Första och sista gången

I slutet av maj åkte jag båt och passerade en ö med en brant klippvägg. Tanken slog mig redan då och jag frågade mannen som körde båten om någon klättrat där tidigare. Inte vad han visste och han visste inte heller om det skulle gå att göra det. Men jag hade svårt att släppa tanken. Jag kan ingenting om klättring, jag gillar inte ens att stå på en stol och skruva i en glödlampa. Tillslut frågade jag en kille som klättrar vad han trodde, och trots att han var lite skeptisk så bestämde vi oss för att göra ett försök. Efter mycket arrangemang med båt, datum som passar alla och många böner till vädergudarna blev det av i går. 

Väggen visade sig vara klätterbar och jag fick åter min höjdskräck bekräftad, trots att jag inte var i närheten av särskilt branta partier. Tiden sprang iväg och jag fick egentligen inte de bilder jag kommit för att ta. Efter ett ofrivilligt dopp för en av klättrarna var vi tvungna att  packa ihop eftersom båten väntade på oss. 

Men nu vet vi att det går. 

Nu ska vi bara hitta en helg till när allting stämmer och göra det en gång till!

 

Med det är min vecka som bloggare över och det är dags att säga tack för mig och önska alla en fortsatt härlig sommar!

 


Sommarlek

I år tänkte jag att jag skulle leva min sommar lite annorlunda. Alla andra somrar bara rinner iväg, utan att jag egentligen gör något. De glider helt enkelt ganska obemärk förbi i mitt liv. 

Sagt och gjort. Valet stod mellan att köpa en mountainbike och börja cykla i skogen, kändes lagomt spännande ... eller köpa en kite och börja med kitesurfing. Valet blev inte så svårt – det blev kite. 

Men det var först i helgen jag fick tag i grejerna och kunde ge mig ut på premiärtur. Inte så kaxig längre försökte jag kontrollera draken som inte riktigt gjorde som jag ville alla gånger. 

Det var i måndags. Varje dag i veckan har jag sedan försökt ge mig ut igen. Men antingen har de blåst för lite eller för mycket för en nybörjare som jag. Mer än en gång har jag funderat på vad jag egentligen gett mig in på. En cykel hade i alla fall väntat på mig i både regn och sol, med- och motvind.  

Så i dag var det äntligen dags igen. Och det är roligt, ibland lite skrämmande, men jag är övertygad om att det är värt att vänta på. Och ändå har jag inte stått upp på brädan ännu. 

Men kanske, om jag har tur, kan jag göra det innan nästa vecka är slut.

 

Så här ska det se ut. Men där är inte jag, än!


Om att frysa i mitten av juli

Det är kallt ute, bara 11 grader. När jag cyklade hem från jobbet i natt önskade jag nästan att jag hade mössa. Men bara nästan. Var är de varma sommarnätterna som lockar till nattligt bad och sena hundpromenader?
Inte för att jag badar så mycket, är en liten badkruka. Och sena hundpromenader blir det oavsett väder. Men ändå!
Kalla nätter får mig att längta till hösten och fjällen. 
Klara färger, ren luft, lite snö på topparna och frostnupet ris när man vaknar om morgonen. En enkel stuga med vedkamin, ett glas vin och stearinljus. 
Kan det bli så mycket bättre? 





Jazz?

Jag vet var jag hade velat vara i kväll. Inte på jobbet. 

Nej, utan på Stockholm Jazzfestival. 

Jag gillar inte jazz, inte alls. Men när huvudnumret är Mary J Blige, då hade det varit värt att åka dit. 

Fast jag får skylla mig själv. Hade ingen som helst aning om att hon skulle dit förrän i helgen, för vem kunde tro att hon skulle dyka upp på en jazzfestival?? Som det verkar just nu tycker inte recensenterna att det var en så lysande spelning -besvikna över att den var kort och sömning.

Men den hade garanterat slagit en kväll på jobbet.

 

Läste om en familj i Göteborg som döpt sin flicka till Luleå. Tydligen ett barnprogram, men även det har jag helt missat.


Dialekt

För ett par dagar sedan ringde en journalist från södra Sverige till mig. Hon undrade om jag ville fota en tjej till en artikel hon skulle skriva. 

Självklart, sa jag och vi pratade en stund. Mot slutet av samtalet fick jag telefonnumret till tjejen jag skulle fota och för att få numret rätt upprepade jag siffrorna hon gav mig. Mitt i numret slutade hon och började i stället skratta. 

Lite lätt förvirrad avvaktade jag tyst för att se om jag skulle få en förklaring till det roliga. Själv förstod jag inte humorn bland sjuor och treor.

–  Du låter så gullig, utbrast journalisten efter en stund. När du säger sju, det låter så gulligt. Själv låter det som att jag bräker när jag pratar med min grötiga dialekt.

Vad säger man? Tack, eller? 

Att jag inte kan uttala ö som en äkta västerbottning får jag höra då och då, men ingen har tyckt att mina sjuor är gulliga tidigare.

 

Dialekter är roliga. Framför allt alla småord och uttryck som inte går att översätta till rikssvenska. De bara är. Och oftast är de så bra.