Helst nåt man inte upplever varje dag

1996. Mitt i centrala Florida, långt från kusternas Miami Viceglättighet. Mer pick up-truck med gun rack utanför motellet, än Lexus och valet parking i Miami, om man säger så. Jag och min kompis hade på grund av obskyra omständigheter hamnat på ett countryställe med namnet Daves Junction. Vi kände direkt att vi inte på något sätt kunde försvinna i mängden och vi var dom enda utan skägg och cowboyhatt. Där, från baren hade vi bra överblick över lokalen. Nedanför oss utspelades ett i våra ögon sällsamt skådespel, hundratalet människor, samtliga cowboys/girls dansade square dance med relativt bestämda miner och med en självklarhet som bara måste ha varit medfödd. Vi rörde oss ej ur fläcken. Vi drack ur våra Millers och bekräftade för varandra att nu, nu är vi långt från Umeå.


 

Det var tio år sedan, men jag tänker ibland på känslan jag hade där. Känslan av att bevittna nåt lite nytt, nåt man inte upplever varje dag. Ibland tror jag att vi närmar oss den känslan här uppe på campus också. Till exempel när Cirqus Alfon körde sin galna show i Ljusgården i Lärarutbildningshuset. Cirqus Alfon blandade hip hop med varieté, gatuteater och cirkus inför 500 mer eller mindre förvånade studenter och anställda. Det var kul! Folk hade ont i händerna efteråt på grund av att dom applåderat så intensivt.

82793-46


En annan gång hade vi balkanbrassbandet Superstar Orkestar (som var med på SVT´s Musikministeriet häromdagen) i Hörsalsrundan i Samhällsvetarhuset, dom hade ett vansinnigt driv i sin zigenarinspirerade gåpåarmusik och fick hela Hörsalsrundan att stanna upp. 

82793-47


Nästan som på Daves Junction!


 Jonas Ericson

Onsdag

I dag onsdag blir det inte mycket bloggat, tidschemat på jobbet är pressat. Men som jag berättade häromdagen bygger vår idé med Kultur på Campus mycket på nätverkstanken, och vi har allierade både innanför och utanför campus. Nästa vecka startar vi hösten med att invitera Filmfestivalen hit upp, dom kommer att visa ett kortfilmsbatteri för studenter och personal i Aula Nordica. Fyra författarbesök är inbokade, bland andra Åsa Larsson. Vi har några band klara också, det ena är Naturally 7, ett sjumannaband från Harlem. Det senare i samarbete med Umeå Teaterförening.

 

Men innan Harlem ska jag fixa lite mer närbelägna saker, vi hörs!

 Jonas Ericson

Återväxten är tryggad

Jag har på senare tid blivit titulerad kulturaktör, en benämning jag tycker ringer lite onödigt officiellt. Anledningen till den nya titeln är så klart mitt arbete med Kultur på Campus, men i någon mening har jag - precis som väldigt många andra - varit kulturaktör ganska länge. I alla fall i 20 år. Det var då, i mitten av 1980-talet, som jag tog steget från att vara kulturkonsument till att också bli kulturproducent. Jag började spela i band, vilket jag fortsatt med sen dess.

 


De två banden jag spelar i heter The Satellite Circle och Plan a Revolution. Det ena elektriskt och det andra akustiskt, två väldigt olika musikaliska upplevelser. Att spela ute med Plan a Revolution är stämningsfyllt och lite varsamt, medan en spelning med The Satellite Circle är mer som att köra stridsvagn, vi behöver inte väja för något. Hårdrocken har alltid varit min grej och det är riktigt kul att se att det finns en bra återväxt när det gäller hårdrockare i Umeå. Häromdagen var jag på en av stadens musikaffärer för att kolla på en ny gitarr, och dialogen med försäljaren ackompanjerades, ganska intensivt faktiskt, av två unga hårdrockstrummisar som spelade på varsitt digitalt trumset. Sånt värmer en hårdrockares hjärta.

 


Rockscenen i Umeå känns, när det gäller nya band, rätt upplyftande. Dock, precis som alltid, är det drivna entusiaster som ser till att det blir speltillfällen. Ett exempel är rockföreningen Feedback och ett annat är Umeå Folkets hus starka kort Petra Edström som drivit deras uteservering Trädgården i sommar - med rockband varje helg.    

 


Avslutningsvis en annan sak som gör mig glad: I dag är det tisdag och jag går hem efter lunch för att vara med min tvååring Lukas - som vanligt på tisdagar. Han håller på att lära sig att prata och jag har precis lärt honom ett trick, jag frågar: ”Lukas, vem älskar dig?” Då sträcker han upp händerna in luften och säger: ”Pappa!” Då är jag extremt lycklig.

 


Jonas Ericson

 

Kultur på Campus!

Året var 1979. Sommar. Pappa och jag stod och trängdes framför stora scenen på Gröna Lund. Det var sommaren jag var nio år och familjen hade åkt på den årliga bilsemestern, denna gång till Stockholm för att hälsa på släkt. Kvällen innan hade storebror Niclas fått gå på bio och se Djupet med Nick Nolte, en helt oförglömlig händelse både för honom och för mig - som inte fick följa med. Men tillbaka till Gröna Lund: scenen långt där framme var full med musiker i vita kostymer som både stod upp och satt ner. Rytmen var lite diffus och svårgreppbar minns jag, inte alls som den musik jag var van att lyssna på i pojkrummet (det vill säga The Sweet och allt som Trazan och Banarne spelade i TV). Bandet var Count Basies orkester och pappa var nöjd. Förutom att jag aldrig riktigt fick nått grepp om låtarna, minns jag att det började regna mitt under konserten och att en herre i närheten hade ett paraply. Men vi stod så pass trångt att jag utan att behöva flytta mig kunde förbli torr.   



Count Basie på Gröna Lund var mitt första möte med jazz, en för mig då okänd kulturyttring. Och det var ett möte som gjorde avtryck, som inspirerade. Det är ungefär så vi vill jobba med Kultur på Campus - vårt enda och tydliga mål är att inspirera genom kultur på Umeå universitets campus.

Jonas Ericson 

Kanske på sin plats med en kort bakgrund: Jag heter Jonas Ericson och är redaktör för två tidningar här vid Umeå universitet. Det är personaltidningen Aktum och en extern tidning som heter Aktum Extra. Vid sidan av redaktörskapet har jag och min kompis och universitetskollega Per Rylander ett projekt. Projektet har vi döpt till Kultur på Campus och går som ovan nämnt ut på att sprida inspiration och syre på Umeå universitets campus. Vi jobbar efter följande viktiga grundtankar: 


- Målgruppen ska vara bredast tänkbara, nämligen alla som rör sig på campus, personal och studenter, totalt nästan 35 000 personer.
- Vår kulturdefinition är också bred. Musik, litteratur, teater, film, cirkus och dans och så vidare.
- Det ska vara lättillgänglig kultur. Vi placerar våra arrangemang där folk rör sig, i restauranger och på öppna platser, utom- och inomhus. Det är bara när vi har större akter som vi håller till i Aula Nordica, tillexempel när vi hade Laleh i höstas.
- Vi arrangerar saker två gånger i månaden, som regel mot slutet av veckan, oftast vid lunchtid.
- Nätverkstanken är genomgående. Vi samarbetar med många kulturaktörer i stan, och när det är tillexempel jazzfestival eller filmfestival har vi arrangemang kopplat till det uppe hos oss.

 


Någon jazzmusiker blev jag inte, trots Gröna Lund 1979. Jag har valt andra musikaliska vägar, eller, egentligen känns det som om det är musiken som valt åt mig. Det har liksom aldrig funnits några alternativ. Men mer om det i morgon,



 Jonas Ericson

Engagemanget ökar i Umeå

Nästa vecka har jag höstupptaktsmöte med kulturombuden för pensionärsföreningarna. Det är ett möte jag verkligen ser fram emot. Varje pensionärsförening har en person vilken har ansvaret för att föreningens medlemmar får vetskap om de aktiviteter och arrangemang som står för dörren.
Sammanlagt är det 28 kulturombud som träffas på Rådhuset en gång i kvartalet. Dessa människor utgör en stor del av det kitt vilket fogar samman nätverket
KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA. På våra möten diskuterar vi bl.a. vad vi borde göra för att fler Seniorer skall komma sig ut på de olika aktiviteterna.

Forskningen säger att ALLA människor mår mycket bättre av att man aktiverar sig kulturellt och av att man utvecklar sitt sociala nätverk. Meningen med KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA är att skapa möjligheter till att förlänga den friska delen av livet.

Vad pensionärsföreningarnas kulturombud gör är att bredda den egna föreningens utbud via idéer som leder till studiecirklar, aktiviteter och arrangemang riktade till föreningens medlemmar, till de boende på boendeenheterna och till daglediga som inte är medlem i någon förening.

I Umeå har fem pensionärsorganisationer gått samman och bildat något de kallar för VI 5. Detta är unikt och ses, tyvärr, inte med blida ögon i alla kretsar. Personligen tycker jag att det är ett otroligt bra initiativ och ett modigt dito. Varför skall man ordna arrangemang mm. bara för sina egna medlemmar? När man tillsammans kan göra så mycket mer för så många fler.

I starten av KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA var det inte enkelt att entusiasmera Seniorerna i de olika föreningarna, att göra något för andra utanför den egna föreningen.
”Nej det går inte”, ”Så har vi aldrig gjort” och ”Vad får vi för det” var kommentarer jag hörde dagligen.
Nu, efter ett stort antal ”goda exempel” hör jag sällan eller aldrig ovan nämnda kommentarer.
När vi människor inser att vi själva mår bra av att vara positivt behövda ändrar vi bevisligen inställning.

SE MIG
HÖR MIG
RÖR MIG
OCH BEKRÄFTA MIG
är de fyra psykologiska ”ben” vi människor behöver för att må bra. Har vi inte något av dessa ”ben” att stå på duggar depressionerna tätt. Blir man deprimerad riskerar man att dra på sig sjukdomar mycket tidigare än vad som, i många fall, är nödvändigt.

Seniorer som brutit sin isolering och gått ut och blivit volontärer har haft stöd av studieförbunden och personalen på boendeenheterna. De har skapats studiecirklar både utanför och inom boendeenheterna.  De som engagerat sig vittnar om att volontära insatser, av detta slag, ger dem personligen mycket mer än vad de själva tycker sig bidraga med.

Ett bevis på att engagemanget ökar i Umeå är den arrangemangsstatistik vi årligen sammanställer. 6653 arrangemang utförda år 2005 talar sitt eget språk.

Så nästa vecka kavlar vi upp ärmarna för att diskutera och entusiasmera varandra i pensionärsföreningarnas kulturombudsgrupp. Här skall planeras inför höstens och vinterns aktiviteter! Ingen av er tror väl att vi vinner Kulturhuvudstadsåret utan att vi alla, gamla som unga, hjälps åt?

I och med detta är min vecka som bloggare över. Jag har försökt att ge er ett axplock av vad KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA innebär. Människor som har mycket att berätta brukar säga: ”Jag skulle kunna skriva en bok.” Det är just det vi har gjort…

Boken är tänkt som en manual där intresserade kan ta del av hur vi lagt upp arbetet här i Umeå. Vi har sex års försprång framför andra kommuner och vi vill, med bokens hjälp, sprida våra erfarenheter. Varför uppfinna hjulet fler gånger än det är nödvändigt.

SÅ HUKA ER! NU LADDAR SENIORERNA, OCH NÄTVERKET RUNT DEM, OM MED SIKTE PÅ ATT UMEÅ SKALL BLI KULTURHUVUDSTAD ÅR 2014!


Generationer i samverkan

Nu börjar det kännas som om hösten är på väg och jag som önskar att det alltid vore sommar!
Bussarna jag åker med morgon och kväll är fyllda av ungdomar som börjat sin hösttermin på Umeås gymnasium.

För mig och KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA innebär terminsstarten att ”Generationer i samverkan” står närmast på prioriteringslistan. Det är en del av den verksamhet vi bedriver. Här arbetar vi för att hitta naturliga mötesplatser för unga och Seniorer.

För att känna sig trygg i ett samhälle krävs det att man känner respekt, inte rädsla, för varandra. Många seniorer är rädda för ungdomar. Man går sällan ut ensam, speciellt inte på kvällarna efter mörkrets inbrott.

Många unga känner inte någon äldre person. Far och morföräldrar bor kanske på annan ort. Några andra seniorer kommer man mycket sällan i närmare kontakt med. Att det finns människor på boendeenheter och att de bär sig lite annorlunda åt skrämmer ungdomarna. ”Generationer i samverkan” är ett försök att överbrygga generationsklyftan.

Varje år besöker barnen på de flesta av Umeås dagis ”sitt” boende. Man sjunger vackra sommarsånger, man är lucior och på påsken besöks nästan alla boendeenheter av små påskkärringar. De flesta barn älskar att klä ut sig och att uppträda. En tacksammare publik än de som bor på en boendeenhet torde knappast gå att uppbringa.

Samverkan mellan generationer
Dragonskolans byggelever snickrar ihop blomsterlådor på ”fot” så att de äldre skall kunna sitta i rullstol och påta i jorden. Med elevernas hjälp växer sakta men säkert små ”sinnenas trädgårdar” upp på några av Umeås boendeenheter. Mycket av vad byggprogrammets elever tillverkar i skolan kommer sällan till så stor användning och till så stor glädje som dessa bänkar och lådor. Här tas deras alster emot med öppna armar och glada leenden. De elever som fram på vårkanten levererar sina alster till boendeenheterna får uppleva att de gjort en oerhörd insats. Eleverna växer lika fint som växterna gör i de lådor de tillverkat.

Eleverna på Frisörprogrammet, också den på Dragonskolan, åker ut till två av Umeås boendeenheter någon gång per år. Att
byta skolans frisersalong mot verkligheten på ett boende kan vara omskakande men eleverna gör det och de gör det med glädje.

Möten mellan Seniorer och unga sker i dag även på några av Umeås grundskolor, inte på alla men förhoppningsvis kommer fler skolor att öppna sina dörrar för den resurs som utgörs av våra Seniorer.
Vi försöker skapa en ”resursbank” dit Seniorer, vilka har lust att dela med sig av sina erfarenheter och sitt kunnande, kan anmäla sig för att vara eleverna behjälpliga ute på skolorna.

På Hagaskolan har man redan öppnat dörrarna. Dit kommer damer från Haga Äldrecenter och pratar slöjd förr och nu. TidningsläsningFörsta gången de kom var det till en sjundeklass. Några veckor senare undrade niorna, ”när kommer tanterna tillbaka”. Tanterna kom tillbaka och det blev en lektion i stickning. Seniorer är involverade i ganska mycket på Hagaskolan - Biologi för generationer, Seniorsurf, samhällskunskap är bara några av de ämnesområden Seniorer blivit inbjudna att delta i.

En utav många höjdpunkter, i detta sammanhang, var när eleverna i nian själva bad att få komma till Hagaäldrecenter på Alla hjärtans dag. De hade tiggt tidningar på VK och de hade fixat kaffebröd. De ville gå över till Haga äldrecenter och läsa tidningar för de äldre och bjuda på fika. När man hör och får uppleva något sådant är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Varför skall man göra det förresten? Jag lät mina tårar forsa över mitt leende ansikte.

Även om hösten närmar sig och det är på väg att bli kallt så är det med en hel del värme och ömhet jag ser eleverna stiga på bussen på väg till och från skolorna.

Eleanor Bodel
för
KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA
Umeå kommun
Rådhuset
90184 Umeå
090-163414, 070/255 09 79
eleanor.bodel@umea.se


Jag undrar hur många kommuner som slår det här?

Förra Veckan kom Martin Uddestrand inrasandes på Rådhuset.
”Du, Vill Du ha en cirkus?” slängde han fram på det sätt som bara Martin kan.
Jag såg mig själv mockandes efter elefanter och hästar för det var väl meningen att jag skulle ta hand om cirkusen…Mycket hinner fara igenom hjärnan när man får en fråga av det slaget.
”Vad menar Du”, dristade jag mig till att fråga.
Martin slängde fram en massa affischer och sade. ”Du får 1400 biljetter gratis att dela ut till Seniorerna.”
”Jaha!!!”, blev mitt något lättade svar.
Martin for iväg och återkom efter bara ett litet tag med en kartong fylld med biljetter.
”Ja, då är det väl bara att sätta igång och jobba”, sa han och for iväg med samma hastighet som han kommit in.
Vilken grej!!!! Mycket har jag varit med om i detta arbete men 1400 cirkusbiljetter!!!

Nu, en vecka senare, ringer telefonerna, det är en strid ström av seniorer som kommer in på kontoret för att hämta sina gratisbiljetter. Måndagen den 28/8 kl.13.00 skall bli en rolig dag. Tänk att se 1400 Seniorer på plats i tältet utanför Sky Com Arena (Ishallen på Teg). Seniorer som vill se cirkus med djur och vad allt där tillhör.

Apropå djur…
Många av de Seniorer som bor på boendeenheterna kommer inte att kunna komma till denna Cirkus. Några gör det med hjälp av personal, släktingar och volontärer, men långtifrån alla. Nu tillhör inte detta med Cirkus, och ett sådant flott erbjudande, till vanligheterna och tyvärr måste man acceptera att allt inte kan nå alla.

Vad som dock blivit en tradition är, när den Samiska veckan går av stapeln i Umeå så kommer det renar till några av boendeenheterna varje år. Det hela började med att jag blev inbjuden till planeringsgruppen för nyss nämnda vecka. Samiska veckan är ju till för alla att bevista och man var medveten om att de äldre på Umeås boendeenheter hade Renarsvårt att ta sig till de arrangemang man anordnade. Vi kom överens med ett Samiskt äldre par om att de skulle gå ut till de boendeenheter som så önskade och hålla ett kortare föredrag om Samernas historia och deras sätt att leva. Jippi!
 ”Jag tror att man även skulle uppskatta att få se renar”, sa jag.
Nu höjdes ett och annat ögonbryn…”RENAR PÅ BOENDEENHETER??? Det går inte”.

Ola Rokka är renägare och han tände på idén. Varje år, sedan 2001, får två boendeenheter i Umeå besök av Ola, hans medarbetare, renar med ackjor, under den Samiska veckan.
Att få uppleva glädjen och de äldres minspel när samerna, i sina vackra kläder tillsammans med sina djur, kommer in på boendeenhetens gård är en obetalbar upplevelse.
Idén är också att man bjuder in barnen från närbelägna dagis så att de får åka ackja efter renarna. Detta som ett litet tack för att barnen kommer till boendeenheten och sjunger vackra sommarsånger, är lucior och påskkärringar.

Detta upplägg har genom åren fungerat bara bra. Utom på Umebygdens Sjukhem… Där fick barnen stå tillbaka för två herrar i 90 års åldern. De ville åka ackja själva.

Ola Rockas är en otroligt charmig man. Han ”ser” de äldre. Tack vare Ola, hans medhjälpare och inte minst renarna blir det Samisk vecka även på Umeås boendeenheter. Samiska veckan når fler och det är ju det som är meningen.

Det kommer mera… Nu är kärringen igång… Lite långt blir det kanske men jag måste berätta en sak till:

För några år sedan träffade jag professor Ingemar Nordling. Han arbetade på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och forskade på Natur, Kultur och Hälsa. Ingemar Nordling har skrivit en bok om hur djur påverkar oss människor.
Ingemar Nordling sa att människor som är vana att ha djur omkring sig vill ha det livet ut. När en djurvän flyttar in på en boendeenhet uppstår det problem. Allergier och vem skall ta hand om Fido.
Märkligt nog är det sällan de äldre som är allergiska utan det är oftast någon i personalen som inte mår bra i djurs närhet. Vilket innebär, inga djur på boendeenheter.

Hunden BettyEfter att professor Nordling ingående beskrivit vad ett djurs kravlösa kärlek kan ge, exempelvis, en dement människa, tänkte jag. DETTA är värt att kämpa för. Hundar på boendeenheter!

Jag förde fram idén i den styrgrupp som finns runt KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA.  Tanken var främmande men vi kom överens om att göra ett försök. En förfrågan gick ut till boendeenheterna i Umeå. Tre boenden visade intresse.
OK. Vi försöker.
Vad händer om någon råkar snubbla på en hund, eller om hunden har sönder något, eller om hunden får i sig något olämpligt då de besöker någon äldre? Vem skall ha ansvaret för hunden?
Dessa frågor löstes genom att hundarna skulle ägas av någon i personalen. Hunden måsta vara försäkrad av ägaren och Umeå kommun tecknade en ”hund drulle” försäkring för alla eventualiteter.

På så sätt kom volontärerna Vera, Buster, Elvis och Betty att bli en uppskattad del av personalen på tre av Umeås boendeenheter. Vi får hoppas att det blir fler boendeenheter som välkomnar fyrbenta volontärer.
Bilden på damen med Betty i knät säger mer än alla de ord jag kan skriva.

Slutligen. Tack Martin Uddestrand och Cirkus Skratt för ert oerhört fina och generösa cirkus erbjudande nu på måndag. Tack Ola Rokka och Dina medarbetare, både fyrbenta och tvåbenta. Tack Vera, Buster, Elvis och Betty för att Ni finns.
Det är Ni, och många med er, som ger Umeås Seniorer den guldkant i tillvaron de så väl förtjänar.


Eleanor Bodel
för
KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA
Umeå kommun
Rådhuset
90184 Umeå
090-163414, 070/255 09 79
eleanor.bodel@umea.se


I huvudet på en projektledare

I går var jag och redogjorde för verksamheten KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA inför kulturnämnden. Det känns lite märkligt att kunna presentera att år 2005 arrangerades 6657 arrangemang riktade till Umeås äldre. Märkligt och lite malligt.

För 6 år sedan stod jag inför samma församling. Då presenterade jag planerna för den verksamhet jag stod i startgropen att starta upp. Nog tyckte jag då att man, lite till mans, log i mjugg. I många utav ledamöternas ansikten tyckte jag mig kunna läsa: ”Det där låter nog bra MEN det klarar hon aldrig.”
Nu stod jag där inför nämnden igen. En nämnd som givit mig allt önskvärt stöd under resans gång. Bevisligen har det gått över förväntan bra. Nu var det dags att presentera framtidsvisionerna…

Jag har två utmaningar.
Den första är att komma i kontakt med ”det dolda folket”. Seniorer som lever ensamma hemma och känner sig isolerade. Många av dessa människor har hjälp av hemtjänsten och de får besök av kyrkans diakoner MEN bägge dessa yrkesgrupper har tystnadsplikt. Det är här utmaningen kommer in. Hur når man dessa människor? Förhoppningsvis finner vi dem via barn och släktingar. Kanske forna vänner och bekanta kan ta sig en funderare och ta kontakter som leder till att människor, efter förmåga, på något sätt vill bryta sin isolering och göra ett försök att delta i någon aktivitet de skulle kunna finna intressant. Både diakoner och hemtjänstpersonal har här en viktig roll.

Utmaning nummer två blir att försöka entusiasmera flertalet av Umeås 700 föreningar till att öppna upp för möten med Seniorer.

När jag kommit så här långt i min ”visionsframställan” började jag skönja ett välbekant uttryck i valda delar av ledamöternas ansikten. ”Det där låter nog bra MEN det klarar hon aldrig.”

Kan ni tänka er den glädje en schackspelande Senior skulle uppleva OM det, någon gång i veckan, kom någon från en Schack Klubb och spelade eller bara pratade Schack med en människa som inte utan svårigheter kan ta sig till de lokaler där schack klubben normalt har sina sammankomster. För de allra flesta äldre som bor på en boendeenhet är det hart när omöjligt att utan hjälp ta sig utanför boendets närhet.

Bara för att man blir äldre och väljer att bo på en boendeenhet för att man behöver den hjälp som där erbjuds innebär det inte att man tappat sina intressen.

Fiskare
Tänk om jakt och fiskeföreningarna kunde komma ut till boendeenheterna och bara prata om sin verksamhet. De Seniorer som numera inte orkar delta i jaktlaget och inte tar sig ut på en fisketur har inte mist förmågan att prata. Tänk bara om de fick möjligheten att prata jakt och fiske med folk som fortfarande är aktiva. Att kunna sitta och ”ljuga” en timme om den där jätteälgen de fällt och fiskarnas fisk de en gång dragit iland. Intresset finns men oförmågan att ta sig till sin forna förenings sammankomster gör att man känner sig utanför.

Kan inte människan komma till Kulturen så får kulturen komma till människan.

Kultur???? Tänker Ni… När blev fiske kultur? I verksamheten KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA räknar jag allt från NorrlandsOperan till Ishockey som kultur. Kultur betyder ju det som man odlar… och här odlar vi Livskraft.
...............................................
Eleanor Bodel
för
KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA
Umeå kommun/kulturförvaltningen
Rådhuset
90184 Umeå
090-163414, 070/255 09 79
eleanor.bodel@umea.se


Kulturhuvudstad för seniorer

Umeå Kulturhuvudstad år 2014… Visst låter det spännande… och naturligtvis vinner vi i Umeå! De människor jag träffar har, liksom jag, en vilja att kämpa för att göra ett bara Umeå bättre. Vi är en stad med enorma resurser nu gäller det att vi vågar visa upp resurserna. Med en gemensam kraftansträngning kommer vi att vinna. Själva vinsten är dock inte det viktigaste utan vägen mot målet kommer att bli jättespännande. Jag som tycker så här heter Eleanor Bodel och arbetar i Umeå kommun med en verksamhet vi kallar KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA

Eleanor BodelDe flesta av er vet förmodligen inte vem jag är. För att råda bot på det kommer här ett tappert försök till presentation av mig själv:

Jag arbetar i Umeå men bor i Nordmaling en, i mitt tycke, mycket vacker och trivsam kommun. Det havsnära läget är en av anledningarna till att jag trivs mycket bra. Jag är uppvuxen i Stockholms skärgård och att leva i närheten av öppet vatten är ett måste för att jag skall trivas och fungera.

I Nordmaling har jag nu bott sedan sommaren 1976… Himmel och plättar!!! Det blir hela trettio år. Man blir inte yngre! Visserligen skall man inte nämna en dams ålder men vad sjutton, 58 år är väl ingen ålder att tala om. Jag har två vuxna barn Alex 21år och Judith 19år. Mina barn är adopterade från Sri Lanka och är numera utflugna. En omständighet jag inte riktigt vant mig vid, men det kommer jag förmodligen att göra. Jag är, vad man kallar ”singel” och trivs bara bra med det.

Mitt liv har varit lite brokigt. Jag utbildade mig till herr -och damskräddare på St: Görans Gymnasium i Stockholm. Ett yrke jag inte använt mig av annat än att jag sytt kläder till mig själv och barnen. Efter ett antal år inom artistvärlden (Jo, det är jag som är ”den gamla” popsångerskan) flyttade jag till Nordmaling för att där öppna en restaurang. Rödviksgården, drev jag i 15 år.

Tillsammans med min dåvarande man ägde jag också Temagården ett hem för kemiskt beroende enligt Minnesotamodellen. Ett arbete jag trivdes mycket bra med. Tyvärr gick Temagården i konkurs i samma väva som den svenska ekonomin gick i botten i slutet av 90-talet. Jag satte mig på skolbänken igen och tog den studentexamen jag ”sjungit” bort i min ungdom. Här någonstans började jag även engagera mig i kommunalpolitiken (s) samtidigt som jag var projektledare för ett projekt vars mål var att motivera arbetslösa ungdomar att ta tag i sina liv och sin framtid.

År 2000 började den del av mitt liv jag befinner mig i nu.

Jag är projektledare för en verksamheten KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA här i Umeå. Mitt arbete går ut på att bygga nätverk bestående av alla tänkbara arrangörer, skolor, kyrkor, organisationer, studieförbund, föreningsliv och privatpersoner m.fl. så att de skall rikta sin verksamhet till våra Seniorer. Det är ett fantastiskt spännande och roligt arbete. När inte människan kan komma till kulturen måste kulturen komma till människan. Att skapa plattformar och mötesplatser för Seniorer är ett äventyr bara det.

Nu under juli månad kom boken vi skrivit ut. Boken beskriver tillvägagångssättet i verksamheten. Eftersom vi i Umeå ligger sex år före alla andra kommuner i norden när det gäller KULTUR FÖR SENIORER • KULTUR OCH HÄLSA är min förhoppning att boken skall fungera som en manual för att andra kommuner skall kunna starta upp liknande verksamheter.

Budskapet om denna vår verksamhet sprider jag för fullt. Jag sitter med i  SFFF:s styrelse. Glädjande nog sitter jag även med i gruppen runt Landstingets nationella satsning ”Kultur och i vården”. Jag är också med i styrgruppen gällande ”Kultur och Hälsa i nordisk samverkan”.

Folkhälsofrågor är mitt intresse och våra äldres väl och vä ligger mig varmt om hjärtat. Tyvärr finns det mycket att göra för att våra äldre skall finna livsglädje. Det är inte alltid man fylls av stolthet då man i massmedia läser om hur vi, på många håll, tackar de människor som en gång byggt upp vårt samhälle.

Under den tid jag har fått erbjudande att skriva kommer jag att försöka ge er en bild av hur arbetet fungerar. Vi kan kalla det ”I Huvudet på en Projektledare”.
..............................................
Eleanor Bodel
för
KULTUR FÖR SENIORER• KULTUR OCH HÄLSA
Umeå kommun/kulturförvaltningen
Rådhuset
90184 Umeå
090-163414, 070/255 09 79
eleanor.bodel@umea.se

Kameran och bilden

Nu avviker jag kanske från det som alla vill att jag ska blogga om-Umeå Open-men det bryr mig inte så mycket. Projektledaren för Kulturhuvudstadsåret, Fredrik Lindegren får väl stämma mig då.
Så här ser han ut, om ni inte visste det redan:
Fredrik Lindegren

Jag skulle hellre vilja tala om mitt största intresse näst musiken, som är fotografering.
Förra året startade  jag eget företag för att kunna förverkliga min dröm att kunna tjäna pengar på mitt plåtande. Firman är fortfarande i uppstartsfasen men jag har fått ett gäng kunder, gjort en egen
hemsida och plåtat en massa fina människor.

Det pratas ju ofta om att det publiceras så hemska och morbida bilder i tryckta medier idag. Men var det så mycket bättre förr? Jag plockade fram en av mina fotoböcker ur bokhyllan; "Kamera 60" heter den och är ett  samlingsverk med bilder från nyhetsåret 1960 sammanställt av Gert Engström och med texter av Jolo.
82793-36

Jag häpnade första gången jag bläddrade igenom den. Några exempel:

  • Ruth Snyder, dömd för att ha mördat sin make, fotograferad under pågående avrättning i elektriska stolen i Sing-Sing. Det är suddigt, det är vulgärt.
  • Två älgjägare vådaskjutna till döds utanför Råneå. Liken ligger i förgrunden med händerna fastknutna över magen. I bakgrunden står resten av jaktlaget och ser mest likgiltiga ut.
  • Birmingham; en 60-årig man klättrar ut på en balustrad för att ta sitt liv. På bilden sitter han med benen dinglande över kanten. Han har två tekoppar bredvid sig som han druckit ur.
  • Den otäckaste av bilderna, den som hemsöker mig långt efter att jag stängt boken är den på poliskonstapel Lars-Olof Jansson som hukande springer över en frusen sjö. I famnen håller han en livlös sjuåring. Sjuåringen och hans äldre kamrat hade hamnat i en råk när de tolkat på skridskor på isen utanför Arvika, barnets liv var redan förlorat då bilden togs.
  • Och så den sista av mina exempel, en bild som jag inte ens tror att Expressen eller Aftonbladet skulle trycka; den blott 25-åriga taxichauförren Berit Lundqvist, rånmördad längs en övergiven skogsväg i Bandhagen. På fotografiet, taget utifrån och lite ovanför taxibilen ser man hennes kropp inne i kupén, märkligt hopsjunken över ratten.
 Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Kanske att nyhetsfotografierna har varit minst lika råa förr, om inte råare ibland.
Det finns ju naturligtvis humoristiska inslag i Kamera 60 också, en naken tjej som jagar bort en ilsken svan med ett metspö är helt absurd och komisk. Ett måste i den fotointresserades bokhylla, om du frågar mig.

---

Det var allt för mig och mitt bloggande. Hoppas att vi får kulturhuvstadsåret 2014 som en följd av mina alerta och välformulerade inlägg.

Adjö.

Who´s gonna drive you home?

Ursäkta uppehållet. Det beror på två saker:

  1. Familjens fina Saab har kastat in handduken. I fredags så ville inte motorn snurra längre. Dagen innan hade vi haft inne den på service, det känns fruktansvärt irriterande och förnedrande. Nu väntar jag bara på ett samtal från verkstaden där någon mansperson med tillkämpat myndig stämma ska förklara för mig varför det inte var deras fel att vår bil gick sönder 12 kilometer efter att den lämnat deras verkstad. Giv mig styrka.
  2. Internetuppkopplingen hemma i lägenheten har varit borta sen i fredags. (Heja Telia!) Det har varit ganska skönt faktiskt, kan jag konstatera så här i efterhand.  Måste-kolla-mailen-stressen  tynade bort redan på lördagen. Utan bil och internet fanns det bara en sak kvar att göra: STÄDA!
Jag borde ju skriva något om Umeå Open också. Nu har jag hunnit så här långt in i det här inlägget utan att ha nämnt festivalen mer än en gång!
Den här veckan ska ägnas åt möten med
Umeå Folkets Hus, Britny och Serif. Budgeten ska finslipas och hemsidan uppdateras.
Och så ska jag samla ihop festivalens styrgrupp efter sommaruppehållet.

På återhörande.



För övrigt:

Det borgerliga blocket drar ifrån. Hurra.
82793-34
                         Foto: SVT





Men at work

82793-33
Den fjärde november kommer Umeå Open att yngla av sig.
Vi som gör festivalen kände att det är så sjukt trist i Umeå på senhösten (ja, vi vet att Jazzfestivalen finns, men kom igen!) att det behövdes ett ljus i mörkret att vandra mot. En hoppingivande urladdning så full med energi att det skulle finnas en möjlighet att överleva vintern i väntan på den sista helgen i mars.
Konceptet är enkelt; vi planerar en endagsvariant av vår-Umeå Open med två eller tre scener (det är inte klart ännu) och ett gäng sjukt fräsiga artister.

Läste i
Jens Choongs eminenta blogg (go Jens!) ett härligt citat från vår härliga f.d. kulturchef Vladimir Oravsky. Den karln var ju som en installation, eller ett practical joke om man så vill.
(Umeå Open-kontoret är förresten Vladdos gamla ämbetsrum, hoppas inte att vansinnet sitter kvar i väggarna...däremot har vi en svinstor byst av Gustav II Adolf som blickar strängt ner på oss när YouTube ter sig mer lockande än arbetet)

Ett kulturchefscitat jag gärna delar med mig av var från en av Oravskys föregångare, Yngve Björklund:
-"Det finns så himla många föreningar i den här stan", suckade han trött.

Visst är det en härlig inställning! Mer sånt! Kanske kunde alla aktiva kulturutövare gå samman i en enda stor förening så det blir lättare för tjänstemännen på kommunen?




Näste man till rakning

Till alla er som hittat till den här bloggen: Välkomna.
Undertecknad försöker finna trygghet hos en norrländsk fura

Mitt namn är Andreas Nilsson. Jag bor här i stan och när jag inte kramar träd så jobbar med Sveriges bästa festival: Umeå Open.

Att sitta här på UO-kontoret en regnig onsdag och få en kulturhuvudstadsblogg i knät kan ju låta kul. Få ett forum att uttrycka sig, göra sin röst hörd och allt det där.
 Men fem minuter efter att jag tackat ja bröt svett ut ur min panna, och jag lovar, det var inte det kvava vädret som orsakade den reaktionen. Utan en rädsla för att inte ha något att säga. En dödssynd i såna här sammanhang. Jag tittade milt irriterat på Kickis blogg och förberred mig för en massiv skrivkramp. Den kvinnan hör till den kategorin människor som jag avskyr (och avundas djupt); de människor som spottar ur sig A4-sida efter A4-sida så fort de nuddar ett tangentbord. Känner mig som huvudpersonen i Pölsan som skriver stående vid en pulpet. Att varje knapptryckning måste betyda någonting alldeles extra. Texten rinner inte bara ur mig i nån stream-of-consciousness. Tyvärr.
I fortsättningen ska jag däremot försöka nämna Umeå Open så ofta det går i den här bloggen utan att den blir nedplockad.
Sa jag att jag jobbar med Umeå Open?

I morgon ska jag berätta om varför Umeå Open är viktigt för vår stad, utan att använda för många floskler.

Äntligen höst!

Umeå


Äntligen är det höst!
Kanske ett vågat sätt att uttrycka sig på såhär på sensommaren, men efter att ha jobbat med planering och förberedelser de senaste sex månaderna känns det spännande att närma sig mållinjen. Den 14-20 september hålls Umeås 21:a internationella filmfestival på Folkets Hus, och det ligger som vanligt mycket arbete bakom årets festival. Ansökningar och anmälningar fyller skrivbordet samtidigt som festivalprogrammet sakta men säkert utkristalliseras. Vilka gäster kommer i år? Vilken film ska öppna festivalen? Vilket är årets tema? Många är frågorna, och snart kommer kulturlivet i Umeå att få sin årliga dos av kvalitativ film från hela Sverige och världen. Kommer du att vara där?

Under min vecka som bloggare kommer jag att reflektera över kulturlivet i Umeå och dess framtid, främst ur filmfestivalens synvinkel.

Vi är alla med och påverkar, utan publik blir det ingen föreställning!


/Maria Engström
Festivalproducent, Umeå Internationella Filmfestival



stränder 4 Libanon

Tyvärr hann jag inte bli en van bloggare och bloggandet känns fortfarnde lite exhibitionistiskt.

Fortsatt nedräkning:

Kriget i Libanon fortsätter idag.

Jag kommer att åka till Iran snart.

Jag badar i Nydalasjön ikväll.

Var är 2014? var är kultur?

Absurt!!!!

Absurt kan det lätt kännas under den gassande solen i Umeå.
Det jag önskar är att var och en gör det de är bra på inför kultur 2014.

 

Bästa hälsningar, Fariba

Imorgon skriver Maria Engström.