Dans i Trans - Dancing Madly Backwards

Som en händelse, när jag slår på radions P1 idag, för att lyssna på P1 Morgon, så pratar de om ett ämne som dagens blogg från mig kommer att handla om. Är detta ett exempel på att mitt ämne är av största vikt för mänsklighetens fortlevande. Inom psykologin brukar man beskriva dylika händelser som synkroniska, sådana som ter sig som en slump men vi känner att dessa inre tankar vilka sammanfaller med den yttre världen är av stor vikt.Vad pratade de om på P1 Morgon? Det var om SET-metoden (Social-Emotionell-träning) eller kort och gott, ämnet livskunskap för att få bukt på de negativa aggressioner som alltmer håller på att ta över i skolan och samhället.Ni som läste min blogg igår kanske drar er tillminnes att jag skrev att dagens skulle handla om DANS, och undrar vad detta har med SET att göra.Om man har beskådat en grupp dansare som fallit i trans, försår man att det är starka krafter som har trätt i kraft, en metafysisk kraft med magisk energi som startat i maggropen för att sedan sprida sig ut i hela kroppen.Denna förståelse för rytm och rörelse får vid redan som foster när vi ligger i mammas mage, där hjärtat står för pulsen/rytm och tarmar och mage står för rörelsen. Vad händer i kroppen när dansen gör att vi faller i trans? Den gör att vi andas djupare, blodet rusar och får direkta fysiska återkopplingar inom kroppen, dess magiska energi går utanför individen och är av väldig stor vikt för de sociala processerna, såsom att förstå varandra samt skapa empati. Många likheter mellan dans och kärlek finnes, den blir bara starkare ju mer den används,. En metafor som brukar användes för att beskriva vad dans handlar om lyder – dans är ett vertikalt uttryck för en horisontell önskan. Vår förståelse för den omkringliggande världen börjar med dansen, som skapar tankebilder och metaforer som hjälper oss att kommunicera, dvs den ger vad som behövs för att vi skall få ett språk, och kunna kommunicera verbalt. Detta kan sägas då dansen och dessa rytmiska rörelser påverkar först och främst den påverkar hjärnan i dess högra samt inre delar, såsom de motoriska och det limbiska (emotionella) systemet innan den spiller över till den vänstra halvan där språkcentrat sitter. Är det denna förmåga att röra sig tillsammans i grupp som gör oss till människor, mycket inom den evolutionära forskningen talar för det. Med andra ord dansen är något allmän mänskligt. Dansen får oss att utforska världen, testa våran balans våran förmåga att röra oss i olika plan med olika hastighet. Denna sammanhållande kraft som dansen ger, är av direkt betydelse för mänsklighetens överlevnad, eftersom man kan säga att de som dansar tillsammans genererar en sorts samförståndsanda vilket motverkar det aggressiva mellan människor, och därmed kan man också säga att ett samhälle som i allt för stor utsträckning betonar det individuella, såsom det västerlänska kommer att utplåna sig själv. Människor som dansar kommer ej att utplåna varandra i krig. Ni förstår vad jag menar om ni går ut dansar, och dansar så länge så att ni faller i trans, eller bara låter ert psyke få styra, vlket det komme att göra när kroppen är så trött att den ej orkar. Inom tangovärlden beskriver man detta fenomen som NarcoTango, våran form av dans i trans. Nu kankse ni förstår varför jag blev så överväldigad när jag satte på radion och hörde diskussionen om SET.  

Den Oförnuftiga Leken

Likväl som djuren behöver människan leka. Om djuren (möss) hålls i en fattig mljö, en som ger dåliga möjligheter till stimula, finner man att de både lever kortare samt blir dummare. Deras hjärnor utvecklas sämre, samma kan man med gott fog också säga gälla för andra organ.
Leken är oförnuftig, och därmed kan man säga att människan är mer än ett förnufts väsen. Dessutom kan man säga att djuren är mera än mekaniska ting.
- Leken är FRIHET.
- Leken är ESKAPISM.
Leken binder, fjättrar, löser samt förtrollar.
Den lekande individen kan ses som vara både spatialt och temporalt skild från andra.
Kultur är beroende av kommunikation, som tillika är beroende av språk.
Vad kan man säga om lek och språk?
Ordleken kommer från metaforer vilka är härledda ur abstraktheter, med dessa myter förhåller sig människan till världen med ord och bilder. Myter är bilder av världen, som är skapade av människan, och sammanbinder det jordiska med andliga. Tänk på platsens ande.
Ur dessa myter kan man härleda sådana mänskliga uttryck såsom rätt & ordning, hantverk & konst samt lärdom & vetenskap.
En människa som bejakar leken kan sägas vara en Homo Ludens - den lekande människan, i kontrast till denna står Homo Ecomicus - den ekonomiska dito.
En kropp i rörelse är ren och skär SKÖNHET, helt enkelt KÄR-LEK. Kroppar som rör sig är dansande kroppar, mer om dansen senare...

Kulturen en Trädgård

Hej Läsare!
Jag har fått äran att få bidra med mina synpunkter och ideer på denna sida, skall bli kul. Ser fram emot att läsa andras synpunkter på mina inlägg. Mina tankar gör ej anspråk på att vara några färdiga lösningar, utan mera som lösa fragment vilka kan hjälpa oss att förstå vad vi vill med vårat handlande.
Att odla, är något som vi alla kan och känner till hur det fungerar och vad som behövs. Dock varierar resultatet när olika personer gör detta.
Kan man använda detta kunskapsområde för att tillika förstå vad som händer med KULTUREN, tillka vad som behövs för att den skall kunna blomstra så bra som möjligt. Jag vill hävda att så kan man.
Vi mår gått av variation, tillika en Trädgårdsmästare blir glad av att se sin trädgård blomstra med många olika färger samt i varierande längd.
Skall Kulturen vara en spelplats för samhällsmedborgarna eller en plats för politikerna
- givetvis det först nämnda. Politikernas uppgift är att se till att denna plats har god näring, vilken kan ge förutsättningar för en god växt. De skall verka utan synas!
Skulle även kunna beskrivas som att vårda platsens ande.
Denna plats skall vara av sådan karaktär att den gör att vi höjer oss över världens nycker och fäster blicken på högre lagar.
Platsen måste hela tiden vara i förändring, man får ej börja slå sig för bröstet oss säga vad BRA jag är, Trädgårdsarbetaren måste alltid kämpa på,  för att hålla kampen vid liv.
Miljön är ej en Neutral och  Oföränderlig bakgrund, utan den lever och förändras hela tiden, och med den kulturen liksom de människor som nyttjar den.
Vad gör Kulturen med oss människor, den får oss att observera, minnas, lära oss av misstagen, dela med oss samt lägga band på oss så att vi både skall förstå och överleva i civilisation.
Hos barnen har Leken denna uppgift, för att barnen skall få rätt stimulans så är det bra att deras lekmöjligheter är så mångfacetterade som möjligt. Mera om leken i ett annat inlägg.

Kulturhuvudstad för vem?

En dag som börjar med väckning 05:45 när taxichauffören, som ska ta en till flyget, frenetiskt knackar på dörren och undrar varför hon har behövt vänta i 20 minuter, kommer att bli en knasig dag. Men det är förvånansvärt hur mycket som kan rationaliseras bort om man bara har två minuter på sig att göra det som annars skulle ta betydligt mycket längre tid.



Två minuter är också den tid jag har på mig att avsluta denna bloggvecka. Och den tiden räcker endast till att sortera alla mina funderingar. Spelar det någon roll om Umeå blir Kulturhuvudstad om vi inte lyckas göra något åt att det är endast vissa grupper som konsumerar/producerar kultur? Om det fortfarande är samma människor som sitter och bestämmer i styrelser? För vilka spelar det roll om Umeå blir kulturhuvudstad?

Konstens offentlighet

82793-143

Din rädsla och mina fördomar

Jag är rädd varje gång jag ska flyga. Jag är inte flyggrädd, inte heller rädd för att tillsammans med 100 andra störta ner i Pentagon. Jag är rädd för att bli stoppad i passkontrollen, få den ständiga frågan om var jag är född och förklara mysteriet med att jag har ett svenskt pass.

Rädsla föser människor närmare varandra. Svetsar samman nationen mot det yttre hotet. De som inte är vi. Rädsla stämplar människor. Jag är rädd för att vara den stämplade. Den rädslan blir till en konstant misstänksamhet. Rädsla föder rädsla. Rädsla göder fördomar. Fördomar skapar fler fördomar.


Vår misstänksamhet och våra fördomar gör att vi avfärdar dem som inte är som vi eller tycker som vi. När jag tycker att du är sjuk, flummig eller terrorist för att du har gjort andra ställningstaganden och har andra åsikter, stärker jag min rädsla och späder på dina fördomar. Du blir mina fördomar om dig och jag blir din rädsla.


Utrymmet för samtal är klaustrofobiskt.


Fördomar

Jag har avslöjat mina fördomar om dig som läsare. Dags att testa dina fördomar om mig.

 

Bloggaren denna vecka heter Elmira Zadissa och är:


  1. Kommunalarbetare som tillsammans med åtta av sina vänner och ’Anonym’ ska ro hem Kulturhuvudstadsprojektet
  2. Inkvoterad kickersbrud: ”Gringo är min heliga bok och Zlatan min profet”
  3. Konstsamlare: ”Var och en av oss har alla råd att köpa konst för 15 000 kronor/år!”
  4. Ensamstående mamma som klottrar ner HM-affischer nattetid

Nyfiken

Måste inleda med att jag inte läst ett enda inlägg på Kulturhuvudstadsbloggen förrän idag, måndag den 22 januari då jag inleder mitt eget bloggeri. Det kanske har något med det minimala teckensnittet på sidan, som får mina närsynta ögon att se fyrdubbelt, att göra. (Och min lathet för att ändra inställningar på datorn.) Eller den extremt smakfulla bakgrundsbilden som får heltäckningsmattorna i sunkiga brittiska hotell att framstå som persiska silkesmattor. Kanske för att jag inte insett hur intressanta inläggen kan vara, eller de påföljande uppståndelsena, mediala och kommunala. Vissa av kommentarerna till Lars Cuzners tankeväckande inlägg, gör mig lättad över att Umeå ska kandidera till Kulturhuvudstad och inte Intellekthuvudstad, för det skulle nog kräva mer än sju års förberedelse.


Jag är minst sagt positivt överraskad och fascinerad över att många läser denna blogg, vilket gör att jag blir lite nyfiken på vilka ni frekventa läsare är.


Jag tror att du som läser detta är:

  1. Autentisk kommunalarbetare med radar som registrerar oäkta medarbetare

  2. Tillväxtoptimist med mottot: Fler Carl Larsson-tavlor på arbetsplatsen minskar sjukskrivningarna

  3. Bortkommen novissurfare: Du har helt enkelt hamnat fel. SMHI finns på www.smhi.se. Här tar vi endast tempen på det kulturella kapitalet i Umeå.

  4. Engagerad Umebo med förnuftiga åsikter. Tio av dig i stan är bättre än en första plats i kulturhuvudstadskampen.


Sverige är världens mest effektiva diktatur

Jag vet att min bloggvecka slutade igår men jag måste tillägga detta.

Denna veckas bloggande har orsakat att politiker, kommunarbetare och kulturarbetare i Umeå tycker antingen eller om mig, inget mittemellan. (Som jag sa tidigare, antalet kommentarer publicerade i bloggen är inte representativt för hur många som faktiskt läser den.)

Det har till och med pratats om lämpligheten av att jag är kommunalt anställd som konstnärlig ledare (vilket jag är). Kan kommunen verkligen ha en anställd som motarbetar kommunens intressen?

Sverige är världens mest effektiva diktatur för att man kan säga vad man vill utan att någon säger något emot. Tystnaden tar död på kritiken.

Dagens propaganda är inte vad den en gång var. Få saker utvecklas så bra med tiden som propaganda. Dagens propaganda tillåter all kritik och påståenden om konspirationer. Tanken är att man ska tänka att, hade denna information verkligen varit sann skulle den aldrig tillåtas att nå ut till offentligheten. Det ska kategoriseras som arbetet av instabila konspirationsteoretiker vilkas avundsjuka till maktpositioner långt överstiger deras sakkunskap.  

Bara så att ni vet att jag vet. Vårens färg är Gitmo orange.

ars Cuzner

Golfströmsterrorism

Min sista bloggdag. ”Lösningarna”

245 Cubic Meters

82793-138
Bildlänk

Bilavgaser pumpas in i en före detta Synagoga.



Konstlat



Lego™ arbetar för nuvarande med Guantanamo System. Auswitch (ovan) har varit så populärt att Lego™ diskuterar möjligheter till nya figurer, avbildning av Mohammed och självmordsbombare ligger på bordet.


82793-126
Bildlänk


Bilden är en kampanj mot fettma, Lego™ tittar på möjligheter där med, de har många goda idéer. "Community Conscious" är ett begrepp som gillas. Tanken är att hänga med i samtiden och ge barn en positiv känslan av att de kan bygga upp samhället efter saker och ting händer. 


82793-128
Bildlänk


"Rebuild it" (faktisk reklam)



Golfströmsterrorism

Jag är medlem i en terroristgrupp, kanske till och med dess ledare. Vi planerar att stänga av golfströmmen. Norden kommer att se en ny glaciär epok. 2014 är Umeå  begravd under is. Visserligen har Umeå utsetts till kulturhuvudstad då, men inte många bor där. Nordbor är flyktingar, utspridda och fattiga. Dock är Umeå fortfarande världens mest uppkopplad stad. Kulturhuvudstadsåret ska rädda Umeå.

82793-129
Bildlänk


En människas hand i ett annat land smälter lite is i Umeå. Deras beröring kodas och omprogrammerar internetkablar för att överhetta och smälta isen i Umeå.




Hett isberg



Americanska filantroper erbjuder stater billiga datorer till fattiga. Dessa datorer ska användas för att smälta is i ”The European capital of culture 2014”.


Bärbar dator för alla

82793-131
Bildlänk


Datorerna har satts i produktion. De kommer att kosta $100 styck och har flera alternativa lösningar till strömförsörjning, bl.a. uppvevning.



Flera lösningar

Nature walk


82793-132
Bildlänk


Arbetet är i full gång att ta fram alternativ till försvunna miljöer. Just nu prövas gräshjul för stadsbor, men flera lokala projekt fokuserar på miljöer som bevarar kulturellt arv, ungdomlighet, modernitet, mångfald och det nordliga läget.



Nature sucks

82793-133
Bildlänk



Hjälp andra hjälpa dig

82793-134
Bildlänk

Bluffakturera stora företag som inte tar sitt ansvar. Tanken är att fakturan måste avfärdas och därigenom belastar man det ekonomiska arbetet. 


The yes men

82793-135
Bildlänk


Lite som bluffakturan men här ger man sig ut för att vara företrädare för bolag som sätter vinst före allt annat. Göra bort sig och yttra idiotiska uttalanden på konferenser, på Tv och nätet för att offentligt förödmjuka och skamlägga företagsnamnet. 


Mer lösningar

Vidga kulturen

82793-136
Bildlänk


82793-137
Bildlänk



Om Umeå så gärna vill bli kulturhuvudstad är det väl en enkel formel. Det är ju bara att våga göra det.  (Nu är jag förstås emot hela tanken av att oproblematiskt köpa västvärldens prövade metoder att få pengar att stanna hos rika världsbor. Men men… satsningen kommer att göras likt förbannat, så gör det med aningar till medvetenhet. Det finns redan så mycket som saknar det).


82793-139


Sov gott.


Om av någon anledning kontakt vill tas med mig ring (nummer på pannan) eller mejla:

lars@larscuzner.com

82793-141










 


Nej till 2007

Kulstad

82793-112
Bildlänk


Kulturhuvudstadssatsningen lokalt döljer inte sina intentioner, problemet är bristen på diskussioner om varför EU gör sådana satsningar. Umeå deltar av enkla och oproblematiserade skäl. Kulturell succé mäts i framgångar för näringslivet som i sin tur ska sponsra kulturen, en amerikansk modell. Vi går rakt in i en skyttegrav. Vi kan förstås göra det på olika sätt. Antingen lyfter vi fram skräpet eller så bränner vi det så fort att vi inte hinner lära oss vad det är.




Omedelbar amnesi


82793-113
Bildlänk


I sanden krattas ett mönster som suddas ut av krattans egna förlängda arm. 




Waiting for Guffman

82793-114
Bildlänk


I väntan på frälsning blir många troende. Guffman kommer. Budskapet: Om du vill tro måste du tro på varje gud. Folksamla mig. Folkmörda mig. Jag är folkkär i dig. Avantgardekonservatismen lurar våra unga med lovord om vad kreativitet är.

Våra hjältar är de som spiller lite på väg till kassaskåpet. Vi är redan frälsta och tror på allt. Vi är redo att dela med oss av vad vi älskar. Vi handlar empati, lever i en ständig musikal, sjunger i huvudet, tralalalala. Du säger att jag svammlar, ok. Det jag vill ha sagt är att problemet inte är lösningen på problemet. Vår avkomma löser inte ut våra skulder och vår avföring skänker inte fertilt gödsel. Sluta ge. 




Jälp

En seriös kampanj. Jag vet inte vad jag ska säga. För mig skiljer sig inte det här från andra bössor förutom det att det mer visuellt sätter fingret på varför det är så förnedrande att avkasta mynt. Men det är inte syftet. Syftet är att få dig att skänka. Eller som här (nedan), tänka.


82793-116
BildLänk

Fanns det en i toaletten också?






Världens lösning skrammlar i den ficka. WOW

82793-117


82793-118
Bildlänk

Se till att behålla kreativa och innovativa människor i stan. De kommer att förgylla reklambranschen med nya tokigheter som väntar på att du ska bli mer humanistisk i ditt slantslingande. Barn är vägen till våra hjärtan. Stackars barn. Hur blev det så här tokigt? Varför måste de tigga pengar. Är de så fattiga verkligen? De måste ha himla korrumperade regeringar där borta. Sarkasm är den ointelligentes vapen.


Jag vet inte. Ska vi göra konst kanske. Vi kan göra det.
Vad ska vi annars göra.


Rawls Vail of ignorance


82793-121

Jag tror att vi inte lever i modern tid.
Jag går på stan. Jag hör förfäran över förtrycket som muslimska män utsätter kvinnor för. Krav på att täcka för kroppsdelar är för den svenska mentaliteten kriminell. Förtryck. Inte som att sätta en bikinitopp på en tvååring i Plupplandet.

Jag såg att jag var på nyheterna igår. Det var apropå den här bloggen. Folk läser, mängden kommentarer reflekterar inte detta, men folk läser. Kommentar är ju ett sätt att blogga. Kommentarer är nästan roligare att läsa än själva bloggen.



 




"I konst finns inga skolor, bara sjukhus"

Som respons till kommentarerna i gårdagens inlägg erbjuder jag följande:

Nej, all kultur behöver inte syfta till eftertanke och förändring av grundläggande ekonomiska strukturer. Tack och lov för det. Utifrån mitt eget argument finns det väl inget som är så självmotsägande som konst som genom sin kraft att skapa uppmärksamhet, gynnar den ekonomiska tillväxt den syftar att kritisera. Men jag måste säga att konsten har uppgifter. Delvis att vara motsägelsefull om inte helt fel. Konst har som skyldighet att skada sig själv, att brännas för ombyte. I konst finns inga skolor, bara sjukhus.

Jag kan vara trivial. Det har sina poänger, visa konst bara för uppvisningens skull. Vada i världen mellan design/konst/fotografi/reklam. Men bara idag, jag har lite annat jag vill ta upp imorn.

Konstens födelsedag idag. Någon på 60-talet i Frankrike tyckte att just den 17 januari fyllde konsten en miljon år. Gå till Scharinska ikväll eller streama Moderna museets fest om ni inte tror mig.
Bilden har inget med konstens födelsedag att göra.


Hope and Fear

 
82793-104
Bildlänk


Om nydanande bryter mot rådande kvalitetsuppfattningar se då fram emot en ökad status för det som har så låg status idag. Barnkultur eller kultur för barn. Vill du vara i spetsen av nästa våg av kulturell elitism, låt barn säga åt proffsen hur de ska göra sitt jobb. Du som gillar kultur och tillväxt, fråga dig själv var de riktigt goda idéerna är. Det är i alla fall inte i arkivet.

Klicka på länken ovan för fler fotgrafier




Dropspots




Dropspots är platser där folk lämnar saker, och hämtar saker. Vad det nu må vara. Hitta en Dropspot nära dig, ta med dig något för att lägga där och det ska finna något där för dig att hämta. Finns inget där har förmodligen någon tagit utan att ge, spelar ingen roll, lämna ditt så har nästa person något att byta mot. Det finns en Dropspot i Umeå. Se länk ovan.




The Interstitial Space Helmet

82793-109
Bildlänk


Projicera ditt eget ansikte för at vara någon annan. Ingen förklädnad är så bra som den du redan går och bär på.



The Lovers




The lovers. Två ihopkopplade datorer: Den ena infekterat med ett virus som sakta smittar den andra, med klassisk romantisk poesi.



Iso-phone

82793-110
Bildlänk


Iso-phone. För förhöjd telekommunikation genom en isolering av sinnena. Här tror jag att vi kommer att upptäcka att det finns liv på jorden.



Human Locator

82793-107
Bildlänk

En kamera som känner av mänsklig närvaro och kan programmeras att agera utifrån din rörelse. Här har man sett stora kommersiella möjligheter, men konsten lånar så småningom från reklamen.


Hur känns det nu? Har glädjen kommit tillbaka? Har jag visat saker som skänker kultur till kulturen?
Imorn blir det mer skit om allt skit.


82793-110

Mord för konsten

Först ett litet svar på kommentarerna från gårdagens inlägg.
Att se vår tillväxt som en tillgång till fattiga länder är ju intressant.
Vi tror att blommor växer på oljefält. Nu parafraserar jag, Förmodligen räcker det med att tatuerar en sol på ett anus för att kunna skita ut pärlhalsband. En oskyldigt dömd kryper genom kloaker till sin frihet och  något vackert växer fram ur skiten.

Bistånd, tillväxtens avföring, är den farligt överviktiges tarmproduktion satt i mekanisk produktion.


cloaca
Bildlänk



Belgiske konstnär Wim Delvoye har skapat Cloaca som imiterar den mänskliga matsmältningssystemet. Den matas med vanlig mat och skit kommer ut i andra ändan. Slutprodukten förpackas och säljs.

Vackert är det när vi sprider ut det vi har lärt är bra för vårt samhälle (nu kanske jag fokuserar lite väl mycket på bajs och olja men jag slutar snart). Coca Cola kan ha rätt i att producera sin läskeblask där det råder vattenbrist eller inte oroa sig över att förorena vattentillgångar, allt tack vare konst.


cokewater
BildLänk


Ovan konstverk skapar dricksvatten av Coca Cola. Konst ska rädda oss från oss själva och ge oss fortsatt tillväxt. Fantastiskt! Utan konst skulle vi inte kunna tänka rätt. Vi väntar på nästa stora idé som ska ändra hur vi ser på saker, ändra hur vi förhåller oss till världen, ändra världen utan att behöva bli av med vår älskade tillväxt.

Konst som ska ändra hur vi förhåller oss till vår omgivning har bara ett aber. Den påminner oss samtidigt om vår otillräcklighet i karaktär. Denna påminnelse bedövar just den belöningsfunktion i hjärnans som behövs för att kunna förfara över livet i dagen. Påminnelser klarar vi inte av, samtidigt behöver vi igenkännande, vi kan leva sida vid sida för att vi vet att vår närmaste granne lever likadant.


wifi
Bildlänk


En trådlös uppkoppling till bristande empati. Varje gång ett ord som mord, tortyr, våldtäkt, virus mm. dyker upp i nyheterna får du en liten elektrisk stöt.


flyelectrocution
Bildlänk


Vi ändrar förstås ingenting om inte det slår direkt mot vår personliga ekonomi. Låt mig föreslå ett konstprojekt. Säg att du på fullaste allvar tycker att orättvisor, föroreningar och angrepp finns i din värld. Säg att du på största djup vill ändra på det. Objektet ovan är en relativt vanlig insektsstekare. Varje gång en fluga blev avrättad gick strömmen en stund i utställningslokalen.

Mitt förslag går ut på att höja matpriser lite i alla affärer varje gång någon dör av svält. Avsluta konstprojektet när det hela blir ohållbart. 

Utmana det jag säger. Dina kommentarer tack. Dessa texter arkiveras, tillgängliga en bra tid framöver. Se till att du inte tillåter mig om du känner att jag inte bör tillåtas.



Mannen utan egenskaper

Insecurity
Bildlänk
Parallellaktionen
Österrike har länge haft mindervärdeskomplex gentemot det större och modernare Tyskland, och man bestämmer sig för att hitta på något som för en gångs skull ska rikta världens uppmärksamhet mot Österrike. Man måste göra något stort, något som ska bräcka tyskarna. Men vad? Vi upptäcker i hemlighet att det nästan inte finns några storslagna idéer kvar, men de måste hittas. Vi behöver en stor och räddande idé som förbättrar kulturen. De gamla idéerna håller inte längre, de har blivit ihåliga. Men hur ska vi veta när en ny idé är bra? Kanske kan vi gjuta nytt liv i dem gamla idéerna, vilket vissa hoppas.

Någon föreslår att det inte alls är viktigt att leta efter nya idéer. Det viktiga är att kombinera bekanta idéer i nya sammanhang. Det kan vara livsförändrande.

82793-95
82793-96
Ett fyrkantigt hårdkokt ägg. Som sagt, livsförändrande. Det ändrar hur du ser på ägg.

Vi börjar vår jakt denna vecka efter ”den goda idéen” med att konstatera att i begynnelsen, innan vi kommer igång, innan idéen kläcks, är vi redan idioter. Jag återkommer till varför. De närmaste dagarna utlovar jag konst och länkar som du behöver av olika anledningar. Jag heter Lars Cuzner och gästbloggar v.3, januari 15 - 19 på Umeå2014.blogg.

Men låt mig börja från början. Varför letar vi över huvud taget efter den goda idéen?
Ett beslut togs att kandidera till kulturhuvudstad, det vet du. Först ett beslut… utan en vision.
Kritiker utropar: ”Ni skulle lika gärna kunna säga, ’vi vet inte varför vi gör det här’”.
Men den kritiken är ogrundad. De vet mycket väl varför. Visionen är mycket tydlig. Den heter Tillväxt. Detta är ett ord som torde vara lika politiskt inkorrekt som ”Biafrabarn” eller ”fattiglapp”.

dillo

Det finns bra och dålig tillväxt säger du. Det här är dålig tillväxt. Den europeiska unionen är så väldigt bra på det här. Skjut till pengar till satsningar som bidrar till det lokala. Införliva känslan av ett samhälle som gör sitt för att ge sina invånares livskvalitet. Europa skenar iväg och det sker systematiskt förklätt i gräsrötter. Var ort turas om och nu är det vår tur, för det är vår tur oavsett om vi blir kulturhuvudstad eller inte.

Fråga vem du vill som fattat beslut om en sån här kulturhuvudstadssatsning och de kommer att säga att det inte spelar någon roll om man vinner eller inte eftersom processen i denna satsning, med empiriskt underlag, onekligen leder till tillväxt. Kultur är lika med tillväxt för att ett fungerande kulturliv får kreativa och innovativa människor att stanna i samhället. Studier visar på att samhällen som växer är de som lyckas göra livet bra för kreativa människor.  Dessa människor kan bidra med idéer och upplevelser som leder till ökad uppmärksamhet och företagsamhet. Och det är just uppmärksamhet och marknadsföring som denna satsning handlar om. När allt är sagt och gjort ska vi titta på hur mycket av miljonerna gick till att marknadsföra Umeå. EU skulle kunna kalla det reklamhuvudstad men det behövs inte. Kultur är reklam. Kultur är bättre än reklam. Kultur är reklam som stolt kan säga att det inte är reklam.

hypershopper
Bildlänk
 
Nu ska ögonen riktas mot Umeå. Den goda idéen kan få alla att titta på dem som såg till att den förverkligades. Vem var det som vågade satsa helt emot rådande kvalitetsuppfattningar?

Oroa er inte, projektet kommer inte från en vilja till nytänkande. Det kommer från ett uträknat tillväxtargument och vill man att denna uträkning ska landa som planerat går det inte att ta några riktiga risker. Det hela kommer att gå lungt till, inga pinsamma scener.

Man kommer inte att se Umeå från rymden, som tur var, eftersom det skulle vara ännu mer effektivt för tillväxten, ni förstår.

82793-98
Klicka här för att se Umeå från rymden




Badhus på kajen - en befängd tanke

Hej igen!

Debatten var närmast oändlig innan det planerade kulturhuset, numera Folkets Hus Idun, stod färdigt hösten 1986. När jag en gång började inom kulturen var namnet på detta kulturens hus, som skulle vara öppen för alla, Gemenskapscentrum. Detta projekt ställdes ut våren 1969 och tanken om ett kostnadsfritt eller i varje fall relativt billigt gemenskapscentrum öppen för kulturarbetare och kulturintresserade blev så småningom vad det är i dag – ett kommersiellt konferens- och nöjespalats.

Är månne badhuset Umeås ”andra kulturhus” i alla fall verkar det så med tanke på all debatt. Hur någon överhuvudtaget kom på att badhuset skulle ligga på kajen verkar i mina ögon helt befängt. Efter alla diskussioner som genom åren handlat om kajområdet, så verkar tanken ofta varit att det skall bli en mötesplats för så många människor som möjligt och med ett badhus snävar man verkligen in användargruppen.

Kajen

Den märkliga ”glasballongen” vi fick se på skisser möttes inte direkt med jubel, en del såg till och med en jättelik kondom i denna byggnads form. En knottrig sådan då med tanke på alla stålrör som på något sätt måste hålla uppe glaskonstruktionen.

Nu senast hörde jag något om köpmännens åsikter om badhusets placering. Är det inte kommunen som skall fatta beslut om var en rekreationsbyggnad för barnfamiljer, skolor, vuxna, ja alla möjliga badfantaster, skall ligga? Klämma in ett badhus bland den autentiska bebyggelse om finns kvar i kajområdet och kvarteret Brage verkar helt enkelt inte klokt. Vill köpmännen ha det där för att de tror att alla barnfamiljer sen skall springa runt och shoppa. Konsumera, konsumera, konsumera, köp ihjäl er, drunkna i prylar…

Lägg badhuset där det blir billigast att bygga, där det är lättast att nå för så många som möjligt, där de som måste åka bil har en möjlighet att parkera billigt, det är inte välbeställda konferensdeltagare som i första hand kommer att använda badhuset. Dessutom skall det väl också tävlas i denna nya förnämliga simhall. För mig finns bara ett alternativ – Noliaområdet.

Sedan kanske det viktigaste av allt med tanke på Kulturhuvudstad 2014. Är det meningen att resten av Europa skall få sig ett gott skratt, skulle ett badhus på kajen vara ett kulturuttryck som skulle ge eko ute i stora världen. För Umeå tror sig ju värdigt att kunna ge lite ekoeffekter.

För mig handlar hela kajområdet just om det som bland annat nämndes i den första skissen på ett kulturhus – gemenskap. Möten och gemenskap, igenkännande och upptäckter, byggnader som talar till oss med ett subtilt språk, som får oss att må bra.

Om det skall bli en kulturell självkänsla för Umeå med detta område utmed älvens strömmande och glittrande vatten, så kommer det att ta tid att bygga. Det går inte att göra ett jippo till någon bomässa, det måste bli människorna som stadfäster ett socialt kulturbygge.

För det första hoppas jag att vi slipper allt arkitektmode i nästa förslag. Måste alla arkitektbyråer bygga glashus sedan pyramiden vid Louvren gjorde succé. Naturligtvis en modern byggnad med fin arkitektur men som korresponderar och kommunicerar med de byggnader som finns. Låt Gamla Tullkammaren bli den nestorbyggnad som finns där i bakgrunden och som ger stöd till det nya. Hamnmagasinet skall absolut vara kvar, vi måste väl ändå bevara det som finns kvar av hamnkulturen mitt inne i stan (det har rivits nog).

Det som skall vara ledorden är de saker jag tidigare berört: möten, gemenskap, ett sorts medeltida nära ”vägnät” på hela kajområdet, människovänliga byggnader.

Flytta ner filialer från många instititioner, ett läsbibliotek, ett minimuseum där man visar filmer från flottning och annat där älven varit pulsåder, en vinterträdgård med möjlighet att lyssna till musik (gratis), ett galleri (i museets regi eller kommunens), i Hamnmagasinet fortsätter verksamhet för unga i alla möjliga åldrar, naturligtvis matställen (gärna med specifik västerbottnisk sådan), pub, café med mera.

I tidigare förslag fanns ju förslag på ännu ett konferens- och lyxhotell (finns det inte nog av dem), bygg ett kulturhotell i stället, där gästande konststuderande kan bo på stipendium, där man kan ta emot alla möjliga sorts besök inom kulturens område, där näringslivets aktörer kan bjuda in sina affärskontakter till ett kulturhotell där de kan få möta Kultur-Umeå.

Jag ser framför mig en spännande arkitektur där man använt sig av tegel från en tidigare epok som kontrast mot glas och stål. Jag ser framför mig en spännande tegelmurs-entré med historisk touch innan man kommer in i en prunkande vinterträdgård, där hotellgäster kan inta frukost (på sommaren äter de förstås frukost i Trädgård i Norr).

Vinterträdgård

Åh vad jag skulle vilja se någon arkitekt rita på denna vision, med krokiga små spännande vägar som till slut mynnar ut i Broparkens gröna kullar. Med spännande dörrar att öppna för att mötas av både kulinariska och kulturella läckerheter.

Tydligen vill ju Umeå också skaffa sig några riktiga ”tags” för att prata graffiti-språk. Vill man ha en sådan, så bygg förslaget från arkitektbyrån PLOT på Ön. Då får man en fullständigt unik byggnad, som kanske kan ge ett sorts eko i jämförelse med exempelvis operan i Sydney eller för att ta Sverige – Turning Torso. (tänk så bra för alla gäster som kommer med flyget och som då kan bo i denna häftiga byggnad). I Kolbäcksbron har Umeå redan ett mycket snyggt signum.

Snälla beslutsfattare, plottra inte bort tanken med kajen, det är det viktigaste som kommer att göras de närmaste 50 åren i denna stad och det skall göras för människorna.

Jag hoppas att många umeåbor är engagerade i denna fråga och att man gör sin röst hörd. Sedan en fråga till styrgruppen: varför hörs så lite om era tankar och ert arbete?

Tack för denna bloggvecka. Varmaste hälsningar till alla / Ing-Britt

Kulturell självkänsla

Hej till dig som eventuellt läser!

Vad uppfattar vi människor utöver talspråket. Vad påverkar oss människor förutom talspråket? Tänker tillbaka på en föreställning jag såg i London för en himla massa år sen. Den var verkligen unik och oförglömlig. Fortfarande kan jag se bilder från den i mitt inre öga. Nej, det var ingen vanlig teaterföreställning, vi såg inte en enda människa på scenen, i alla fall inte som vi är vana att se människor på scen. Alla skådespelare, eller formuleringskonstnärer kanske man skulle kunna kalla dem, fanns inne i olika mjuka säckar.

Med rörelser inne i säckarna uttrycke de alla möjliga känslor som en människa kan ha: glädje, rädsla, ilska, kärlek… När någon var rädd så såg den så förfärligt rädd och ensam ut, trots att vi bara såg en säck. Eller lyckan när säckarna kramade varandra. Det var en grupp från Schweiz som framförde den här föreställningen och den blev en succé i London.

Det som är så fascinerande är hur människan kan fånga upp de mest subtila uttryck och ta dem till sig. Det som också är fascinerande är att vi nog påverkas så oerhört mycket mera av olika saker än vad vi tror. Vi tror oss vara så moderna och så utvecklade, men vi är nog fortfarande i det mesta den varelse som en gång vistades och levde i naturen.

Jag sammankopplar detta med staden och hur vi påverkas av olika stadsmiljöer. Jag såg ett TV-program för några år sedan som var omtumlande. Det finns också en bok (engelsk) och det pinsamma är att jag varken kan komma på författare eller boktitel. Men programmet hade stor genomslagskraft och det skrevs även mängder av artiklar och många människor redovisade vilken aha-upplevelse det var att se den vinkling av människans liv i städer som kom fram i programmet. (Jag är övertygad om att någon som läser detta precis vet vilken bok det är). 

Det som kom fram var, mycket kortfattad, att människor mår dåligt och undviker vissa stadsmiljöer. Stora breda gator och enorma fyrkantiga hus vid sidan av gatorna undviker de allra flesta människor om de kan välja. Människan verkar må mycket bättre av att gå i trånga gränder (ja ni vet alla som bara älskar ”Gamla stan”), att det är slingrigt och rundat och organiskt levande, ungefär som att gå på en stig i skogen.  Mängder av detaljer i en stad är subtila uttryck som vi tar till oss och som påverkar oss pyskologiskt. Själv visste jag direkt när jag såg det,  att så där hade jag känt men inte förstått  förrän jag såg programmet.

Vad gör då många stadsplanerare? Ja det vet ni ju, bygger breda gator, fyrkantigt, rätlinjigt, oorganiskt, precis allt som människan inte mår bra av. I denna märkliga stad Umeå har man tydligen trott att människor skulle må bra av en stadsbebyggelse om inte är högre än tre-fyra våningar, men se det är inte detta som är viktigt och att det på något sätt skulle bevara vår småborgerliga småstadskultur. Men se jag har aldrig hört någon säga: vad jag är lycklig att Åhléns-huset inte är högre än fyra våningar. 

Det som hade varit viktigt i Umeås planering hade varit att bevara kvarteret Balder intakt, som väldigt många människor agerade för, och att spara det vackra vita stenhuset Sundsvallsbanken, med härligt rundade former.  Det är definitivt inte höjden på husen som gör oss mindre lyckliga i staden, det är former och närheten mellan husen som verkar vara viktigt för vårt välbefinnande. I naturen är vi ju inte ett dugg rädda för höga berg och det fina med dem är att de aldrig någonsin är fyrkantiga. Jag undrar ofta hur många stadsplanerare som har tagit till sig av den forskning som redovisades i programmet.

Igår såg jag ett annat fascinerande ”kultur”-program på TV, (public service, en fantastisk institution som vi bara måste få behålla) en dokumentär om staden Shanghais förändring. Nu går det ju knappt att skriva om en sådan jättestad samtidigt som ”fluglorten” Umeå, men det som var mycket intressant var den fråga som programmets upphovsman, tillika fotograf, Eric Ransdell, ställde. Han visade vilken stor omställning det blev för många kineser när man byggde upp de nya förorterna i ”europeisk byggnadsstil” och det inte fanns något kvar av det formspråk som tidigare fanns i kinesiska byggnader. (Folk trivdes inte så bra där…)

Frågan var: Hur blir det med den kulturella självkänslan i staden?

Det är här jag vill ställa samma fråga: hur är det med den kulturella självkänslan i Umeå? Vad i all sin dar är vår kulturella självkänsla? Björkarna? De gamla fina trähus som finns kvar. Älven? Operan? Jazzen?

En annan fråga är: Vill umeåborna bli Kulturhuvudstad 2014 eller finns det överhuvudtaget någon självklar kultur som finns som en levande organism i denna vår framåtsyftande stad. Eller är vi bara en produkt där vi känner oss mer och mer hemlösa?

Vi synes på skärmen även i morgon. Jag skriver bara Badhuset och Kajen!

Så förstår ni vad som kommer. Hoppas att ni inte halkat och slagit er och mår bra i denna klimatförändringens vädertillstånd.

Varma hälsningar / Ing-Britt


Bygg höghus på Ön!

I bidan på min tredje bloggardag har mängder av ”kulturer” rusat genom mitt huvud. Börjar inse att det är ett mycket användbart ord tillika begrepp.

Matkultur, alkoholkultur, idrottskultur, arbetsplatskultur, boendekultur... Välj själv. Praktiskt taget hela vårt liv har med någon kultur att göra.

Arbetsplatskulturer har jag levt med länge nu. Synnerligen spännande och väldigt variationsrikt vill jag påstå. Jag ville verkligen arbeta inom kulturen och jag valde bort ett bättre betalt jobb inom ekonomi. Det har jag aldrig ångrat men tyvärr har inte den kultur som rått på mina arbetsplatser alltid varit av högsta kvalitet. Men jag hade den fantastiska turen att när jag började på kulturen komma till en arbetsplats som var full av liv: framtidstro, glädje, humor, kamratskap. Kulturen skulle verkligen lyftas då i Umeå, barn- och ungdomsteater, konstnärsverkstäder, filmstudios för barn, galleri, mängder med arrangemang, jazzfestivaler, gästspel från Dramaten med mera med mera. Allt rörde sig i en strid kulturström. Det mesta som idag är en självklarhet i Umeås kulturliv startade då.

Jag hade också turen att få en ung chef vid namn Bengt Skoog. Jag vet speciellt en sak som jag alltid burit med mig sedan den tiden. Det var vårt gemensamma ansvar mot människorna. Det som i dag byråkratiskt brukar kallas användare, brukare, kunder och allt möjligt märkligt.

OM vi gör något fel här, kom ihåg att då säger vi inte att det var DEN eller DEN utan att VI ber så väldigt mycket om ursäkt och vi skall naturligtvis rätta till detta snarast möjligt. Vi är en enhet ut mot de människor vi skall serva. Så viktigt och så riktigt.

Ett annat yttrande en gång var: Egentligen borde vi få en gemensam lön i en pott och sedan dela det lika mellan alla, alla är lika viktiga och alla jobbar lika fantastiskt bra.

Tänk att få höra det, att få känna att ALLA betydde något.

Men rädslan, denna rädsla som Fassbinder så formidabelt beskrivit som ”Rädsla urholkar själen”, den har jag genom åren fått se i form av svek, lögner, nonchalans, beskyllningar, ja praktiskt taget allt som är signifikativt för en dålig arbetsplatskultur. Vad är det som är så farligt med att svara en frågande nej, jag känner inte till detta, men jag skall kolla och sedan ringer jag upp. I stället slänger man ur sig något som låter bra och lurar en annan människa. (För att verka duktig, men vad tjänar man på det?) Inte är det konstigt att byråkrater är föraktade och att många känner sig kränkta efter ett byråkratsamtal.

Med arbetsplatskultur är det som med ”riktig kultur” har man en gång upplevt något bra och fantastiskt så kan man naturligtvis inte tänka sig något annat.

 

Boendekultur då – vad kan det vara. Den kultur som vi tycks tillämpa i det här landet det är ”den som har mycket den skall ha mer” och ”det är marknaden som gäller”.

Jag bodde många år på Mariehem och jag kunde inte låta bli att förundras över vad stadsplanerarna ville ge sina invånare. Det finns ett underbart stort grönområde, Mariehemsängarna, med en fågeldamm, gångar, kullar och skog. Själv bodde jag på hyreshussidan, den som vette mot Mariehemsvägen. Utsikten från mitt vardagsrumsfönster var de makalöst tilltagna parkeringsplatserna och en smutsig och stinkande väg.

De lyckligast lottade de bodde självklart vid Mariehemsängarna. Med enorma balkonger och perspektivfönster, men en grönskande radhusträdgård, så var utsikten förstås en helt annan. Jag traskade ofta ner till Mariehemsängarna men lika ofta tänkte jag, varför kunde inte alla hyreshus få vetta mot den här sidan, så att så många människor som möjligt fick en fin utsikt. Men denna dåliga bostadskultur har fortsatt framgent. OK att de som är rikast kan köpa de största, dyraste och vackraste husen, det kan jag köpa, men varför kan man inte ordna så att människor i hyresrätt, som har lika stor rätt till själslig glädje och utveckling, kan få en fin utsikt och en fin miljö att vistas i. När detta börjar genomföras då kan man tala om en bra boendekultur, en bra bostadsmiljö, en boendemiljö som liknar den s.k. kvalitetsfilmen.

ManhattanJag håller därför tummarna att det byggs på Ön, spännande, höga och vackra hyreshus, som vanliga människor kan bo i. Men alla kommer väl att framhålla att det går inte, men kan man då inte ens försöka. Är det verkligen omöjligt, är det för all framtid fastställt att vissa människor i samhället alltid skall bo sämre. Vad är det för boendekultur? Kära politiker och stadsplanerare!!!

Det är rörande att se hur önborna ger ut en särskild tidning och plötsligt inser hur viktigt det är att andra invånare i Umeå kan få vistas på ön. Mest gäller det kanske att bevara och öka miljonvärdet på villorna. Det är väl penningen som styr även här, om det nu är så att det bara är penningen som styr vid hyreshusbyggandet. (Det går inte bygga billigt, bla, bla, bla)

Men jag tänker i alla fall drömma om ett rättvisare boende där alla på ÖN (jag tror det kan bli så med rätta arkitektritningar) får en fin älvsutsikt och när de kommer ner från höjderna så kan de promenera i en vänlig grönskas rika dräkt.

Om inte så är detta ett projekt som bör vara en självklar del i Kulturhuvudstad Umeå, för är det något som är en viktig KULTUR för människorna är väl det väl hur man bor. Ett fint boende på Ön det är något som inte så många andra sökande kan stoltsera med.

Lev väl hur ni än bor och vad ni än har för utsikt. Varma hälsningar från mig / Ing-Britt


Är vissa av oss predestinerade för kultur?

Hej igen!

Mina eventuella presumtiva läsare. Hoppas ni har det så bra det bara går i denna värld.

Tänkte fortsätta med mitt kulturella grubbleri. Är vissa predestinerade till kultur eller har vi det möjligen till och med i våra gener? Tänk om det finns spelande gener, läsande gener och små dramatiska teatergener?

Ofta talas det om det sociala arvet, i alla händelser var det synnerligen aktuellt under 60- och 70-talet, själv var jag en stor anhängare av dessa teorier. I dag har det väl mera svängt åt DNA och genuppsättningar. Kanske relativt lätt att förstå när det gäller ögonfärg eller sjukdomar. Men kultur då?

Med hänsyn till mitt sociala arv borde jag varit relativt okulturell. Det var i det praktiska arbetets värld jag växte upp. Det verkar så otroligt långt borta i dag. Skölja tvätten i iskallt vatten och med rödfnasiga händer hänga upp den ute bland träden i skogen, där den snabbt frös till isplåtar. Den varma ladugården med alla dofter, skummande varm mjölk, hö som prasslade framför komularna, skiten i rännan, kallt järn och fuktig betong. Diska, tvätta, bära, räfsa, lada, sopa, kratta, rensa lingon, steka fläsk.

Earl BosticHur i allsin dar kom kulturen in i detta? Det jag säkert minns är de ögonblick när kulturen slog ner som en blixt i mitt praktiska arbetsliv. Vet precis var jag stod när jag skulle gå till lagår’n en kväll. Stod vid köksbordet hos min moster när jag hörde en låt i radion som fick mig att stanna upp och glömma allt. Det var Earl Bostic som med sin skrovliga smutsiga svängiga saxofon spelade ”Deep Purple”. Jag ville röra mig, jag ville dansa, jag blev så glad. Inte visste jag då att det kallades för jazz och var en så kallad kulturyttring. Om man kan bli frälst till jazz så blev jag det denna kväll. Jag var tvungen att lyssna tills låten var klar och min moster, min arbetsgivare, undrade varför i allsin dar jag var så sen till lagår’n. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag visste ju inte ens vad det var som hänt. Jag har sedan under mitt liv hos kulturen i Umeå fått uppleva helt otrolig jazzmusik, som alltid finns kvar i mitt inre.

La StradaEn annan blixt som drabbade mig var Fellini. Filmutbudet på Tavelsjö bygdegård var under min uppväxt i sanning varierande, alltifrån Åsa Nisse via Ester Williams badfilmer till vad som jag idag vet kallas kvalitetsfilm. Det var Fellinis ”La Strada” med bland andra Guiletta Masina som fullkomligt bergtog mig. Har inget minne av tid eller om det var någon paus, bara att jag alldeles omtumlad gick ut på bygdegårdens bro i någon slags dvala. Tror jag var 15 år den gången. Åh en så fantastiskt bra film, det kändes långt inne i mig, jag hade mött något, människor, musik, ett äventyr.

Då säger mina kompisar:

- Vilken skitfilm, fy faen! Det var då det sämsta jag sett på länge.

Jag blev absolut iskall och klarvaken. Alla tyckte det. Var det något fel på mig, till slut pep jag fram väldigt försynt: jag tyckte den var jättebra. Allmänt fnys blev svar på min åsikt. Men upplevelsen kunde ingen ta ifrån mig och efter alla dessa år så minns jag fortfarande känslan när jag klev ut i den svala kvällsluften efter ett möte, så omtumlande, så varmt och mänskligt.

Det jag ofta frågat mig är, hur kunde jag ta till mig detta, jag hade i sanning inget socialt arv att falla tillbaka på, ingen som helst kulturell miljö att växa upp i. Är vissa av oss predestinerade för kultur? Tanken är naturligtvis helt befängd, men allt blir ju ännu mer märkligt om man betänker de så kallade underbarn vi har sett genom historien. Hur i allsin dar kan man skriva musik vid fyra års ålder?? Jag vet inte, jag bara grubblar.

Så har min relation till kulturen fortsatt. Jag började prenumerera på Synpunkten, Konstfrämjandets tidskrift, samtidigt som jag självklart läste Bildjournalen och lyssnade på rock’n’roll.

Klassisk musik och Strauss hade jag förstås också hittat, hur det nu gick till, det minns jag inte ens. Men jag hade en EP med ”An der schönen blauen Donau” och ”Geschichten aus dem Wienerwald”. Den skivan bröt mina kompisar sönder, de tyckte jag var helt knäpp som kunde lyssna på något så urbota dåligt. Själv kunde jag inte förstå varför de inte tyckte den var bra.

Efter denna början via lite krångliga utbildningsvägar, så var det kulturen som gällde. Inte pengarna. Har skrivit dikter, spelat amatörteater och arbetat inom kulturen sedan 1969. Men det finns väldigt mycket annan kultur att grubbla över, arbetsplatskultur, bostadskultur, ja frågan är vad jag skriver om i min nästa blogg. Vi hörs! Lev väl!

Varma hälsningar / Ing-Britt


Kultur handlar om möten och gemenskap

Detta är min debut som bloggare. Ett mycket märkligt ord som egentligen inte säger nånting. Tänkte att det måste ju ha något med logg att göra, något som länge varit väldigt vanligt och viktigt för människan, att föra loggbok. Då har det alltid gällt verkliga livet.

Har nu inhämtat kunskapen att, för att inte behöva skriva och uttala det förfärligt långa ordet webb-logg, så har man helt enkelt tagit med sig ett litet b från webb och vips – så blev det blogg. Denna internetbaserade ”loggbok” rör sig dock kring allt möjligt och märkligt – och inte är det verkliga livet så ofta tror jag.

Sen finns förstås två viktiga frågor: varför skriver man en blogg och är det någon som läser? Det är en annorlunda upplevelse för mig att skriva en text som inte är riktad åt något särskilt håll. Inget brev, ingen insändare, ingen partsinlaga, ingen berättelse, det verkar mest vara att tycka något rakt ut i cyberrymden. Känner man sig viktig då månntro? Jag känner mig mest lite lätt förvirrad och lite förlägen men detta är i alla fall inledningen till min bloggvecka på Kulturhuvudstad Umeå 2014.

Själv har jag varit verksam inom kulturlivet i Umeå mycket länge och nu och då har jag funderat över ordet KULTUR. Den enklaste och praktiskt jorddoftande förklaringen är ”att odla”, sätta frön och sådant. Men kultur i bemärkelsen som Umeå vill profilera sig med, vad kan det vara? Jag har grubblat lite hit och dit, lika osäker som tomten i Viktor Rydbergs dikt, men kommer till slut alltid fram till samma slutsats. Det handlar om möten och gemenskap. Jag lutar mig också mot en av 1900-talets tänkare, Martin Buber, vars grundläggande föreställning ”Allt verkligt liv är möte” syns mig vara en klok tanke. För det är ju så många kulturyttringar upplevs – livgivande.

Människor dansande tillsammans till häftigt trummande, människor iklädda masker att tillsammans bemästra livets alla utmaningar, människor som vill berätta med ristningar, med färg, med bumliga stenar – allt är för mig möten och gemenskap.

Hur kommer vi in i någon gemensam kultur? Tänkte avsluta min första bloggdag med att berätta lite enkla minnen från barndomens möte med kultur. Men då hade jag inte den blekaste aning om något som hette kultur. Det var bara något som jag upplevde, som var spännande, som tog tag i mig, som gjorde mig glad.

I min släkt har vi ofta haft jul och nyårsfirande av typen ”Fanny och Alexander” men inte i någon överdådig stil i högreståndshem,  nej det var sannerligen den för ändamålet uppvärmda salen i bondhuset som det dansades i. Men traditioner har det varit, det som lite liknar människorna runt elden.

Det var alltid varit någon som läste Viktor Rydbergs ”Tomten” på julafton, jag satt andlöst lyssnande i många år och till slut fick jag själv läsa dikten, som nybliven tonåring. Det kändes så oerhört stort att få detta förtroende. Jag kände mig viktig i kretsen av en gemenskap.

Det mest fantastiska hände en nyårsafton. En sjungande och diktläsande faster brukade klä ut sig till ”det gamla året”, med huckle, käpp och krokig rygg, kom hon haltandes till den väntande församlingen och berättade hur tungt och hårt livet varit detta år. Hur glad hon var att få lämna över det till det nya året. Det som var så pirrande upplyftande roligt var att jag fick vara ”det nya året” – klädd i någonting vitt och ljust, med ett ljus i handen fick jag läsa några hoppfulla rader om året som skulle komma. Jag glömmer aldrig aldrig den fantastiska känslan när jag stod där och läste och fick känna mig så betydelsefull. Inte visste jag då att det var KULTUR jag höll på med, att göra  lite enkel amatörteater och att läsa en kort dikt. Men det handlade om möten, mellan gammalt och nytt, mellan ung och gammal, mellan ljus och mörker - det var en fin gemenskap när vi mötte det nya året.

Vill därför passa på att önska alla er ute i cyberrymden, som händelsevis råkar läsa det här:

GOD FORTSÄTTNING på detta vårt nya år, TVÅ-TUSEN-SJU!

Jag återkommer med tankar om kulturen.

Varma Hälsningar / Ing-Britt


Tack för mig!

Det har varit roligt att få blogga på den här sidan och dela med mig av det som inte är men kan bli. Kanske har jag sått ett frö som någon kan odla vidare, rent av jag själv.


Låt mig få avsluta min vecka med att kort beskriva några konkreta och högst verkliga kulturprojekt, som jag på ett eller annat sätt är inblandad i.

 


Västerbottens Littfest

Premiär för Västerbottens Littfest den 2-3/2, på Norrlandsoperan i Umeå. Ett mycket spännande program! Se www.littfest.se

 


Vindel´veckan för kultur och hälsa

Veckan efter midsommar bjuds flera veckokurser och andra aktiviteter på Vindelns folkhögskola –kultur och hälsa i en härlig blandning. Var observant på kommande information!

 


Litterärt Sommarmöte
För tredje året i rad blir det ett litterärt Sommarmöte i Norrland, denna gång slås ”tälten” upp i Västernorrland den 17-19/8, i samarbete med Sambiblioteket och Länsbiblioteket i Västernorrland. Huvudarrangör är Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr, på vars hemsida fortlöpande information kommer att läggas ut -www.norrlitt.se

 


Annars fortsätter jag nu med min vardag, och hoppas kunna göra goda dagsverken. Ha det så bra!

 


Carl Axel Gyllenram


En konstnär med visioner!

En känd konstnär vistades under jul- och nyårshelgen i Vindeln, och något gav honom idén att göra om Vindelns tätort till ett stort konstgalleri i sommar. Han har nu presenterat sina idéer för kulturchefen, och denne ska enligt ryktet vara entusiastisk. Utbildnings- och fritidsnämnden prövar ärendet på sitt kommande sammanträde. Den totala kostnaden för projektet uppgår till ca hundra tusen kronor. Albert Levandehandér, som konstnären heter, har också kontaktat ett antal lokala företag för att väcka deras intresse och få dem att tillskjuta ytterligare medel. Det kan vara av intresse för er kära läsare att ta del av några av de idéer Levandehandér har skissat upp:

 


En lång orm, ca 100 cm i diameter, ska slingra sig ned från hembygdsgården, utefter Häradsvägen och ned till älven. Efter var tionde meter ska det finnas en lucka i ormen ur vilken man kan ta upp ett ormägg som känns lent i händerna, skimrar skönt och innesluter en fantasivarelse.

 


Vid vissa bestämda tillfällen under sommaren, kanske en timme åt gången, ska alla boende i Vindeln vara klädda på samma sätt, eller ha ett klädesplagg gemensamt. T ex mellan 14.00 och 15.00 onsdagen den 17 juli får ingen gå utanför sitt hem utan att bära en färgglad, hög hatt med plymer.

 


Levandehandér vill vidare genomföra något som han kallar för levande installationer, till vilka han behöver flera frivilliga. Han laborerar här med ett antal uppslag, ett kallar han förstening. Alla som befinner sig på parkeringsplatsen på Ica eller Konsum eller inne i affären, eller in eller ut ur den ska plösligt bli som förstenade, mitt i steget, mitt i rörelsen, just när handen lyften brödpåsen, eller växeln tas emot av kassören. Först kommer dock konstnären ropa ut: ”Vad tänker du på just nu?”, och man får skriva ned det på en stor pratbubbla, som man fäster på huvudet med hjälp av ett pannband. Därefter inträder alltså försteningen, också för personalen, och ”publiken” kan gå runt och ta del av dessa frusna tankar, denna frusna värld. Installationen kan också genomföras på en bensinmack, på Systembolaget, etc.

 


Men detta är inte nog. Levandehandér har verkligen en vision om att inbegripa vindelnborna i sina installationer.

 


Till UFN har han skissat följande:

”Ett antal i tätorten boende vindelnbor, ett hundratal väljs ut slumpmässigt, får med posten instruktioner om en karaktär de ska spela, vad denne heter, hur denne beter sig och har för särdrag och vill uppnå en viss dag. De får en vecka på sig att komma in i rollen, om de nu inte tackar nej förstås. Så kommer den stora dagen, en lördag, och var och en ska röra sig på byn inom ett område på 3-4 kvarter, och vara väl igenkännliga för övriga som råkar vistas där. De utvalda har en text på ryggen där ”publiken” kan läsa det viktigaste om personen, och på så sätt kunna gå in ett samspel med de olika karaktärerna. Stor dramatik skapas med enkla medel."

 


I skrivelsen till UFN finns ytterligare idéer, måhända ännu märkligare. Avslutningsvis må följande citeras:

”Uppmaningen skulle kunna se ut enligt följande: Gör en installation om din granne. Försök att dokumentera din grannes karaktär och sätt att vara genom att dokumentera hans liv under en vecka. Samla på föremål som har ett samband med grannen, fotografera och filma hans aktiviteter, spela in ljud, använd de konstnärliga talanger du har. Presenterar sedan ditt material för Levandehandér, och om det fångar hans intresse, så kommer han att ge dig vägledning att sammanställa det till en konstnärlig och uttrycksfull helhet, en installation, som förstås inte på något sätt kommer att kränka din granne, men få honom att se på sig själv utifrån, tolkad genom ett annat temperament. De utvalda installationerna presenteras som avslutning på den lokala konstsatsningen.”

             

Överraskande vändning för fd sanatoriet i Hällnäs.

Den gamla ödesmättade sanatoriebyggnaden i Hällnäs ska nu byggas om till produktionslokaler för film- och tv-produktion. Det sker i samarbete mellan SVT Umeå, Film i Västerbotten, Vindelns kommun, produktionsbolaget Sansadig AB och den privata finansiären Kurt Olof Gullman.

Parken Konferens gick i konkurs för ca ett halvår sedan och den väldiga byggnaden har stått tom sedan dess och gett Vindelns kommun huvudbry. Vad gör man med ett gammalt stenhus som i princip är omöjligt att riva.

På ett möte i går i matsalen på det fd sanatoriet var representanter för samliga intressenter närvarande, och stämningen var, som en deltagare uttryckte det, elektrisk av lycka över en formidabel utveckling de senaste veckorna. Hällnäs blir nu en central plats för större filminspelningar, och långfilmer och tv-serier producerade i Västerbotten kommer inte längre lysa med sin frånvaro i medieutbudet. Mitt i glädjeyran uttryckte deltagarna samfälligt sin djupa respekt för byggnaden, och det stycke svenska 1900-tals historia den representerar.

Eldsjälen bakom projektet är Kurt Olof Gullman, finansman bosatt i Spånga, men med rötterna i Storsävarträsk, Vindelns kommun.

-Där iscensatte jag som ung många märkliga filmer, säger Gullman, fråga bara storsävarträskborna.

Gullman bär fortfarande på filmidéer, som han nu hoppas kunna få möjlighet att förverkliga. Han är särskilt förtjust i skräckfilmer, och bär på en vision om att bygga upp ett skräckens landskap i skogarna just norr om Hällnäs och sanatoriet.

-Förutom att fungera som ett inspelningsområde kunde det också bli något av en upplevelsepark, säger Gullman.

Smått chockad eller glatt förvånad

Dagens rapport från Vindelns tätort rymmer skarpa kontraster och märkliga omsvängningar. Visst är vi alla mer eller mindre ombytliga, men igår tyckets hela samhället drabbat av svängningar i humöret. Och vädret spelade med, men inte på det sätt man kunde tro. Den vanliga vardagliga lunken rådde inte längre. Det fanns inte kvar mycket av förutsägbarhet.

 


I går morse var det ljumma vindar och tö, och jag drog in de sydliga vindarna i min näsa och fylldes av minnen från en barndom i söder. Smått salig promenerade jag bort mot Ica, som ligger i storkorsningen, med kommunhuset mitt över. Redan första ansiktet jag mötte var vresigt och buttert, och blicken jag fick var stingslig. Och så fortsatte det. Svarta gestalter som glädjelöst tog sig fram, som om varje steg smärtade, varje minut liv var svår att uthärda. En sammanbitenhet jag aldrig mött förut, inte ens i katakomberna under Hällnäs fd. sanatorium. Mitt eget ansikte gjorde försök att bli likt deras jag mötte, men jag stod emot och tvingade läpparna till ett konstant, men stelt leende.

 


Utanför Ica var det en hel hop av dessa dysterkvistar, men nu gnällde man så förbaskat på att inte dörrarna var öppna. Man bankade på dem, man skrek okvädningsord till personalen därinne. Jag var oförsiktig nog att påpeka att Ica aldrig öppnar före klockan nio, och klockan var nu bara 8.45. Då morrade man åt mig och höjde sina nävar som till slag, varför jag retirerade baklänges över gatan och in i kommunalhusparken, men det var som att hamna ur askan in i elden. Först nu hörde jag och förstod att det pågick ett möte där i parken, en man stod och gnisslade tänder framför mikrofonen, Och åhörarna muttrade instämmande. Det var komiskt och jag skrattade obetänksamt till. Den totala tystnad som följde och de djupa svarta blickar som riktades mot mig fick mig att snabbt inse se mitt misstag och jag smet iväg.

 


Jag sökte mig in på Vindelbagaren, och inte ens en dag som denna kunde jag annat än trivas där inne, även om personalen syntes en aning plågad, vilket jag aldrig sett förut. Men kaffet smakade bra, och gav mig mod att gå ut på Häradsvägen igen. När jag öppnade dörren möttes jag av en bitande kyla, ett i sanning osannolikt väderomslag.

 


En stor gestalt kom hastigt emot mig, och jag hukade och drog in huvudet. Men istället fick jag en jag stor kram och hörde ett bullrande skratt. Det var en man som jag kände igen men inte hade någon relation till.

 


-Du, sa han till mig, du måste se det här. Jag har skrivit en förbaskat fin dikt till frugan, och jag som aldrig brukar skriva. Jag vet inte vad som flög i mig.

 


Knappt hade jag hört hans rader förrän ett annat inspirerat väsen föll över mig och började veckla ut en stor ritning framför mina ögon.

 


-Du förstår, jag har löst det. Det är ju så här jag ska bygga om husvagnen. Allt hänger på den där väggen och var man sätter den. Jag kom på…

 

Jag fick slita mig loss med en ursäkt, och lätt förvirrad fortsatte jag Häradsvägen fram i den isiga vinden, som fick de pratglada människor som fyllde gatan att virvla fram som i en dans.  

 


-Du där, ropade en kvinnoröst från en balkong på andra sidan gatan, kom upp ett tag, så ska du få smaka ett te som inte är av denna världen. Och bilderna, du måste se bilderna. Fantastiska!

 


Det var en sådan klang och glädje i hennes röst att jag inte kunde stå emot. I den trånga lägenheten var det trängsel och jag fick genast en varm kopp i mina frusna händer, och teets arom gjorde mig lycklig. I vardagsrummet pågick en diabildsvisning som var svår att få grepp om. Det var ett persongalleri av människor från orten som förevisades, jag kunde känna igen många av dem, trots att samtliga blundande och höll sina armar rakt ut från sidan.

 


-Det är mina änglar, sa kvinnan, hela Vindeln är full av änglar. Ser ni inte?

 


Jag blev sittandes kvar rätt länge, och somnade i fåtöljen jag erbjudits plats i. När jag vaknade var rummet tomt, förutom att kvinnan satt sovandes i annan fåtölj. Jag smög ut. Och allt verkade återigen normalt. Helt normalt.

 


Kära vänner, så kan mina dagar se ut här i Vindeln.

 

Fem syner

Det kan synas hända lite i Vindeln, men rör man sig genom samhället kan man upptäcka det mest oväntade, gärna i gryningen när ljuset just återvänt, eller på eftermiddagen, timmen innan ljuset åter försvinner. Låt mig få rapportera om denna dags händelser och syner, låt oss nöja oss med fem.

 


Fåglarna.

Märkligt så många fåglar som svävade mot himlen, och ibland svepte tätt över mitt huvud, utan att jag kände mig hotad. Det var inget flock sena flyttfåglar, snarare en blandning av flera fågelarter, i olika färger och storlek. Det var en skönhetsupplevelse att se dem, och himlen kändes tom när de var försvunna.

 


Fotomodellen

Över Renforsen, som är ovanligt mäktig för årstiden, hängde det en kvinna i en lyftkran, i linor som knappt syntes, som en spratteldocka, klädd i färgglada sportkläder, hennes ansikte snuddade snart vid den brusande älvsytan alltmedan folk skrek till henne från stranden. Där var flera fotografer och annat folk som ingick i gruppen. De tog ingen notis om mig. Jag såg att fåglarna satt i träden intill och iakttog.

 


Labyrinten

Mellan träden i skogen glittrade det ovanligt vackert, ja, det var sol denna morgon och kallt. Jag drogs in mellan stammarna och kände försiktigt med handen framför mig, mot det glittrande, som sträckte sig som en tråd mellan träden. Och det var verkligen en guldtråd som var uppspänd, som fortsatte från träd till träd, i midjehöjd. Plötsligt var jag inne i en labyrint och blev en aning rädd. Hur långt in i skogen sträckte den sig? Jag måste erkänna att jag vände, jag hukade mig ned under de sköra trådarna, och kröp tillbaka utefter den isiga marken.

 


Lastbilen

På landsvägsbron hade en timmerbil stannat, och chauffören stod och rökte vid räcket. Jag ställde mig en bit ifrån honom. Det är vackert där vid bron, vid såg bort mot kyrkan. Han suckade och fimpade cigaretten.

-Tro inte att jag är konstig, sa han och såg på mig med bulldogsögon.

-Nej, inte alls, sa jag.

-Det är bara något jag måste göra.

-Jaha.

-Jag hade en stock för mycket, sa han och vände på huvudet och kastade en blick på en stock som låg fint och rakt just nedanför bilen. Hjälp mig, jag har väntat på dig.

Jag gav honom en hand, och vi lyfte upp ena änden av den granna stocken mot räcket, sedan föste vi den över. Den försvann i vattnet men flöt snart upp, och vi kunde se den dras med av strömmen.

-Som på flottningens tid, sa mannen och suckade igen.

 


Segerståhl

På väg hem korsade jag folkhögskolans då folktomma gård, och var på väg att lämna den när jag hörde en barsk röst bakom mig.

-Gyllenram, kom hit!

Fastän jag aldrig hört hans röst förut förstod jag vem det var. Jag vände mig sakta om och såg framlidne rektorn Carl Segerståhl stå på trappan till skolbyggnaden. Han tog ett steg åt sidan och visade med handen att jag skulle ställa mig bredvid honom, och då gjorde jag det.

-Fan, Gyllenram, sa han, ser nu till att det börja hända lite grejer i det här samhället igen.

-Nog händer det väl en hel del, försökte jag.

-Inte som på min tid, sa han och klappade mig på axeln, inte alls som på min tid. Gå till källorna, för fasen.

Han försvann in genom dörren.

Fåglarna satt i träden och iakttog.

    

T ex hände detta

Jag gick en bit utmed järnvägsspåret, självaste Norra stambanan, och såg den smalna av mot norr. Just som jag tänkte ”vad kan vi vänta oss från det hållet i natt” märkte jag vibrationen i rälsen, och en kall vind med snö kom emot mig. Tåget kom med väldig fart därefter, och jag tänkte att det inte kommer att stanna på stationen längre bort, det finns inte en möjlighet att det hinner bromsa. Loket var av en modell jag inte sett förut, knallgult med blå ränder. Vagnarna helt svarta och gammaldags till stilen. Jag följde sista vagnen med blicken och hörde plötsligt ett öronbedövande gnissel, tydligen försökte ändå lokföraren får stopp på tåget vid stationen.

Gnisslet måste ha hörts över hela Vindeln, klockan var just innan ett på natten och de sista raketerna hade avfyrats. Sakta springande närmade jag mig stationen, Ut ur vagnarna, som precis slutat rulla, kom en mängd människor, alla klädda i röda kläder och glatt samspråkande på ett främmande språk, troligen ryska. De verkade lite omtumlade efter den häftiga inbromsningen och pekade på röken från de heta hjulen. Som ett nyfiket barn gick jag närmare och närmare med uppspärrade ögon och gapande mun, och jag såg fler vindelnbor närma sig på samma sätt.

En man i sällskapet kom hastigt mot mig och frågade mig något och pekade samtidigt bort mot samhället. Jag skakade på huvudet och förstod att jag såg ut som ett fån. Mannen log välmenande mot mig och skrek sedan något till de andra i sällskapet. Till min förvåning lämnade de stationsområdet och började gå upp mot centrum. De passerade förbi mig och någon tog upp en hurtig sång, och så försvann den sjungande massan bort i vinternatten. Vi var flera som stod kvar och såg efter dem. Vi stod där länge. De kom inte tillbaka, tåget for iväg, nu tomt på alla utom tågpersonalen.

När jag med min familj gick och såg Garvs nyårsrevy ikväll satt det en man i publiken som jag svagt kände igen som mannen som kommit fram till mig. Åtminstone hade han samma leende. Det passerar så många tåg genom Vindeln, det stannar också ett och annat, och jag förstår nu att jag måste vara mer uppmärksam på denna trafik. Att vi alla måste vara det.  

Det som inte är (men kan bli)

Lugnt och tyst i Vindeln så här på nyårsdagen. Sakta börjar folk vakna till och ruska på sig, och snart märker de om deras föresatser för det nya året, det nya livet, ska hålla åtminstone första dagen. Så är det också för mig. Jag har lovat att promenera mer, och går jag några hundra meter bort ser jag min arbetsplats – Vindelns kommunbibliotek, men jag tänker inte gå dit idag. Jag tänker fortsätta genom samhället och se spåren efter nyårsnatten. För det hände mycket här i Vindeln igår. Makalösa saker. Otroliga saker. Högst oväntade saker.


Ja, det är risk för att min blogg kommer att skapa förvirring, för som rubriken redan avslöjat kommer jag att skriva om det som inte är, men kan bli. Det som skulle kunna ha ägt rumt. Jag kallar mig ibland för författare, och jag har två böcker på mitt samvete, och tror mig veta att min fantasi är livlig. Och det är mina fantasibilder jag främst vill bjuda Er läsare på. Tanken ”det som inte är” är en bra början för att göra om den verklighet vi lever i, och skapa nytt. I kväll får ni veta vad som hände den magiska natten i Vindeln.