Gott nytt år

Hej alla människor!
Jag kom just på en sak. Jag ska skriva det sista inlägget på denna blogg för detta år. Shit. Då borde jag nästan skriva något vettigt, fast det hinner jag nog inte eftersom att jag ska cykla iväg till en kompis nu. Jag hoppas att 2007 ska bli ett år fyllt med nya kulturevenemang i Umeå! Ett år för all sorts kultur! Nu lägger vi 2006 bakom oss och ringer in det nya. TJOHO!

Parta loss ikväll!

Lev väl!

Subkulturer

Hej gott folk!
Idag så gav jag mig ut i kaoset på stan än en gång. Varför gör jag såhär mot mig själv? En stor förbättning sen förra gången var att jag trots allt gick hem nöjd och med mer än en plastpåse i handen. Indiska är en ny favorit! Nyårsutstyrsel är iallafall fixat och klart nu. Tjoho!

Iallafall, jag har funderat på det här med subkulturer. Ni vet, allt från broderdaniel-anhängarna till tha hiphoperz. Det är ganska fascinerande. Attribut. Människor gör allting från att klä sig på ett speciellt vis till att börja prata på ett annat sätt till att klä håret i massa , bara för att kunna identifiera sig med en speciell musikgrupp eller en åsikt. Varför känner människor ett sånt stort behov av att tillhöra en yttre grupp? Vem var det som kom på att ensam är stark? Motsatsen bevisas så fort man kliver utanför dörren eller kollar sig i spegeln. Jag är väldigt ambivalent i det här med subkulturer och olika sociala grupper. Å ena sidan skapar det grymt med konflikter och splittringar, å andra sidan så är det så coolt med folk som uttrycker sig i det yttre. Vad tycker ni?

Nej, nu borde jag verkligen sova. Jag ska upp tidigt imorgon och laga mat åt CISV-folk från hela världen. Bland dem finns en väldigt stilig fransman så jag bör nog få mig lite skönhetssömn.

Godnatt!
Lev väl

fördöm inte, förstå!

Tjoo!Efter som Tove är otroligt fantasilös och inte har ett liv värt att skriva om så tog jag mig friheten att skriva lite idag. Jag heter Johan och har rest i 16 timmar för att komma hit till Umeå. I vanliga fall bor jag i Mölndal (en liten skitstad utanför Göteborg). 

Då kan man ju undra varför jag åker hit.Jo, så här är det, jag hade helt enkelt vägarna förbi, så jag passade på att stanna förbi hos Tove. Jag är på väg till ett läger med ungdomar från hela välden.  

LÄGER? Läger för mig för tankarna till scouter och sova-i-naturen-och-samla-kottar men riktigt så är inte fallet. Lägret jag är på väg till är, förhoppningsvis, helt fritt både från kottar och natur då jag tycker illa om båda. Istället hoppas jag på givande diskussioner om allt möjligt som jag tycker är viktigt. Temat för lägret är ”gender equality”. 

Organisationen som ordnar lägret heter CISV och är en förening som genom att sammanföra barn och ungdomar från olika länder och kulturer försöker skapa människor som, om möjligt, är lite trevligare och lite mer tolerant mot sin omvärld. 

 Sammanföra folk från olika kulturer? Vad som menas med det kan man fundera över. Tja, kultur är ett väldigt brett och svårtydigt ord. När man säger kultur tror jag att många tänker på tavlor och skulpturer och damer i svarta rockar, men kultur är ju allt från hur man hälsar till vad man äter för mat.  

På tal om mat – och olika kulturer, så pluggar jag just nu till kock på hotell och restaurangprogramet. På min skola har vi två stora s.k. subkulturer som har delat upp sig i två grupper. Den ena är hip-hoparna, den andra är vi; metal/rock/punk/emo-gänget. ”Vi” tycker såklart att hiphoparna är töntar och vi är inte så dåliga på att tracka på deras, tja, allt och viceversa. Egentligen är det lite fånigt att man kan irritera sig så på folk som lyssnar på annan musik och har andra kläder än man själv (andra SORTERS kläder då, det hade varit jobbigt att irritera sig på alla som inte hade på sig SAMMA kläder som en själv). 

Va?!?!? Tänker ni kanske nu. ”Så är det ju överallt”. Människor slår ihjäl varandra för ett par hundra kvadratkilometer öken när de aldrig pratat eller ens sett varandra. Det istället för att visa förståelse eller tolerans mot varandra. På samma sätt fördömer vi hiphoparna på våran skola. Fast vi inte känner dem.

Multikulti är bra

Hejsan hoppsan på er!
Mellandagsrean var en stor besvikelse. Där stod jag, trängandes med giriga, snåla reashoppare, likt mig själv, framför en hög med fula - antingen alldeles för små eller för stora - kläder. Uh. Vad hände med min drömbild av ett paradis med massor av snygga, billiga kläder? Nej, ge er inte ut på stan dessa dagar. Ni kommer bli besvikna.

Kultur. Jag har fortfarande inte riktigt greppat vad det är. Det finns så många olika benämningar på kultur! När vi snackar om mångkultur och multikulti-tjoho så menas ofta olika ursprung. Olika religioner, olika seder och olika traditioner. Mångkultur, som jag tycker är väldigt intressant, hade jag tänkt skriva om idag.

Jag har tidigare nämnt en fredsförening vid namn CISV. Det är alltid lite pinsamt när folk frågar mig "vad står egentligen det där seiessve för?", för det står inte för någonting. För 55 år sen, när föreningen grundades stod det för Childrens International Summer Villages. Men nu är CISV så mycket mer, att vi gett in oss i en re-brandingprocess som är i full fart nu. Så, nu var det uppklarat.


CISV är somsagt en fredsförening som jobbar med möten över gränserna och anordnar läger över hela världen. På ett läger beror schemat till stor del på hur gammal man är, när man är yngre får man mest ägna sig åt att lära känna olika kulturer och leka fredsutbildande lekar, när man klättrat upp i åldern ägnar man sig mer åt diskussioner och till sist aktioner såsom biståndsarbete etc.

Jag har varit med i CISV större delen av mitt liv och har deltagit på en rad olika nationella aktiviteter. Jag kan ärligt säga att jag skulle inte varit samma människa utan CISV. Utan de möten med olika människor från olika delar av världen, utan alla vänner jag skapat, utan de värderingar jag har nu - så skulle jag inte vara jag. Kolla upp det!
http://www.cisv.se

Se på : Mord i sinnet. Jag köpte en DVD-box åt min far med första säsongen i julklapp, och jag längtar bara efter att sätta mig i soffan och glo.

Surfa in på : http://www.oxie.com - världens bästa sida! Gå in på frågesportsleken och bli beroende, som jag och hela min familj.

Lyssna på : Kultiration. Skönt reggaeband från Göteborg.

Läs : Musiktidningen Lira. Jättemånga skivrecensioner och sköna intervjuer. Med varje nummer följer en skiva med. Tidningen är inriktad på folkmusik och jazz.

82793-88

Charlie från Sverige, Jag och Melanie från Kenya på ett CISV-läger


LEV VÄL GOTT FOLK!


Möjlighet till kultur är lika med kultur

Morsning korsning alla glada individer!
Jag vaknade alldeles nyss, och önskar att jag hade kunnat sova minst tre timmar till. Dock drar tanken av att fajtas med diverse människor framför en hög med kläder (mellandagsrean) mig upp ur sängen. Min  vän från Göteborg anlände i Umeå igår så det blev en sen kväll, eller kanske en väldigt tidig morgon. Hoppas att ni njuter till fullo av eran julledighet!

Jag har tänkt på en sak. Kultur, kultur, kultur, kultur och kultur. Allt detta tjat om kultur! Vad är det kultur egentligen? När jag var liten och funderade över något svårt ord brukade min pappa alltid snäsa av mig med "slå upp det!". Så självklart tvingade mina funderingar mig att slå upp ordet på min favvohemsida synonymer.se. Jag hittade synonymer såsom civilisation, kulturform, utvecklingsnivå, kulturliv, andlig utveckling, vetenskap, litteratur och konst, andligt liv, bildning, uppfostran, hyfsning, och gott uppförande.

Detta fick mig bara att fundera ännu mer. Kulturhuvudstad 2014. Ska vi bli bäst på gott uppförande och litteratur och konst? Hur mäter man det? Nej, jag säger såhär: en kulturhuvudstad är inte den staden som har bäst konstnärer, fisförnämast damer, de bästa artisterna eller högst utvecklingsnivå. Enligt mig är en kulturhuvudstad en stad där högst möjlighet till kulturellt engagemang finns. Alla som vill bör få engagera sig i Umeås kultur! Jag snackar om ett fungerande ungdomens hus med allt från skejtkvällar (ja - skejt är kultur) till poesikvällar och massor av konserter där artisterna är vi. Jag snackar om att spela, och inte bara se på, teater. En ateljé där folk skulle kunna måla, ställa ut och titta på konstverk. Listan kan sträckas lång, och det bör den nog göra om vi ska bli kulturhuvudstad 2014.

Surfa in på :  
http://space-invaders.com - gatukonst när den är som bäst! Spaceinvadarna består av mosaik format som små rymdgubbar ur ett spel. Gatukonstnärer har därefter över hela världen satt upp dessa på alla möjliga ställen. Även i Umeå.

Se på : filmen I am Sam. En underbar måbrafilm som ingen inte kan tycka om. Utvecklingsstörde, ensamstående Sam har en dotter som heter Lucy. När Lucy fyller sju så förlorar Sam sin vårdnad om Lucy. Filmen handlar om hur han hoppas och strävar efter att få tillbaka Lucy. Den innehåller massor av bra beatles-låtar också!

Läs : http://sakerunderhuden.blogspot.com/ - världens mest underhållande och tänkvärda blogg, skulle jag tro! Läs den.

Lyssna på : Skivan fire in the hole med Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist. Själv fick jag den i julklapp av min mor och den har gått några rundor i skivspelaren sen dess. Rebecka och Sara sjunger Steely Dan med ett piano och två röster. Det är vackert!

Min lista på möjlighet till kultur :
Pensionärsklubben spisar Jazz
Dragspelsworkshop för nyfikna
Spädbarnsteater - en upplevelse!
Ungdomar komponerar
(http://www.umea.se/kulturfritid/kulturverket/projekt/berattandeteater.4.7f72e05d10d356aab34800022480.html)
Skejtmåndagar för mammor 40+
Konst med potatistryck

Som sagt, listan kan sträckas lång.
Hur ser din lista ut?


God fortsättning!
Lev väl.


En kommande vuxen har ordet

Hej allesammans!
Jag heter Tove och är 16 år, för tillfället läser jag första året musik på midgårdsskolan. Stor del av min fritid spenderar jag på hamnmagasinet där jag sitter i ideella styrelsen och megafon!-styrelsen. Annat jag gör på fritiden är att dricka rött te, lära mig nya instrument som trumpet och nyckelharpa, hänga på läger med världens coolaste fredsförening CISV och sova. Dock är nog främsta anledningen till att jag skriver just här, just för detta ändamålet (umeå - kulturhuvudstad 2014), att jag har jobbat en del med norrlandsoperan där jag genom projektet turbo fått skriva lite roliga låtar. Mer om det senare.

Hoppas ni alla hade en underbar julafton igår, med massor av glögg, pepparkakor, dans runt julgranen, kalle anka och allt vad jul innebär!

För mig är det iallafall ett mycket välbehövligt lov när hösten har varit ganska slitsam med tidigare nämnda projektet/föreningen megafon. Genom megafon försöker vi verka för en hållbar ungdomsscen för oetablerade, unga musiker. Det har varit roligt, spännande och berikande men också, som sagt, slitsamt. Jag hade aldrig i min värld kunnat förstå hur jävla svårt det är att engagera 50åriga kostymnissar från pressen i ett grymt ungdomsevenemang. Nej, fågelinfluensan är nog fortfarande mer intressant än coola ungdomar, trots sitt femhundrade upprepande I RAD. En annan sak som förvånade mig är svårigheten att engagera individer över 20-sträcket överhuvudtaget, allt från bidrag till endast uppmärksamhet eller en hjälpande hand är nästintill omöjligt. Utan hjälp från vuxna människor så har Megafon-kvällarna, som har hållt hus en kväll var tredje vecka på hamnmagasinet, blivit otroligt lyckade. Vi har haft från 200-360 besökare varje kväll. En applåd till ungdomarna i Umeå!

Vi strävar efter att bli kulturhuvudstad 2014, om detta någonsin ska kunna uppnås så måste det satsas oerhört på ungdomskulturen.
För vilka är vuxna år 2014? Jo, det är vi - ungdomarna.

82793-87

Västra Idrottsallén - ett reggaeband från Midgårdsskolan spelar på Megafon
den 24 November


Shoppa inte ihjäl er på mellandagsrean nu
(det är jag rädd för att jag ska göra).

Lev väl!

Tro, hopp och kärlek i julmörkret

Från Byviken på Holmön syns ett rött, blinkande ljus i nordväst. Det är Ratans fyr. Vi åker över gamla smugglarvatten. Den mest namnkunnige smugglaren var Otto Reinhold Taube (1816-1892), farfar till Evert Taube. Det är honom Evert avser i visan "Min farfar var en jaktlöjtnant", ty farfar smugglaren var även tullare i Ratan och befälhavare på en tulljakt och sålunda jaktlöjtnant.

Lite historisk bakgrund: År 1853 utbryter Krimkriget. England och Frankrike försätter Ryssland i en handelsblockad, som får återverkningar i våra nordliga vatten. Sverige förklarar sig neutralt medan det nya ryska storfurstendömet Finland automatiskt hamnar innanför spärren.

Medan engelska flottan provianterar i Umeå och engelska officerare umgås med stans tongivande ståndspersoner och rika handelsfamiljer pågår handeln till en början som vanligt mellan Västerbotten och Österbotten. Från finska sidan importeras tjära, beck, hampa och smör i väldiga mängder. Till Finland exporteras salt, järn och kolonialvaror.

Vintern 1855 ger goda isar på Kvarken. Trafiken är livlig. Längs den slingrande vintervägen mellan Vasa och Umeå kan det komma mer än 200 hästforor under en enda dag. Men framåt sommaren skärps läget. Då isoleras hela den nordfinska kusten. Två brittiska ångfartyg och mindre slupar vaktar mellan Jakobstad och Vasa. De uppbringar allt som kommer i deras väg. Med lite tur får besättningarna återvända landvägen över Torneå. Har de otur hamnar de i brittisk fångenskap på Åland.

Patrulleringen skapar katt-och-råtta lekar på Kvarken mellan de desorienterade örlogsmännen och de hemvana kustborna. Utgångspunkten för smuggelfärderna i östlig riktning är Stora Fjäderägg i Holmöarkipelagen.

Från Nykarleby rapporterar Zacharias Topelius i Helsingfors Nyheter:

- Här ligger hundratals halvdäckade båtar, skonertar och galeaser, kommande och utgående.

En av de svenska smugglarbåtarna heter Willig. Den är klinkbyggd av furu och mäter 31 1/122 läster. Ägare och skeppare är herr jaktlöjtnanten Otto Reinhold Taube i Ratan. Han gillar inte blockaden. Finland är för övrigt hans föräldrars gamla hemland. Pappan var en finsk officer som kommit med von Döbeln i Umeå och sedan slagit sig ner i Kalix.

Taube är en utmärkt seglare som lätt kan locka förföljare på grund. Hans skicklighet vid rodret och retfulla uppsyn väcker så stor uppmärksamhet att den brittisk-franska blockadledningen protesterar hos Sveriges regering. Samma år, 1855, förflyttas Otto Reinhold Taube till Göteborg där han utnämns till chef för nederlagskontoret, en avdelning inom tullverket. Det är ett klart avancemang i tjänsten. Och om detta inte skulle vara tillräckligt; den smugglande västerbottningen dekoreras med Vasaorden.

På så sätt hamnar Everts gren av ätten Taube på den svenska västkusten.

Så här beskriver Evert Taube sin farfar i biografin Jag kommer av ett brusand' hav:

- Farfar var mycket religiös och delade denna egenskap med sin hustru Fredrique men han var också en särdeles pigg pampig och toujour karl, munter och gästfri, till och med mycket generös. Likväl var vinkällaren den största tillgången i bouppteckningen, ett förhållande som sägs ha förvånat hans bäste vän, P.P. Waldenström (Missionsförbundets grundare).

I ett radioprogram år 1961 (bandet finns att låna på Umeås stadsbibliotek) påstår Evert Taube att han som barn lärde sig engelska genom att läsa etiketterna på farfars whiskyflaskor.

Tro, hopp och kärlek
Promenerar man i juletid i Umeå kan man få syn på några fönster dår upplysta julprydnader för tankarna till Evert Taube. I visan Byssan lull (1919), femte versen, låter det så här: "…byssan lull, koka kittelen full, sjökistan har trenne figurer. Den första är vår tro, den andra är vårt hopp, den tredje är kärleken den röda".

De trenne figurerna består av ett rött kors på grönt underlag, rött ankare och hjärta. Symbolerna är kända bland sjöfarare allt sedan 1600-talet och förekommer på gamla möbler och i sigill. Förlagan har ett kristet ursprung. Första Korintierbrevets trettonde kapitel avslutar aposteln Paulus med orden:

"Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

Att symbolerna hamnat i Umeå beror på de goda kontakterna med Jakobstad över de gamla smugglarvattnen. Där har korset, ankaret och hjärtat i kolossaltformat lyst upp i julhelgen över Storgatan i mer än hundra år.

God Jul och ett Gott Nytt År.

CALLE HÅRD

GÖR HOLMÖN TILL EUROPAS KULTURHUVUDSTADSÖ 2014.


Kyrkväggarnas hemlighet

Rickard Viklund, 76, tittade in.

Jag kan ställa klockan efter honom.

Affär'n på Holmön öppnar klockan tio och tio över syns Rickard uppe på åsen. Blå täckjacka, Fristads, grå keps. Gummistövlar. Regnar det har han en lång regnkappa av samma stuk som Churchill. Dag efter dag.

- En gång var jag aldrig härifrån på fem år, säger han. Men så måste jag till tandläkaren.

Han är ensamstående. Då Greta levde hjälpte han henne. Hon bodde ned åt Myrorna. Hon lagade mat så länge hon orkade. De såg på teve.

- Nu har jag ingen att hjälpa, säger han och mitt kök fylls av det vackra i hans ord.

Han saknar pinglandet också. Då han var ung fanns det hästar på ön. På vintrarna hördes bjällerklangen.

- Det lät vackert.

Han funderar en stund; här bodde 500 personer. Det fanns 230 kor och 30-35 hästar. Och alla fåren.

- Det var sju grindar man skulle igenom då man skulle föra korna till skogen.

Idag är ett 80-tal personer skrivna på Holmön. Många jobbar i stan och kommer ut till veckosluten.

- Tror du att det finns vrakplundrarvirke i kyrkväggarna? frågar jag.

- Absolut, svarar han. Ranjen i Helena Elisabeth var ju skutmaster.

Här krävs en förklaring. Holmöns gamla kyrka som står på Gammlia i Umeå kommer ursprungligen från Holmön. Då nya kyrkan byggdes år 1891 degraderades den gamla helgedomen till tröskloge innan den på 1950-talet räddades till sin nuvarande uppgift på fastlandet. I denna tröskloge fanns två genomgående stockar under taket som extra förvaringsutrymme. Stockarna härstammade från riggen på något segelfartyg.

- Och många hus är byggda med Metabräder, tillägger han och ger det exakta måttet, fyra tum tre kvart.

Meta var ett fartyg som lastat med sågat virke gick på i sydosten i höjd med Jägarören. Havet välsignade stränderna längs hela Ängesön.

CALLE HÅRD

GÖR HOLMÖN TILL EUROPAS KULTURHUVUDSTADSÖ 2014.


Julångare på Västra Kvarken

I vintermörkret på Västra Kvarken stävar en farkost med de mest besynnerliga positionsljus. Normalt ska ett fartyg föra rött om babord, grönt om styrbord och vitt i topp och akter men här möter en kaskad av ljuspunkter på bryggans tak. Det är Holmöns julångare.


Holmöfärjan Helena Elisabeth trafikerar med julgran i topp signalerande omvärlden att lite hälsosam anarki aldrig skadat ett stabilt samhälle. Holmöborna uppskattar färjepersonalens julhälsning. Däremot är redaren Vägverket för öborna vad vädret är för engelsmännen. Alla talar om det men ingen tycks kunna göra något åt det. Helena Elisabeth tar 172 passagerare men bara en personbil vilket betyder att ska man bygga någonting på Holmön får man ha plankorna i ena fickan och cementblandaren i den andra. Tidtabellen är så usel, till och med under livligaste turistsäsong, att badgäster inte kan återbördas till fastlandet om kvällarna. På restaurang Panget får begreppet "han kan inte ta sig hem från krogen" sin sannaste innebörd. Därför har restaurangens arrendator, Tarja Lindqvist, i dagarna meddelat att hon kastar in handduken. Årets nyårsfest blir ett knytkalas i skolhuset.

Två riksdagsledamöter med anknytning till ön, Gunilla Tjernberg, kd, och Ulla Löfgren, m, har flitigt uttalat sig om att Holmön borde få bättre förbindelser, både i valtider och i kammaren. Den förra regeringens näringsminister, Ulrika Messing, köpte tid genom att tillsätta Thage G. Petersson som enmansutredare. Enligt direktiven ska han vara klar till årsskiftet. Efter valet är ansvarigt statsråd infrastrukturministern och centerpartisten Åsa Torstensson i Maud Olofssons näringsdepartement. Därmed blir tolvslaget på nyårsnatten en sanningens minut för Tjernberg och Löfgren. Lyssnar Alliansen på sina medsystrar eller var alltsammans bara snack?

Då det gäller färjor kan man inte återanvända Thorbjörn Fälldins trettio år gamla "Vi nådde inte ända fram".

CALLE HÅRD

GÖR HOLMÖN TILL EUROPAS KULTURHUVUDSTADSÖ 2014.


Pålitlig hare

Haren som håller mig sällskap på Holmön har varit vit hela hösten. Färgen i pälsen är säkert tänkt för att skydda haren mot de stora rovfåglarna. Men eftersom det inte funnits någon snö i vinter har harstackaren exponerat sig kraftigare än Paris Hilton i skymningspressen.


Harens anfäder har sannolikt vandrat in från Ostnäs eller Norrfjärden. Det är i varje fall en mycket svensk hare. I manualen för Svensk genomsnittshare/vinter/Västerbottens kustland/2006-07/ anges att den ska växla färg till vintern och detta har den gjort utan vidare konsekvensanalyser. Skulle örnen komma och ta vår nästan självlysande Jösse har åtminstone den inte gjort något fel. Den har bara följt regelverket. Saklig grund för anklagelser föreligger icke. Sådana pålitliga harar utgör fundament för vår svenska nation. Flamma stolt mot dunkla skyar.


Å andra sidan. Förra vintern då jag var borta från Holmön i sju månader åt den upp 43 tulpanlökar. Det blev sju kvar, av den gula sorten. Sju glesa tulpaner i en ring, glesaste tulpaner här omkring.


I höstas fyllde jag på med påskliljor. De lär ska smaka apa.

CALLE HÅRD

GÖR HOLMÖN TILL EUROPAS KULTURHUVUDSTADSÖ 2014.


Flaggstängerna faller på Holmön

Ingenstans lyser ljusen från gårdsgranarna lika klart som på Holmön. Mörkret är djupast då ingen snö konkurrerar om att reflektera skenet. I natt var det minusgrader för första gången på länge och frosten ligger kvar som vita sevärdheter i det toviga gräset. Gården ser ut som frisyren på en punkrockare.

Det har varit blåsigt i höst. Sålunda har en ny sammanslutning uppstått på ön, FFF, Fallna Flaggstängers Förening. Mitt emot Affär'n åkte toppen och en meter av stockholmaren P-A Rydelius stång. En knapp kilometer därifrån, ganska nära växthuset, lade sig umebon Cecilia Flodströms flaggstång. Själv stod jag i köket och kokade mitt eftermiddagskaffe. Radion talade om att Carl Bildt sålt sina aktier i Vostok Nafta. Då såg jag något blågult vispa runt i skyn och med ett brak dunsade flaggstången med husbondsvimpeln i backen, missande telefonledningen med dryga metern. Min vän, den indiske astrologen V.G. Panicker i Kerala, hade inte behövt peta bland i sina magiska snäckor särskilt länge för att upptäcka gudomliga tecken i synkroniseringen.

Då det lugnade sig tog jag motorsågen och kapade stången i lagom delar. Bitarna kan vara bra att ha som rullor till någon roddbåt i Byviken i sommar. Den tjockaste delen fastnade i ställningen och jag hämtade en kofot för att bända loss den. Det där gillade inte vänster knä och jag fick kraftig slagsida. Ett telefonsamtal (ingen telefonkö här inte) och på tröskeln stod en riktig sjuksköterska. Aila Grubbström arbetar på Holmöns Servicehus. Goda råd, precis rätt medicin, och ett par kryckor som hon lånat i skolan. På kvällen kom Olle Nygren. Han hade hört om incidenten och överräckte även han en krycka.

Så fungerar mänsklig omtanke på en ö långt ute i havet där människorna, som Olles fru Tora brukar säga, " är för lite många".

Min pappas morbror var socialantropolog och bodde ett par år i början av 1900-talet på en ö utanför Nya Guinea. Han hade hoppats finna ett orört naturfolk som levde i total inbördes enighet på sin paradisö. Tji fick han. Öborna var till och med deltidskannibaler, de åt bara fastlänningar.

Kanske är viljan och förmågan att tänka själv varje öbos priviliegium. På sin ö omges hon av en strandlinje som gör henne till sin egen medelpunkt. Därför var det märkligt att alla flaggstängerna ramlade åt samma håll.

CALLE HÅRD

GÖR HOLMÖN TILL EUROPAS KULTURHUVUDSTADSÖ 2014.


Fröken Hiort och George Washington

I dag är sista dagen för mitt kulturbloggande. Om ni har följt mig under veckan har ni märkt att jag har fokuserat på muntligt berättande. Det är viktigt att vi berättar och lyssnar till varandras berättelser. Nu ska ni få höra den rysliga berättelsen om mitt allra första muntliga framträdande. Det är lite långt, men jag kan trösta er med att i verkligheten varade det i en evighet.

 

FRÖKEN HIORT OCH GEORGE WASHINGTON

 

Fröken Hiort var i 35-årsåldern. Hon var lång och smal, hade allvarliga, blågrå ögon, stora, ljusbågade glasögon och uppkammat, ljuslockigt hår. Hon gick alltid klädd i figursydd dräkt med rak kjol - i svart- och grönnoppig ylletweed, i blyertsgrå stadig bomull eller i blågrå terylene - och bar i regel svarta promenadskor till. Alla dräktjackor hade fickor där hon förvarade små gula blyertsstumpar. Hon var den enda lärare som alla elever i läroverket hälsade på. Sån respekt visade man annars bara skolans rektor, Nils Eriksson, som alla kallade ”Hinken” fast ingen visste varför. Ingen i klassen skulle ens ha kommit på tanken att prata på fröken Hiorts lektioner utan att först ha fått ordet. Hon var skicklig, fordrande och rättvis. Vi dyrkade henne.

   När fröken Hiort lämnade tillbaka uppsatser delade hon alltid ut en stencil med felaktiga meningar som hon valt ut bland uppsatserna. Det gällde att inte ha kommit med på listan! Vi rättade meningarna tillsammans på tavlan, och sen fick vi själva ta itu med felen i våra egna uppsatser, som var markerade med rödpenna. Vi tvingades att lära av våra misstag för fröken Hiort samlade in skrivböckerna ända tills hon var nöjd med våra ändringar. Vi brukade få ett dussin främmande ord i hemläxa också.

   Vi gick i skolan även på lördagar, och varje lördag hade vi frågesport på grammatik. Man fick 2 poäng om man kunde svara på sin egen fråga själv och 1 poäng om någon i laget svarade rätt. Vi kunde skilja mellan åtta olika slags attribut, bland annat epitet, och vi visste vad ett determinativt pronomen var. Modala hjälpverb hade vi inga problem med heller och om fröken Hiort frågade efter de koncessiva konjunktionerna så fick hon höra dem. Till och med vår klasskamrat Bullen, som på de övriga lektionerna satt och tuggade på en tändsticka och svarade ”Äh” på alla frågor och grimaserade, satt på fröken Hiorts lektioner upprätt på stolen och förklarade artigt vad som menas med objektiv predikatsfyllnad. När vi var tolv år hade vi kunnat tävla med vilken gymnasieadjunkt som helst i grammatik därför att fröken Hiort förväntade sig det av oss, och vi tyckte att grammatik var roligt.

   Men det fanns en sak på svensklektionerna som alla fasade för. Fröken Hiort hade bestämt att varje läsår skulle alla få träna sig i att hålla föredrag. Jag var elva år på våren i 15:an (ettfemman) när jag skulle hålla mitt första föredrag. Det skulle handla om ”George Washington”.

   På skolbiblioteket fanns två små böcker om Washington som jag lånade hem. Den mindre boken med flest sidor – som ingick i Barnbiblioteket Saga - hette ”Amerikas hjälte George Washington” och var tryckt 1921. Den var väldigt tråkig men hade trevliga tuschteckningar. ”De 13 stjärnornas hjälte” från 1946, som var ”en romantiserad skildring av George Washington och hans tid” var ganska rolig att läsa men innehöll bara en enda illustration. Det var en stilig bild av George Washington sittande till häst med draget svärd och med stjärnbaneret i bakgrunden. Längst bak i den boken fanns en förteckning över viktiga händelser i Washingtons liv. Den brydde jag mig inte om. Jag tyckte det var alldeles för mycket prat om trupper och befälhavare.

   Det var slut på rasten och den hemska stunden för mitt föredrag hade kommit. Fröken Hiort satte sig längst bak i klassrummet och jag gick fram till svarta tavlan. Det var där man skulle stå när man höll föredrag. Raskt stökade jag undan det jag kände på mig borde sägas: ”George Washington föddes 1732 och är känd för att ha infört demokrati i Amerika, valdes till landets första president 1789, blev omvald 1792, lämnade presidentposten 1797 och dog 1799.” Så långt verkade både fröken och klasskamraterna nöjda med det friska tempot.

   Sen övergick jag till det som intresserade mig. Det var bara två saker, Washingtons sista dagar och hans testamente. Jag avslöjade att den 12 december 1799 kom Washington hem från en ridtur huttrande efter ett par timmar i snöyra, hagel och regn. Jag citerade direkt ur den mindre boken: ”Generalen kom hem, våt och med snö i de gråa lockarna, men emedan man fått vänta på honom med middagen, ville han inte ge sig tid att ömsa kläder. Han försäkrade att den tjocka överrocken hållit honom både torr och varm.” Jag tittade menande på mina klasskamrater för att understryka Washingtons nobla karaktär men jag kände mig inte helt säker på att de hade uppfattat den. Jag fortsatte: ”Följande dag hade han ont i halsen, men han gick ändå ut på eftermiddagen, och på kvällen var han glad och munter som vanligt, då inga främmande voro närvarande. Han läste tidningarna, och när han fann något roligt, läste han det högt för fru Washington, så mycket som hans heshet tillät honom.”

   Stolt anförtrodde jag mina klasskamrater en liten detalj från den andra boken. Jag förklarade att Washington trots sin heshet hade smugit sig ut därför att han omöjligen kunde ge sig iväg på ”den stora långresan” utan att riktigt säga farväl till sin kära trädgård. Klasskamraterna stirrade på mig med uppspärrade ögon och jag hoppades att de var nyfikna på fortsättningen: ”På natten blev han mycket sjuk, men han ville inte störa någon. Han led av feber och andnöd. På morgonen tillkallades dr Craik, och senare på dagen ännu ett par läkare. Flera försök gjordes att lindra hans svåra plågor men förgäves. Det onda i halsen förvärrades alltjämt.”

   Vid det här laget harklade sig flera av klasskamraterna med en inlevelse som om de hade smittats av Washingtons halsont. Mina blickar drogs till den fina tuschteckningen på högersidan, ”Washingtons dödsläger”. Blundande låg Washington där i sin säng med lakanet uppdraget ända till hakan. Vid hans sida satt fru Washington i volangprydd, fotsid klänning och med en rynkad mössa på huvudet och bredvid henne en läkare, oroligt framåtlutad. Bakom dem båda stod ytterligare en läkare. Alla tre såg mycket allvarliga ut. Jag hade fäst mig vid orden ”Flera försök gjordes att lindra hans svåra plågor” och plötsligt fick tuschteckningen framför mig liv. Jag föreställde mig att Washington lade upp händerna på täcket, och jag beskrev i detalj för mina klasskamrater hur fru Washington smekte makens gulnade händer, där svetten pärlade som daggdroppar över de upphöjda blodådrorna, som ringlade som blå daggmaskar på expresidentens leverfläckade händer. Jag var djupt gripen och lämnade inte en svettdroppe onämnd. Högljudda stönanden från klasskamraterna ackompanjerade nu Washingtons lidande. När jag hastigt tittade upp från boken lade jag märke till att även fröken Hiort hade ett plågat drag över sig.

Washingtons dödsläger   Med stor självövervinnelse slet jag mig från tuschteckningen och läste mig till att det inte var fru Washington utan sekreteraren som försökte lyfta upp den sjuke för att han skulle kunna andas lättare. Det berättades också att en av tjänarna hade varit inne i sjukrummet nästan hela dagen och förblivit stående men att Washington märkt detta och vänligt bett honom att sätta sig.

   - Det var negerslaven Christopher, viskade jag rörd, för det hade jag läst i den andra boken.

   ”Jag kan snart inte andas längre”, sa Washington, och luften i klassrummet kändes också tung att andas.

   Doktorerna vid Washingtons sjukbädd satt försänkta i sorg, och mina klasskamrater hade också gått in i något slags dvala. Jag lät Washington dö med ett kortfattat:

   - Det var den 14 december 1799 som den gamle generalen hemförlovades.

   Tanken på negerslaven Christopher hade påmint mig om Washingtons testamente. Washington önskade att lagstiftarna skulle avskaffa slaveriet, förklarade jag, och i testamentet hade han skrivit att alla hans negerslavar skulle friges efter fru Washingtons död. De gamla och de föräldralösa skulle få ett rikligt underhåll, lade jag till och vacklade ner till min bänk och satte mig.

   Vid det här laget låg klasskamraterna som döda på bänkarna. Alla föredrag hittills hade tagit 15-20 minuter. Jag hade nu fyllt 45 minuter med Washingtons sista dagar, med särskild betoning på fru Washingtons handpåläggning. Fröken Hiort brukade i vanliga fall tacka och särskilt nämna några saker som vi hade fått lära oss av det aktuella föredraget. Den här gången strök hon sig bara över pannan och flämtade:

   - Nu tar vi rast!

   De flesta av oss klasskamrater följdes åt ända till studentexamen på reallinjen. Det var våren 1953 som jag höll mitt föredrag om George Washington. Tjugosju år senare firade vår klass, tillsammans med parallellklasserna, 20-årsjubileum av studentexamen. På kvällen var det middag med dans på Sävargården. Framåt småtimmarna hände det sig då att inte mindre än tre av mina manliga klasskamrater, en i taget och oberoende av varandra, tog mig avsides. Alla tre sa nästan ordagrant samma sak så jag nöjer mig med att berätta vad den förste av dem sa. Han ville äntligen få tacka mig för att jag hade betytt så mycket för honom i hans arbete, sa han. Jag gapade av förvåning och tänkte att han måste ha hunnit svepa många glas. Han talade om att han hade haft stora framgångar i sitt yrke och snabbt avancerat i tjänsten. När han nått en viss position hade han blivit tvungen att tala inför stora grupper. Första gången han skulle hålla ett anförande inför en större församling hade han varit så rädd att han hade trott att han skulle svimma. Han hade sett ut över åhörarna och tänkt att han aldrig skulle klara det. I det här svåra ögonblicket hade jag plötsligt dykt upp i hans minne, sa han, och han hade övervunnit sin rädsla genom en trösterik tanke. Han spände ögonen i mig:

   - Hur illa det än gick, tänkte jag, så kunde det aldrig bli lika djävligt som ditt föredrag om George Washington på Hiortans lektion!


 
 

Tack för att jag fick blogga! Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera allas vår jazzmusiker, pianist och kompositör Birgit Lindberg till Minervapriset och min brorson Björn till bronset i sprint i går i skidskyttevärldscupen i Hochfilzen! Det var ni värda! Varma gratulationer, Birgit och Björn!


 

Karin


Poetry Slam och BerättarSlam

Poetry Slam och BerättarSlam är två tävlingsformer som väcker allt större intresse. Poetry Slam är en estradpoesitävling där man tävlar med egna dikter, medan BerättarSlam är en tävling i muntligt berättande, där alla slags historier är tillåtna. I båda fallen sätts poäng av en publikjury, och strikta regler gäller för tidsåtgång. Se www.estradpoesi.com respektive www.berattarnatet.se


Poetry Slam startades i mitten av 80-talet i Chicago av poeten Marc Smith och spreds snabbt över världen. 1993 bildades i San Francisco IOPP, International Organization of Performing Poets, estradpoeternas internationella organisation, där den svenske poeten Erkki Lappalainen på tillfällig USA-turné blev förste president. Han grundade Poetry Slam i Sverige. I juli 1995 genomfördes en tävling i Halland, och samma höst bildades IOPP:s svenska avdelning med Erkki Lappalainen som ordförande och startades Rinkeby Poetry Slam.


I Rinkebys ”Grande Finale” i mars 1997 i Folkets Hus deltog Solja Krapu från Umeå framgångsrikt, och ett par månader senare startade hon en lokalavdelning av IOPP i Umeå. Torsdagen den 22 maj 1997 var det premiär för Poetry Slam i Umeå, där både Solja och jag fanns med bland de åtta tävlande. I november 1997 hölls Sveriges första SM i Poetry Slam i Rinkeby. I den individuella grenen vann Solja Krapu, jag själv blev 2:a, och i laggrenen slutade Umeå som 3:a. Poetry Slam har sedan spridits till många orter i Sverige, och varje år har SM arrangerats, i Umeå 1999 och 2002. Solja har skördat stora framgångar inom Poetry Slam-rörelsen och är en av tre personer som har vunnit SM i Poetry Slam två gånger. Det var också Solja som fick i uppdrag att utforma de första svenska reglerna för Poetry Slam.


Medan Poetry Slam är en internationell företeelse är BerättarSlam ett svenskt påfund! Tidigt under våren 2005 nämnde Berättarnätet Sveriges ordförande Mats Rehnman för mig att man inom Berättarnätet Öst i Stockholm börjat prata om att anordna lekfulla tävlingar i muntligt berättande. Poetry Slam var inspirationskällan, och man talade om BerättarSlam. På Fabulafestivalens avslutningsfest den 20 mars 2005 satt jag tillsammans med Öst-medlemmen Monika Zak. Hon visste att jag länge varit aktiv i Poetry Slam-rörelsen och ville höra hur jag såg på tävlingsregler för BerättarSlam. Vid kaffet roade vi oss med att skissa på regler.


Inspirerade av Poetry Slam planerade ordföranden Göran Hemberg och ytterligare några personer i Berättarnätet Öst kring BerättarSlam under våren, och de ordnade en tävling för Östmedlemmar på Etnografiska museet den 11 juni 2005. Det slog väl ut, och Berättarnätet Öst tyckte det skulle vara roligt om tävlingsformen spreds över landet.


I oktober bjöd Göran Hemberg in samtliga berättarnät i Sverige att tävla i BerättarSlam på Etnografiska museet den 3 december 2005, och han bifogade de tävlingsregler som använts vid Östs tävling i juni. Utifrån mina erfarenheter från Poetry Slam-regeldebatten föreslog jag en del ändringar, och under tio dagars brevväxling i oktober reviderade och fastställde Göran Hemberg och jag tävlingsreglerna för Sveriges första nationella BerättarSlam.


Det blev sju tävlande från följande berättarnät: Berättarnätet Öst: Jerk Elmén, Uppsala, och Pelle Olsson, Stockholm, Berättarnät Väst: Åke Högberg och Ulf Ärnström från Göteborg, Berättarnätet Syd: Marcus Johansson och Christina Claesson från Malmö, Berättarnät Norr: Karin Ferry, Umeå. Vi höll till i en trivsam lokal med en jättelik öppen spis, flera meter djup. Det var härlig stämning, publiken var uppåt. Föreningen BBB (Barn Böcker Bilder) råkade ha möte samma helg. Några glada medlemmar dök upp som fanklubb till mig och skanderade uppmuntrande verser! Härligt! Enligt dåvarande regler skulle två, inte som nu tre, gå till final, och det blev vi två kvinnor! Christina Claesson vann kvaltävlingen och jag kom 2:a. I finalen slog jag däremot henne, och plötsligt var jag svensk mästare i muntligt berättande! Det kändes omtumlande, särskilt som de flesta av mina medtävlare var professionella berättare.


På årsmötet med Berättarnätet Sverige den 18 februari 2006 bestämdes att BNS i fortsättningen skulle hålla övergripande i BerättarSlam, och Göran Hemberg, som kontaktats av Mats Rehnman per telefon, lovade att Berättarnätet Öst även i framtiden skulle hjälpa till med det praktiska genomförandet. Jag omvaldes till den nya styrelsen och vid det konstituerande mötet med den utsågs jag till ansvarig för BerättarSlam, i arbetsgrupp med Göran Hemberg. Vi inbjöd till debatt på nätet och utifrån den diskussionen och våra egna erfarenheter reviderade vi slamreglerna på nytt den 18 mars, delade in Sverige i geografiska tävlingsområden och fastställde att man fortsättningsvis måste kvalificera sig för att få ställa upp i SM genom att tävla i en regional tävling först och vinna den.


Den 2 april 2006 arrangerade Berättarnät Norr det första regionala BerättarSlammet i Umeå. Det kom 40 personer till Skeppskaféet Vita Björn, publikrekord! Tävlade gjorde Inger Sandberg, Love Ersare, Bengt Gyllengahm och jag själv. Love, som arbetat mycket med teatersport, hade modet att låta publiken bestämma huvudperson, plats, problem och ett föremål, medan vi andra berättade främst livshistorier. Det var en hård kamp som till sist slutade med att jag vann och därmed hade kvalificerat mig att få tävla i SM.


Under Fabulafestivalen anordnades det 2:a SM:et i BerättarSlam den 21 oktober 2006 i ABF-huset i Stockholm. Det genomfördes inga regionala tävlingar i Norrköping (region Östergötland) och Sundsvall (region Mitt) så det blev sex i st.f. åtta tävlande från följande regioner: Norr: Karin Ferry, Umeå, Gävle-Dala: Anders Sandkvist, Hillsta, Öst: Ida Junker, Stockholm, Väst: Ulf Ärnström, Göteborg, Kronoberg: Meg Johnson, Växjö, Syd: Anders Granström, Malmö.


Efter tio dagars förkylning med feber, hosta och heshet och en natt med bara två timmars sömn lyckades jag med stor svårighet ta mig samman och gav järnet. Det gick bra och jag vann faktiskt kvaltävlingen, djupt tacksam över att rösten höll. Finalen gick först nio timmar senare. Trots att jag verkligen försökte var jag helt oförmögen att ladda upp samma energi på nytt. Den hemska tröttheten som jag kämpat mot hela dagen slog emot mig i vågor, och jag lyckades inte göra mitt bästa, men det kändes ändå OK, och jag var mycket nöjd med min tredjeplacering, som gav mig en plats i landslaget. Segraren Anders Granström från Malmö var en värdig vinnare, professionell berättare sedan 26 år. Även 2:an, Ida Junker från Stockholm, har berättat professionellt i många år. Redan före tävlingen hade Berättarnätet Sverige beslutat att de tre som gick till final skulle utgöra det svenska landslaget i BerättarSlam. Vi utmanade de övriga länderna i Norden. Inget bestämdes, men det blir säkert en nordisk landskamp.
SM i BerättarSlam 2006 - finalister
Karin Ferry, Anders Granström och Ida Junker


 

BerättarSlam är som sagt ett svenskt initiativ. Gäster från flera länder besökte Fabulafestivalen för att studera BerättarSlam, bl.a. David Ambrose, som i Wales leder den högst ansedda berättarfestivalen i Europa. Vem vet, BerättarSlam kanske blir en internationell rörelse liksom Poetry Slam.

 Karin


År 2006 - Berättaråret i Sverige

 

År 2006 är inte bara Mångkulturåret utan även Berättaråret i Sverige.

   Berättarnätet Sverige (BNS) anordnade en berättarstämma i Stockholm 23-24 februari 2005 för att formera BNS och förbereda Berättaråret 2006. Första dagen samlades 22 berättare från hela landet hemma hos Mats Rehnman. En ordinarie styrelse i BNS utsågs, jag blev själv en av de fem ledamöterna. Dagen efter inbjöds olika myndigheter, arrangörer och organisationer till en kunskaps- och inspirationsdag på Stallet, där det gavs prov på en rad olika typer av berättande.

   Många lokala berättarföreningar bildades under 2005, t.ex. Berättarnät Norr i Umeå. På initiativ av Inger Lise Oelrich grundades samma år ALBA, Allians för Läkande Berättande i Norden. Det skedde i anslutning till det internationella symposiet ”Storytelling som läkekonst” i juli 2005 i Järna. I år arrangerades ett nordiskt symposium i Järna, och 2007 blir det ett internationellt symposium igen. Se www.NordiskALBA.org

   Under 2005 började BNS bygga upp en informativ hemsida, se www.berattarnatet,se. Där kan berättarföreningarna presentera sig, och både företag och enskilda kan marknadsföra sig genom att köpa annonser. Ulf Ärnström i Göteborg tog initiativ till Världsberättardagen den 20 mars, World Storytelling Day, och en rad länder i världen hakade på. I Umeå var vi i år fem medlemmar i Berättarnät Norr som berättade på Åkerbloms universitetsbokhandel den kvällen. Ulf Ärnström har också startat ett Pedagogcafé på nätet, se länk på www.berattarnatet.se

   I juni arrangerades berättarfestivalen i Ljungby för 17:e gången! Nordiskt Fortellerseminar har funnits sedan mitten av 90-talet, och i år var det Tjörn som bjöd in. I somras gjorde BerättarAkademin (BRAK) en skånsk sommarturné och berättade under träd i tio kommuner.

   I somras var det fjärde året i rad som Berättarnas Torg arrangerades på Brända tomten i Stockholm. I månadsskiftet juni-juli pågår berättande 14 kvällar i rad. Jag var själv inbjuden att berätta på avslutningskvällen tillsammans med Marianne Engström och Bosse Almén under det stora trädet. Det var en härlig kväll.

   Riksutställningar turnerar med den mobila utställningen ”Nattpäron”, och Riksradion gör berättarprogram.

   Den internationella Fabulafestivalen arrangerades i år 20-22 oktober på ABF-huset i Stockholm. Temat var DET GÄLLER LIVET, livshistorier. Fem internationella storytellers och tjugonio svenska och nordiska artister möttes på fyra scener. Chirine el Ansary från Kairo trollband publiken med sina tolkningar av sagor ur Tusen och en Natt. Det blev ett kärt återseende med Jan Blake från Jamaica, bosatt i London, som jag tidigare gått på kurs hos. Vilken naturkraft! Mästerberättaren Abbi Patrix från Paris har utvecklat många berättare i Europa genom spännande formexperiment och gav beundrade prov på sin konst. Joerg Baesecke och Hedvig Roost från München trollade fram hela världar med enkla föremål som tumstockar, papper och stråkar. Under Fabulafestivalen genomfördes också SM i BerättarSlam den 21 oktober. Jag återkommer till det i nästa krönika.

   Den 27 september i år var det presskonferens i Umeå för ”Visionsdokument för Västerbotten – Berättarnas län”, där man bl.a. efterlyser ett Berättarnas Hus. Men det blev inte vare sig Umeå eller Skellefteå som blev först ut med ett särskilt berättarhus i Västerbotten! Den 23 november invigdes Berättarstugan i Burträsk, en gammal timrad bod med anor från 1700-talet, renoverad och ombyggd för samvaro och olika kulturarrangemang, inte minst berättande. Jag hade glädjen att tillhöra de inbjudna denna minnesvärda kväll då vi, bänkade runt en stor öppen brasa, njöt av trevlig samvaro, musik, berättelser och husmors utsökta älgköttgryta och hembakade örtbröd. En sådan berättarstuga skulle vi ha centralt i Umeå…

   Berättaråret 2006 har varit mycket rikt, och jag har bara kunnat ge några smakprov på mångfalden. Snart är Berättaråret slut, men berättandet fortsätter.

   Till våren startar Gotlands högskola en ny högskoleutbildning i muntligt berättande, 10 poäng, med fyra träffar i Ljungby. Jag har just fått meddelande att jag är antagen till kursen och ser fram emot att gå den. I juni är jag inbjuden till berättarfestivalen i Ljungby, där jag bl.a. ska berätta för tio personer på en flotte som ljudlöst glider fram på Lagaån! Jag borde kanske läsa om ”Huckleberry Finn”…


  

Karin


Berättarnät Norr

Nu tänker jag prata lite om Berättarnät Norr.

   I en inbjudan till alla berättare i Sverige den 5 november 2004 från Mats Rehnman berättade han att Berättarnätet Sverige bildats dagen innan, och han inbjöd föreningar, grupper och institutioner att ansluta sig. Enskilda kunde inte bli medlemmar. En berättarstämma skulle hållas i Stockholm 23-24 februari 2005 och då skulle berättare från hela landet samlas, både scenberättare och amatörer, berättande pedagoger och intresserade arrangörer. Två representanter från varje organisation skulle inbjudas. Jag var så nyfiken på berättarvärlden och ville så gärna åka till berättarstämman och lära känna landets berättare. Kruxet var bara att det inte fanns någon berättarförening i Umeå att representera! Jag började bearbeta olika personer som jag tyckte skulle passa bra att starta en berättarförening. Kunde inte Västerbottensteaterns Berättarensemble bilda ett berättarnät i norr?

   - Nej, det är ett tidsbegränsat EU-projekt, sa Robert Herrala, men starta gärna en berättarförening själv! Det skulle vara en välkommen samarbetspartner.

   Jag frågade den ena efter den andra. Ingen ville starta någon förening, men de flesta tyckte det skulle vara roligt om det fanns en förening att gå till för att lyssna på berättelser och en och annan kunde tänka sig att berätta själv också. Till sist förstod jag att om jag skulle kunna bli medlem i en berättarförening i Umeå så var jag tvungen att starta den själv. Så kom Berättarnät Norr till lördagen den 19 februari 2005 på Ersboda Folkets Hus. Att vi höll till just där berodde på att Jenny Hostetter skulle leda en nybörjarkurs i berättande där, och jag passade på att kalla till konstituerande möte i Berättarnät Norr när jag visste att kursdeltagarna skulle ha fikapaus. På det viset fick vi ett dussin medlemmar redan från början, något som imponerade på Berättarnätet Öst i Stockholm som vid starten två år tidigare bara lyckats samla en handfull personer men sedan växt desto mer. Det var svårt att hitta folk till styrelsen, men det gick till sist. Jag har själv varit ordförande sedan starten. Hur det gick med berättarstämman? Jodå, jag var med, men det berättar jag om i morgondagens krönika.

   Den ideella föreningen Berättarnät Norr har enligt stadgarna två uppgifter, dels att fungera som kontaktnät för människor som är intresserade av muntligt berättande, dels att skapa intresse för, utveckla och öka kunskapen om den muntliga berättarkonsten. Vi är i dag 36 betalande medlemmar. Stommen i verksamheten är ”Berättarkafé Norrsken” som jag leder varje månad utom under sommaren. Där är vem som helst välkommen att berätta eller att bara lyssna. Vi brukar träffas första söndagskvällen i varje månad kl. 19.00-21.00, i januari en vecka senare. Hittills har vi hållit till på Kafé Björksta, skeppskaféet Vita Björn och Hamnmagasinet. Till våren står vi utan lokal, men jag hoppas att vi ska kunna fortsätta att hålla till på Hamnmagasinet, som ligger centralt. Samtal pågår. Vi brukar vara drygt ett tjugotal, både stamgäster och nytillkomna.

   Vi strävar också efter att arrangera en berättarkurs per termin. Hittills har vi haft två kurser med Inger Lise Oelrich, grundaren av ALBA, den nordiska föreningen för läkande berättande och, tillsammans med Nancy Mellon, initiativtagare till det internationella berättarsymposiet i Järna sommaren 2005. I höstas bjöd vi in Peter Hagberg, en av de fyra i Fabulastiftelsen, som arrangerar Fabulafestivalen. Det har varit tre mycket lyckade kurser. Till våren kommer glädjande nog Anne-Mette Stabel från Moss utanför Oslo upp till oss. Jag lärde känna henne i somras som en mycket skicklig lärare vid det nordiska symposiet för läkande berättande i Järna.

   Ibland går vi ut i en liten grupp och berättar. Styrelsen för Berättarnätet Sverige, som jag själv tillhör, gav en uppskattad berättarföreställning på Vita Björn, ”Djuriska bravader”. Från föreningen har vi berättat bl.a. på Världsberättardagen både på Åkerbloms och på Stadsbiblioteket och på Världsbokdagen förstås på Åkerbloms, på pensionärspicknick i Döbelns Park och ett par kvällar i augusti i Fröken Fjällströms kafé på Gammlia.

   Till våren ska vi vara medarrangörer i ett nytt projekt, ”Ung Berättarscen”. Inom ramen för ett treårigt EU-projekt reser berättare från Fabulastiftelsen i Stockholm till sex orter, bl.a. Umeå, och tränar ungdomar i berättarkonst. Berättarnät Norr ska vid sidan av berättarkaféerna arrangera berättarkvällar riktade direkt till ungdomar.

   Berättarnät Norr är en livaktig men fattig förening. Vi får lite inkomster från medlemsavgifter, 100 kr per person och år, och vi tar 20 kr i entréavgift till berättarkaféerna för icke-medlemmar, och så brukar Studiefrämjandet ge oss 250 kr per arrangemang när vi har haft någon utgift. Men detta räcker inte långt. Jag brukar ligga ute med pengar till de förbeställda flygbiljetterna till kursledarna. Varje styrelsesammanträde konstaterar vi att vi behöver en sponsor! Vi borde gå till Balticgruppen och prata med Krister Olsson, han verkar vara en trevlig karl, brukar vi säga. Jag borde skriva ett brev och tala om hur bra vi är så han blir lite nyfiken, brukar jag tänka. ”Käre Krister Olsson! Du verkar vara en trevlig prick, som värnar om kulturen och dessutom är förmögen. Du skulle vara den perfekte sponsorn för oss! Tycker inte du det också? Hör gärna av dig till mig…”

   Ja, ni hör ju själva hur det låter. Då har ni kanske förståelse för varför en viss punkt återkommer i Berättarnät Norrs protokoll: ”Sponsring. Bordlägges till nästa möte.” Jag har inte lyckats skriva det där brevet än…

 


Karin


Prins Bertil och jag på Nobelfest

Jag heter Karin Ferry. Jag arbetar som dramapedagog och är berättare på fritiden, men det får jag berätta mer om en annan dag. När jag tittade på Nobelfirandet i TV blev jag nostalgisk och fick sån lust att berätta egna minnen från Nobelfesten.

   Året var 1965, det år då Michail Sjolochov var litteraturpristagare, och jag var inbjuden till Nobelfesten av dåvarande kårordföranden i Uppsala Studentkår, Lennart Hedqvist, fortfarande moderatpolitiker i Uppsala. Han hade just gjort slut med fästmön och bjöd mig i stället.
   - Jag misstänker att du äger en långklänning, sa han, och det hade han rätt i.
   Jag hade redan varit på flera baler och ägde en ljusgrön, ärmlös silverlaméklänning, silverskor och silverväska.

   Jag hade sett i Svensk Damtidning att de kungliga damerna bar diadem så jag gick till Tempo och köpte ett diadem i bergkristall med matchande örhängen och för säkerhets skull en stor uppsättning hårnålar. Jag inhandlade även äkta glacéhandskar med små pärlemorknappar. Kronan på verket var ett antal breda ”orienteringsband” i siden som jag fått som stipendiat på olika nationer i Helsingfors. Jag sydde ihop dem över ena axeln och fäste ihop andra änden på höften med en praktfull brosch i ametist med 39 små äkta pärlor runt. Broschen hade jag ärvt av min morfars syster Tora, som fått den i present när hon var guvernant hos en förmögen familj i Sundsvall. Jag kände mig som en prinsessa!

   Lennarts klädsel gick inte av för hackor den heller. Uppsala universitets rektor, Torgny Segerstedt, brukade vid festliga tillfällen bära ett bronsfärgat halsband som bestod av en kedja av länkar och en platta med ca 8 cm diameter. Almqvist & Wiksell, företaget som tryckte almanackor på den tiden, hade på skoj till studentkårens ordförande donerat ett jättesmycke som skulle bräcka av rektors, en enorm, tjock silveruggla, säkert ett par decimeter hög och nästan lika bred, med en kedja av stora silverkläppar. När Lennart hängde på sig ugglan höll han på att ramla framlänges. För att skapa lite jämvikt fick kedjan hänga som en hängmatta på ryggen, hastigt fastsydd av mig på frackens axelparti, vilket gav ugglan en lite mer upphöjd position på frackbröstet. Vår klädsel kom att få konsekvenser.

   Först var det prisutdelning i Konserthuset, sedan Nobelbankett i Stadshuset. På den tiden var det dukat för hedersgästerna i Gyllene salen och för studenterna i Blå hallen. Samtliga kårordförande med damer var inbjudna bland hedersgästerna men var lägst i rang förstås och därför placerade vid småbord längs balustraden utanför själva salen och med strålande utsikt över havet av studenter i Blå hallen nedanför. Vi roade oss kungligt. En fantastisk gammal servitris försåg oss oavbrutet med champagne, och stämningen vid bordet var olympisk. Till förrätt vill jag minnas att vi fick en medaljong med Nobels porträtt, kommer inte ihåg vad den var gjord av, och till huvudrätt sjötunga i en rullad. Efterrätten var den berömda Nobelglassen. Festen pågick kl. 19-1. Middagen tog exakt två och en halv timme inklusive talen. När Sjolochov talade följde vi med i texten, som delats ut vid varje kuvert.

   Efter middagen avlägsnades alla bord och Gyllene salen förbereddes för dans. Den enda underhållning som förekom var en studentuppvaktning omedelbart efter middagen, då ett antal studenter stod i trappan och sjöng några sånger. Inför studentuppvaktningen strömmade gästerna från Gyllene salen ut på ett smalt led, i rangordning med de kungliga först. En särskild matta för de kungliga var placerad vid balustraden. Studentkårsordförandena med damer gick sist i det långa ledet, som allteftersom spreds ut längs balustraden i rad efter rad.

   När Lennart och jag kom gående, han med den jättelika silverugglan på bröstet och jag med diadem och breda sidenband på snedden, hände något märkligt. Människorna vek åt sidan med en lätt bugning. Vi bytte en snabb blick, höll masken och gick vidare. Hela tiden öppnades vägen framför oss. En äldre dam stack fram huvudet och frågade nyfiket vilket land vi representerade. Jag mumlade svårtydbart och log och fortsatte gå. Plötsligt hade vi kommit fram till balustraden. På min högra sida stod prins Bertil och bortom honom de övriga kungliga. Jag kikade ner och såg att han stod på en ljusblå ryamatta med gula kronor. Plötsligt kom ett tryck från vänster så att jag ofrivilligt puffade prins Bertil i sidan. Svimfärdig av skam sneglade jag på honom, och han log roat. Jag kände lust att hoppa ner i Blå hallen. När jag hämtat mig från chocken kom en ny knuff från vänster som fortplantades från mig till prins Bertil. Den här gången såg han milt förebrående på mig. Kameror blixtrade, och jag försökte böja mig i en båge åt Lennarts håll för att inte komma med på fotona. Jag såg framför mig hur jag de närmaste veckorna skulle bli tvungen att förklara hur jag hade hamnat bredvid prins Bertil…

   Efter den mardrömslika studentuppvaktningen blev det dans i Gyllene salen. Så roligt vi hade! Det var en oförglömlig kväll. När Nobelfesten tog slut kl. 1 fortsatte vi till Odontologiska föreningen på sexa. Dagen därpå bjöd Stockholms Studentkår kårortsrepresentanterna på lunch på Postis. Vi var ett tjugotal som åt lunch i fem, sex timmar. Mitt emot mig satt Sigvard Hammar och vi skrattade nästan oavbrutet. För bara några år sedan stötte jag ihop med honom på Idunteatern i Umeå. Vi var överens om att 60-talet var en fantastiskt rolig tid!


 

Karin


Tack och adjö

Det är dags för summering. Under den här veckan har jag medvetet valt att lägga tyngdpunkten på integrationsfrågan och hur vi formar våra attityder. Detta beror på att jag är intresserad av sådana frågor och tror att det är genom lyckad integration som Umeå kan utvecklas ännu mer. Min förhoppning är att Umeå ska uppnå målet som kulturhuvudstad år 2014. Men låt mig också säga några ord om hur jag tror, eller rättare sagt hoppas, att vi ska nå fram till ökad ömsesidig integration. Jag tror att denna målsättning kan uppnås i ett inkluderande samhälle där man har tagit itu med åtskiljande sociala, politiska, ekonomiska och kulturella strukturer. Ett samhälle som bygger på demokrati, jämlikhet, likabehandling och ömsesidig respekt. Kort sagt ett samhälle där människor känner gemenskap. För i ett samhälle där känslan av gemenskap lyser med sin frånvaro lyfter man fram sin särart i förhållande till varandra.

 

Jag tror att vi behöver satsa mer på upplysning, bildning och utbildning. Umeå är en universitetsstad med starka kulturinstitutioner och föreningsliv, så jag tror att Umeå har mycket goda förutsättningar för att kunna lyckas med en upplysningskampanj. Men jag läste någonstans att det inte alltid går att bekämpa fördomar med rationella argument, eftersom fördomar inte alltid bygger på förnuft. För att motarbeta fördomar bör man snarare satsa på att skapa kontaktytor i form av forum och mötesarenor där olika samhällsmedlemmar möter varandra på lika villkor. En viktig förutsättning för att dessa möten ska fungera är att de människor som ska möta varandra är utrustade med kunskap, en positiv och bejakande anda, nyfikenhet men också en god portion självreflektion.

 

Jag är övertygad om att fördomar inte uppstår på grund av genetiska egenskar eller någon omedveten mörk sida hos människan. Jag tror att jag vågar påstå att vi alla hyser fördomar på ett eller annat sätt. Det har kanske att göra med bristen på reflektion och prövande hållning eller att vi är tränade att tänka i vissa banor som gör att vi gärna tar till oss eller formar våra fördomar.

 

Jag är medveten om att det kan vara svårt att skapa de optimala mötesarenorna med de optimala deltagarna, för att då hade vi troligen inte behövt sådana mötesplatser. Det gäller dock att vara optimist och inte ge upp, eftersom i takt med bristen på sådana kontaktytor ökar risken för att fördomarna cementeras.

 

Nu ska jag sätta punkt. Tack för att jag fick låna er tid och tack för alla kommentarer och synpunkter på bloggen, genom mejl och samtal. Jag tar till mig synpunkterna.

Tack och adjö

Ha det!

Mohammad


Hundbajsteori

Det finns vissa minnen som man bär med sig genom hela livet. De är svåra att glömma och gör sig påminda när man minst anar det och för varje gång det händer framstår de som ett varnande exempel. Ett av sådana minnen som jag bär med mig går tillbaka till den allra första perioden när jag kom till Umeå som ung gäststudent.

 

Jag hade inga erfarenheter av utlandsvistelse och kontakter med främmande människor och kulturer. Sverige, Umeå och dess folk, natur och kultur var totalt främmande för mig.

 

Det var mycket som var nytt under den första tiden; de nya människorna och deras mentaliteter, språket, de nya sociala och kulturella koderna och mycket annat. Jag var liksom på en upptäcktsfärd. Det fanns också sådana saker som framstod som mystiska och oförklarliga. En sådan mystisk företeelse var den illaluktande doft som med jämna mellanrum lade sig över Umeå.

 

Mina bristande erfarenheter och språkkunskaper samt blygheten gjorde att jag på jakt efter förklaringar skapade mina egna teorier.

 

Den teori som kom att framstå som mest trovärdig byggde jag på egna iakttagelser. Jag hade sett ett stort antal människor som tålmodigt rastade sina hundar vid olika tider på dygnet. Det mäktiga snötäcket avslöjade spåren efter rastningarna. Längs trottoarkanterna och promenadstråken syntes de karaktäristiska gula fläckarna och hundbajset som somliga hundägare inte plockat upp.

 

Jag tyckte mig ha funnit källan till den outhärdliga odören. Min teori gick ut på att lukten spreds när temperaturen kröp över nollstrecket. Att hela staden drabbades berodde, enligt min teori, på det stora antalet hundar och den stora mängden av deras efterlämningar längs stadens gator och torg.

 

Jag skrev om min teori till mina föräldrar och bekanta i hemlandet. Nyheten spreds som en löpeld bland vänner och släktingar. Jag fick många brev från vänner och bekanta som tyckte så synd om mig och undrade hur jag stod ut i den lortiga miljön. Många gav mig rådet att flytta från det mystiska landet.

 

Min teori kom på skam när min svensklärare förklarade sambandet mellan lukten och pappersmassafabriken i Obbola. Men då hade skadan redan skett. Under åren som gått sedan dess har jag genom brev och personliga kontakter försökt revidera den gamla teorin. Men än idag stöter jag på gamla bekanta som hört berättas om den hemska lukten i norra Sverige och orsaken bakom den.

 

Jag har många gånger blivit påmind om detta harmlösa och smått lustiga minne. Men varje gång jag möter liknande stereotypa föreställningar som handlar om människor, religioner och kulturer börjar det gamla minnet tala med mig.

 

Problemet med dessa föreställningar är att de är byggda på enstaka iakttagelser som dessutom har gjorts på avstånd. Oförmågan eller kanske oviljan att kommunicera över kulturella och språkliga barriärer har gjort att man inte kan etablera nära kontakter med människor och företeelser som ter sig annorlunda. Följden blir att observationerna inte kan placeras i deras rätta sammanhang och blir i stället grogrund för fördomar.

 

Ett annat problem med sådana föreställningar är att de ökar avståndet till våra medmänniskor. De släcker också lusten inom oss att upptäcka och lära mer om människor, religioner och kulturer som alltmer blivit en del av vår vardag.

    

Svart, vitt eller regnbågens alla nyanser?

Ett av mina starka minnen från mina tidiga barndomsår i Teheran, i början av 1960-talet, är alla aktiviteter för oss barn. Vi fick besök av teatergrupper, som spelade religiösa stycken, eller gatumusiker med dansande barn eller djur som gjorde roliga nummer. Det hände också att något äldre farbröder, som bar på speciella apparater, kom till våra kvarter. Apparaterna var en sorts tittskåp som visade bilder av livet i väst.  Vi var många som samlades runt tittskåpen och för en billig penning fick kika igenom de magiska hålen. Det var inkörsporten till en helt ny värld för oss. Vi fick beskåda kolorerade bilder som föreställde det fantastiska livet i väst; imponerande byggnadsverk, välskötta städer, fascinerande maskiner och framför allt glada och välmående människor.  Det var bilder av barn, vuxna och åldringar som var befriade från livets alla bekymmer och som levde det lyckliga livet. De fick oss att drömma oss bort från vardagen. Jag minns att vi talade oavbrutet om alla fina bilder och saker som vi hade sett. Vi försökte överträffa varandra genom att återge små detaljer i bilderna. Det hände att vi hittade på saker som skulle ha funnits med i bilderna. De andra barnen hängde på och bekräftade de påhittade detaljerna och lade till ännu fler.  Farbröderna med tittskåpen blev allt färre med tiden och förmedlingen av den glättiga bilden av livet i väst togs över av TV, radio, biograferna och veckotidningarna. Alla förmedlade bilden av det överlägsna väst vars främsta kännetecken var lyx, teknologiska framsteg och framför allt det harmoniska och bekymmerslösa livet. Om man ville vara modern skulle man överge sitt gamla jag och ta till sig den västerländska livsstilen. Det var också många som ryktes med i denna våg, men snart kom reaktionerna.  När jag hade hunnit bli tonåring hade pendeln svängt åt det motsatta hållet. I slutet av 1970-talet var alla bilder genomgående negativa. Västerlandets kultur framställdes som främmande och ytlig, utan andliga värden. Dess civilisation beskrevs som brutal. Västerlänningars tekniska framsteg sades vara destruktiva. Deras konst beskrevs som omoralisk och förfallen. Och västerlänningarnas tal om demokrati, humanism och mänskliga rättigheter, det var hyckleri och en enda stor lögn, eftersom de inte omfattade människorna i öst.  Med dessa två svart-vita bilder i bagaget kom jag till Sverige som ung student. Det tog mig inte så lång tid innan jag insåg att de inte stämde med verkligheten. Det visade sig att verkligheten i väst inte går att reducera till något svart eller vitt.  Idag ser jag hur barn och ungdomar lockas till tittskåpens motsvarigheter här i väst. I populärkulturen, i tv- och datorspelen och i andra medier förmedlas bilder av främmande kulturer och religioner som ofta skildras i svart eller vitt.  Det är antingen bilder av eländiga förhållanden som svält, katastrofer eller olika våldshandlingar. Eller så är det bilderna av paradiset på jorden med sol, bad, värme och det bekymmerslösa livet.  Jag undrar hur dagens unga kommer att möta människor från främmande kulturer?  Är det de förenklade svartvita bilderna som kommer att prägla deras syn? Eller kommer de att upptäcka att verkligheten är mycket mer komplex och bär på regnbågens alla nyanser och många kombinationer utöver det.

Inspiration för integration

För en tid sedan läste jag en rapport om människor med utländsk bakgrund som ansökt att få byta ut sitt utländskt klingande efternamn till ett svenskt. En fjärdedel av dem motiverade namnbytet med att de var trötta på att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och att bli utsatta för mobbning.

 

För ett par år sedan genomförde jag en intervjuserie med en grupp studenter med utländsk bakgrund som studerade vid Umeå universitet. Ett problem som många av de här studenterna tog upp handlade om bemötanden och att bli placerad i kategorier. En manlig student berättade att några av hans kvinnliga studiekamrater hade berättat för honom att de redan vid deras allra första möte hade placerat honom i kategorin ”ung muslimsk man med nedsättande syn på kvinnor”. Studiekamraterna hade gjort sin kategorisering enbart efter hans utseende. Efter en tid talade de om för honom att de hade ändrat uppfattning när de fått veta att studentens föräldrar, som kom från Mellanöstern, var kristna och att han själv bott i Sverige sedan han var 2 år gammal!

 

Jag tillhör ju själv den grupp människor som har utländskt för- och efternamn. För många svenskar är det svårt att uttala mitt efternamn och jag reagerar inte ens på felaktiga uttal och felstavningar. Jag roar mig istället över felaktigheterna. En reporter som hade hört talas om mitt namn faxade en inbjudan som började så här: Bäste Mohammed Fazer Hasch Emi; alltså Fazer (som chokladmärket med samma namn), Hasch (som narkotikan med samma namn) och så Emi på slutet.

 

Jag har aldrig funderat på namnbyte, men det beror på att jag inte har hamnat i den situationen att söka hundratals jobb och aldrig bli kallad till anställningsintervju. Jag skulle kanske ha handlat på samma sätt, så jag har full förståelse för de människor som tar till sådana drastiska åtgärder.

 

Namnbyte kan kanske överbrygga de inledande hindren som att bli kallad till anställningsintervjuer. Men rätt som det är dyker den utländska bakgrunden fram som gubben ur lådan. Det är betydligt svårare med attityder och kategoriseringar och alla generella påståenden om människor som har sina rötter i andra länder, kulturer, etniska och religiösa grupper.   

 

Det som behövs är en attitydförändring som tar begreppet integration på allvar. Integration betyder inte att man rycks upp med rötterna och tvingas till en ansiktslös assimilering. Den innebär inte heller att man ska behöva förneka sin härkomst.

 

Integration innebär en ständigt pågående och ömsesidig ansträngning som ska leda till att knyta alla till gemensamma och grundläggande värderingar. Den innebär att alla medborgare ska vara med och forma ett öppet samhälle med demokrati, respekten för individuella mänskliga rättigheter, pluralism och tolerans som grundregel.

 

Jag hämtar min inspiration för integration ur min kulturella bakgrund och jag tänker närmast på den persiske 1200-tals diktaren, Sa’di från Shiraz, som skriver om människosläktets samhörighet med följande ord:

 

Adams barn är delar av samma kropp,

ty de har skapats ur samma stoff.

När världen smärtar någon av dessa kroppsdelar

blir de andra utom sig av oro.

Den som är okänslig

för andra människors lidande

förtjänar inte kallas människa.

 

Vad gör du på fritiden?

”Vad brukar svenskarna göra på sin fritid?” Den frågan fick jag av en gammal vän som efter många års yrkeserfarenhet från sitt gamla hemland och en tids språkstudier sökte arbete i Sverige. Han ville ha tips om fritidsaktiviteter som var typiska för svenskar.  Efter visst betänkande svarade jag att de flesta som jag kände hade någon form av aktivitet. Men det var svårt för mig att ge en samlad bild, eftersom mina kollegor har så olika intressen.  Men han ville trots det veta vilka aktiviteter det rörde sig om. Men när jag undrade varför svarade han att han ville öka sina chanser att få en anställning. Han berättade att han hade kallats till flera anställningsintervjuer, men trots det inte fått något jobb.  Vid tidigare anställningsintervjuer hade han fått frågan vad han gjorde på sin fritid och han brukade svara att han vilade så mycket som han kunde. Han hade sagt att njuta av god sömn var det bästa han visste.  Efter att ha fått så många negativa svar ringde han upp en personalchef och undrade varför han inte fått jobbet. Personalchefen hade svarat att hans meriter var helt okey, men han var ändå inte den rätten typen för företaget. Och när han skulle sätta fingret på något konkret så hänvisade han till den gode vännens fritidsaktiviteter eller rättare sagt bristen på sådana. Han menade att företagets policy var att skapa en homogen arbetsorganisation genom att anställa personer med likartade intressen.  För en tid sedan träffade jag en grupp personalchefer som gick en kurs där jag medverkade som föredragshållare. Det visade sig att de hade nästan inga anställda med utländsk bakgrund i sina företag. Det var inte brist på sökande som var problemet och flera sökande med utländsk bakgrund hade kallats till anställningsintervjuer, men sedan hade alla sorterats bort.  Med den gode vännens erfarenheter i färskt minne undrade jag om hans berättelse var någonting som den här gruppen kände igen. Och visst gjorde de det. De flesta ansåg till och med att det var helt okey att ställa sådana frågor. Det hjälpte de att skaffa sig en bild av den arbetssökande. Genom personkännedomen kunde de rekrytera folk som passade in i företagskulturen.  När jag ser på mina arbetskamraters fritidsintressen kan jag förvissa mig om att vi är en brokig samling av individer med så olikartade intressen som fågelskådning, körsång, jakt, vinprovning, frimärkessamlande, schackspel och det finns också en person som sysslar med DX-ing, det vill säga att han ligger och lyssna på utländska radiostationer sent på småtimmarna. Vi har också skilda bakgrunder, karaktärer, och olika syn på saker och ting här i världen. Men trots det har vi en väl fungerande arbetsorganisation.  Jag undrar om det här med integration är samma sak som enhetlighet. Hur som helst min gode vän har ännu inte fått någon ny chans att, som han säger, ”ljuga till sig” en typisk svensk fritidsaktivitet. Han går och filar på ett trovärdigt koncept som han ska dra vid nästa anställningsintervju.

Hur skapar vi vår bild av "De Andra"?

Igår söndag den 3 december var jag och tittade på dokumentärfilmen la raison du plus fort på Folkets bio i Umeå. Dokumentärfilmen var ett bidrag till Tempo Dokumentärfestival 06 och har tidigare vistats i Lund och Västerås och som avslutning här i Umeå. Dokumentärfilmen visar en mörk bild av invandrarnas situation i bl.a. Frankrike. Det som kommer fram är den avgrundsdjupa misstron, hopplösheten och en hel generation av ungdomar med utländsk bakgrund som saknar hopp inför framtiden och tilltro till majoritetssamhället. En återkommande fråga som ställs till i filmen är vart är vi på väg. Det går naturligtvis inte att jämföra förhållandena i Frankrike med Sverige och allra minst Umeå. Filmen är att betrakta som ett inlägg i den här diskussionen och kan kompletteras med många andra lägesrapporter. Men jag kunde inte släppa filmens budskap och gick länge efter filmen och funderade på en rad frågor som har att göra med hur vi människor skapar våra bilder om främmande människor och kulturer? Hur skapar en människa som anländer till en totalt främmande miljö sin bild av den nya miljön och människorna i det nya landet? Och hur gör människor som levt i generationer i sina egna hemmiljöer när de skaffar sina föreställningar om främmande människor? Frågan är om vi låter oss styras och påverkas av föreställningar som andra har skapat eller om vi hellre väljer att utgå från våra egna iakttagelser.  Själv har jag sett hur ofta jag låtit mig ryckas av den allmänna bilden. Och för att motverka det försöker jag vid sidan av den allmänna bilden ta avstamp i mina egna iakttagelser. Det blir ofta så att jag gör mina egna iakttagelser på avstånd genom korta möten med främmande människor och kulturer och låter de här observationerna utgöra en grund för min syn på det främmande.  Den persiske 1200-tals diktaren Jalal al-Din Rumi (1207-1273) använder sig av en tankeväckande metafor när han illustrerar hur vi människor skaffar oss en bild av det främmande.  Han skriver om några män som inte hade sett någon elefant tidigare i sitt liv. De var mycket nyfikna på det främmande djuret, som de hade hört talas så mycket om, men aldrig sett med egna ögon.  En dag får männen höra att de kungliga jägarna har infångat en livs levande elefant som skulle visas för allmänheten först efter att det kungliga sällskapet hade beskådat djuret. Men männen var allt för otåliga för att vänta till den allmänna visningen och bestämde sig för att ta sig in i lokalen där djuret förvarades. Mitt i natten smög sig männen förbi vakterna och tog sig in i lokalen, men de tordes inte tända något ljus. Eftersom det var mörkt i lokalen började de treva efter elefanten.Den enes hand rörde vid elefantens snabel varpå han sade: ”Den rör sig som en orm”.Den andres hand nuddade elefantens öra och för honom tycktes detta som en solfjäder.När den tredjes hand rörde vid elefantens ben sade han: ”Dess kropp liknar en pelare”.Den fjärde lade handen på djurets rygg och utbrast: ”Elefanten är sannerligen som en tron!” På så sätt föreställde sig var och en elefanten efter den kroppsdel han själv vidrörde. Deras föreställningar skiftade efter vad de kände i mörkret. Rumi avslutar sin dikt: Om de blott haft var sitt ljus hade de talat med samma stämma.  Man kan fråga sig vad det är det för ljus som Rumi efterlyser. Och vad är det för ljus som vi människor behöver för att komma förbi våra fördomar? Rumis metaforik talar sitt tydliga språk: Man behöver någonting utöver sina bristfälliga iakttagelser. De enstaka iakttagelserna som vi gör på avstånd utan att kunna sätta de i sitt rätta sammanhang måste kompletteras med någonting annat.  Det som behövs är ett positivt bejakande och insikten om att ”de andra” inte är väsensskilda i förhållande till oss. De är livs levande människor av kött och blod med samma vardagliga bekymmer och likartade problem och glädjeämnen. De är människor som finns runtomkring oss, som vi kan föra en dialog med och utbyta idéer och livserfarenheter.  

Ledig dag

Har gett mig själv en ledig dag idag och blivit roat av barnbarnet, Selma 5 år. På måndag kan hon gå tillbaka till dagis efter att hennes vattkoppor inte smittar. Dagen tillsammans började med det första avsnittet av julkalendern, fortsatte med gissningslekar, färgläggning av prinsessböcker, kortlek med löjliga familjen, kurragömma och tillsammans var vi helt överens om att så här ser förlåt ut:


Förlåt

I övrigt har jag inget förnuftigare att säga idag än att ”Det är med ord som med solstrålar – ju mer de koncentreras desto djupare bränner de” av okänd tänkare

 

Vi ses på tisdag den 5 december kl 19.00 på Bibliotekscaféet.