Historiska dokumentärer
Under antiken och medeltiden hävdade människor att civilisationer utvecklades cykliskt. Först skapades en stat av en generation som arbetade väldigt hårt för att bygga upp en ordning och skapa någon typ av trygghet för sig själva. Sedan nådde staten sin mognad och höjdpunkt, för att därefter ohjälpligt falla samman.
Idag så hävdar vi gärna att historien är linjär, och att vi rör oss mot konstant ökande framsteg. Den kunskap som vi upptäckt sedan 1950 motsvarar all tidigare ackumulerad kunskap i historien. Den västerländska civilisationen har i sanning blivit en global civilisation, och dess många städer har ansamlat enorma mängder humankapital.
Jag tror ändå inte vi har skäl att vara arroganta, eller skäl att tro att vår civilisation kan vara för alltid.
De antika romarna och grekerna hade inte datorer, bränslemotorer, internet, pencillin, gödningsmedel, kärnkraft, elektricitet eller andra teknologiska landvinningar. Men liksom oss, så var de beroende av de ekosystem som existerade runtomkring dem. Människans kultur och civilisation är inget som är fristående från miljöns realiteter. Oavsett vilken typ av civilisation vi väljer att skapa, så kommer alltid den centrala frågan att vara: hur ska vi kunna nyttja och fördela resurserna som naturen producerar åt oss?
Genom vår teknologi har vi förutsättningar att skapa ett bättre liv för fler människor än någonsin tidigare. Men att skapa detta välstånd genom oansvariga metoder, som mer bygger på kortsiktigt vinsttänkande och maximal exploatering, bäddar för en katastrof på sikt.
Utmaningen för 2000-talet, för alla städer i världen - Umeå inkluderad - är att kunna utveckla vårt samhällsystem så att dess resursnyttjande mer framstår som ett slutet kretsloppssystem än som en linjär process mellan producent och konsument. The Network of European Technocrats hoppas få möjlighet att delta som en partner i den process i att omforma vårt sätt att leva och samhällets sätt att fungera.
"Högsta möjliga livskvalitet för högsta möjliga antal människor för längsta möjliga tidsperiod"
År 1972 genomförde en annan grupp forskare en studie som de formulerade i en rapport kallad "Limits of Growth", vilken drog upp trendlinjer för framtidens utveckling. Studien visade, att om inget väsentligt skulle ändras i samhällstillväxten och i sättet vi nyttjar resurserna på, så skulle jorden inte längre ha kapacitet att försörja den mänskliga civilisationen.
Detta är inget nytt. Det finns tidigare exempel på civilisationer som kollapsat på grund av ekologisk överutnyttjning.
Påskön
Mayariket
En civilisations kollaps är inget som innebär domedagen eller slutet för allt mänskligt liv, utan bara att våra förutsättningar att leva människovärdiga liv, att skapa trygghet för alla människor, att skydda de svagare, och att upprätthålla ett samhälle där vi kan forska, skapa och utveckla kultur dramatiskt förändras till det sämre. Vi har sett liknande processer äga rum i många samhällen i vår tid och även i Europa under vår tid. Så vi kan lätt föreställa oss effekterna av en kollaps och hur det kommer påverka allt som vi idag håller högt.
Jag tror inte att en sådan kollaps är predestinerad, utan att vi kan välja ifall vi vill bibehålla dagens sätt att leva fram tills dess att det ohjälpligt kollapsar mellan år 2050 och år 2070. Ska den stad som kallades Umeå glömmas bort, och allt som vi skapat här vara förgäves? Eller ska folk minnas att vi var ett av de samhällen som bidrog till att avvärja de ekologiska katastroferna?
Valet ligger i våra händer.
I alla fall så har nån vänlig själ på youtube lagt upp BBC's dokumentärserie om det romerska rikets uppgång och fall. Det är en tänkvärd och framförallt välgjord serie som visar att storhet är förgänglig, om den inte hanteras med visdom.
Ancient Rome: The Rise and Fall of an Empire
We feed the world
NET arbetar med ett projekt för att tillverka experimentell biodiesel, men det kan under inga villkor sägas vara ett substitut för dagens enorma behov. Dessutom så kan minskande tillgångar på oljekällor innebära en förändring av produktionsmönstren inom några årtionden, från globalisering och specialisering till lokalisering och diversifiering.
Vi tror att en central aspekt är att till exempelvis norra Sverige i framtiden ska ha kapacitet att producera all mat för sina behov. Ett väsentligt problem i jordbrukskulturer som gödningen kan sägas råda bot på är den kontinuerliga utsugningen av jordar. Detta talar för att vi behöver ett alternativ till jordbruk när det gäller att producera grönsaker och frukt.
En lösning kan vara vattenkultur (hydroponics) där näringsämnen tillförs genom en vattenlösning, inom ramen för konstgjorda miljöer.
Det här är ingen science fiction, utan förekommer redan idag. Det här är till exempel en avocadoodling.
Vad vi behöver diskutera när det gäller matproduktionen i världen, är tre saker.
1. Hur ska vi kunna se till att alla människor får ta del av maten som produceras?
2. Hur ska vi kunna tillgodose att ekologisk mångfald går hand i hand med ett behov att producera mat för miljarder människor?
3. Hur pass lokaliserad bör matproduktionen vara?
Finns lika många svar som det finns sätt att se på världen. Mat är helt enkelt - klyschigt uttryckt - en del av våra basala behov.
En dokumentär som kritiskt granskar dagens matindustry är "We feed the world", som visar hur dagens hantering av matproduktionen fungerar. Även om den målar upp en mörk bild, så åskådliggör det varför vi behöver diskutera omfattande förändringar av vårt sätt att hantera mat.
Bon Voyage
Future by design
TVP blandar samman innovativ arkitektur och nyskapande tekniska lösningar med en humanistisk vision om hur en framtida värld skulle kunna se ut. Även om vissa iakttagare menar att Fresco's visioner förefaller högst utopiska menar han att det TVP strävar mot är bästa möjliga genomförbara.
Jag måste medge att jag själv har blandade känslor för The Venus Project. Delvis för att det finns lite väl centralistiska tendenser som kan leda till att om fel sker, så blir felen gigantiska. Delvis för att Fresco enbart fokuserar på hur framtidens värld skulle kunna se ut, men inte hur vi kan nå dit. Dessutom har Fresco's TVP på sistone sugits in tillsammans med "The Zeitgeist Movement", som jag själv tycker både har väldigt många oseriösa och omogna inslag och en saknar gemensam linje i dagsläget.
Tänk er denna i Holmsundstrakten!
Varje dag ser vi dokumentärer som handlar om hur pass utsatt människan är, hur pass mörk vår framtid ser ut, och hur pass svårt det är att enas kring internationella insatser av rätt blygsam art mot gränsöverskridande miljöproblem och säkerhetspolitiska hot.
Vad vi idag lider brist på, är modet att våga ha positiva, djärva visioner för framtiden.
Jag har funnit dokumentären "Future by Design" som beskriver Fresco's livsverk på video.google.com. Denna dokumentär har grekiska subtitles (jag är ledsen att det ännu inte tycks finnas en variant med svenska subtitles).
Länk
Dokumentären är 82 minuter lång. Men tro mig, den är inspirerande och kan tjäna som ett underlag för en diskussion om framtidens kultur.
Bon Voyage!
Introduktion av mig själv
Skälet till att jag skriver här är att jag sitter i en styrelse för en förening som bedriver forskning. Föreningens namn är Network of European Technocrats (NET), och vi finns lite här och var i Europa. Vi bildades mellan 2005 och 2006.
Vårt mål är att... tja rädda världen bland lite annat.
Vår grundtanke är att ekologiska och sociala problem i sig inte kan betraktas som isolerade företeelser i en värld som bara "blir bättre och bättre" med mer och mer ekonomisk tillväxt, utan att dessa problem i sig är symptom på att vi människor idag inte hanterar resurser så pass effektivt som vi skulle kunna göra.
Ett exempel är matindustrin. Varje dag bränns och förstörs prima bröd, frukter och grönsaker - mat som skulle kunna mätta miljoner människor - eftersom att de skulle kunna skada marknadsprisernas nivå och därmed slå ut matproducenter. Enligt dokumentären "We feed the world" så skulle vi i dagsläget kunna mätta tolv miljarder människor - det vill säga nästan dubbelt mot jordens nuvarande befolkning - med vår totala matproduktion.
NET's lösning för att kunna balansera våra resurser mot våra behov på ett effektivare sätt, är att markera av den totala produktionskapacitet som finns i samhället (i vårt fall så utgår vi från Europa, men det skulle vara möjligt att kunna utgå från mindre eller större områden) inom hållbara ramar. Sedan allokerar ut en bestämd kvot till varje individ. Individen kan sedan nyttja kvoten för att konsumera vad hon vill. På det sättet kommer vi att säkert veta, att alla kommer att ha möjlighet att leva ett fullgott liv.
Om vi förändrar sättet som samhället fungerar på.
Vi måste tänka långsiktigt.
Längre än ett halvår.
Längre en fem år.
Längre än femtio år.
Vi måste fråga oss själva om vi har ett ansvar för framtidens generationer.
Jag tror själv att i framtidens historia, så kommer de samhällen som går i täten för att förändra sig själva mot en ekologiskt hållbar riktning att framstå som pionjärerna.
Umeå står nu vid 2000-talets början vid en historisk möjlighet att vara en av ledarna för en sådan utveckling. Den avgörande fråga som kommer diktera vilka kulturella förutsättningar våra efterkommande ska åtnjuta, bestäms av våra ekologiska förutsättningar idag.
Det är dags att leda. Medan vi fortfarande har kapaciteten att göra så.
Bon voyage på återseende!
vilken IDIOT!
Möjligheterna är oändliga, i det närmaste allting kan åstadkommas. Ny teknik utvecklas för att kunna tillgodose våra aldrig sinande behov. Denna utvecklingshysteri som präglat vårt samhälle de senaste åren präglar också den musikaliska sfären i allra högsta grad. Både på gott och ont förstås. Den nya tekniken som gjort det möjligt för allt fler att både producera egen musik i större utsträckning, men också att komma i kontakt med ny musik via nätet. är förstås en otrolig möjlighet.
Problemet med denna nya möjlighet där allt är tillgängligt och bara ett knapptryck bort blir att risken är stor att man också som konsument missar själva essensen med musiken i sig. Det finns ingen ro till att lyssna färdigt på den musik man finner, p.g.a att det känns som om nånting ännu bättre väntar på nästa sida... I denna "zappningskultur" finns det heller inget utrymme till att fördjupa sig i musiken, vilket leder till ett alltmer ytligt lyssnande. Den här gäller förstås inte bara musik utan egentligen all form av kultur. Det märks tydligt på hur det i t.ex tv-mediet utformas program som ska vara "zappvänliga" och lätta att komma in i, utan krav på eftertanke. Vilket förstås också leder till att innehållet i programmen blir i det närmaste obefintligt.
För några dagar sedan läste jag hur programchefen för kanal 5 resonerade kring sina programinköp. Han sa att i dessa tider när vi befinner oss i en stor finanskris världen över behövs det program där människor inte behöver tänka, för att på så sätt kunna koppla bort det negativa runtomkring oss. Vilken IDIOT!. Det är väl just p.g.a ett alltför lite reflekterande/tänkande och kunnande av gemena medborgare, som en liten klick välbärgade/rika människor i åratal kunnat ostört skapa ett orättvist och ohållbart ekonomiskt system som nu när det brister bara drabbar oss vanliga medborgare. Det är just i dessa tider som det behövs ännu mer tänkande och reflekterande. Mer innehåll och djup. Allt som för tanken vidare är bra för oss, t.ex som i riktigt bra musik...
Tack för mig och denna gången!
/Anders Lind
www.soundslikelind.se
Dagens ljud: Vår alltmer knarrande innerdörr.
Dammsugaren!
Storstädning och diverse småinköp från staden stod på schemat igår. Dammsugaren och diskmaskinen gick varm. Den senare måste nog räknas till en av de bästa bekvämlighetsuppfinningar för den nutida människan!. Det känns väldigt skönt att få sortera bort lite onödigt skräp. Det blir nästan som om en stor och störande sten tagits bort från ens tankar, när man efter städning fått det rent omkring sig. En ren och organiserad miljö ger lugn i sinne.
Håller för övrigt på med ett kortare stycke för Klarinett och elektronik, som jag skulle vilja bli färdig med inom en vecka... det är dock lördag idag så vi för se...
/Anders
Dagens ljud: Dammsugaren!
Tillbaka i stan
Otroligt skönt att vara tillbaka i Umeå igen, efter två extremt intensiva dagar i Piteå. Igår gjorde vi både en filminspelning av slagverksstycket "Myggan", samt en konsert med "Lind och en bit av Norrland" senare på kvällen. Konserten fungerade utmärkt med hjälp av Black boxens torra akustik. De rytmiska partierna kom verkligen till sin rätt i en lokal nästan helt utan rumsklang. Det blir väldigt tydligt vilken påverkan rummet och dess akustik har på musiken.
Nu ska jag vid tillfälle ta och mixa dessa inspelningar och senare lägga ut materialet på nätet. Behöver dock bara lite tid för att låta allt smälta in. Idag ska jag dock ta det otroligt lugnt med grillning och trevligt sällskap.
/Anders
Dagens ljud: Slagverkaren Daniel Saurs högra skons besynnerliga gnekande
Sorlet av jackor mot tygsäten
Ssscchhhiiiiiuuuuiiiii...ssschhuuuuuuiiiiiiii...uuuu...iiiii... ett påtagligt men behagligt fläktljud utgör den atmosfäriska bakgrunden. Någon skruvar på sig och ljudet från jackan mot det tygklädda sätet blandar sig in med små rytmiska fraser. En kedjereaktion uppstår som gör att fler och fler också skruvar på sig. Tillsammans skapas ett litet sorl med jackor mot tygsäten. Känslan är trevande. Någon gör små insatser med sin tidning som instrument, snabbt är det en annan som svarar längre bak med lite bläddrande i något som ser ut som ett kompendium. Det är lugnt och stilla, men inte tyst. Det är för övrigt ALDRIG helt tyst...
Plötsligt stannar fläkten och hela ljudbilden förändras totalt, alla andra ljud fortsätter dock som vanligt. Har vi möjligen kommit in i B-delen?. Intressant att så små ljudförändringar kan ha så stor påverkan på den totala upplevelsen. Någon börjar småprata på våningen under. Ljud från bilar som passerar utanför tränger in alltmer efter fläktens avstannande. Det som gömde sig bakom fläkten kommer nu upp till ytan och det är alltifrån blixtlås som dras upp och ner, bälten som spänns på, prassel från påsar och snarkande som vill in och ta över ljudbilden och föra den vidare...
Klockan är 06:15 och jag befinner mig på en buss med destination Piteå. Som ni ser så är det mycket som händer i det till synes "tysta". Kanske skulle jag ta och använda en bussresa som ingång till ett stycke. Det finns många olika infallsvinklar att utgå ifrån. T.ex skulle ingången kunna vara att spela in olika resor på samma sträcka vid olika tidpunkter. Människorna som reser får då utifrån sina agerande utgöra själva karaktären och dramaturgin i stycket. Det känns också som om de olika resorna helt naturligt skulle generera olika musikaliska karaktärer till följd av resenärernas humör vid respektive tidpunkt. En morgonbuss skulle kunna vara det lugna och stillsamma partiet, en buss kring lunchtid skulle kanske utgöra en del med fokus på samtalet och nattbussen efter krogen skulle kunna bli ett långt och hektiskt tumult o.s.v.
Nåväl, jag är alltså på väg till Piteå och när jag kommer fram ska jag hålla i ett litet seminarium på musikhögskolan ang. "Lind och en bit av Norrland". Sedan kommer jag att träffa ljud och ljustekniker för att förbereda morgondagens konsert. Jag hade även tänkt träffa slagverkaren Daniel Saur för att diskutera lite kommande projekt. Det blir nog en bra dag... jag berättar imorgon...
/Anders
Dagens ljud: Sorlet av jackor mot tygsäten
Har jag blivit galen?
Vad får man om man blandar Hansson o Karlsson, Europe, Steve Reich, Daft Punk, Led Zeppelin och Ligeti?
...vet inte... men förmodligen nånting riktigt fett!
Hej! jag heter Anders Lind, tonsättare som är uppvuxen i Umeå och nu boendes i Obbola tillsammans med min fru, dotter och hund. Jag har nyss haft uruppförande av min konsert "Lind och en bit av Norrland", som jag jobbat med under vintern/våren. Det känns otroligt skönt att äntligen få spela upp något som man lagt ner så mycket energi på och verkligen snöat in i under en lång period. En process som både kan vandra mellan känsla av upprymdhet över nya upptäckter, men också kantas av stunder av tvekan där man börjar ifrågasätta ens egna val.
-Har jag blivit galen?, njaa...nej..., jo förmodligen, men det kanske inte behöver vara negativt, eller? o.s.v. Tur att jag hitintills alltid lyckats förtränga dessa tankar och fullfölja det jag börjat, för nånstans tar nog dessa funderingar också en vidare mot ännu nyare upptäckter.
I "Lind och en bit av Norrland" hade jag valt att fokusera kring ljud som återfinns i min direkta närhet, för att med hjälp av dessa tillsammans med några traditionella instrument skapa musik, som både uppmärksammar och skänker nytt liv åt våra "vardagsljud" men också se ljud som nya klangpaletter för min musik att jobba kring. Jag hade bl.a spelat in och bearbetat en mygga, en hackspett, ett övergångsställe i centrala Umeå m.m. Tanken var att blanda både den naturalistiska delen som Norrland är så starkt förknippad med, men också att använda mig av den mer urbana ljudmiljön som ständigt gör sig påmind.
Jag var ute en dag för att spela in lite ljud när jag stötte på en hackspett. Jag började genast spela in denne med min portabla bandare, men det var också nån slags såg som visslade i bakgrunden. Till en början blev jag lite irriterad och ville att sågen skulle sluta, eftersom jag var fast inställd på min hackspett. Men efter en stund började jag höra det fina med dessa två högst olika och säregna ljudkällor hackandes i mun på varandra och tanken slog mig att det är just detta som jag förknippar det ljudliga Norrland med. Blandningen av och närheten till både natur och stad.
Vissa kör lastbil hela dagarna, andra jobbar hela livet med att försöka hoppa så högt som möjligt med en stav, jag lyssnar på ljud och gör musik av dessa...
I morgon åker jag till Piteå för att spela "Lind och en bit av Norrland" där, jag återkommer...
/Anders
Dagens ljud: Spiken som dras ut ur en gammal och stabil träbalk. (låter nästan som små trumpetstötar)
Hade tänkt skriva så mycket mer …
Men nu är min vecka slut i alla fall. Jag tackar för uppmärksamheten och önskar nästa bloggare lycka till med skrivandet. Kanske några sista ord om Umeå och kultur. Jag hoppas mycket på kulturhuvudstadsåret, tror att det skulle kunna bli riktigt bra om det blev Umeå som fick ta över stafettpinnen. Om vi (man, vilka det nu är som bestämmer) vågar tänja på gränserna och släppa in både möjliga och omöjliga röster. Det finns många utmaningar att ta sig an. Inte minst motsättningen mellan etablissemang och de så kallade alternativa kulturutövarna. Mellan finkultur och fulkultur. Det som jag tror är allra viktigast att komma ihåg är kulturen - och hur vi bestämmer vad som är kultur - präglas av samma maktrelationer som det övriga samhället; maktrelationer som handlar om etnicitet/ras, klass, kön, sexualitet och så vidare. Samtidigt ger kulturen i alla dess olika former alltid möjligheter till ifrågasättande och där det som vi ibland kallar för alternativ kultur kan sätta fingret på självklara tolkningsföreträden. Ibland genom tydligt artikulerade budskap. Ibland genom att förmedla känslor och stämningar. På ett eller annat sätt är kultur oftast politisk.
I mitt första blogginlägg skrev jag om en dansföreställning. Dansen ligger mig varmt om hjärtat, mycket för att jag känner så mycket när jag ser en dansföreställning. Att det inte finns några ord som pockar på min uppmärksamhet. Lite samma sak är det med instrumentell musik. När inga ord finns går musiken liksom längre in i hjärtat. Dessa kulturella uttryck får mig att förundras och fundera och ifrågasätta. Kanske präglar dessa stunder min syn på politik och förändring lika mycket som när jag läser en akademisk text.
Kanske är det genom kulturen som vi bäst förstår både vår historia och vår samtid och därmed också kan formulera våra visioner för vår framtid.
Skrivandets politik
Vi hade Susanna Alakoski på besök på mitt jobb idag, på Centrum för genusstudier närmare bestämt. Hon pratade på ett seminarium som vi hade arrangerat för att försöka sprida budskapet om att det både är himla roligt och himla viktigt att läsa genusvetenskap. Susanna är ju författare och kanske mest känd för sin debutroman, Svinalängorna, som kom 2006 och som också fick Augustpriset. Hon har även publicerat tre antologier varav den senaste heter Fejkad orgasm (och du som missade hennes framträdande på Pilgatan ikväll kan komma på universitetet imorgon kvart över tio så får du höra henne och en av medförfattarna Hildur Kalman prata om boken, platsen är Samvetet, våning 5 i samhällsvetarhuset).
Susanna är också alumn hos oss, hon har läst A, B och C kurserna i genusvetenskap och det var verkligen intressant att höra henne berätta om hur dessa kurser i mångt och mycket förändrat hennes liv. Mycket ilska och depressioner har kunskapen fört med sig – något som jag tror att hon delar med många andra, inklusive mig själv. När man får upp ögonen för att samhället så totalt är impregnerat av föreställningar om kön, om kvinnligt och manligt, och att dessa föreställningar är så intimt sammankopplade med makt och tolkningsföreträde blir man ganska matt. Fast efter ett tag brukar man också bli både stridlysten och analytiskt och förhoppningsvis också hitta kanaler där man kan få användning för sina nya kunskaper.
Susanna menade att de flesta av hennes böcker förmodligen inte hade kommit till om hon inte hade läst hos oss i mitten av nittiotalet, och eftersom jag även var lärare på centrum under den tiden så kändes det ju jättekul. Hon sa bland annat att hon kom ihåg en sak som jag hade sagt: - Jag forskar för att jag vill förändra världen. Det är något jag ganska ofta brukar säga för det är också så jag känner. För mig är forskning att vilja något annat med världen. I sig en politisk strategi, som inte behöver ha ett dugg med partipolitik att göra.
När vi sedan pratade efter seminariet så kom vi in på en av Susannas böcker som heter Tala om klass, en bok där femton kvinnor skriver om sina klassresor. – Den måste jag läsa, sa jag. – Jag har ju också gjort en klassresa. – Då förstår jag varför du pratar om att du vill ändra världen, sa Susanna. – Det är typiskt arbetarklass, det är det vi vill – ofta undermedvetet – när vi strävar på i klassresan.
Det är sällan jag får en total aha-upplevelse, men idag hände det. Jag har aldrig tänkt på min klassresa på det sättet, faktum är att jag nog reflekterar över den allt för lite, men Susannas analys var klockren. Vad insikten kommer att betyda har jag just nu ingen aning om, men det känns som något stort.
Nu knyter jag ihop dagens säck utan att granska bloggtexten nåt vidare. Ni får stå ut med det.
Det ideella arbetet ...
Gymnastik är en klassisk tjejsport som lever i skymundan av de större sporterna och med mycket små medel försöker skapa drägliga träningsvillkor. Kanske går att jämföra med allt ideellt arbete som läggs ner inom musiken. För att fixa replokaler och ordna konserter. Ofta går de stora sporterna före när det gäller både rampljus och ungdomssatsningar – och pengar, medan mindre sporter och andra typer av kulturella uttryck lever i skuggan.
Vissa menar att tuffa villkor härdar, inte minst när det gäller konst eller musik men kanske också sport. Jag kommer ihåg när Sahara Hotnights fick någon form av kommunalt bidrag för att arbeta med sin musik under ett år, tror jag att det var i alla fall. Ett lysande initiativ! Kanske det som avgjorde att de vågade satsa helhjärtat på musiken. Jag tror mycket mer på stöd och uppmuntran än på plågor och svält. Jag tror att människor mår bra av trygghet och en klapp på axeln vilket inte är samma sak som att någon annan ska fixa allt. Alla måste vi stå på egna ben men med bra förutsättningar kommer vi längre. Och alla har inte samma förutsättningar. Traditionella tjejsporter får mindre pengar än traditionella killsporter (parentetiskt så visar min stavningskontroll i word att ordet killsporter inte finns, men tjejsport är rättstavat). Och visst är fortfarande rockscenen mer självklart för män än för kvinnor. Män är musiker medan kvinnor är kvinnliga musiker. Normen och undantaget. Här är idéer som popkollo för tjejer och det arbete som She´s got the beat gör jätteviktigt. Här kan också kulturhuvudstadssatsningen göra en skillnad om man vågar ta ett feministiskt perspektiv och utmana normen. Möjligheterna finns men frågan är om man vågar prioritera tjejer och kvinnor på mäns och killars bekostnad. Jag hoppas det.
Ljuset
Något jag vet att jag kommer att sakna i början av juni är kammarmusikfestivalen. Jag älskade de sena konserterna, både i Backens kyrka och i Black box. Försommarljuset la en slags mytisk stämning över hela festivalen och gjorde att man bara ville ha mer musik, mer upplevelser. Det har blivit något särskilt med Umeås festivaler på senare år. Gränsöverskridandena och utmaningarna har blivit fler, något som också präglade kammarmusikfestivalens sista år. Visst var det kammarmusik men det fanns också annat, som jazz och annan mer nutida musik. Igår hyllade jag MADE festivalen, och jag har inte ändrat mig. Men jag vill också ha en kammarmusikfestival och tror nånstans att Umeå klarar av även en festival i juni.
Men det finns ju mer än festivaler. Körkonserter till exempel. Jag är själv en inbiten körsångare sedan många år, och sedan 1993 sjunger jag alt i Oratoriekören. Att framföra musik tillsammans i en kör är bland det roligaste som finns! Och frisk blir man tydligen också har jag hört. Veckans repetition är alltid veckans andningshål. För mig som jobbar som forskare och tillbringar dagarna skrivandes eller pratandes och dessutom nästan alltid tar jobbet med mig hem är detta mer än välbehövligt. På nåt sätt så blir allt annat ointressant när uppsjungningen börjar. En kör som består av sjuttio sångare är också en mäktig upplevelse – både att vara i och att lyssna på. Och så är det något med den sociala dimensionen i en kör. I kören har jag lärt känna personer som jag förmodligen inte skulle ha träffat på annars. Vi jobbar med olika saker, våra andra intressen är olika och i vår kör har vi ett åldersspann mellan 17 och 77 tror jag.
Sedan 2001 är Jonas Östlund vår dirigent och med Jonas har också Oratoriekörens musikaliska utveckling tagit fart på allvar. Vi gör både de stora verken som Johannespassionen och Mozarts Requiem, ofta tillsammans med musiker från Symfoniorkestern och professionella solister, men vi sjunger även ny musik och a capella stycken. Som amatör är det också en lyx att få jobba tillsammans med proffs. Mats Carlsson som är tenor har sjungit med oss ett flertal gånger, inte minst har han rest hit varje långfredag i fyra år för att sjunga med oss just i Johannespassionen. Han har en fantastisk röst! Kolla in hans hemsida och beställ hans CD! Han blev Jussi Björling stipendiat förra året och det kan man verkligen förstå när man hör honom.
http://www.matscarlsson.net/
Nu på lördag kl 18 i har ni alla chansen att höra oss framföra stycken av Mendelsohn som i år skulle ha fyllt 200 år. En perfekt start på en lördagskväll! Plats Stadskyrkan och så kostar det inget – bra va?!
MADE – en ren njutning!
Laurie Anderson lyssnade jag intensivt på för 20 år sedan – att få se denna formidabla artist live kändes faktiskt helt otippat, hur kul som helst och motsvarade alla förväntningar. En sådan intensitet och ett sådant lugn, som sagor framför lägerelden och ändå med en kritisk, omtumlande känsla och ton. Ett minne för livet. Och Örjan Andersson koreografi av två män och deras liv – när kroppen får gestalta det som inte orden kan uttrycka. Dansen berör mig alltid mer innerligt än teater, och ibland mer än "bara musik". Att dansen också har fått en permanent plats på Norrlandsoperan gör vårt operahus lite extra speciellt, mer öppet, mer experimentiellt, tänker jag.
Och visst hade väl också MADE en queer touch … med voguebalen som en lysande stjärna. Lyckliga Umeå som fått en festival som klarar att tänja på gränserna. Grämer mig över att jag inte var där och såg voguebalens vinnare krönas. Förhoppningsvis händer detta på nytt om ett år, lita på att jag ska vara hemma då! Fick i alla fall idag lyssna till Gustav Vasa kyrkans kammarkör när de framförde en mässa av Palestrina - underbart vackert! Att sex sångare kan skapa så mycket vacker klang tillsammans! Jag och ett trettiotal pensionärer i publiken, inget fel på dom men konstigt och lite trist är det att så få människor hittar till kyrkan som konsertlokal. Dessutom ofta ett mycket billigt nöje - idag gratis.
Så, slut på mitt första inlägg, mycket musiktänk blir det nog i veckan, varvat med feministiska tankar om politik och förändring kanske, vi får se vad som händer. Många nya erfarenheter just nu, dj, bloggare ...
och nu blev det just en ny dag, ny vecka, måndag med möte i Stockholm.
Tackar för bloggförtroende och återkommer senare
Malin Rönnblom
Den ståtligaste av dem alla
Kastanjeknopp 5 maj
När kastanjerna blommar är jag...
Mina första 11 år tillbringade jag i en karg och usel fjälltrakt där det mesta hukade lågt utom möjligen en och annan gran. Sen flyttade familjen till Uppland. Där fick jag se enbuskar som var höga och toppiga som dem i kamratpostens korsord och inte såna där trassliga, lågkrypande snår som vi hade hemmavid. Och så lövträden, de stora lövträden!!! Lindarna och almarna och kastanjerna...
Jag tror att det är direkt avgörande för Umeås möjlighet att bli en verklig kulturstad om vi kan få stora lövträd att leva, trivas och växa. Förutom att vi har en väldig massa välmående björkar är det lite si och så med den saken. Vi måste vara oerhört rädda om de vi har, se dem, vårda dem, uppskatta dem. Och absolut inte ta bort dem som något ljushuvud föreslog för några år sedan beträffande den eken som pryder Vasaplan utanför Folkets hus.
På mitt eget ansvar har jag tagit kastanjeträden som växer på Ålidhem mellan Fysikgränd och Pedagoggränd. Jämfört med de stora och ålderstigna kastanjer som man kan se i södra Sverige är de inte så imponerande. Men tänk vilken kamp att överhuvudtaget överleva på den stenlagda myren!. Ett par av dem är lite knotiga och förtvinade men några växer för varje år och ger både spirande blommor och taggiga frukter.
Jag minns en palestinsk kompis som en gång kom sprudlande glad efter att ha varit hos doktorn för sin ständiga huvudvärk. Doktorn hade sagt att det inte var konstigt att han mådde dåligt. Ta ett träd från ditt hemland och plantera det här. Hur tror du det kommer att må?. Ja ha, sa jag men blev du botad?. Botad och botad. Han såg mig, han förstod vem jag är!
Både kastanjerna och min kompis (som jag hoppas mår bättre nu) är med sin kamp för att kunna leva här bra symboler för det Umeå jag bor i.
I år tänker jag fira dem med en liten kastanjefest första lördagen de blommar. Jag tänker ta min utegrill, några trevliga människor och något gott med mig till lekplatsen där de växer. Häng på! De behöver känna att de är uppskattade.
Det är mig fullständigt främmande
Jag tänkte ägna den här veckans bloggande åt att reflektera över sådant som jag står främmande inför. När man uttrycker sig på det sättet bruka man vanligtvis mena sånt man ogillar och tar avstånd ifrån. Fast jag har med åren kommit att bli allt mer irriterad över det språkbruket. Varför förutsätter vi nästan alltid att det som är främmande också är negativt och hotfullt?
För egen del märker jag att jag alltmer kommit att bli misstänksam mot det som är hemvant, självklart och förtroget. När man tror att man känner något eller någon då är det verkligen fara å färde. När samförståndet blir alltför stort vill jag helst lägga benen på ryggen. Då står det i allmänhet inte på innan den andliga och intellektuella lättjan tagit över och den kollektiva självbelåtenheten omsluter en som ett klibbvarmt grötomslag.
Det är i allmänhet det främmande, det obekanta och det ovissa som väcker min lust och min nyfikenhet. Det är inför allt det som jag inte känner igen och inte begriper som jag tvingas gå utanför de invanda cirklarna. I mötet med det främmande kan jag växa och utvecklas. Bli ny. Bli mer.
Alltså definitvt ingen främligngsfientlighet här inte men däremot en hälsosam skepsis mot allt självklart och välbekant.
"Svårigheten är inte att höra sin egen röst. Den finns där till och med när det är tyst. Svårighetens är att höra andras. Att hitta något bortom mig" Den formuleringen kan man hitta i Lisa Zetterdahls fina novell Det första man ska göra är att hitta en röst. Den var en av vinnarnovellerna i Umeå2014´s novelltävling som avgjordes för några veckor sen. Jag tycker författaren på ett så träffsäkert sätt formulerar varför rikitig konst är viktig - just som ett hjälpmedel att sträcka sig utanför gårdslampans välbekanta, men ack så begränsade ljuskrets.
Följ alltså med mig på den här veckans strövtåg till främmande nejder. Nästa gång tänker jag skriva om kastanjerna på Ålidhem
P.S. Lisa Zetterdahls novell finns publicerad tillsammans med de andra vinnarnovellerna i en nätt liten bok som man kan köpa för 30 kr. på Biblioteket.
Fint väder
aktivt lyssnande
• betona ljudmiljöns betydelse för ett gott liv
• värna om friska öron och bra hörsel hos alla
• verka för att buller- och ljudnivån generellt sänks
i vår livsmiljö
• kräva ökad hänsyn till ljudmiljön när bostäder, arbetsplatser, kommunikationsnät och rekreationsområden planeras
• plädera för att ljudkänsliga miljöer uppmärksammas och skyddas från ljud som inte hör dit
• hävda den enskildes grundläggande rätt till tystnad
• uppmärksamma tystnaden som en förutsättning för
musikalisk upplevelse
•efterlysa ytterligare forskning om ljudens inverkan på människan