umea2014

En dag som börjar med väckning 05:45 när taxichauffören, som ska ta en till flyget, frenetiskt knackar på dörren och undrar varför hon har behövt vänta i 20 minuter, kommer att bli en knasig dag. Men det är förvånansvärt hur mycket som kan rationaliseras bort om man bara har två minuter på sig att göra det som annars skulle ta betydligt mycket längre tid.

Rädsla föser människor närmare varandra. Svetsar samman nationen mot det yttre hotet. De som inte är vi. Rädsla stämplar människor. Jag är rädd för att vara den stämplade. Den rädslan blir till en konstant misstänksamhet. Rädsla föder rädsla. Rädsla göder fördomar. Fördomar skapar fler fördomar.

Vår misstänksamhet och våra fördomar gör att vi avfärdar dem som inte är som vi eller tycker som vi. När jag tycker att du är sjuk, flummig eller terrorist för att du har gjort andra ställningstaganden och har andra åsikter, stärker jag min rädsla och späder på dina fördomar. Du blir mina fördomar om dig och jag blir din rädsla.

Utrymmet för samtal är klaustrofobiskt.

Jag har avslöjat mina fördomar om dig som läsare. Dags att testa dina fördomar om mig.

Bloggaren denna vecka heter Elmira Zadissa och är:

1. Kommunalarbetare som tillsammans med åtta av sina vänner och ’Anonym’ ska ro hem Kulturhuvudstadsprojektet
2. Inkvoterad kickersbrud: ”Gringo är min heliga bok och Zlatan min profet”
3. Konstsamlare: ”Var och en av oss har alla råd att köpa konst för 15 000 kronor/år!”
4. Ensamstående mamma som klottrar ner HM-affischer nattetid

Hej igen!

Debatten var närmast oändlig innan det planerade kulturhuset, numera Folkets Hus Idun, stod färdigt hösten 1986. När jag en gång började inom kulturen var namnet på detta kulturens hus, som skulle vara öppen för alla, Gemenskapscentrum. Detta projekt ställdes ut våren 1969 och tanken om ett kostnadsfritt eller i varje fall relativt billigt gemenskapscentrum öppen för kulturarbetare och kulturintresserade blev så småningom vad det är i dag – ett kommersiellt konferens- och nöjespalats.

Är månne badhuset Umeås ”andra kulturhus” i alla fall verkar det så med tanke på all debatt. Hur någon överhuvudtaget kom på att badhuset skulle ligga på kajen verkar i mina ögon helt befängt. Efter alla diskussioner som genom åren handlat om kajområdet, så verkar tanken ofta varit att det skall bli en mötesplats för så många människor som möjligt och med ett badhus snävar man verkligen in användargruppen.

Nu senast hörde jag något om köpmännens åsikter om badhusets placering. Är det inte kommunen som skall fatta beslut om var en rekreationsbyggnad för barnfamiljer, skolor, vuxna, ja alla möjliga badfantaster, skall ligga? Klämma in ett badhus bland den autentiska bebyggelse om finns kvar i kajområdet och kvarteret Brage verkar helt enkelt inte klokt. Vill köpmännen ha det där för att de tror att alla barnfamiljer sen skall springa runt och shoppa. Konsumera, konsumera, konsumera, köp ihjäl er, drunkna i prylar…

Lägg badhuset där det blir billigast att bygga, där det är lättast att nå för så många som möjligt, där de som måste åka bil har en möjlighet att parkera billigt, det är inte välbeställda konferensdeltagare som i första hand kommer att använda badhuset. Dessutom skall det väl också tävlas i denna nya förnämliga simhall. För mig finns bara ett alternativ – Noliaområdet.

Sedan kanske det viktigaste av allt med tanke på Kulturhuvudstad 2014. Är det meningen att resten av Europa skall få sig ett gott skratt, skulle ett badhus på kajen vara ett kulturuttryck som skulle ge eko ute i stora världen. För Umeå tror sig ju värdigt att kunna ge lite ekoeffekter.

För mig handlar hela kajområdet just om det som bland annat nämndes i den första skissen på ett kulturhus – gemenskap. Möten och gemenskap, igenkännande och upptäckter, byggnader som talar till oss med ett subtilt språk, som får oss att må bra.

Om det skall bli en kulturell självkänsla för Umeå med detta område utmed älvens strömmande och glittrande vatten, så kommer det att ta tid att bygga. Det går inte att göra ett jippo till någon bomässa, det måste bli människorna som stadfäster ett socialt kulturbygge.

För det första hoppas jag att vi slipper allt arkitektmode i nästa förslag. Måste alla arkitektbyråer bygga glashus sedan pyramiden vid Louvren gjorde succé. Naturligtvis en modern byggnad med fin arkitektur men som korresponderar och kommunicerar med de byggnader som finns. Låt Gamla Tullkammaren bli den nestorbyggnad som finns där i bakgrunden och som ger stöd till det nya. Hamnmagasinet skall absolut vara kvar, vi måste väl ändå bevara det som finns kvar av hamnkulturen mitt inne i stan (det har rivits nog).

Det som skall vara ledorden är de saker jag tidigare berört: möten, gemenskap, ett sorts medeltida nära ”vägnät” på hela kajområdet, människovänliga byggnader.

Flytta ner filialer från många instititioner, ett läsbibliotek, ett minimuseum där man visar filmer från flottning och annat där älven varit pulsåder, en vinterträdgård med möjlighet att lyssna till musik (gratis), ett galleri (i museets regi eller kommunens), i Hamnmagasinet fortsätter verksamhet för unga i alla möjliga åldrar, naturligtvis matställen (gärna med specifik västerbottnisk sådan), pub, café med mera.

I tidigare förslag fanns ju förslag på ännu ett konferens- och lyxhotell (finns det inte nog av dem), bygg ett kulturhotell i stället, där gästande konststuderande kan bo på stipendium, där man kan ta emot alla möjliga sorts besök inom kulturens område, där näringslivets aktörer kan bjuda in sina affärskontakter till ett kulturhotell där de kan få möta Kultur-Umeå.

Jag ser framför mig en spännande arkitektur där man använt sig av tegel från en tidigare epok som kontrast mot glas och stål. Jag ser framför mig en spännande tegelmurs-entré med historisk touch innan man kommer in i en prunkande vinterträdgård, där hotellgäster kan inta frukost (på sommaren äter de förstås frukost i Trädgård i Norr).

Hej till dig som eventuellt läser!

Vad uppfattar vi människor utöver talspråket. Vad påverkar oss människor förutom talspråket? Tänker tillbaka på en föreställning jag såg i London för en himla massa år sen. Den var verkligen unik och oförglömlig. Fortfarande kan jag se bilder från den i mitt inre öga. Nej, det var ingen vanlig teaterföreställning, vi såg inte en enda människa på scenen, i alla fall inte som vi är vana att se människor på scen. Alla skådespelare, eller formuleringskonstnärer kanske man skulle kunna kalla dem, fanns inne i olika mjuka säckar.

Med rörelser inne i säckarna uttrycke de alla möjliga känslor som en människa kan ha: glädje, rädsla, ilska, kärlek… När någon var rädd så såg den så förfärligt rädd och ensam ut, trots att vi bara såg en säck. Eller lyckan när säckarna kramade varandra. Det var en grupp från Schweiz som framförde den här föreställningen och den blev en succé i London.

Det som är så fascinerande är hur människan kan fånga upp de mest subtila uttryck och ta dem till sig. Det som också är fascinerande är att vi nog påverkas så oerhört mycket mera av olika saker än vad vi tror. Vi tror oss vara så moderna och så utvecklade, men vi är nog fortfarande i det mesta den varelse som en gång vistades och levde i naturen.

Jag sammankopplar detta med staden och hur vi påverkas av olika stadsmiljöer. Jag såg ett TV-program för några år sedan som var omtumlande. Det finns också en bok (engelsk) och det pinsamma är att jag varken kan komma på författare eller boktitel. Men programmet hade stor genomslagskraft och det skrevs även mängder av artiklar och många människor redovisade vilken aha-upplevelse det var att se den vinkling av människans liv i städer som kom fram i programmet. (Jag är övertygad om att någon som läser detta precis vet vilken bok det är). 

Det som kom fram var, mycket kortfattad, att människor mår dåligt och undviker vissa stadsmiljöer. Stora breda gator och enorma fyrkantiga hus vid sidan av gatorna undviker de allra flesta människor om de kan välja. Människan verkar må mycket bättre av att gå i trånga gränder (ja ni vet alla som bara älskar ”Gamla stan”), att det är slingrigt och rundat och organiskt levande, ungefär som att gå på en stig i skogen.  Mängder av detaljer i en stad är subtila uttryck som vi tar till oss och som påverkar oss pyskologiskt. Själv visste jag direkt när jag såg det,  att så där hade jag känt men inte förstått  förrän jag såg programmet.

Vad gör då många stadsplanerare? Ja det vet ni ju, bygger breda gator, fyrkantigt, rätlinjigt, oorganiskt, precis allt som människan inte mår bra av. I denna märkliga stad Umeå har man tydligen trott att människor skulle må bra av en stadsbebyggelse om inte är högre än tre-fyra våningar, men se det är inte detta som är viktigt och att det på något sätt skulle bevara vår småborgerliga småstadskultur. Men se jag har aldrig hört någon säga: vad jag är lycklig att Åhléns-huset inte är högre än fyra våningar. 

Det som hade varit viktigt i Umeås planering hade varit att bevara kvarteret Balder intakt, som väldigt många människor agerade för, och att spara det vackra vita stenhuset Sundsvallsbanken, med härligt rundade former.  Det är definitivt inte höjden på husen som gör oss mindre lyckliga i staden, det är former och närheten mellan husen som verkar vara viktigt för vårt välbefinnande. I naturen är vi ju inte ett dugg rädda för höga berg och det fina med dem är att de aldrig någonsin är fyrkantiga. Jag undrar ofta hur många stadsplanerare som har tagit till sig av den forskning som redovisades i programmet.

Igår såg jag ett annat fascinerande ”kultur”-program på TV, (public service, en fantastisk institution som vi bara måste få behålla) en dokumentär om staden Shanghais förändring. Nu går det ju knappt att skriva om en sådan jättestad samtidigt som ”fluglorten” Umeå, men det som var mycket intressant var den fråga som programmets upphovsman, tillika fotograf, Eric Ransdell, ställde. Han visade vilken stor omställning det blev för många kineser när man byggde upp de nya förorterna i ”europeisk byggnadsstil” och det inte fanns något kvar av det formspråk som tidigare fanns i kinesiska byggnader. (Folk trivdes inte så bra där…)

Så förstår ni vad som kommer. Hoppas att ni inte halkat och slagit er och mår bra i denna klimatförändringens vädertillstånd.

Varma hälsningar / Ing-Britt

I bidan på min tredje bloggardag har mängder av ”kulturer” rusat genom mitt huvud. Börjar inse att det är ett mycket användbart ord tillika begrepp.

Matkultur, alkoholkultur, idrottskultur, arbetsplatskultur, boendekultur... Välj själv. Praktiskt taget hela vårt liv har med någon kultur att göra.

Arbetsplatskulturer har jag levt med länge nu. Synnerligen spännande och väldigt variationsrikt vill jag påstå. Jag ville verkligen arbeta inom kulturen och jag valde bort ett bättre betalt jobb inom ekonomi. Det har jag aldrig ångrat men tyvärr har inte den kultur som rått på mina arbetsplatser alltid varit av högsta kvalitet. Men jag hade den fantastiska turen att när jag började på kulturen komma till en arbetsplats som var full av liv: framtidstro, glädje, humor, kamratskap. Kulturen skulle verkligen lyftas då i Umeå, barn- och ungdomsteater, konstnärsverkstäder, filmstudios för barn, galleri, mängder med arrangemang, jazzfestivaler, gästspel från Dramaten med mera med mera. Allt rörde sig i en strid kulturström. Det mesta som idag är en självklarhet i Umeås kulturliv startade då.

Jag hade också turen att få en ung chef vid namn Bengt Skoog. Jag vet speciellt en sak som jag alltid burit med mig sedan den tiden. Det var vårt gemensamma ansvar mot människorna. Det som i dag byråkratiskt brukar kallas användare, brukare, kunder och allt möjligt märkligt.

OM vi gör något fel här, kom ihåg att då säger vi inte att det var DEN eller DEN utan att VI ber så väldigt mycket om ursäkt och vi skall naturligtvis rätta till detta snarast möjligt. Vi är en enhet ut mot de människor vi skall serva. Så viktigt och så riktigt.

Ett annat yttrande en gång var: Egentligen borde vi få en gemensam lön i en pott och sedan dela det lika mellan alla, alla är lika viktiga och alla jobbar lika fantastiskt bra.

Tänk att få höra det, att få känna att ALLA betydde något.

Men rädslan, denna rädsla som Fassbinder så formidabelt beskrivit som ”Rädsla urholkar själen”, den har jag genom åren fått se i form av svek, lögner, nonchalans, beskyllningar, ja praktiskt taget allt som är signifikativt för en dålig arbetsplatskultur. Vad är det som är så farligt med att svara en frågande nej, jag känner inte till detta, men jag skall kolla och sedan ringer jag upp. I stället slänger man ur sig något som låter bra och lurar en annan människa. (För att verka duktig, men vad tjänar man på det?) Inte är det konstigt att byråkrater är föraktade och att många känner sig kränkta efter ett byråkratsamtal.

Med arbetsplatskultur är det som med ”riktig kultur” har man en gång upplevt något bra och fantastiskt så kan man naturligtvis inte tänka sig något annat.

Boendekultur då – vad kan det vara. Den kultur som vi tycks tillämpa i det här landet det är ”den som har mycket den skall ha mer” och ”det är marknaden som gäller”.

Jag bodde många år på Mariehem och jag kunde inte låta bli att förundras över vad stadsplanerarna ville ge sina invånare. Det finns ett underbart stort grönområde, Mariehemsängarna, med en fågeldamm, gångar, kullar och skog. Själv bodde jag på hyreshussidan, den som vette mot Mariehemsvägen. Utsikten från mitt vardagsrumsfönster var de makalöst tilltagna parkeringsplatserna och en smutsig och stinkande väg.

De lyckligast lottade de bodde självklart vid Mariehemsängarna. Med enorma balkonger och perspektivfönster, men en grönskande radhusträdgård, så var utsikten förstås en helt annan. Jag traskade ofta ner till Mariehemsängarna men lika ofta tänkte jag, varför kunde inte alla hyreshus få vetta mot den här sidan, så att så många människor som möjligt fick en fin utsikt. Men denna dåliga bostadskultur har fortsatt framgent. OK att de som är rikast kan köpa de största, dyraste och vackraste husen, det kan jag köpa, men varför kan man inte ordna så att människor i hyresrätt, som har lika stor rätt till själslig glädje och utveckling, kan få en fin utsikt och en fin miljö att vistas i. När detta börjar genomföras då kan man tala om en bra boendekultur, en bra bostadsmiljö, en boendemiljö som liknar den s.k. kvalitetsfilmen.

Jag håller därför tummarna att det byggs på Ön, spännande, höga och vackra hyreshus, som vanliga människor kan bo i. Men alla kommer väl att framhålla att det går inte, men kan man då inte ens försöka. Är det verkligen omöjligt, är det för all framtid fastställt att vissa människor i samhället alltid skall bo sämre. Vad är det för boendekultur? Kära politiker och stadsplanerare!!!

Det är rörande att se hur önborna ger ut en särskild tidning och plötsligt inser hur viktigt det är att andra invånare i Umeå kan få vistas på ön. Mest gäller det kanske att bevara och öka miljonvärdet på villorna. Det är väl penningen som styr även här, om det nu är så att det bara är penningen som styr vid hyreshusbyggandet. (Det går inte bygga billigt, bla, bla, bla)

Men jag tänker i alla fall drömma om ett rättvisare boende där alla på ÖN (jag tror det kan bli så med rätta arkitektritningar) får en fin älvsutsikt och när de kommer ner från höjderna så kan de promenera i en vänlig grönskas rika dräkt.

Om inte så är detta ett projekt som bör vara en självklar del i Kulturhuvudstad Umeå, för är det något som är en viktig KULTUR för människorna är väl det väl hur man bor. Ett fint boende på Ön det är något som inte så många andra sökande kan stoltsera med.

Lev väl hur ni än bor och vad ni än har för utsikt. Varma hälsningar från mig / Ing-Britt

Hej igen!

Mina eventuella presumtiva läsare. Hoppas ni har det så bra det bara går i denna värld.

Tänkte fortsätta med mitt kulturella grubbleri. Är vissa predestinerade till kultur eller har vi det möjligen till och med i våra gener? Tänk om det finns spelande gener, läsande gener och små dramatiska teatergener?

Ofta talas det om det sociala arvet, i alla händelser var det synnerligen aktuellt under 60- och 70-talet, själv var jag en stor anhängare av dessa teorier. I dag har det väl mera svängt åt DNA och genuppsättningar. Kanske relativt lätt att förstå när det gäller ögonfärg eller sjukdomar. Men kultur då?

Med hänsyn till mitt sociala arv borde jag varit relativt okulturell. Det var i det praktiska arbetets värld jag växte upp. Det verkar så otroligt långt borta i dag. Skölja tvätten i iskallt vatten och med rödfnasiga händer hänga upp den ute bland träden i skogen, där den snabbt frös till isplåtar. Den varma ladugården med alla dofter, skummande varm mjölk, hö som prasslade framför komularna, skiten i rännan, kallt järn och fuktig betong. Diska, tvätta, bära, räfsa, lada, sopa, kratta, rensa lingon, steka fläsk.

Hur i allsin dar kom kulturen in i detta? Det jag säkert minns är de ögonblick när kulturen slog ner som en blixt i mitt praktiska arbetsliv. Vet precis var jag stod när jag skulle gå till lagår’n en kväll. Stod vid köksbordet hos min moster när jag hörde en låt i radion som fick mig att stanna upp och glömma allt. Det var Earl Bostic som med sin skrovliga smutsiga svängiga saxofon spelade ”Deep Purple”. Jag ville röra mig, jag ville dansa, jag blev så glad. Inte visste jag då att det kallades för jazz och var en så kallad kulturyttring. Om man kan bli frälst till jazz så blev jag det denna kväll. Jag var tvungen att lyssna tills låten var klar och min moster, min arbetsgivare, undrade varför i allsin dar jag var så sen till lagår’n. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag visste ju inte ens vad det var som hänt. Jag har sedan under mitt liv hos kulturen i Umeå fått uppleva helt otrolig jazzmusik, som alltid finns kvar i mitt inre.

En annan blixt som drabbade mig var Fellini. Filmutbudet på Tavelsjö bygdegård var under min uppväxt i sanning varierande, alltifrån Åsa Nisse via Ester Williams badfilmer till vad som jag idag vet kallas kvalitetsfilm. Det var Fellinis ”La Strada” med bland andra Guiletta Masina som fullkomligt bergtog mig. Har inget minne av tid eller om det var någon paus, bara att jag alldeles omtumlad gick ut på bygdegårdens bro i någon slags dvala. Tror jag var 15 år den gången. Åh en så fantastiskt bra film, det kändes långt inne i mig, jag hade mött något, människor, musik, ett äventyr.

Då säger mina kompisar:

- Vilken skitfilm, fy faen! Det var då det sämsta jag sett på länge.

Jag blev absolut iskall och klarvaken. Alla tyckte det. Var det något fel på mig, till slut pep jag fram väldigt försynt: jag tyckte den var jättebra. Allmänt fnys blev svar på min åsikt. Men upplevelsen kunde ingen ta ifrån mig och efter alla dessa år så minns jag fortfarande känslan när jag klev ut i den svala kvällsluften efter ett möte, så omtumlande, så varmt och mänskligt.

Det jag ofta frågat mig är, hur kunde jag ta till mig detta, jag hade i sanning inget socialt arv att falla tillbaka på, ingen som helst kulturell miljö att växa upp i. Är vissa av oss predestinerade för kultur? Tanken är naturligtvis helt befängd, men allt blir ju ännu mer märkligt om man betänker de så kallade underbarn vi har sett genom historien. Hur i allsin dar kan man skriva musik vid fyra års ålder?? Jag vet inte, jag bara grubblar.

Så har min relation till kulturen fortsatt. Jag började prenumerera på Synpunkten, Konstfrämjandets tidskrift, samtidigt som jag självklart läste Bildjournalen och lyssnade på rock’n’roll.

Klassisk musik och Strauss hade jag förstås också hittat, hur det nu gick till, det minns jag inte ens. Men jag hade en EP med ”An der schönen blauen Donau” och ”Geschichten aus dem Wienerwald”. Den skivan bröt mina kompisar sönder, de tyckte jag var helt knäpp som kunde lyssna på något så urbota dåligt. Själv kunde jag inte förstå varför de inte tyckte den var bra.

Efter denna början via lite krångliga utbildningsvägar, så var det kulturen som gällde. Inte pengarna. Har skrivit dikter, spelat amatörteater och arbetat inom kulturen sedan 1969. Men det finns väldigt mycket annan kultur att grubbla över, arbetsplatskultur, bostadskultur, ja frågan är vad jag skriver om i min nästa blogg. Vi hörs! Lev väl!

Varma hälsningar / Ing-Britt

Detta är min debut som bloggare. Ett mycket märkligt ord som egentligen inte säger nånting. Tänkte att det måste ju ha något med logg att göra, något som länge varit väldigt vanligt och viktigt för människan, att föra loggbok. Då har det alltid gällt verkliga livet.

Har nu inhämtat kunskapen att, för att inte behöva skriva och uttala det förfärligt långa ordet webb-logg, så har man helt enkelt tagit med sig ett litet b från webb och vips – så blev det blogg. Denna internetbaserade ”loggbok” rör sig dock kring allt möjligt och märkligt – och inte är det verkliga livet så ofta tror jag.

Sen finns förstås två viktiga frågor: varför skriver man en blogg och är det någon som läser? Det är en annorlunda upplevelse för mig att skriva en text som inte är riktad åt något särskilt håll. Inget brev, ingen insändare, ingen partsinlaga, ingen berättelse, det verkar mest vara att tycka något rakt ut i cyberrymden. Känner man sig viktig då månntro? Jag känner mig mest lite lätt förvirrad och lite förlägen men detta är i alla fall inledningen till min bloggvecka på Kulturhuvudstad Umeå 2014.

Själv har jag varit verksam inom kulturlivet i Umeå mycket länge och nu och då har jag funderat över ordet KULTUR. Den enklaste och praktiskt jorddoftande förklaringen är ”att odla”, sätta frön och sådant. Men kultur i bemärkelsen som Umeå vill profilera sig med, vad kan det vara? Jag har grubblat lite hit och dit, lika osäker som tomten i Viktor Rydbergs dikt, men kommer till slut alltid fram till samma slutsats. Det handlar om möten och gemenskap. Jag lutar mig också mot en av 1900-talets tänkare, Martin Buber, vars grundläggande föreställning ”Allt verkligt liv är möte” syns mig vara en klok tanke. För det är ju så många kulturyttringar upplevs – livgivande.

Människor dansande tillsammans till häftigt trummande, människor iklädda masker att tillsammans bemästra livets alla utmaningar, människor som vill berätta med ristningar, med färg, med bumliga stenar – allt är för mig möten och gemenskap.

Hur kommer vi in i någon gemensam kultur? Tänkte avsluta min första bloggdag med att berätta lite enkla minnen från barndomens möte med kultur. Men då hade jag inte den blekaste aning om något som hette kultur. Det var bara något som jag upplevde, som var spännande, som tog tag i mig, som gjorde mig glad.

I min släkt har vi ofta haft jul och nyårsfirande av typen ”Fanny och Alexander” men inte i någon överdådig stil i högreståndshem,  nej det var sannerligen den för ändamålet uppvärmda salen i bondhuset som det dansades i. Men traditioner har det varit, det som lite liknar människorna runt elden.

Det var alltid varit någon som läste Viktor Rydbergs ”Tomten” på julafton, jag satt andlöst lyssnande i många år och till slut fick jag själv läsa dikten, som nybliven tonåring. Det kändes så oerhört stort att få detta förtroende. Jag kände mig viktig i kretsen av en gemenskap.

Det mest fantastiska hände en nyårsafton. En sjungande och diktläsande faster brukade klä ut sig till ”det gamla året”, med huckle, käpp och krokig rygg, kom hon haltandes till den väntande församlingen och berättade hur tungt och hårt livet varit detta år. Hur glad hon var att få lämna över det till det nya året. Det som var så pirrande upplyftande roligt var att jag fick vara ”det nya året” – klädd i någonting vitt och ljust, med ett ljus i handen fick jag läsa några hoppfulla rader om året som skulle komma. Jag glömmer aldrig aldrig den fantastiska känslan när jag stod där och läste och fick känna mig så betydelsefull. Inte visste jag då att det var KULTUR jag höll på med, att göra  lite enkel amatörteater och att läsa en kort dikt. Men det handlade om möten, mellan gammalt och nytt, mellan ung och gammal, mellan ljus och mörker - det var en fin gemenskap när vi mötte det nya året.

Vill därför passa på att önska alla er ute i cyberrymden, som händelsevis råkar läsa det här:

GOD FORTSÄTTNING på detta vårt nya år, TVÅ-TUSEN-SJU!

Jag återkommer med tankar om kulturen.

Varma Hälsningar / Ing-Britt

En känd konstnär vistades under jul- och nyårshelgen i Vindeln, och något gav honom idén att göra om Vindelns tätort till ett stort konstgalleri i sommar. Han har nu presenterat sina idéer för kulturchefen, och denne ska enligt ryktet vara entusiastisk. Utbildnings- och fritidsnämnden prövar ärendet på sitt kommande sammanträde. Den totala kostnaden för projektet uppgår till ca hundra tusen kronor. Albert Levandehandér, som konstnären heter, har också kontaktat ett antal lokala företag för att väcka deras intresse och få dem att tillskjuta ytterligare medel. Det kan vara av intresse för er kära läsare att ta del av några av de idéer Levandehandér har skissat upp:

En lång orm, ca 100 cm i diameter, ska slingra sig ned från hembygdsgården, utefter Häradsvägen och ned till älven. Efter var tionde meter ska det finnas en lucka i ormen ur vilken man kan ta upp ett ormägg som känns lent i händerna, skimrar skönt och innesluter en fantasivarelse.

Vid vissa bestämda tillfällen under sommaren, kanske en timme åt gången, ska alla boende i Vindeln vara klädda på samma sätt, eller ha ett klädesplagg gemensamt. T ex mellan 14.00 och 15.00 onsdagen den 17 juli får ingen gå utanför sitt hem utan att bära en färgglad, hög hatt med plymer.

Levandehandér vill vidare genomföra något som han kallar för levande installationer, till vilka han behöver flera frivilliga. Han laborerar här med ett antal uppslag, ett kallar han förstening. Alla som befinner sig på parkeringsplatsen på Ica eller Konsum eller inne i affären, eller in eller ut ur den ska plösligt bli som förstenade, mitt i steget, mitt i rörelsen, just när handen lyften brödpåsen, eller växeln tas emot av kassören. Först kommer dock konstnären ropa ut: ”Vad tänker du på just nu?”, och man får skriva ned det på en stor pratbubbla, som man fäster på huvudet med hjälp av ett pannband. Därefter inträder alltså försteningen, också för personalen, och ”publiken” kan gå runt och ta del av dessa frusna tankar, denna frusna värld. Installationen kan också genomföras på en bensinmack, på Systembolaget, etc.

Men detta är inte nog. Levandehandér har verkligen en vision om att inbegripa vindelnborna i sina installationer.

Till UFN har han skissat följande:

”Ett antal i tätorten boende vindelnbor, ett hundratal väljs ut slumpmässigt, får med posten instruktioner om en karaktär de ska spela, vad denne heter, hur denne beter sig och har för särdrag och vill uppnå en viss dag. De får en vecka på sig att komma in i rollen, om de nu inte tackar nej förstås. Så kommer den stora dagen, en lördag, och var och en ska röra sig på byn inom ett område på 3-4 kvarter, och vara väl igenkännliga för övriga som råkar vistas där. De utvalda har en text på ryggen där ”publiken” kan läsa det viktigaste om personen, och på så sätt kunna gå in ett samspel med de olika karaktärerna. Stor dramatik skapas med enkla medel."

I skrivelsen till UFN finns ytterligare idéer, måhända ännu märkligare. Avslutningsvis må följande citeras:

”Uppmaningen skulle kunna se ut enligt följande: Gör en installation om din granne. Försök att dokumentera din grannes karaktär och sätt att vara genom att dokumentera hans liv under en vecka. Samla på föremål som har ett samband med grannen, fotografera och filma hans aktiviteter, spela in ljud, använd de konstnärliga talanger du har. Presenterar sedan ditt material för Levandehandér, och om det fångar hans intresse, så kommer han att ge dig vägledning att sammanställa det till en konstnärlig och uttrycksfull helhet, en installation, som förstås inte på något sätt kommer att kränka din granne, men få honom att se på sig själv utifrån, tolkad genom ett annat temperament. De utvalda installationerna presenteras som avslutning på den lokala konstsatsningen.”

Dagens rapport från Vindelns tätort rymmer skarpa kontraster och märkliga omsvängningar. Visst är vi alla mer eller mindre ombytliga, men igår tyckets hela samhället drabbat av svängningar i humöret. Och vädret spelade med, men inte på det sätt man kunde tro. Den vanliga vardagliga lunken rådde inte längre. Det fanns inte kvar mycket av förutsägbarhet.

I går morse var det ljumma vindar och tö, och jag drog in de sydliga vindarna i min näsa och fylldes av minnen från en barndom i söder. Smått salig promenerade jag bort mot Ica, som ligger i storkorsningen, med kommunhuset mitt över. Redan första ansiktet jag mötte var vresigt och buttert, och blicken jag fick var stingslig. Och så fortsatte det. Svarta gestalter som glädjelöst tog sig fram, som om varje steg smärtade, varje minut liv var svår att uthärda. En sammanbitenhet jag aldrig mött förut, inte ens i katakomberna under Hällnäs fd. sanatorium. Mitt eget ansikte gjorde försök att bli likt deras jag mötte, men jag stod emot och tvingade läpparna till ett konstant, men stelt leende.

Utanför Ica var det en hel hop av dessa dysterkvistar, men nu gnällde man så förbaskat på att inte dörrarna var öppna. Man bankade på dem, man skrek okvädningsord till personalen därinne. Jag var oförsiktig nog att påpeka att Ica aldrig öppnar före klockan nio, och klockan var nu bara 8.45. Då morrade man åt mig och höjde sina nävar som till slag, varför jag retirerade baklänges över gatan och in i kommunalhusparken, men det var som att hamna ur askan in i elden. Först nu hörde jag och förstod att det pågick ett möte där i parken, en man stod och gnisslade tänder framför mikrofonen, Och åhörarna muttrade instämmande. Det var komiskt och jag skrattade obetänksamt till. Den totala tystnad som följde och de djupa svarta blickar som riktades mot mig fick mig att snabbt inse se mitt misstag och jag smet iväg.

Jag sökte mig in på Vindelbagaren, och inte ens en dag som denna kunde jag annat än trivas där inne, även om personalen syntes en aning plågad, vilket jag aldrig sett förut. Men kaffet smakade bra, och gav mig mod att gå ut på Häradsvägen igen. När jag öppnade dörren möttes jag av en bitande kyla, ett i sanning osannolikt väderomslag.

En stor gestalt kom hastigt emot mig, och jag hukade och drog in huvudet. Men istället fick jag en jag stor kram och hörde ett bullrande skratt. Det var en man som jag kände igen men inte hade någon relation till.

-Du, sa han till mig, du måste se det här. Jag har skrivit en förbaskat fin dikt till frugan, och jag som aldrig brukar skriva. Jag vet inte vad som flög i mig.

Knappt hade jag hört hans rader förrän ett annat inspirerat väsen föll över mig och började veckla ut en stor ritning framför mina ögon.

-Du förstår, jag har löst det. Det är ju så här jag ska bygga om husvagnen. Allt hänger på den där väggen och var man sätter den. Jag kom på…

Jag fick slita mig loss med en ursäkt, och lätt förvirrad fortsatte jag Häradsvägen fram i den isiga vinden, som fick de pratglada människor som fyllde gatan att virvla fram som i en dans.  

-Du där, ropade en kvinnoröst från en balkong på andra sidan gatan, kom upp ett tag, så ska du få smaka ett te som inte är av denna världen. Och bilderna, du måste se bilderna. Fantastiska!

Det var en sådan klang och glädje i hennes röst att jag inte kunde stå emot. I den trånga lägenheten var det trängsel och jag fick genast en varm kopp i mina frusna händer, och teets arom gjorde mig lycklig. I vardagsrummet pågick en diabildsvisning som var svår att få grepp om. Det var ett persongalleri av människor från orten som förevisades, jag kunde känna igen många av dem, trots att samtliga blundande och höll sina armar rakt ut från sidan.

-Det är mina änglar, sa kvinnan, hela Vindeln är full av änglar. Ser ni inte?

Jag blev sittandes kvar rätt länge, och somnade i fåtöljen jag erbjudits plats i. När jag vaknade var rummet tomt, förutom att kvinnan satt sovandes i annan fåtölj. Jag smög ut. Och allt verkade återigen normalt. Helt normalt.

Kära vänner, så kan mina dagar se ut här i Vindeln.

Det kan synas hända lite i Vindeln, men rör man sig genom samhället kan man upptäcka det mest oväntade, gärna i gryningen när ljuset just återvänt, eller på eftermiddagen, timmen innan ljuset åter försvinner. Låt mig få rapportera om denna dags händelser och syner, låt oss nöja oss med fem.

Fåglarna.

Märkligt så många fåglar som svävade mot himlen, och ibland svepte tätt över mitt huvud, utan att jag kände mig hotad. Det var inget flock sena flyttfåglar, snarare en blandning av flera fågelarter, i olika färger och storlek. Det var en skönhetsupplevelse att se dem, och himlen kändes tom när de var försvunna.

Fotomodellen

Över Renforsen, som är ovanligt mäktig för årstiden, hängde det en kvinna i en lyftkran, i linor som knappt syntes, som en spratteldocka, klädd i färgglada sportkläder, hennes ansikte snuddade snart vid den brusande älvsytan alltmedan folk skrek till henne från stranden. Där var flera fotografer och annat folk som ingick i gruppen. De tog ingen notis om mig. Jag såg att fåglarna satt i träden intill och iakttog.

Labyrinten

Mellan träden i skogen glittrade det ovanligt vackert, ja, det var sol denna morgon och kallt. Jag drogs in mellan stammarna och kände försiktigt med handen framför mig, mot det glittrande, som sträckte sig som en tråd mellan träden. Och det var verkligen en guldtråd som var uppspänd, som fortsatte från träd till träd, i midjehöjd. Plötsligt var jag inne i en labyrint och blev en aning rädd. Hur långt in i skogen sträckte den sig? Jag måste erkänna att jag vände, jag hukade mig ned under de sköra trådarna, och kröp tillbaka utefter den isiga marken.

Lastbilen

På landsvägsbron hade en timmerbil stannat, och chauffören stod och rökte vid räcket. Jag ställde mig en bit ifrån honom. Det är vackert där vid bron, vid såg bort mot kyrkan. Han suckade och fimpade cigaretten.

-Tro inte att jag är konstig, sa han och såg på mig med bulldogsögon.

-Nej, inte alls, sa jag.

-Det är bara något jag måste göra.

-Jaha.

-Jag hade en stock för mycket, sa han och vände på huvudet och kastade en blick på en stock som låg fint och rakt just nedanför bilen. Hjälp mig, jag har väntat på dig.

Jag gav honom en hand, och vi lyfte upp ena änden av den granna stocken mot räcket, sedan föste vi den över. Den försvann i vattnet men flöt snart upp, och vi kunde se den dras med av strömmen.

-Som på flottningens tid, sa mannen och suckade igen.

Segerståhl

På väg hem korsade jag folkhögskolans då folktomma gård, och var på väg att lämna den när jag hörde en barsk röst bakom mig.

-Gyllenram, kom hit!

Fastän jag aldrig hört hans röst förut förstod jag vem det var. Jag vände mig sakta om och såg framlidne rektorn Carl Segerståhl stå på trappan till skolbyggnaden. Han tog ett steg åt sidan och visade med handen att jag skulle ställa mig bredvid honom, och då gjorde jag det.

-Fan, Gyllenram, sa han, ser nu till att det börja hända lite grejer i det här samhället igen.

-Nog händer det väl en hel del, försökte jag.

-Inte som på min tid, sa han och klappade mig på axeln, inte alls som på min tid. Gå till källorna, för fasen.

Han försvann in genom dörren.

Fåglarna satt i träden och iakttog.

Lugnt och tyst i Vindeln så här på nyårsdagen. Sakta börjar folk vakna till och ruska på sig, och snart märker de om deras föresatser för det nya året, det nya livet, ska hålla åtminstone första dagen. Så är det också för mig. Jag har lovat att promenera mer, och går jag några hundra meter bort ser jag min arbetsplats – Vindelns kommunbibliotek, men jag tänker inte gå dit idag. Jag tänker fortsätta genom samhället och se spåren efter nyårsnatten. För det hände mycket här i Vindeln igår. Makalösa saker. Otroliga saker. Högst oväntade saker.

Ja, det är risk för att min blogg kommer att skapa förvirring, för som rubriken redan avslöjat kommer jag att skriva om det som inte är, men kan bli. Det som skulle kunna ha ägt rumt. Jag kallar mig ibland för författare, och jag har två böcker på mitt samvete, och tror mig veta att min fantasi är livlig. Och det är mina fantasibilder jag främst vill bjuda Er läsare på. Tanken ”det som inte är” är en bra början för att göra om den verklighet vi lever i, och skapa nytt. I kväll får ni veta vad som hände den magiska natten i Vindeln.