umea2014

Jaha, så var det färdigbloggat för veckan. Jag nojade lite över att överhuvudtaget hinna blogga eftersom det är så mycket annat här i livet. Utöver jobbet och familjen finns bara tunna skivor av tid som går åt väldigt fort. Den här helgen har gått till städning och åter städning. Imorgon fyller Axel, vår äldste son 16 år! Det blir ett litet snabbmyskalas på morgonen och sen mer uppvaktning på kvällen.

När jag städade ur datorn igår och förde över massa foton till en extern hårddisk ramlade jag på en massa gamla sommarbilder. Inser att det är mindre än tre månader till midsommar. Mycket står på programmet före det men jag längtar redan. Är helt inne i detta med solenergi eftersom vi har en sommarstuga utan koppling till elnätet. Trots det har vi faktiskt ström! Har en solenergianläggning som funkar hur bra som helst, både för 230 V och 12 V. Jag har blivit nörd på detta med alternativ energi. Ju mer jag lär mig ju mindre förstår jag varför vi inte använder solen som energikälla i större utsträckning? Jag trodde tidigare att det inte skulle funka så bra men idag finns ju tekniken. Den har dessutom blivit mycket billigare mot för bara fem-sex år sen. Med tanke på att de fossila bränslena inte räcker i all evighet borde vi inom ett antal år ha massor av solpaneler på taken, både för värme och elström.

Även i Umeå2014-arbetet finns ju ett tankespår som handlar om hållbar utveckling. Vi kanske borde satsa på just solenergi som en del av kulturhuvudstadsåret! Tänk er själva, en gigantisk solpanelanläggning som det första man ser från planet när man kommer till stan. Och så bestämmer vi oss för att försörja hela programverksamheten under 2014 med energi från denna anläggning. En konstinstallation med funktion helt enkelt!
Det tror jag inte besökarna från resten av världen väntar sig. Att vi i här i norr har tillräckligt med soltimmar för att försörja kulturen med hjälp av solen. Med denna idé lämnar jag över bloggandet till nästa person. Tack för mig.

Här följer några förslag på saker du kan göra för att höja humöret, alltihopa funkar just nu på mig.

1. Läs Göran Tunströms Juloratoriet. Jag fick den nyligen i min hand och nu undrar jag varför jag inte läst den tidigare.
2. Åk milspåret på I20, garanterat upplyftande när du första gången når krönet på längsta uppförsbacken och inte har blodsmak i munnen.
3. Ladda ner Frida Hyvönens senaste Silence is wild i din Ipod.
4. Ta en fika på Skeppsviks Herrgård. Kompensera med en promenad längs byvägen först.
5. Om du har en tonåring hemma: Njut när han laddar för att för första gången gå på Ume Open. The Hives står på programmet i kväll. En ny värld av underbara, okända upplevelser ligger precis framför honom. Han har vittring men inte mer än så ännu...
6. Se 1809, i kärlek och krig med Greger Ottosson. Denna fantastiska berättelse av Thomas Andersson förtjänade verkligen att väckas till liv igen. Vi på teatern gjorde det förstås med anledning av det pågående märkesåret. Bara en sån sak som att Greger sjunger helt utan ackompanjemang - om kärlek och om vår gemensamma historia - är värt biljetten.

Lyssnar på Frida Hyvönens senaste platta. Det tog lite tid för mig att komma på hur bra hon är. Kanske för att hon ställer krav på aktiv lyssning. Det är inte direkt hissmusik hon gör.
Vi var faktiskt grannar i Robertsfors när jag växte upp! Hon är ju mycket yngre så jag minns bara att Lasse och Britta fick en bebis nån gång när jag var i tonåren. Hur som helst, vissa saker hon berättar om i sina låtar känner jag igen hur bra som helst. Det är nåt speciellt med att växa upp i ett litet samhälle. Eftersom det inte finns lika stort utbud som i stan får man själv hitta på saker att göra. Det kan vara bra för den egna initiativkraften och sätta fart på ens inre fantasiliv att känna sig sysslolös och långt bort från resten av världen.

Jag och mina kompisar startade tidigt ett rockband, typ 1977. Vi hade inga problem med att få replokal. Lennart Forsgren, legendarisk musiklärare i Robertsfors var generös och man åkte bara hem till honom och hämtade nycklarna till skolans musikhus. Häromveckan fick jag höra att några av mina första bandkompisar fortfarande håller på och spelar! Att så många bra musiker och band kommer från Robertsfors beror mycket på de fantastiska musiklärare som har jobbat där genom åren. Och tänk bara på musiksällskapets verksamhet, de har gjort massor av musikaluppsättningar ända sen 60-talet.

En höjdare för oss i Tung Gung (som vårat band hette) var när Kim Salander kom förbi och jammade med oss. Han kunde massa fräcka riff som vi snabbt lade in i vår då ganska tunna repertoar.
Tydligen bor han numera i USA och håller på med keramik. Ytterligare ett exempel på en Robertsforsare som längtat ut i världen!

Kvällsrapport från en festivalarbetare.

Har precis lagt på luren efter ett långt snack med Matthew Zajac, skådis från Inverness i Skottland. Han jobbade på Västerbottensteatern i höstas i vår uppsättning When We Dead Awaken. Vi gjorde denna Ibsens sista pjäs på engelska ihop med Unity Theatre i Liverpool och Riksteatern. Nu är Matthew på väg tillbaka till länet med sin egen prisbelönta föreställning The Tailor of Inverness. Det är en monolog som han skrivit själv och den handlar om hans far, den polske skräddaren som flydde från efterkrigstidens Polen när järnridån precis skulle dras ner. Han hamnade i norra Skottland i likhet med ganska många andra polacker under den här tiden.

Föreställningen belönades i augusti med tre priser vid Edinburgh Fringe Festival! Bland annat priset för bästa monolog.
Konkurrensen vid Edinburghfestivalen är enorm, det är världens största teaterfestival. Därav kan man dra slutsatsen att den här föreställningen är någonting alldeles särskilt. Om drygt tre veckor spelar Matthew The Tailor of Inverness på berättarfestivalen i Skellefteå. Två gånger, både lördag den 25 och söndag den 26 april. Gå och se!

Det här med internationella utbyten är annars ganska lustigt. För fyra år sen träffade jag Matthew för första gången. Han var med på ett möte mellan oss på VBT, Profilteatern här i Umeå och en organisation som heter HITN, Highlands and Islands Theatre Network. Vi åkte till Ullapool, en liten stad i nordvästra hörnet av Skottland och pratade i tre dagar om möjligheterna till samarbete. Det var folk från ungefär tio olika teatrar i Skottland där och Matthew var en av dem som det gick fort att bli vän med. Idag, ett antal år senare, har både vi och Profilteatern gjort uppsättningar tillsammans med flera av de kollegor vi träffade i Ullapool. Att på detta vis berika varandra och lära nytt utifrån olika sätt att arbeta med teater känns som ett privilegium.

Det är ju en sanning för de flesta att världen krymper nuförtiden. Häromveckan träffades Matthew och Cay Nyqvist, vår kompositör och kapellmästare av en slump i Adelaide i Australien! Dock, just teatern arbetar inte lika självklart internationellt som man gör inom musik- och dansområdet. Det beror förstås på att språket utgör ett hinder. Om man väljer att se det så. Man kan ju faktiskt vända på resonemanget och påstå att olika språk också kan vara en spännande ingrediens och en tillgång i mötet mellan konstnärer och i mötet med en publik. Hur då, tänker säkert någon? Publiken måste ju fatta vad skådisarna säger från scenen? Visst är det så, men jag vill nog hävda att det går att se en teaterföreställning på vilket språk som helst och ändå få ut något av det. I till exempel en berättarföreställning, som ju bygger otroligt mycket på ordet, är det massor av andra kommunikationskanaler igång samtidigt. Kroppspråk, ansiktsuttryck och musik är bara några saker som kan bidra till upplevelsen. Scenografi, ljus och kostym är andra teaterverktyg som ofta betyder mer än vad man tror. Ett tips alltså - om ni har chansen - se en teaterföreställning på ett främmande språk!

Slut på funderingar för idag. :-)





 

Liksom tidigare bloggare inser jag att jag nog borde säga nåt om vem jag är. Jag heter alltså Robert Herrala och arbetar som projektledare vid Västerbottensteatern. Jag bor i Umeå och är ansvarig för teaterns avdelning här. Jag har en särskild förkärlek för berättarkonsten, något som kommer att avspeglas i mina blogginlägg. Egentligen skulle jag blivit journalist men hamnade i stället inom teatern vilket jag aldrig ångrat.

1991 klev jag in på på Ögonblicksteatern för första gången. Den första uppsättningen jag arbetade med var Moment 22 i regi av Arne Berggren. Det var en spännande föreställning och en brokig blandning människor som var inblandade. Liksom många, många andra teaterarbetare runtom i Sverige kan jag säga att jag fick min grundutbildning inom Ögonblicksteatern. Tänk att ÖT fortfarande är igång, 2014 firar de 40-årsjubileum! Efter fem år där blev jag frilansande producent/projektledare och hade de kommande fem åren många arbetsgivare. Det blev både privatteater, danskonst, opera och även en sväng som lärare innan jag 2001 installerade mig på Västerbottensteatern där jag sen dess blivit kvar. Den första kärleken dvs dramatisk teater är oftast den starkaste!

Den resa jag gjort under 2000-talet i samarbete med många av länets professionella scenberättare och massor av andra berättarentusiaster är nog den roligaste i mitt yrkesliv. Det är något speciellt med den kontakt som uppstår mellan scen och salong när en berättarföreställning fungerar. En film startar i huvudet på varje individ i publiken och vi fyller själva i berättelsen med våra egna erfarenheter och känslor. Det enda som behövs är en människa som med kropp och röst förmedlar berättelsen, sen skapar vi tillsammans upplevelsen i stunden!
Det är en mycket ursprunglig form av teater som givetvis utgör grunden för all scenkonst. Att vi här i Västerbotten är särskilt bra på denna form av scenisk konst har vi fått många bekräftelser på genom åren. Mer om det lite senare.

Kommer precis på att jag ska blogga i veckan och det är hög tid att sätta igång. Far som en skottspoling mellan Umeå och Skellefteå just nu eftersom den första berättarfestivalen i vår nordliga grannstad närmar sig med stormsteg. 20-26 april blir en intensiv vecka i Skellefteå med berättarkonst av alla de slag. Till exempel ska båtklubben i Kåge arrangera en tävling i bästa fiskehistoria! På www.berattarfestivalen.se finns hela programmet.

Västerbottensteatern drog 2003 igång Berättarensemblen i syfte att utveckla det sceniska berättandet och integrera det med teaterns mer traditionella formspråk.
Inte visste vi då att vi kopplade upp oss mot en bred rörelse som innefattar muntligt berättande i massor av olika former. Inom folkbildning och skola, inom kulturarvssektorn, inom vård och omsorg och även inom näringslivet har det de senaste åren spridit sig ett intresse för hur man kan använda muntligt berättande som verktyg för kommunikation.

Att även 2014-kampanjen uppmärksammat att vi i Västerbotten har en levande och stark berättartradition är väldigt bra tycker jag. Det första man tänker på i ett nationellt och europeiskt sammanhang är förstås våra författare. Även om framförallt PO Enquist (och nu Stieg Larsson) är översatt till många andra språk så tror jag att hela kultursverige håller med om att både Torgny Lindgren och Sara Lidman förtjänar att upptäckas av en stor europeisk publik.

Inte minst vi inom teatern hämtar ju mycket näring från dessa våra stora västerbottniska berättare. Det är inte bara för att vi identifierar oss med deras berättelser utan också för att de att håller så hög klass i jämförelse med världsdramatiken i stort. När vi nu under ett eventuellt kulturhuvudstadsår får möjlighet att synliggöra vår berättartradition för resten av Europa så ska vi absolut göra det! Frågan är ju förstås hur vi ska bära oss åt?

Hörde på radion i morse att enligt reportern är jorden i kris på grund av det ekonomiska världsläget . Visserligen slår krisen hårt mot många men jorden lär hålla för en och annan ekonomisk kris. Värre är det med många ekosystem som ligger och väntar på en kris om vi inte börjar tänka på vår miljö och den rovdrift som vi gör oss skyldiga till. Det är väl snarast så att jorden mår bara lite bättre under en ekonomisk kris, när vi i i-länderna inte har råd att slösa med naturtillgångarna.

Dessutom är den ekonomiska krisen lite överdriven utifrån moder jord perspektiv, ja till och med utifrån ett mänskligt perspektiv. Jag undrar hur stor del av mänskligheten som märker av den ekonomiska krisen. De flesta invånarna på vår jord har väl aldrig varit på en bank eller tagit ett lån eller ens varit anställd av någon. Mig veterligen lever de flesta på mycket lite pengar (ca 50% lever under 20 kr per dag) och är inte beroende av bankkriser utan har fullt sjå med att skaffa mat för dagen. Naturligtvis ska jag inte förneka att krisen naturligtvis är mycket kännbar för många i vårt land. Arbetslösheten stiger, inkomsterna minskar men som sagt att kalla det ett världskris är att ta i. Det är möjligen ett problem för människor i västvärlden och en del industriella zoner.

Jag tror att alla, lite till mans (och journalist allra mest), skulle vinna på att sansa oss lite och inte försöka vara bäst på att skapa kriser och i att överdriva. Om vi såg till helheten så ofta som möjligt, kanske vi skulle må lite bättre och tänka lite mera på global nivå som det så väl behövs. Kanske kunde vi då klara av att rädda en jord som är i kris och då menar jag den verkliga krisen, den som handlar om miljö och rättvis fördelning.

Igår kväll skjutsade jag min yngsta son till basketträningen. Det som förvånar mig är att vi i dagens samhälle, där allt har ett pris, fortfarande kan hitta tränare, unga och gamla, som lägger ner tid på att fostra och vägleda unga människor. Yngre tränare har ju inte ens egna barn inom sporten och dessutom har de ju ofta inte någon lön för mödan, i alla fall inte ekonomisk ersättning.

Jag har funderat på vad som driver dessa kulturbärare, för de är samhällets verkliga kulturbärare, som ofta utan betalning bär fram samhällets kultur. Naturligtvis finns det en mängd olika motiv bakom deras insatser, men ett starkt skäl för många tror jag att man känner ansvar och vill återgälda den tid som man fått av de tränare som lade ner tid när man själv spelade i något ungdomslag. Om samhället hade mera av den sortens kulturbärare på många andra områden, tror jag att vi hade haft ett samhälle som t.ex. inte bara förlitar sig på ”betalda” kulturbärare (e.g. skola) utan ett engagemang från medborgarna för det närliggande samhället som vida överträffar det vi har nu.

Såg i morgonbladet (VK) att nya försök att skapa en bro över kvarken var på väg. Som jag förstod det var det att sätta Kvarkenbron på EU's karta. Naturligtvis hoppas jag på att EU tar sitt ansvar och efter att förstört färjetrafiken satsar på en bro, så att vi kan utbyta idéer och människor med varandra. En och annan ovälkommen mårdhund kommer väl också att begagna en sådan facilitet.

Under tiden kan vi ju utnyttja IT-kommunkation som tex webb eller videokonferenser. Vi (universiteten och högskolorna i Umeå, Vasa) har under flera års tid utvecklat modeller och praktiskt arbetat med att minska avståndet med hjälp av IT. I morgon kommer jag att sitta framför min dator i vårt vanliga tisdagsmöte med Vasa och Bodö (ny i vårt sammarbete). Med dagens internet och snabba datorer så fungerar det alldeles utmärkt och är dessutom klimatsmart.

Då har alltså prestationsångesten satt in och det är dags att prestera en kulturhuvudstadsblogg för en vecka. Jag börjar min blogg med en kort presentation av mig själv. Även om det kan verka traditionellt och föreläsningsaktigt så kan det vara bra att veta vem som sitter bakom tangentbordet. Jag brukar dessutom säga att så ska du göra till mina deltagare, studenter eller elever på kurser i pedagogik under mina år som lärare och pedagog på olika stadier alltifrån grundskola till universitet. 

Namn: Mikael Sjöberg
Yrken: Pedagogisk konsult inom IT och lärande (UmU, SLU), EU koordinator, doktor i beteendeekologi, egenföretagare och visionär (om jag får tycka till själv)
Bostadsort: Holmsund
Karaktär: Italienskt temperament i en norrländsk klädnad.

Under veckan tänkte jag blogga om lite allt möjligt som händer mig i min vardag och naturligtvis om mina intressen. Jag hoppas hinna med att utveckla lite fördjupningar och funderingar inom kultur, pedagogik och IT men naturligtvis även kommentera händelser som är dagsfärska. Det kan verka lite överambitiöst med att avhandla t.ex. kultur i några korta blogginlägg, men det blir bara några tankeskärvor (kanske tankevurpor) om hur jag tror att olika fenomen påverkar oss och vår värld.

Min arbetsvecka lider mot sitt slut. Nu återstår bara hemresan från Bromma flygplats och färden ut på landet. De avslutande dagarna (och de sena kvällarna) på Perspective i Västerås har varit intensiva och mycket inspirerande. 

 

Ett av veckoslutets möten är en nätverksträff i ämnet Den framtida arrangören. Syftet är att initiera en workshop- och utbildningsserie för landets musik (kultur) arrangörer. Det är definitivt så att ett nytänkande på det området måste till för att arrangörsledet ska utvecklas och bli framgångsrik i sin verksamhet. Det handlar exempelvis om att tillägna sig kunskaper som ökar möjligheten att nå en ny och större publik, om att se den administrativa delen av arrangörsskapet som en del av den kreativa processen, om att ändra negativa attityder och öka insikter hos spelplanens alla aktörer; eldsjälar, styrelser/ledare, artister och kanske även hos publiken och om att se sig själv som en medskapare. Det handlar om att synliggöra allas bidrag i mötet med konsten och om att se sin egen roll.

Vi planerar att inleda utbildningsarbetet med en serie workshops som kan omfatta det jag ovan nämnt. En tanke är att genomföra en workshop för festivalarrangörer, en för klubbar och en riktade till ideella arrangörsföreningar. Kanske blir Umeå platsen för någon av dessa. En annan tanke jag får; kanske kan en lokal variant påbörjas i Umeå inför kulturhuvudstadssatsningen 2014? En gemensam nämnare för de båda projekten är just medskapandets konst. 

 

Tack för mig och ha det bra!

Västerås är Sveriges gurkstad har jag fått veta och staden är den kritiska massan och navet i Västmanlands län,  som även innefattar bruksorten Fagersta. Därifrån kommer min namne Lennart H(ellsing), som skrivit om gurkan och jazz (och mazurka). Enklare kan det inte sägas: Det måste finnas en Paul Auster gömd bakom mitt öde eller möjligtvis som en slumpens arkitekt, vars gärning gjort att jag hamnat här just nu. Så kan jag tänka. Men nog om detta.

 

Igår natt avslutades festivalkvällen på Perspective 2009 med en konsert jag sent ska gömma. Inte minst utifrån den visuella upplevelsen: Två galna gitarrister som med förstärkarvolymen i högsta läge vräker ut en dånande ljudmassa i samspel med en rondellaktör (vinkelslipmaskinsinstrumentalist) som går loss på en massiv tågräls. Det sprutar gnistor vars sprakande ljussken fyller scenrummet likt jättelika tomtebloss. För att inte tala om det genomskärande ljudet som alstras då klingan bearbetar järnet och den stickande doften från röken som breder ut sig i lokalen. Dessutom ligger tre lager elektronikgrunkor, en laptop och en skriande saxofon på toppen av ljudbilden. Konsertens klimax inträffar då den japanske gitarristen på Hendrixmanér stöter sitt sargade instrument i golvet och vräker ut ett gigantiskt stålbord över scenkanten. 

 

I denna galna värld av ljudkonst kan - vad jag uppfattar - många människor finna en kontemplativ sinnesfrid som jag också vill erfara. Ännu är jag inte där men jag lovar att inte ge upp i första taget.

Mot Västerås - en vanlig jazztorsdag

 

På planet till Sthlm funderar jag vidare på hur det ska gå när och om kulturutredningens portföljmodell (hela kulturbudgeten uppdelas till regionerna/länen) ska realiseras runt om i vårt land. Det är ju så att varje konstart har sina kraftcentra som över tid är oumbärliga för kontinuitet och utveckling. På jazz- och improvisationsmusikens område finns det två rätt olika festivaler som de senaste åren har den positionen: Umeå Jazzfestival och Perspectives i Västerås. 

 

I Västerås startade festivalen år 2004 som ett pilotprojekt initierat av en eldsjäl och med en curator som faktiskt har sina rötter i Umeå; saxofonisten Mats Gustafsson. I Umeå har festivalen 40 år på nacken, är etablerad som ett av stans viktigaste kulturvarumärken och produceras av institutionen NorrlandsOperan sedan mer än tio år. 

 

Utan dessa festivaler vore svensk jazz/impromusik mycket fattigare. Förutom att den mest hörvärda och konstnärligt nyskapande musiken presenteras - förvisso utifrån olika utgångspunkter - så fungerar festivalerna som skyltfönster ut mot världen. De svenska musikerna kan knyta nya kontakter och får därmed chans att bli "upptäckta" som i sin tur kan leda till engagemang runt om i världen. För många i den internationella jazzmiljön är Umeå en viktig samarbetspart.

 

Förvisso uppbär Perspectives centralt projektstöd men i allt övrigt är festivalerna ett lokalt projekt. Om kulturportföljen kommer att styra - vem tar då ansvar för dessa så viktiga regionala centra i ett nationellt perspektiv? Sårbarheten med lokal finansiering är uppenbar; tappar man -  som umeåfestivalen, en lokal sponsor så äventyras hela projektet. Inför 2009 förlorar festivalen i Umeå 400.000 kr (en tredjedel av programbudgeten) då Balticgruppen väljer att kliva av samarbetet. Liknande erfarenheter drabbar Västerås när projektpengarna tar slut. 

 

Fast å andra sidan: i dag är festivalen som organisationsform den mest samtida, den mest moderna "kulturinstitutionen": Festivalprojektet är utan tvekan den organisationsform som motsvarar kulturutredningens visioner om samspelt mellan konsten och civilsamhället; en väl balans av låga overheadexpencer, professionellt management, eldsjälar och massor av ideellt arbetande i alla åldrar! Så kanske finns det trots allt hopp för framtiden...

Äntligen en sportlovsdag värd namnet. Efter en lång och skön förmiddag kom vi så ut i skidbacken (Middagsberget i Vännäs). Liftskötarnas väderbitna anletsdrag imponerar och kontrasterar mot barnens rödrosiga kinder. Kaffe, choklad och mackor i ryggan för energipåfyllning; en klassisk vinterupplevelse helt enkelt.

 

Skulle tro att många av de som ser till att vi får möjligheten till att bli dragna uppför berget, och sen - nästan dansande - kan kasta oss utför pisten, gör jobbet på ideell basis. Vilka vardagshjältar! 

 

Inom kulturlivet ser jag samma fenomen. Över hela vårt land kan vi få ta del av upplevelser som för många av oss blir oumbärliga - ja rent av livsavgörande. Utanför musikinstitutionerna är det de ideella arrangörerna som utan ersättning ser till att artister och publik får mötesplatser. Dessa arrangörer är dessutom arbetsgivare för merparten av alla musiker inom folk-, kammar-, jazz-, och nutidamusikområdet men också för pop och rockmusiker. Ofta med snålt tilltagna offentliga medel som stöd. Från mitt perspektiv ser jag en obalans i fördelningen av hur de offentliga kulturmedlen fördelas. I första hand måste statens kulturbudget vidas men här meddelar kulturutredningen att deras direktiv är att inga nya pengar är att räkna med. Och vill inte alliansregeringen tillskjuta nya medel så måste vi ta en bred diskussion om hur vi använder de offentliga pengar som att tillgå. 

 

Ett orosmoln som jag ser konturerna av idag är samhällets individualisering och dess värdeförändringar. Är det möjligen så att de unga kulturaktörerna inte känner sig hemma i gårdagens strukturer som t ex arrangörsföreningar (där många styrelser uppbär en hög medelålder)? Är de så upptagen av sina egna karriärer (och sitt eget skapande) att de inte känner sig lockade av att arbeta utan ersättning? Är det så kallade folkrörelse-sverige på väg att försvinna? Och vad får det i så fall för konsekvenser för utbudet av kulturupplevelser? Med dessa funderingar ger jag upp min blogg trezo för att istället packa väskan inför ett gästspel på Perspective-festivalen i Västerås som inleds i morgon torsdag. Ett av festivalens teman: Japanska experimentscenen med noise och annat ljudligt. Mer om detta sen.

Buonanotte!

 

 

Om du funderar på dagens rubrik så har jag följande att säga:

Jag har nu fejkat italienska i 20 år och med ett barns obönhörliga tillit kommer jag fortsätta med det tills att jag lämnar jordelivet. Varför? Jo, det handlar om den magi som ligger i soundet och i själva lusten att forma orden som alltid har en förmåga att kommunicera i de flesta sammanhang. Här snackar vi om vild chanstagning som inte alltid går hem - men betänk vilken glädje som den ofta skapar.

 

Är just hemkommen från ett första möte med den rekryteringsgrupp som har uppdraget att rekrytera ny konstnärlig ledare/vd till NorrlandsOperan. Ett intressant och grannlaga förtroendeuppdrag där jag representerar min fackliga avdelning. NorrlandsOperan har, som du kanske haft möjlighet att följa, genomgått en spännande utveckling från traditionellt operahus till ett mångkonstnärligt kulturhus. Här inryms idag opera, klubbar, festivaler, dansresidens och gästspel, samtidskonst, symfoniorkester, teatergästspel och mycket annat. Visionen Spelplats För Nya Uttryck är på god väg att förverkligas. Vår nuvarande chef har spelat en viktig roll i den utvecklingen. Min förhoppning är att vi kan fortsätta detta spännande utvecklingsarbete där öppenhet och medskapande varit de nyckelord som fått hela huset att känna delaktighet i processen. Tack Magnus och lycka till på ditt nya jobb på huvudstadens Operahögskola!

 

Samtidigt vet jag efter många år i branschen att framgångsvinden snabbt kan vända. Den nya kulturutredningen visar med all tydlighet att konstskapare inte kan slå sig till ro utan att de ständigt måste stå upp för sitt existensberättigande och sin legitimitet. Aspektpolitik och instrumentiell kulturpolitik tenderar att läggas ut som en våt filt över hela konst- och kulturområdet. Ord som konstnärlig kvalité och nyskapande ersätts av kosmetisk retorik och vi informeras i lagom dosering att allt reformerat och allt nytt som ska ske måste ske inom befintliga ramar. 

 

Det finns mycket att säga om detta och jag hoppas få möjlighet att återkomma i frågan om framtidens kulturpolitiska policy lite senare under min bloggveckan.

Hej

Whoops! Från helgens solsken och fjäderlätta snö i Borgafjäll till snålblåst och drevsnö hemma i byn. Tvära kast och stora kontraster. Faktiskt en av anledningarna att jag på min livsresa fortfarande har en bostadsadress på norra sidan av umeälven.

 

Den samiska veckan i Umeå inleddes i helgen samtidigt som jag tillsammans med min tioårige son och en god vän och hans dotter bejakat några av fjällvärldens många underbara tillgångar: Samspelet mellan människa och natur, fartens njutning och viddernas storslagenhet. Och långkok i stugvärmen i sameland!

 

Och som en tanke startar min arbetsvecka med en workshop om Umeå 2014:s programområde Sämij bivddieme (samisk invitation). Slås ännu en gång av det fina arbete som Umeå Sameförening årligen lägger på sameveckan och hoppas verkligen att de får både erkännande och resurser som en av kulturhuvudstadsatsningens viktigaste aktörer. Idén om ett samiskt kulturcentrum vid umeälven är strålande och de många intressanta och konstruktiva samtalen som fördes under eftermiddagen på Bildmuseet får mig att tro att vi tillsammans kan skapa spännande och livskraftiga projekt som -  inte minst - har bäring efter år 2014. 

 

Samtidigt påminns jag av hur pinsamt valhänt och förtryckande den svenska staten och våra politiska ledare på alla nivåer under åren har agerat i frågor som rör det samiska samhället och den samiska kulturen. Det är nu hög tid för alla berörda att ödmjukt inleda ett omställningsarbete som säkerställer det samiska folkets självklara rätt -  och som kan återupprätta den demokratiska "maktens" anseende.

 

Jag som skriver denna vecka heter Lennart Strömbäck och har nu bestämt mig för att jag under bloggveckan i första hand ska reflektera runt händelser som arbetsveckan på Norrlandsoperan genererar men kanske inte bara det... 

 

I morgon fortsätter livspusslet; en sportlovsvecka fylld av möten, tjänsteresa, träning (både kropp och gitarr), festivaler och nya möten...

Tiden går iväg så jag får avverka några sinnen idag.

Smaksinnet använder jag ofta. God mat och dryck det känns riktigt kulturellt och i Umeå har vi några riktigt bra restauranger. För tre år sedan hade vi ett världsnamn på besök i Umeå inom dressyrridning, nämligen Kyra Kyrklund. Vi besökte en av Umeås restauranger på kvällen och senare i ett kort hon skickade till mig nämnde hon denna restaurang och önskade att de hade något liknande i närheten av där hon bor. Hon bor strax utanför London!

Jag är övertygad om att vi har en väl utvecklad smak för att kunna avgöra vad som är tjänlig föda eller inte. Att det sedan kan berika en till fantastiska smakupplevelser är ju som en extra krydda.

Hästar och smak vet jag inte så mycket om, men de har en mycket bra förmåga att urskilja vad de ska/vill äta eller inte. Det kan ju också bero på luktsinnet för dessa är ju ganska nära varandra.

Känseln är ytterligare ett sinne. Där kan jag genast koppla in ridningen. Tänkt att man kan få en häst på över 700 kg att gå dit man vill, utföra de mest konstiga saker som att gå på tvärsen, byta mellan höger och vänster galopp, stå stilla på stället och trava, gå bakåt med bara små impulser som bygger på känsel. En häst kan känna om det går en fluga på dess kropp och dra ihop muskulaturen just där för att få bort den.

Känsel och beröring är oerhört viktigt tycker jag. Det ökar ens välmående på ett fantastiskt sätt att få beröra och beröras. Det finns studier som visar att människor som ex får ha hundar och katter på sitt åldersboende mår bättre och att deras blodtryck sjunker i djurens närhet.

Innan jag avslutar min vecka så måste jag ta med det sjätte sinnet. Vad är det? Är det magkänslan man kan få ibland om att något håller på att hända? Intuition kan det kanske kallas. Bygger den på att man använder alla sinnen eller är det ett eget? Fingertopskänslan som man använder bildligt talat i olika sammanhang kopplar jag hit. För att lyckas i olika sammanhang tror jag att denna känsla kan vara av stor vikt. Det kanske hjälper en att göra precis rätt sak i rätt ögonblick samt att vänta med något för att det inte är lämpligt för stunden. En del klampar alltid på medan andra har perfekt tajming.

Nu tackar jag för mig och hoppas att alla utökar sitt kulturella liv på alla sätt. Glöm inte vår fina natur som är perfekt för alla ens sinnen. Här har vi mycket att bjuda på i norr under alla årstider.