Nyårsafton i Strand

Igår hade kören Byastämman konsert i Vännäs kyrka. En fantastisk upplevelse med ca 140 personer som denna kväll valt att besöka vårt kulturevenemang. Hela kören var otroligt taggad och vår körledare Palmar Johansson gjorde sin sista konsert med kraft och koncentrerad ledning. Tack för det, Palmar!!

Idag pustar jag ut och koncentrerar mig på vårt besök från Uppsala. Där tar musikskolan 1900:- per termin!!! Jag skriver en stund på min blogg för att hälsa alla läsare Gott Nytt År, målar på vår nya trapp och gör en Västerbottenspaj. Senare tar vi bilen och besöker Umeå för att titta på Rådhusparkens fyrverkeri.


Detta nyår tar vi det helt enkelt lite lugnt, med tanke på vårt äventyr kring Jul känns det fullt naturligt. I morgon tänker jag berätta om Kinesen från Bjurholm. En svensk som fick skapa filmunder i 30-talets USA.


Ha de bra och ta det lugnt i nyårsnatten.


Martin


Paju - blogg; Det svenska körundret


Spännande att just du läser detta. Du kanske är som jag, dvs. barnsligt förtjust i att sjunga i kör. 

Idag ska kören Byastämman genomföra sin Nyårskonsert i Vännäsby. Byastämman är en blandad kör som varit igång sedan 1999. Med basen i Strands bönhus så repeterar ett 20-tal personer varje söndag. Idag har vi extra övning inför vårt utannonserade kulturarrangemang i Vännäs kyrka, Vännäsby. Det blir många musikaliska upptåg och traditionella jullåtar. Hoppas vi får fullsatt. Det blir vår körledares sista uppdrag för Byastämman. Han har hittat en ådra i skobranschen och det yrkesvalet fungerar troligen bättre med familjelivet än som kringflackande körledare. Det är tufft att verka som körledare.


Sedan regeringen tydligt och klart försämrat förutsättningarna för körlivet i Sverige så är det allt svårare för många amatörkörer att hitta en körledare. Ändå är intresset för körsång så starkt. Nu har Byastämman haft turen att hitta en körledare som kan tänka sig att köra 5 mil ToR till Strand för att skapa god körmusik. Det svenska körundret är vida känt. Men vilken roll har musikämnet och körsången i svenskt skolväsende? Mycket tillbakadragen, påstår jag.


Det är rena katastrofen för svenskt kulturliv att förutsättningarna för amatörkulturen så tydligt försämras. Ett rikt och  brett amatörled skapar grunden för att Sverige behåller sin frontposition som förebild vad gäller kvalité och bredd inom kulturlivet.

Deltagandet i en kör, orkester eller en amatörteater blir allt mer beroende av att du har hög inkomst och hög utbildning. Engagemanget i kulturverksamhet blir således en klassfråga. Det är tragiskt att barn till föräldrar utan eftergymnasial utbildning ofta stängs ute från den kommunala musikskolan. Undantaget är Luleå, där all musikundervisning inom musikskolan är gratis. Att jämföra med Lidingö kommun som tar 1700:-!!! per termin och deltagare. Det skulle inte förvåna mig om Norrbotten kommer att dominera Sveriges musikexport i framtiden.


Umeå-regionen har också goda förutsättningar att blir en stark motor för svenskt kulturliv, men då måste det till att olika organisationer samordnar sina intressen, inte minst inom amatörkulturen. Jag hoppas det tas på allvar i utformandet av strategierna inför kulturhuvudstadskandidaturen.


Vi ses i kväll i Vännäs kyrka


Martin Paju - Blogg: Folk- och Världsmusik

Jag vet inte hur mycket du känner till begreppet Folk- och Världsmusik men jag hoppas att Umeåregionen blir en riktig hotspot i den genren. Jag har i omgångar varit engagerad i Umeå Folkmusikfestival som innehåller en stor bredd av artister. Både internationella och lokala.

Den Västerbottniska folkmusiktraditionen är under starkt utvecklingstryck med influenser från många håll. Allt sedan Burträskara (324 träffar på Google) tog den svenska publiken med storm under 70- 80 talen så är Västerbottnisk folkmusik känd i breda kulturkretsar.  Norrlåtar från Luleå (3510 träffar på Google) är en annan företeelse som tog ett stadigt grepp om Kultursverige, men som stämplas, ofta orättvist, som en representant för proggrörelsen. Många svenska folk- och världsmusikartister uppfattas som oppositionella i det kulturkonservativa Svedala och ändå sysslar de med ren och skär spelmanstradition. För Dig som inte har koll, kan jag berätta att det under den sk. folkmusikvågen ofta slog gnistor mellan nyskaparna och traditionalisterna. Folkmusik skulle offentligt spelas på fiol och i folkdräkt. När syntar, bleckblås och afro-trummor började synas på scen, mullrade det i spelmanslagen.

Här i Umeå har folk- och världsmusikintresset alltid varit stort. Om det är en effekt av det "röda" Umeå eller rent kvalitetstänkande hos västerbottningarna vet jag inte men faktum är att Umeå Folkmusikfestival i februari alltid dragit en stor publik med stor bredd i smakinriktningar, åldrar och kunnande. Jag tycker du ska kolla in festivalsajten som finns på
www.umeafolkmusik.se/ och läsa om Umefolk 08. Umeås nya Folk- och Världsmusikfestival. Där finns det länkar till alla artister och annan festivalinformation. Jag vill särskilt rekommendera en konsert d 2 januari på Midgårdsskolan med Nordic och Kraja. Unga musiker från Umeå-regionen som är på väg upp på stjärnhimlen. 

Folkmusiken eller "Etno-musiken" är uttryck som starkast bitit sig tag i min kultursjäl. Jag gillar även klassiskt, jazz, visa mm. men utan jämförelse så har många artister inom Folk- och världsmusik visat sig otroligt kompetenta och man blir sällan besviken vid ett konsertbesök. Det känns särskilt roligt att Landstinget, Umeå kommun och Västerbottensmusiken AB tar de egna traditionerna på allvar och stimulerar till nyskapande. Botnia Musik satsar särskilt på ungdomar med UFO (Ung FolkmusikOrkester). 

Vi höres

Ny Bloggare inför Nyår 2008

Hej, jag heter Martin Paju och ska blogga framöver några dagar.  Jag bor i Strand, Vännäs kommun och kommer att fundera högt om kulturklimatet i Vännäs men jag sitter också ofta hemma med dragspelet och drar valser, vilket jag gärna bloggar om. I yrket forskar jag om rumslighet dvs. geografi och gärna kring sociala makter och kraftspel. Andra favorit-teman är "Körsång ger hälsa", Hollywood-stjärnan Värner Ölund från Bjurholm och vår familj hemma i Strand. Det känns extra häftigt att få skriva in det nya året 2008. Vad är en raket mot några minuter vid tangentbordet.

Idag torsdag, är första arbetsdagen efter Jul. Familjen är precis hemkommen från en resa till London där vi hälsat på några kompisar, Jabbar och Negar från Iran, tidigare Ersboda-bor.  En otroligt rolig och intressant resa med ingredienser som storstadsträngsel, Brittish museum, Madame Tussauds vaxkabinett, tvåvåningsbussar, det lugna förortslivet. Bagaget är på vift men vi räknar kallt med att det dyker upp i Strand så småningom.

Eh........ ordet "Blogg", funderar många över.

Enligt ordboken är Blogg en förkortning eller förenkling av ordet "Webblogg".  Links from the Underground av Justin Hall från 1994 räknas tydligen som den första bloggen men det finns ett svenskt ord, "Nätdagbok".  Bloggandet har, som vi märkt, tagit fart så "Blogg-djungeln" är kanske ett problem. Någon påstår att gemensamt för bloggandet är att varje inlägg ska ha en datumangivelse med det senaste inlägget högst upp, och att bloggens besökare kan lämna kommentarer, vilket gör detta extremt intressant. Jag hoppas du som läser mina inlägg blir glad, arg, förvånad (välj själv) och skriver en kommentar. Jag lovar jag ska reagera tillbaka.


Återkommer så snart jag hinner.

Martin Paju, Strand, Vännäs

God jul

image357Umeå 2014 önskar god jul!

Bloggen tar ledigt några dagar men är strax tillbaka med en ny skribent.

Har du lust att skriva en vecka framöver? Hör av dig till
robert.rosth@umea.se

ARN

Sista kvällen med mig... Det har varit riktigt kul. Som att skriva brev till en kompis ungefär.

Idag har jag skickat iväg Lukas, min älskling, på planet hem till Umeå. Ensamflygande barn. Dom behandlas som riktiga VIP-gäster. Det var smetfullt på Arlanda. Varenda människa ska visst flyga i jul. Men vi fick glida förbi den långa, arga, stressade kön av resenärer och checka in i en egen disk. Sen följde vi honom till hans lounge. Hehe, loungen för ensamflygande barn. Tänk att det finns. Vi hann fika innan hans plan gick och då kom hans eskort och såg till att han fick kliva på först av alla på planet. En irriterad kvinna i 35-års åldern väste att hon minsann hade betalat Business Class-biljett men ungarna fick bättre service ändå. Där fick du!

Visst vet ni att Arlanda förkortas Arn. Det tyckte min son var coolt. Han ska se filmen i mellandagarna.

Och appropå Arn. Min syrra jobbar på ett dagis här på Söder, där ett av barnens mamma är ihop med han som spelar Arn, så ibland kommer han och hämtar ungen. Min pappa tyckte att hon skulle kalla honom för Barn-Arn nästa gång.

Tack för mig!
Jul och Nyårskramar
Petra

Svensk film och vapen

Ooops! Glömde att gå in och skriva igår men jag skyller på att vi hade julafton igår. Jo, det hade vi.
Min son Lukas ska nämligen fira riktiga jul hemma i Umeå med pappa och eftersom släkten här gärna vill att vi har julafton också flyttade vi helt enkelt fram den. Till saken hör också att jag inte orkade släpa ner min julklapp till Stockholm (den är STOR) så det blir en tredje julafton den 29:e då jag kommer hem till Umeå igen. Snurrigt va? Men ganska kul tycker jag. Det tar liksom aldrig slut.

Idag har jag, Lukas och pappa gått på armémuseum. Riktigt, riktigt bra utställning hade dom. Alla tre generationer var nöjda och tyckte att det var spännande. Dessutom var vi nästan ensamma där eftersom alla vanliga människor håller på förbereder för julafton som vi redan har haft. Ha!

Alldeles nyss såg vi Underbara Älskade på DVD. Fy fan, vilken dålig film! Alla karaktärer var helt platta. Utan djup eller personlighet. Vi slog vad om att sonen skulle slå ner pappan, sonen skulle få ligga och efter sommaren skulle allt vara bra. Detta efter att ha sett 10 min av filmen och så blev det. Och typ alla utslitna ansikten man kan hitta bland svenska skådespelare/skor. Hahaha. Hurra för svensk film!
Det görs kanske en bra svensk film av 50. En del kommer undan med att man säger "men den var ju bra för att vara svensk". Ehh..nä! Antingen är den bra eller inte.

Ok, nu är det färdiggnällt. Nu ska det fikas igen för min andra syrra kom precis.

Hörs i morgon!
/Petra

Julslöheten

Hej!

Idag gick vi ut och stångades i julhandeln igen... Varmt och svettigt i affärerna och kall, bitande vind utanför. Hörde just att all snö är borta i Umeå. Men här är det kallt. Ingen snö dock. Jag tycker synd om uteliggarna som kurar i portuppgångarna, en tyvärr alltför vanlig och sorglig syn här på Söder.

Jag låg på soffan och läste i två timmar i eftermiddags. Två timmar!!! Jag kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist. Så himla skönt. Till slut hasade jag mig upp och gick över till Maria, en kompis här på söder. Hon bjöd på kaffe och saffranskaka. Vi satt några tjejer och snackade skit och rökte vid hennes köksbord tills vi fastnade i Guitar Hero III. Det är ju sjukt kul! Men Slash kunde vi inte rå på. Vi måste träna mer.

Fick ett erbjudande om att köra en rolig konsert i Umeå på vårkanten. Ska helst lämna bud och börja traggla med det där nu om det var upp till bokningsbolaget, men jag sa att jag är på semester. Jag tror faktiskt att det är viktigt att varva ner ordentligt emellanåt. Man vill ju inte springa in i den legendariska väggen.

Nu ska jag hem till min syrra (japp, hon bor oxå på Söder). Vi har en plan som går ut på att sätta på oss pyjamaserna, ta fram mysfiltarna och kolla några avsnitt på Lost. Nä, dom är inte brända, vi har faktiskt köpt säsongen, så det så!

Hej o hå!
Petra


Ahhh Stockholm

God Kväll!
Nu är jag framme i Stockholm och ska se till att hinna skriva något innan Heroes börjar. Det är viktigt! Det är den enda serien jag följer. I mitt jobb är det i princip omöjligt att följa någon serie på TV eftersom arbetstiderna är väldigt varierande och ofta ligger på kvällar eller helger. Jag har första säsongen på Heroes bränd så jag kan kolla ikapp när jag missar. Så...nu har jag erkänt att även jag är en pirat. Som alla andra.

Stockholm är kung! Här har jag min familj så julen firas här. Var ute en sväng med pappa och handlade och då fick jag nästan spelet i och för sig. Så sjukt mycket folk i alla affärer och folk är duktigt stressade nu. Vi överlevde i alla fall och gick hem och drack glögg, käkade middag och klädde granen. Det bästa med julen är att man kan äta och dricka en massa saker utan att ha dåligt samvete. Det ska vara så. Man kan ju alltid lova att banta, sluta röka och dricka mindre på nyårsafton. Men jag har slutat lova saker så vem försöker jag lura.

Pappa har en stor lägenhet på söder och det är där vi håller till. Lukas har en kompis två trappor upp och dom har redan hunnit vara ute och spela hockey. Söder är den bästa stadsdelen enligt mig. Det finns krogar överallt och mysiga små butiker. På sommaren måste man ligga på Eriksdalsbadet, ha picknick i Vita Bergsparken och besöka Reggaecafét. Här bor även dom kompisar jag fortfarande har kvar efter att ha bott i Umeå i 12 år.

Nu låter det som om att jag helst skulle vilja bo i Stockholm men så är det inte. Jag älskar Umeå och har inga som helst planer på att flytta. Umeå vinner överlägset på följande ej rangordnade punkter: Det är bättre för barn att växa upp i Umeå, Björköven finns där, Det är relativt lätt att arrangera saker, Det bor underbara människor i Umeå, Staden utvecklas och är på väg framåt.

Min telefon borde jag nog stänga av. Det ringer en massa band hela tiden som vill att jag ska boka just dom. Sorry metalheads, jag bokar ingenting före nyår. Nu är jag ledig!
Pappa finns det mer glögg?

Kram Petra

Marsvin och pepparkakshus

Hej igen!

Igår skulle jag och min son Lukas bygga pepparkakshus. Ni ska veta att jag inte är den pyssliga typen men det kan ju vara trevligt med lite julstämning. En dålig egenskap är jag inte har något tålamod alls i princip.
Vårt hus blev skevt redan när vi limmade ihop första gaveln. Och det blev inte bättre.
Till slut ville jag bara kasta ut styggelsen från balkongen men min son tyckte att vi kunde ha det som spökhus.
Vi kletade fast spindlar och fladdermöss som var kvar sen halloween och Lukas skrev "Evil" med grön kristyr på taket. Då blev det bra stämning.

Idag har jag jobbat som en iller för att se till att jag ligger bra till nu när jag ska vara ledig. I 15 dagar!!! Vilken lyx.
Sen bjöd företaget på julfika med massor med goda bakverk och kakor. Kaffe och glögg. VD:n höll tal och sa att vi skulle få leta efter våra julklappar för att bränna lite fett. Vi kände oss extra tjocka när vi irrade omkring och sökte paketen men jag kompenserade det jag eventuellt hade brännt bort i letandet med att ta en friterad kaka till.

Nu är jag hemma och eftersom jag åker bort i morgon har jag fullt upp. Lukas är ute och åker skridskor så jag har redan hunnit damma, plocka undan, dammsuga och göra fint hos marsvinen.
Marsvin är dom mest onödiga djur. Ganska gulliga i och för sig men jag kan ju inte påstå att jag tar upp dom och gullar med dom speciellt ofta. Det får Lukas och hans kompisar göra. Dom bajsar och kissar övernaturligt mycket för deras små kroppar och skriker som något ur en science fiction-film om man öppnar kylskåpsdörren. Dom vet att gurkan bor där. Dom hette Soja och Piggelin från början men Lukas döpte om dom till Marvil och Svinvil vilket jag tyckte var ganska fyndigt.

Hörs i morgon!
Petra

Metal on metal

Hej!
Jag heter alltså Petra och det här är premiär för mig när det gäller bloggande.
Coolt!
Dom flesta vet nog vem jag är tack vare House of Metal som är min baby.
Dagens ämne kommer vara hur det egentligen känns att arrangera stora grejer och varför man överhuvud taget ger sig in på något så galet. För galet är det!

Jag har alltid tyckt att det har varit kul att ordna saker. Kanske inte så mycket för själva ordnandets skull men för att det ska hända någonting och om ingen annan gör det får man väl göra det själv. Typ.
Jag har som många andra i branschen lärt mig själv och på köpet gjort en massa misstag, förlorat en massa pengar och till största delen jobbat helt ideellt.

En hårdrocksfestival har varit drömmen och tack vare förra VD:n på Umeå Folkets Hus kunde den bli verklighet i februari i år.
När man börjar spåna på ett projekt av den storleken blir man lätt matt av allt som måste fixas och klaffa för att det ska funka. Du måste se till att du har en kärntrupp av riktigt intresserade och drivna människor som jobbar med dig för ensam är det omöjligt. Bäst är om man är bra på olika saker. Jag är inte världsmästare på hårdrock (fast bra) men jag är en jävel på att styra upp saker och en riktig pedant när det gäller papper. Mina närmaste sidekicks är Jens Carlsson och Mats Björklund som jag inte skulle kunna leva utan.

Sen måste man ha band...
Bokningsbolagen är vad hästhandlare var förr. Det ska dealas och tjatas och prutas och spelas spel för att man ska få dom band man vill och helst inte bli skinnad på kuppen. Man känner sig nästan alltid blåst och när dom kan gå ner till halva gaget från det dom började på så undrar man ju hur många som VERKLIGEN blir blåsta.

Detaljer om allt som behöver ordnas inför en festival tänker jag inte gå in på utan bara hur det känns.
Under projektets gång ångrar jag mig tusen gånger. Stressen, pressen, besvikelserna och rädslan för att det inte ska bli bra kan få en sömnlös fler en en gång. Jag brukar önska att jag var en person som jobbade på ett jobb utan överraskningar och gick hem varje dag och var helt nöjd med att se någon förutsägbar serie på tv. En sån där som har 3,14 barn.
Men det är inte jag.
När väl festivalen är igång, när man ser ett publikhav av peppad publik som hoppar i takt, då är allt värt det.
Det är SÅ mäktigt! Man blir glad av alla glada.

Så bäst med att ordna festival: Publikens uppskattning
Sämst med att ordna festival: Man får ligga alldeles för lite

Hörs i morgon!
Kram Petra
 

Den Goda Julen

Hon silade den saltade yoghurten genom ostduk för att göra en krämig labna, rörde ihop löken och linserna i en tung gjutjärnspanna när hon lagade mjeddrah, och späckade kharuf, lammstek, med knubbiga vitlöksklyftor. Sirines tidigaste minne var att hon satt på en telefonkatalog på en köksstol och att luften var mättad av den besk-syrliga doften av inlagda vinblad.
Ur Nymåne av Diana Abu-Jaber




Det är härligt att stifta bekantskap med nya dofter och nya smaker. Och inte minst nya
ord som labna. Även vårt traditionella svenska julbord har influerats av olika matkulturer.
Här återfinns exotiska kryddor som saffran och kryddnejlikor och frukt som clementiner,
fikon och dadlar.


Varje år försöker jag prova minst ett nytt julrecept. Oftast handlar det faktiskt om glögg. I år blir det hemgjord fläderglögg med apelsin och fikon. En glögg som sägs ska slå alla köpta sorter med råge.


Med detta vill jag i dubbel bemärkelse önska er alla en God Jul!


Musik av Brahms

Och andra satsen var den som hon tyckte bäst om. Hon brukade spela den om och om igen och sa åt mig att lyssna noga eftersom musiken rymde all världens skönhet.

Ur boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson.


Enligt en välrenommerad bokhandlare i Umeå så fick Brahms musik ett rejält uppsving efter boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger.  Brahms musik spelar en stor roll för bokens karaktärer och visst är det så att musik påverkar oss alla på olika sätt.


Ibland kan en fin musikupplevelse kännas extra viktig. En sådan gång kan vara när livet tar en omväg förbi ett sjukhus. Inom sjukhusets väggar väcks många starka känslor, känslor man knappt visste fanns måste man nu vara kapabel att inhysa. Möten och medmänskliga yttringar är under svåra förhållanden av stor betydelse. En varlig hand, ett vänligt ord eller musik kan ge oss kraft att bära ännu en dag eller känna förtröstan och glädje.


Mer än vackert sjöng Lovisa Nyström för oss idag på ALVA. Ackompanjerad på gitarr av sin far Mats Nyström framfördes många finstämda och klassiska julvisor såsom Det strålar en stjärna och Det är en ros utsprungen.


Att beskriva vintern


Snö ser inte kallt ut, den ser inte ut att ha någon temperatur alls. Och när den faller och man fångar de där små flagorna av ingenting i händerna, verkar det så otroligt att den kan skada någon. Verkar det så otroligt att en vanlig simpel multiplikation kan göra sådan skillnad.

Ur Passionen av Jeanette Winterson





En ny dag har börjat, det är inte att ta fel på, kallt så att det skriker i snön när man går. Det kan vara fuktig sydväst med regn, svarta gator med dimma. Då gnisslar vindflöjeln på kyrktornet och de förgyllda kringlorna utanför bagarna Teodorsen och Övre skramlar otäckt. - Det kan vara månsken. Men oftast är det snötjocka. Som rundar av, dämpar, stämmer ner allt, former, färger och ljud.

Ur Alberte av Cora Sandel


Många författare har beskrivit vintern och snön. Alla dess likheter och olikheter. Det gör något med en när man ser andras tankar på pränt. Man får tid att tänka efter. Om snö till exempel. Alla dessa beskrivningar av snö har faktiskt fått mig att se på vintern på ett lite mildare sätt. Lite överseende tycker jag nu att mörkret och snön framstår som mer personlig än kall. Och visst kan vinterns dämpande färgskala vara överdådigt vacker.    


Apropå att läsa så tänker jag att man kan dra nytta av det i jäktade juletider. När någon läser vill vi ogärna störa friden. Nästan lite andaktsfullt stiger vi åt sidan. Imorgon blir det boktips på ALVA när Henrik Berger från Din Bok kommer och talar om fina böcker från året som snart har gått.  


Jul på ALVA

Ack, var finner jag

i vinterns tid blommorna, och var

solskenet

och jordens skugga?

Murarna står

tysta och kalla; i blåsten

klirrar vindflöjlarna.


Ur Hälfte des Lebens

av Friedrich Hölderlin


Ibland sägs det att mörkret, skogen och kylan danar oss här uppe i norr. Kanske är det så, kanske inte. Men. När längtan blir för stor efter en vit jul så gäller det att bekämpa mörkrets makter. Själv så gör jag det med ljus och böcker. Allt doftande grönt som kan uppbringas såsom grön mossa, en- och granris hamnar utanför huset eller ännu hellre inomhus.


Ljuvligt julstök är också ett bra sätt och det ägnar vi oss åt denna vecka när vi firar jul på ALVA. Jag heter Ann Helen Littbrand och jag arbetar med Kultur i vården inom Västerbottens läns landsting. Jag är stationerad på ALVA kultur. ALVA är ett nyöppnat kulturcentrum på Norrlands universitetssjukhus. Här finns ett bibliotek, ett rum för konst och rörlig bild. En lugn vrå och en aktivitetsyta med plats för workshops och framträdanden. Med olika former av kultur vänder vi oss till patienter, närstående samt personal anställd inom landstinget. Idag har vi haft allsång, workshop i att trycka julpapper och rimstuga därtill. 


Bilden av konstverket Röd Orkidé finns på ALVA kultur och är skapad av Monica Larsson.


Staden mellan broarna och nobelpris till Umeå

Stadsplanering är ett viktigt område för att skapa en stad som är välkomnande, och som kan möta upp olika kulturyttringar. Kajområdet nere vid älven, det som blivit benämnt "Staden mellan broarna" är speciellt intressant, då det finns en särskild utvecklingspotential där nere. Det var den här vägen som många långväga besökare närmade sig Umeå en gång i tiden, innan järnvägen kom och "vände staden". Man kan förstå det här, om man betänker att Rådhuset faktiskt har sin pampigaste fasad ned mot även.

Vad ska vi då göra med detta område? Frågan har nu blivit aktuell igen efter att man lagt den befängda tanken om att ockupera hela området med ett långsträckt badhus.

Först skulle jag vilja att vi tog lärdom av Göteborg. Där har man nu fått en nästan trafikfri yta nere vid området vid Operan, sedan man dragit genomfartstrafiken i en tunnel. På så sått har man fått alla möjligheter att knyta samman centrum med vattnet. Det var då man i Göteborg tog till det kloka greppet, att ge olika grupperingar i samhället möjlighet att komma med idéer. Man bildade olika grupper som fick ta fram just sina idéer om hur området skulle användas. Sedan var det dags att med ledning av allt som kommit in, utforma det slutliga förslaget. Jag tycker vi ska ta lärdom av processen i Göteborg.

Sätt samman flera olika grupperingar som får möjlighet att träffas och föra en dialog om hur ytan mellan broarna ska användas. Sammanställ materialet, gärna med hjälp av Designhögsksoleelever som dels skulle kunna hjälpa till i kreativitetsprocessen dels visuellt skulle kunna forma de idéer som kommer fram i grupparbetet. Ge den här här processen en rimlig tid, kanske våren 2008. Sedan - när allt material är insamlat och sammanställt är det dags att forma den nya staden mellan broarna. Det är här arkitekter och beslutsfattare kommer in.

Förresten, nu när jag har chansen kan jag ju inte låta bli att tycka till själv. Jag tycker att kajområdet ska vara ett område för de kreativa och kulturella uttrycken. Bygg en scen ut e i älven i området mellan Hamnmagasinet och restaurangbåten. Här kan man sedan ha konserter på sommarhalvåret. Publiken sitter på nuvarande parkeringsytan och ända upp i slänten mot Plaza. På vinterhalvåret kan denna yta få vara parkering, alternativt en skridskobana eller liknande.

Vidga trädgård i Norr ytterligare en bit mot väster och gör en terrassträdgård av ytan nedanför Stora hotellet. På området nedanför Tullkammaren återskapar man något av det som var en gång, dvs. magasinliknande byggnader i falurött, men naturligtvis med alla moderna faciliteter. Inspiration kan hämtas från Strömpilenområdet och Luleå. I dessa byggnader kan konsultfirmor, kulturarbetare och småföretagare ta plats. Tullkammaren kan i bottenplanet bli en fantastiskt trevlig galleria. Ja detta var mina idéer. Ihop med andras kan det bli nått riktigt bra.


Sedan är det ju så att vi har världsledande Designhögskola och Konsthögskola, och området omkring dessa skolbyggnader kommer att utvecklas inom detta kulturområde. Så jag tycker det är dags för ett "nobelpris" i Konst och Design. Det utdelas samma tidpunkt som det vanliga Nobelpriset, men naturligtvis i Umeå. Detta "Stora konst- och designpris" bör vara på minst 2 och helst 5 miljoner kr. Det kan finansieras av kommunen och dess företag, landstinget, universitetet och det privata näringslivet. Om det blir svårt att finansiera varje år kan man ge ut det vartannat år tex. Det här skulle säkert kunna sätta Umeå på kartan. Första utdelningstillfälle blir naturligtvis under 2014.

Nog med idéer - nu avslutar jag min bloggarvecka. Det har varit kul att få offentliggöra sina tankar och synpunkter. Synd bara att det är så få som reagerar med kommentarer, men det verkar vara genomgående.

I dag, söndageftermiddag ska jag med min kör ha en konsert i Tegskyrkan ihop med Hemvärnets musikkår, och det ska bli riktigt gött. Lev väl till vi ses på Holmön den 25 - 27 juli. För du kommer väl. Och ni i kulturnämnden se till att ge oss det anslag vi förtjänar, dvs. enligt ansökan!!


Alla kan bidra - alla ska me´

För två veckor sedan hade jag möjlighet att uppleva Bloggoperan "Sjökor och stekare". I salongen satt personer i alla möjliga åldrar. Där fanns pensionärer, speciellt inbjudna via "Kultur för seniorer", men där satt också en påfallande ung publik. Många killar nedhasade i bänkarna och med mössorna på. Allteftersom föreställningen avancerade ökade dessa grabbars uppmärksamhet framåt mot scenen. Vad berodde nu detta på? Bakgrunden är den här;

Under hösten 2006 fick 400 elever från yrkesprogrammen vid Dragonskolan blogga fram handlingen till något som skulle bli en opera. Alla de mer eller mindre vilda idéerna från dessa ungdomars liv och erfarenhet sammanställdes sedan till en handling, och musik sattes till. Det var alltså några av dessa ungdomar som satt i salongen och såg resultatet. Det måste ha varit en häftig känsla att som ung, kanske rent av för första gången, kliva in i operahuset och sätta sig i salongen och uppleva kraften i symfoniorkestern. Säkert ytterligare häftigt att plötsligt upptäcka att flera delar av replikerna i handlingen var mer eller mindre hämtat ur de vilda idéer som ungdomen själv bloggat fram under hösten. Att man faktiskt själv bidragit, och att det togs på allvar! Alla blev med och fick bidra - ingen hamnade utanför, alla dög. Vilken härlig känsla, och vilken sund grundinställning till hur kultur skall fungera.

Bloggoperan tycker jag är ett av flera lysande exempel på hur vår operascen har frigjort sig från de traditionellt höga hästarna i branschen, och istället mött människorna där de är. Huset blir genom detta ett riktigt kulturhus för folket, och erbjuder en mängd kulturupplevelser. Så ska det vara, och då blir kulturen ett viktigt bidrag till det hållbara och mångkulturella samhället.
I kväll har jag varit och sett en helt fantastiks föreställning av Hjalmar Söderbergs Dr. Glaas och med Krister Henriksson i rollen som dr. Glaas. Under 1½ timmme höll han publiken i ett starkt berörande hjärngrepp. En helt fantastisk prestation.
Nu är det sen fredagkväll. Bara några dagar kvar av bloggveckan. Jag lovar avsluta med några riktigt spännande idéer om hur Umeå kan bli uppmärksammat och satt på kartan. Så håll ut!


Internationella frivilligdagen

I dag, den 5 december är det den av FN proklamerade Internationella Frivilligdagen. I Umeå manifesterar vi detta sedan flera år tillbaka med ett möte på Rådhustorget och sedan ett program i Stadskyrkan.

Genom mitt arbete i Socialtjänsten har jag kommit att bli engagerad i kommunens samverkan med frivilligsektorn. Umeå är faktiskt riksledande i att utveckla arbetet med volontärer i samarbete med olika kommunala verksamheter. Vi har tex. en Frivilligcentral med över 180 volontärer som har kontakt med främst äldre personer, och som via sitt engagemang förgyller tillvaron och bryter ensamhet och isolering.. Jag har personligen väldigt svårt att förstå att det finns politiska partier (läs Vänsterpartiet) som tycker att det är fel att uppmuntra att volontärer gör insatser inom olika kommunala verksamheter. Jag ser volontärverksamheten som en form av en solidaritetshandling. Genom de kontakter jag fått med de människor som gör dessa insatser, så har jag fått klart för mig, att om man skall prata om solidaritet så är just dessa volontärer ett lysande exempel på detta. I ur och skur, och i de flesta fall utan en enda krona i ersättning så engagerar sig dessa personer för andra människor som kanske lever isolerat och utan  storre kontakt med omvärlden. Utöver att detta engagemang blir en ljusglimt i tillvaron för den ensamma, lilla människan, så vet vi också att de som utför volontärinsatsen har ett stort utbyte själva. I grunden handlar det hela om folkhälsa åt båda hållen. Både den som engagerar sig som volontär, och den som tar emot engagemanget mår gott av det. Analysen av detta engagemang borde för vilken politiker som helst leda till slutsatsen, att vi skall vara rädda om detta folkliga, frivilligengagemang. Så låt frivilligengagemanget i samhället blomma, det är ett suveränt bidrag till det hållbara samhälle som vi vill att Umeå skall vara. Och ni som tror att det här handlar om en återgång till ett välgörenhetssamhälle, tänk om! Det handlar om ett komplement till det solidariska välfärdsbygge som vi svenskar i klar majoritet slår vakt om och också kan vara stolta över.

Slutligen kan jag konstatera att kultursektorn har en lång tradition av volontärer. Kammarmusiken, folkmusiken, visfestivalen osv. har eller har haft en stor hjälp av volontärer, och ingen i nått som helst politiskt parti skulle komma på tanken att ställa sig tveksamma till de insatserna, tvärtom! Så min uppmaning till de som tvekar - tänk om, men ägna istället kraft åt att se till att volontärerna är och förblir ett komplement, och inget annat, till professionen.


Kultur är hälsa


Inom socialtjänsten där jag alltså jobbar har vi ett samarbete med kulturförvaltningen för att förmedla kulturupplevelser till äldre. "Kultur för seniorer - kultur och hälsa" som verksamheten kallas har blivit en succé och uppmärksammad i hela landet. Under 2006 genomfördes över 7000 olika kulturaktiviteter för seniorer!! I år skulle jag tro att det blir minst lika mycket aktiviteter. Som verksamhetstiteln säger så antas kulturen också bidra till hälsa. Det finns forskning på det här, så det är ingen överdrift på något sätt. Kultur bidrar helt enkelt till ett välbefinnande.

Jag har själv erfarenhet av detta faktum. 1991-1992 fick jag möjlighet att delta i amatörprojektet med att sätta upp musikalen "Spelman på taket". Vi började öva redan under hösten och hade premiär i april ute i gamla Sporthallen i Holmsund. Det blev en riktig dundersuccé. En recensionsrubrik var "Undret i Sporthallen". Och visst var det nått fantastiskt som hände, när drygt 70 amatörer i åldern från 6 år till över 80 år förenade sig kring idén att spela upp den fantastiskt gripande berättelsen om den lilla byn Anatevka och judefamiljen Tevje och Golde och deras fem döttrar. Vi blev tagna av den fantastiska berättelsen, och alla satsade med själ och hjärta för att skildra denna berättelse. Vi ville förmedla budskapet om att trots förföljelse och umbäranden så kan man ändå finna humorn och glädjen i livet, och att man kan resa sig ur ett underläge, och att det faktiskt kan växa fram något nytt och livskraftigt.

Efter den här kollektiva urladdningen så har jag haft flera liknande amatörupplevelser via operan Carmen, operetten Rövarna, teaterstycket Romeo och Julia i Sarajevo och nu senast Spelmannen igen, men då i Robertsfors. Och varje gång har jag upplevt vilka enorma krafter som urladdas när man med full energi går samman och fokuserar kring en uppgift.

Det är de här krafterna som vi ska ta tillvara när vi Umebor samlar oss runt uppgiften att lyfta Umeå som kulturstad. Det här är ingen uppgift enbart för politiker eller kultureliten. För det är just detta med att mobilisera och engagera många som är en av grundbultarna, och som jag tror skapar en gemensam identitet. Jag tycker arrangemangen med olika möten kring olika kulturteman i vidaste mening är mycket lovvärda. Nu på onsdag tex. är temat musik, och då hoppas jag att många möter upp och diskuterar med liv och lust. Scharinska kl. 20.00 - välkommen säger jag!!

Till sist vill jag berätta om några kulturupplevelser som jag haft de senaste dagarna. Under helgen var jag i Kungälv på Nordiska folkhögskolan. Vi var 15 visentusiaster som då genomförde fjärde mötet i kursen "Sång- och scenträning". Den här gången var det vissångaren och gitarrvirtuosen Jan-Olof Andersson som var kursledare. Nu har vi bara ett möte kvar i början av januari och det känns redan sorgligt att det snart är slut.

Det andra jag vill berätta är att vi i måndagskväll hade en julkonsert i min kör, Vuxna Röster, tillsammans med Anna-Lotta Larsson och Göran Fristorp. Så underbart det är att stå där i basstämman och känna kraften när hela kören tar i. Man blir bara så salig!!

Till helgen har vår kör två konserter tillsammans med Hemvärnets blåsorkester, dels i Nordmaling dels i Tegskyrkan. Så välkommen då! Och du; prova kulturupplevelser som medicin mot höstdeppigheten, det funkar.


Måndag 3 december

En blogg - jo, en så´n har man väl både hört talas om och läst någon gång också, men aldrig provat på att skriva i själv. Så det här är verkligen nytt. Ens tankar i skrift och offentligt för alla att läsa - häftigt. Hur börjar man då? Kanske en kort presentation, och då främst min relation till kultursfären.
Ångermanlänning - och det sitter verkligen djupt. Jag får alltid rysningar när jag närmar mig Ö-vikstrakten och ser och känner in det vackra och ändå lite mollstämda landskapet. De stämningarna har nog format en del av min person tror jag.

Socionom som jobbar med utvecklingsfrågor inom socialtjänsten, och som faktiskt börjar ana att det inom bara några år är dags för pensionering. Då förstår ni att jag hunnit fylla lite drygt sextio.

Det här med kultur i mitt liv har främst bäring på musiken i skilda varianter. Särskilt är det visan i dess olika former som fångat mig. Redan i början av sextiotalet, i skuggan av Dylan och Donovan, skaffade jag en gitarr och ett munspel med ställning att fästa det i så man kunde spela både ock. De första tre ackorden blev D, G och A. Man kom ganska långt på det. Sedan har det rullat vidare. Kanske rullade det allra mest i början av nittiotalet då vi startade visföreningen VISUM här i Umeå. Redan 1994 fick vi i gott samarbete med Umeå Fritid till en visfestival ute på Holmön, en mil ut i Kvarken.

Visfestival Holmön, denna fantastiska festival sista helgen i juli, har sett det mesta av eliten bland visartister i Sverige och faktiskt också från de övriga nordiska länderna. Vi som entusiastiskt och ideellt jobbar med festivalen är inte lite stolta över det vi åstadkommit under de 14 gånger den genomförts hittills. 2008 blir det alltså den 15;e gången.

Festivalen har så gott rykte att vem man än pratar med bland visartisterna så nog känner dom till och uppskattar Visfestival Holmön. Så här har vi Umeåbor verkligen något att förvalta och se som ett viktigt bidrag i arbetet på att bli kulturhuvudstad 2014.

Men egentligen är det vägen som är mödan värd - alltså resan fram mot 2014 och allt vi kommer att kunna åstadkomma under de kommande åren som är det viktigaste. Den rörelse som nu kommit igång är viktig för Umeås utveckling, och den ska vi kraftsamla runt och slå vakt om tycker jag. Den kan skapa en starkt identitet om vi förvaltar den väl. Men till det återkommer jag under veckan.


Vårt dagliga porslin

Han har följt mig hela livet från barnaben till vuxenskap. Till en början hade jag inte något namn på den trägne följeslagaren. Det kom först senare.

Och det handlar nu inte om Jesus. Det handlar om Stig Lindberg, umepojken som blev en av folkhemmets främsta formgivare och ett av våra största designnamn internationellt sett.

Det började med barndomens vardagsservis Ranka, färggrann och allmogeinspirerad. Maten blev genast mycket aptitligare på den än på den tråkiga finservisen med guldkant.

Sen kom gymnasieårens teseanser, med teet i Spisa Ribb och Berså. Serverat hos en lyckligt lottad klasskamrat vars konst/design- och litteraturspäckade hem var rena paradiset för en kultursuktande lantis. Till och med TV:n bar Stig Lindbergs signatur!

När första lönen kom köpte jag mina första tekoppar; Birka. Rustikt stengods i grått. Formskönt men dessvärre inte helt funktionellt med sitt runda öra.

Med små barn var kombinationen Lennart Hellsing och Stig Lindberg helt suverän. De dårpippiga verserna om Krakel Spektakel och kusin Vitamin blev snabbt storfavoriter.


Sällan har en endaste umeättling spritt så mycket vardagslycka till så många. Margareta Norlin beskriver honom i sin nyutkoma bok Stig Lindberg - en Folkhemmets formgivare som en "Sveriges Picasso. En Picasso för vanligt folk." och ställer den självklara frågan, när får vi det första Stig Lindbergmuseet? Visst är det hög tid. Och visst är den självklara platsen Umeå. Var annars? Men bråttom är det. Det borde ju finnas på plats 2014!