Baksidan av framsidan av Insidan

Jag är känd nu. Inte superkändis kanske, men lite lokalt så där och mest på kommunal nivå. Jag ställde nämligen upp på ett litet boktipsande reportage i Insidan, Umeå kommuns personaltidning. Den har en enorm genomslagskraft med tanke på folks reaktioner.


I fredags kom lönen - och med den jag, min Harley och mina tips på sommarläsning. Redan samma dag vid lunchtid frågande den förste okände kommunanställde om jag var jag. Precis så sa han: "Visst är det du?" "Jo" svarade jag lite tvekande. Man är ju ovan sådana frågor vid mjölkdisken på ICA, men jag var ju onekligen mig själv. "Snygga bilder" sa han sedan och poletten trillade ned - hårt. Hjälp, tänkte jag men försökte samtidigt le lite vackert, som på bilderna av mig.


På parkeringen anföll nästa. "Kul grej det där i Insidan". Nu var det en halvobekant person som också kör motorcykel och jag började förstå hur det känns att leva i rampljuset. Kanske man ska sminka sig innan man går på affären? Eller nej, bättre att låta bli så känner dom kanske inte igen mig...


Nu har det snart gått en vecka och den värsta hysterin har lagt sig. Jag kommer återigen att falla ned i det anonymitetsträsk jag tidigare befunnit mig i. Liksom fjolårets Idolvinnare så får jag acceptera att ljuset riktas mot någon annan nästa månad. Men det kan jag leva med.


Det finns för övrigt en vissångerska och trubadur som heter Maud Lindström också. Det var en låntagare som upplyste mig om detta och om man Googlar mitt namn så kommer hon upp före mig. Det kan jag också leva med.


Som ogift hette jag Olofsson - Maud Olofsson. Tänk er hur det skulle vara idag. Det vet jag däremot inte om jag hade kunnat leva med...


En kul tur på motorcykel

Sverige är fantastiskt, men långt. På ett sätt är det tur, för om det var närmare över till kontinenten skulle man givetvis lockas över Öresundsbron oftare och missa vårt vackra land. Eftersom jag envisas med att sommarsemestra på motorcykel så ställer ofta vädret till det. Körsträckan decimeras nästan alltid i förhållande till ursprungsplanen och dras om i samarbete med SMHI. Mina semestrar har därför många likheter med Kinderägg - både önskningar och överraskningar i ett.


Sverige slutar aldrig att förvåna mig. Orter som exempelvis Hjo, Simrishamn och Hedemora har alla gett mig många trevliga semesterminnen. Överallt finns det sevärdheter av varierande slag: slott och kojor, natur och kultur, vanligt folk och udda människor samt djur förstås, vilda och tama, levande och överkörda. Mycket är dessutom gratis och en del saker funkar i regn. Men solsken är alltid att föredra, särskilt för en motorcyklist.


Just nu (när jag jobbar och inte behöver tälta) lyser solen. Det gjorde den inte alltid på semestern i år. Därför fick jag på min resa upp från Skåne se Linköping! Avgassystemet låg enligt utsago delvis under vatten när jag likt en fiskebåt puttrade in i stadskärnan. De hade ett finfint hotell att torka upp på men även ett slott och en vacker domkyrka. Det enda jag tidigare sett av den körsträckan är flygplan uppsatta på spett vid E4:an. Nu har jag en mer positiv bild av staden som räddade mig från drunkningsdöden.


Gävle blev nästa dags tillflyktsort. Då åskade det så att blixtarna stod både härs och tvärs över himlen, riktigt läbbigt faktiskt. Strax innan stannade jag och min kompis vid det omskrivna bygget Dragon Gate. Med sådana semesterbilder kan man nästan tro att resan hade gått mycket längre österut. Förutom fantastiska byggnader och terrakottaarmé kunde de kritiserade arbetsförhållandena för de kinesiska arbetarna beskådas. Djupt tragiskt måste jag tillägga.




Ett dygn senare rullar jag dyngsur in i den bästa staden av alla - Umeå. Det finns helt enkelt ingen känsla som går upp mot att rulla över Tegsbron, kolla in klockan på vårt Thulehus, vika vänster mot Grubbe och komma HEM. Vad spelar det då för roll att det regnat den sista milen - jag har ju ett helt år på mig att torka upp till nästa långtur.


Förklädd bibliotekarie på semester

Denna semester har jag faktiskt inte besökt ett enda bibliotek. Det var nära i Köpenhamn, men precis som här hemma så är öppettiderna begränsade under semesterperioden. Dessutom så prioriterades shoppingen denna lördag. Kulturen fick stå tillbaka för andra drifter och begär helt enkelt.  


Annat var det första sommaren efter examen. Då samlade jag på bibliotek som barn samlar sten och snäckskal på stranden. Med nyfiket och öppet sinne betraktade jag lösningar på hyllor, innehållet på dessa, skyltar och tillgänglighet. Även personalen spanade jag in och inte en enda gång röjde jag min rätta identitet. Förklädnaden bestod av fransjacka och byxor i skinn fulla med döda insekter samt stålhätteförsedda arbetskängor som ingav respekt, inbillade jag mig i alla fall. Vem skulle ana att under all denna hårda yta bodde ett vekt och oerfaret bibliotekariehjärta?


Mina kompisar var mycket hjälpsamma i jakten. När vi anlände till Bornholm fick en av dem raskt syn på föremålet för mitt intresse - biblioteket. Anna som hon heter styrde mig över tröskeln och betraktade sedan mitt spanade på avstånd.


Jag måste säga att utsidan var bäst, för att inte säga riktigt ståtlig denna gång (se bilden). Insidan var däremot sliten, böckerna tråkigt exponerade och stämningen var tryckt, något som bör vara de skrivna ordens privilegium på biblioteken. På barnavdelningen var det mest färgrika en lång rad Kalle Anka i pocketutgåva som med ryggarna utåt bildade en haltande illustration över det Ankeborgska samhället. Bakom den katederliknande disken satt en ung kvinna tyngd av en mycket äldres utstyrsel och frisyr.


Jag backade mållös ut, för första gången berikad med enbart dåliga exempel. Då hör jag Anna skrattande säga mot vårt ressällskap:


-Maud såg precis ut som Sally därinne. Hon satte händerna i sidorna och verkade vilja styra upp hela verksamheten. Vilken syn!

Jag protesterade vilt, utan att få gehör för mina förklaringar. Serien med Sally Santesson såg jag aldrig när den gick på TV, men den kvinnan låg ändå eoner ifrån min egenskapade självbild ska ni veta.


Från den dagen aktar jag mig noga för att sätta händerna i sidorna, skjuta fram höfterna eller utöva någon annan "Sallypose" vid biblioteksbesök. Mc-förklädnaden har jag dock kvar, åtminstone på semestern.


Världens bästa jobb!

Så är det återigen dags för en bibliotekarie att greppa stafettpinnen. Jag heter Maud Lindström och jobbar på stadsbibliotekets vuxenenhet och det här är min första arbetsdag efter tre intressanta semesterveckor. Hälften av tiden har jag och min motorcykel semestrat i varierande väder. Jag återkommer till det, men först lite om mig - bibliotekarien.


Jag är nyutbildad, det är bara drygt tre år sedan jag blev klar, men efter drygt tjugo års vårdjobb har jag samlat ihop många passande egenskaper- noggrannhet, servicekänsla, tålamod, styrka och uthållighet. Jag känner mig rustad helt enkelt. Både för resten av livet och jobbet/biblioteket.


Jag älskar mitt nya yrkesliv. Det är inte så lugnt och vilsamt som jag förväntade mig, men jag har valt det själv. Vårdjobbet hamnade jag i när jag som artonåring sökte jobb som gardinsömmerska på Umedalens sjukhus. Personalchefen tyckte dock att jag såg alltför pigg och rask ut och övertalade mig att vårda istället Gardinerna fick någon annan sy och mina textillärardrömmar föll sakta i glömska. Mentalskötarutbildning blev det istället, hur det nu gick till...och åren gick.


Tre barn, en psykiatrireform och några vårdkaruseller senare fick jag syn på en uppenbarelse bakom disken på mitt närbibliotek på Grubbe. Bibliotekarien Lars, harmonin personifierad, satt där omgiven av intressanta faktaböcker och spännande skönlitteratur i massor. Heureka! (är grekiska och betyder Jag har funnit det, drömjobbet alltså) Helt plötsligt står det klart för mig vad jag vill bli: Bibliotekarie förstås! Sagt och gjort, som fyrtioplussare lämnar jag ett fast arbete strax innan guldkockan, lånar en massa pengar av CSN och sätter mig på skolbänken.


Idag har jag världens bästa jobb och Lars, han sitter numera två rum bort här på stadsbibblan som en ständig påminnelse om hur jag missbedömde hans lugn. Det var inte harmoni, utan mest troligt stillheten efter någon storm bestående av intensiva högstadieelever som avspeglades i hans ansikte. Trött, men alldeles säkert lycklig efter en lång dags hårt arbete satt han där, ovetandes om vad han hade till utlån förutom böcker. Nämligen inspiration! (kostnadsfritt som allt annat på bibliotek). För detta är jag honom evigt tacksam.


Första och sista gången

I slutet av maj åkte jag båt och passerade en ö med en brant klippvägg. Tanken slog mig redan då och jag frågade mannen som körde båten om någon klättrat där tidigare. Inte vad han visste och han visste inte heller om det skulle gå att göra det. Men jag hade svårt att släppa tanken. Jag kan ingenting om klättring, jag gillar inte ens att stå på en stol och skruva i en glödlampa. Tillslut frågade jag en kille som klättrar vad han trodde, och trots att han var lite skeptisk så bestämde vi oss för att göra ett försök. Efter mycket arrangemang med båt, datum som passar alla och många böner till vädergudarna blev det av i går. 

Väggen visade sig vara klätterbar och jag fick åter min höjdskräck bekräftad, trots att jag inte var i närheten av särskilt branta partier. Tiden sprang iväg och jag fick egentligen inte de bilder jag kommit för att ta. Efter ett ofrivilligt dopp för en av klättrarna var vi tvungna att  packa ihop eftersom båten väntade på oss. 

Men nu vet vi att det går. 

Nu ska vi bara hitta en helg till när allting stämmer och göra det en gång till!

 

Med det är min vecka som bloggare över och det är dags att säga tack för mig och önska alla en fortsatt härlig sommar!

 


Sommarlek

I år tänkte jag att jag skulle leva min sommar lite annorlunda. Alla andra somrar bara rinner iväg, utan att jag egentligen gör något. De glider helt enkelt ganska obemärk förbi i mitt liv. 

Sagt och gjort. Valet stod mellan att köpa en mountainbike och börja cykla i skogen, kändes lagomt spännande ... eller köpa en kite och börja med kitesurfing. Valet blev inte så svårt – det blev kite. 

Men det var först i helgen jag fick tag i grejerna och kunde ge mig ut på premiärtur. Inte så kaxig längre försökte jag kontrollera draken som inte riktigt gjorde som jag ville alla gånger. 

Det var i måndags. Varje dag i veckan har jag sedan försökt ge mig ut igen. Men antingen har de blåst för lite eller för mycket för en nybörjare som jag. Mer än en gång har jag funderat på vad jag egentligen gett mig in på. En cykel hade i alla fall väntat på mig i både regn och sol, med- och motvind.  

Så i dag var det äntligen dags igen. Och det är roligt, ibland lite skrämmande, men jag är övertygad om att det är värt att vänta på. Och ändå har jag inte stått upp på brädan ännu. 

Men kanske, om jag har tur, kan jag göra det innan nästa vecka är slut.

 

Så här ska det se ut. Men där är inte jag, än!


Om att frysa i mitten av juli

Det är kallt ute, bara 11 grader. När jag cyklade hem från jobbet i natt önskade jag nästan att jag hade mössa. Men bara nästan. Var är de varma sommarnätterna som lockar till nattligt bad och sena hundpromenader?
Inte för att jag badar så mycket, är en liten badkruka. Och sena hundpromenader blir det oavsett väder. Men ändå!
Kalla nätter får mig att längta till hösten och fjällen. 
Klara färger, ren luft, lite snö på topparna och frostnupet ris när man vaknar om morgonen. En enkel stuga med vedkamin, ett glas vin och stearinljus. 
Kan det bli så mycket bättre? 





Jazz?

Jag vet var jag hade velat vara i kväll. Inte på jobbet. 

Nej, utan på Stockholm Jazzfestival. 

Jag gillar inte jazz, inte alls. Men när huvudnumret är Mary J Blige, då hade det varit värt att åka dit. 

Fast jag får skylla mig själv. Hade ingen som helst aning om att hon skulle dit förrän i helgen, för vem kunde tro att hon skulle dyka upp på en jazzfestival?? Som det verkar just nu tycker inte recensenterna att det var en så lysande spelning -besvikna över att den var kort och sömning.

Men den hade garanterat slagit en kväll på jobbet.

 

Läste om en familj i Göteborg som döpt sin flicka till Luleå. Tydligen ett barnprogram, men även det har jag helt missat.


Dialekt

För ett par dagar sedan ringde en journalist från södra Sverige till mig. Hon undrade om jag ville fota en tjej till en artikel hon skulle skriva. 

Självklart, sa jag och vi pratade en stund. Mot slutet av samtalet fick jag telefonnumret till tjejen jag skulle fota och för att få numret rätt upprepade jag siffrorna hon gav mig. Mitt i numret slutade hon och började i stället skratta. 

Lite lätt förvirrad avvaktade jag tyst för att se om jag skulle få en förklaring till det roliga. Själv förstod jag inte humorn bland sjuor och treor.

–  Du låter så gullig, utbrast journalisten efter en stund. När du säger sju, det låter så gulligt. Själv låter det som att jag bräker när jag pratar med min grötiga dialekt.

Vad säger man? Tack, eller? 

Att jag inte kan uttala ö som en äkta västerbottning får jag höra då och då, men ingen har tyckt att mina sjuor är gulliga tidigare.

 

Dialekter är roliga. Framför allt alla småord och uttryck som inte går att översätta till rikssvenska. De bara är. Och oftast är de så bra. 


Filmer

Bloggen ligger lite lågt den här veckan (oklart om det beror på det dåliga sommarvädret, busstrejken eller något annat). Istället bjuder vi på några filmer som är skapade av studenter som läser på programmet för digital medieproduktion (DMP) vid institutionen för informatik, Umeå universitet. Filmerna kan ses i bättre kvalitet här: http://www.umea2014.se/satsningen/filmer














Har du lust att blogga i sommar? Kontakta robert.rosth@umea.se!


Mörkare tider

Jag hörde ett alldeles utmärkt radioprogram, Musikmagasinet Skala på P1 (från 5/7), om geniet och konstnärsmyten, som du också borde lyssna på och förhålla dig till. Finns i 30-dagarsarkivet.

Av en händelse är jag alldeles själv i sommarstugan över dagen. Det är mulet, och ovanligt dött i området för att vara i början av juli. På en promenad träffar jag bara tre personer, och de fordon som syns till är i färd med att ta sig härifrån. Jag går till vägens ände, ut i skogen och till stranden, runt viken, ser solen komma fram och gå i moln, hittar några halvmogna åkerbär och halkar med vita skor av en sten ner i leran.




Nu när det varit midsommar återstår väl av sommarens firande barnkalas, dop, bröllop, etc. Bensinmackar och kiosker är fyllda med de mest nischade magasin för alla eventualiteter i denna väg, vilka med fördel avnjutes med familjen på stranden, annars är det högsäsong för att sitta inne och titta på teveprogram om inredningstips för uteplatsen. Det finns visst också ett ord som heter livspussel, har någon lärt sig och sedan lärt mig. Jag vill inte lära det vidare.

Vi 80-talister har ju visat oss vara alldeles utmärkt kapabla till att omhulda gamla konservativa ideal. Kanske är det en konsekvens av att bli nyvuxen, som det visst också heter nuförtiden, och börja känna sig köpstark, under en mörkblå, borgerlig regering. Kanske har man rentav varit med och röstat fram densamma. Man förökar sig tidigare, gifter sig och låter far lämna över dotter till brudgum, köper dyr bostad och sätter största heder i att dedicera sig helhjärtat åt att inreda sitt fängelse, inte nödvändigtvis modernt – men moderiktigt och rätt i tiden. Till följd av detta växer fram en industri av strömlinjeformade inredningsbutiker och – magasin för allt snabbare och mindre hållbara inredning, så att det ska bli lättare att se efter sitt hem och sig själv och strunta i allt vad möjligt annat det kan vara. Detta kan ju varken vara bra för miljön eller samhällsutvecklingen.

Att bo dåligt, på alla sätt en nu kan göra det, är då inte bara tråkigt, men stigmatiserande. Det verkar alltså försvagande, både på en själv, men också i världens ögon. Åh jag skulle så gärna bo bättre än jag gör just nu. Ett bra boende är inte bara kvalitet och finess, men minst lika mycket "bra" i fråga om status, anseende och representativitet. Bra för karaktär och karriär. Ett dåligt boende ser varken bra ut på papperet eller i ansiktet. Allt detta kan man kanske bara höja på ögonbrynet åt och bara fnysa bort som gammalt gnäll, men tyvärr känns det bara som ytterligare ett utslag av samma tendenser.

Jobbar man inom ett område som bygger på kortare projekt och vikariat är det lätt hänt att en måste förlita sig på tillfälliga lösningar. En flyttar runt och byter plats. Det är en frihet, och en frihet med konsekvenser, inte bara för en själv. Det påpekades för mig när jag tog upp ämnet häromdagen att det nog är mycket sällsynt att frilansande och unga geografiskt ombytliga personer engagerar sig i eller överhuvudtaget är intresserade av kommunal kulturpolitik. Man har inget för det, eller för sitt liv på ett kortsiktigt sätt som inte tillåter långsiktigt engagemang. Först när folk ”slår sig ner”, stadgar sig och allt vad det heter, framstår det som något som kan påverkar och gynna den egna situationen. Först då börjar det bli relevant och intressant med kommunpolitik, om än fortfarande lika urbota torrt och tråkigt. Och politiken tar till följd av detta starkare färg än vad som kan vara bra av konventionella familjestrukturer, av människans rörelsemönster i samhället efter den biologiska klockan, blir en djupare blå.

Till följd av att jag är en sådan där person som inte är särskilt rotad är det inte av något avgörande intresse för mig om Umeå blir kulturhuvudstad år 2014. Jag jobbar med konst och kultur och tycker förstås att det är fine and dandy om möjligheterna att jobba med sådant i Västerbotten blir fler och intresset för det en ägnar sig åt växer och blir större. Vilket ju är intressant oavsett.



Men hur ser det ut i Umeå nu och närmaste tiden framöver då, om man ska vara lite kortsiktig? Under åren jag själv inte bodde i Umeå, men ofta var här och hälsade på, liksom under året som gått, har det mest utsökta och viktigaste inslaget i stadens kulturliv varit Lena och Vildas Club Subjekt för "all genders sexualities outfits expressions all off/on".

I jämförelse med den har faktiskt alla klubbar och allt uteliv i stan, vad litet jag nu känner till av det, framstått i en blek och urvattnad dager. De har fått alla möjliga platser i stan att kännas modernare, möjligare och mer levande, och deras dansgolv är de enda i bygden som fått både mina fötter och mitt hjärta att lyfta. Nu flyttar de, och med de i värsta fall deras engagemang och klubb från staden, vilket inte är annat än sorgligt. Viktigare än att staden ror i land något mångmiljonprojekt är i mina ögon att det som de hållit på med och gjort med staden verkligen har fått fäste och får leva vidare på ett sätt eller annat.

Vill man ta del av något jag kan tänkas ha för mig kan man bland annat med fördel titta här mellan varven. Här nedan är en mycket vacker melodi med kloka ord i texten, som jag osökt kommer att börja nynna på med allt ovan i åtanke: The long and lonely road, med The Ruches. Det är det sista från mig i den här bloggen. Tack och adjö!



/ Carl Åkerlund

Glesbygdsvecka

Nej men här blev det ju inte mycket skrivet.

Jag har varit i glesbygden och sett efter om moderniteten finns eller inte finns.

Med detta har följt att man undvikit internet. Men nu så.

För dem som önskar svar på frågan finns inga raka sådana att få. Men er i kustlandet kan jag bara hälsa:

"(Go West) Life is peaceful there
(Go West) In the open air
(Go West) Where the skies are blue
(Go West) This is what we're gonna do"

Synd och skam är bara att man missat allt som hänt under
denna vecka.

Man i cowboyhatt, lada, husvagnar och volvo 240.

I förra inlägget råkade jag visst glömma att presentera mig.
Mitt namn är Carl Åkerlund, och jag är textarbetare och scenkonstnär.
I arbetsmarknadsmässiga termer gör det mig till en frilansande kulturarbetare.

En av de intressanta frågorna, lite själviskt kanske, tycker jag är vilka möjligheter som det här spektaklet kulturhuvudstad kan medföra för alla fullt formidabla frilansande skådespelare, musiker, dansare, konstnärer, författare (etc...) - som lever och försöker verka i Västerbotten. Hur klarar alla sig?

I de förslag på projekt jag läst inför kulturhuvudstadsåret finns väl fullt av tjusiga satsningar, på fasta scener, namnkunniga gästspel och institutioners eviga liv, men liten förståelse så vitt jag kan se för vilken stor skillnad alla dessa fria kulturarbetare och konstnärer gör. Beror det på att vi är oorganiserade och saknar framförsikt, eller beror på att någon hört dåligt på det örat? Det är ju värt att diskutera, inte minst så att en kan känna att anledningarna att stanna och gräva där en står är fler än möjligheterna att fly fältet och ställa sig och krafsa i andras rabatter, om det nu är vad valet står emellan.

Fridens liljor

/

Carl Åkerlund