick jag spela på hans klarinett! För att översätta det är det kanske ungefär som för en ishockeyälskare att äta lunch hemma hos Peter Forsberg och sedan provåka hans skridskor, som för en schackspelare att bli hembjuden till Kasparov och dessutom få spela ett parti med honom eller nästan som att en riktig datanörd åker hem till Bill Gates och får lov att gå lös på tangentbordet. Stort!


Därefter åkte vi ut till Sutka igen. Det brukar vara många bröllop den här tiden och vi hoppades få höra ännu mer bra musik. Vi hade tyvärr lite dålig timing när det gällde bröllop men det spelade inte så stor roll. Vi hamnade ändå mitt i något som verkade vara en kombination mellan en motsvarande möhippa och en omskärelsefest. En stor fest var det i alla fall. Längst fram i tåget gick en tjej som skulle gifta sig dagen efter och längst bak i tåget fanns två pojkar som skulle bli omskurna. De välsminkade kvinnorna var så vackra med sina glittrande klänningar och fantastiska håruppsättningar.


På kvällen följde vi med våra vänner i Pizzicato Orkestar när de spelade på två bröllop inne i Skopje. Vi lekte väl wedding crashers på vårt eget lilla sätt, inbjudna av orkestern.


Jag tror att jag sov ganska gott den natten. Totalt speedad av alla upplevelser, men jag är säker på att jag till slut somnade med ett leende på läpparna.


image297
Ferus Mustafov och jag i Skopje


Pizzicato Orkestar

Jag lovade att berätta om Makedonienresan. Vilken resa! Wow! Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla intrycken. Det blir som ett foto, man får aldrig riktigt med hela bilden. Det finns också så många perspektiv på resan. Jag skulle kunna prata länge om all fantastisk musik vi hörde, om de vackra bergen på Balkan, om det kristallklara vattnet i Ohridsjön - Europas äldsta sjö - och om dess speciella öring (fast den kan jag inte prata så länge om), om lunchen hos Ferus, om alla varma leenden vi mötte, om dagsturen till Albanien, om biståndspengar, om romernas situation, om ryktet att blåsinstrument är livsfarliga eftersom man förstör sina lungor, om pljeskavicatävlingen där man ska äta 4 kg pljeskavica på så kort tid som möjligt. Rekordet sägs ligga på under 30 minuter. Pljeskavica är ungefär som en pizzastor hamburgare med fyllning.


Jag kastar mig rakt in i händelserna under resan. En eftermiddag åkte vi till Koèani där vi gick runt bland de romska familjernas hus. Vi var lite oroliga att vi skulle få dem att känna sig som apor i bur där vi vandrade runt och tittade, men resultatet blev nog tvärtom J Jag tror inte att många turister har gått på de gatorna. Överallt vi gick hade vi ett stort antal barn efter oss som var väldigt nyfikna på vilka vi var och gärna ville vara med på bild. Invånarna tittade nyfiket på de konstiga typer som promenerade förbi deras hus. På kvällen kom så den konsert som jag personligen hade sett mest fram emot. Pizzicato Orkestar. Makedonsk blåsmusik i toppklass! Jag visste inte vad som väntade mig i Makedonien eftersom jag aldrig hade varit där förr. Jag har varit på trumpetfestival i Guèa i södra Serbien två gånger (också en fantastisk upplevelse som jag gärna skulle prata länge om), men aldrig i Makedonien. Tilläggas kan att en god vän som följde med till Serbien ifjol sa: "Man måste nog vara ganska speciell för att gilla det där så mycket." Jag gillar läget och accepterar att jag har en kraftigt dominerande gen i min kropp som vi likasinnade har valt att kalla "balkangenen".

Jag lyssnade på Pizzicato Orkestar i Arvidsjaur för några år sedan och visste därför att det här skulle bli en bra konsert. Det blev det! Vi fick en privatkonsert med fullt ös! Skickliga musiker! En hel orkester och en hel konsert bara för oss! Gåshuden spred sig på kroppen, leendet nådde åtminstone till örsnibbarna och armar och ben kunde bara inte vara stilla. Jag varken ville eller kunde sitta ner. Låtar som Meseèina och Djelem djelem blandades med klassisk musik i balkantappning.

Wow! Höjdpunkten på resan - redan andra kvällen? Mitt bagage lyste med sin frånvaro, men det spelade ingen roll. Jag var så nöjd och ändå återstod det så många dagar av resan. Jag tänkte: om det kommer fler intressanta händelser på den här resan, så är de bara en bonus. Mina förhoppningar var redan uppfyllda - med råge! En riktigt bra konsert med Pizzicato Orkestar. Underbart!

image296

Jag har världens bästa jobb!

Det låter kanske överdrivet, men innan veckan är över kommer ni nog att hålla med mig. Jag heter Christina Andersson, är 33 år och kommer ursprungligen från Arvidsjaur. Som så många andra arvidsjaurbor flyttade jag till Umeå för att plugga och blev sedan kvar. För mig skedde detta hösten -93.

Till vardags träffar jag människor från hela världen, både män och kvinnor i olika åldrar, från olika länder, kulturer och religioner. Jag är lärare och översättare och undervisar i svenska för invandrare, gäststudenter/-forskare, utländska företag, fotbollsstjärnor m.fl. Mina elever har genom åren varit både språkprofessorer och analfabeter, människor från 8 till 88 år. Mitt jobb är otroligt intressant och lärorikt  och jag får helt klart perspektiv på min egen tillvaro. Actionfilmer har blivit överflödiga och jag brukar säga att om jag lär mina elever en bråkdel av det de lär mig, så får jag vara nöjd.

På fritiden sjunger jag och spelar klarinett i Mullin Mallin. Vi är sex tjejer/brudar/kvinnor...(?) som sjunger musik från Balkan och övriga Östeuropa, gärna romsk musik.
Mitt intresse för Balkan och balkanmusik tog mig förra veckan till Makedonien. En otroligt intressant resa som jag har tänkt berätta mer om under veckan. Jag kan lugnt säga att jag är full av intryck! Det var en resa som jag förmodligen aldrig kommer att glömma.

Nu iväg till guideutbildning! Jag har guidat tyska turister i Umeå och längs Inlandsbanan några gånger och det är riktigt kul. Ser fram emot att lära mig mer.

Ha en fin kväll!
/Kicki