När kastanjerna blommar är jag...
Mina första 11 år tillbringade jag i en karg och usel fjälltrakt där det mesta hukade lågt utom möjligen en och annan gran. Sen flyttade familjen till Uppland. Där fick jag se enbuskar som var höga och toppiga som dem i kamratpostens korsord och inte såna där trassliga, lågkrypande snår som vi hade hemmavid. Och så lövträden, de stora lövträden!!! Lindarna och almarna och kastanjerna...
Jag tror att det är direkt avgörande för Umeås möjlighet att bli en verklig kulturstad om vi kan få stora lövträd att leva, trivas och växa. Förutom att vi har en väldig massa välmående björkar är det lite si och så med den saken. Vi måste vara oerhört rädda om de vi har, se dem, vårda dem, uppskatta dem. Och absolut inte ta bort dem som något ljushuvud föreslog för några år sedan beträffande den eken som pryder Vasaplan utanför Folkets hus.
På mitt eget ansvar har jag tagit kastanjeträden som växer på Ålidhem mellan Fysikgränd och Pedagoggränd. Jämfört med de stora och ålderstigna kastanjer som man kan se i södra Sverige är de inte så imponerande. Men tänk vilken kamp att överhuvudtaget överleva på den stenlagda myren!. Ett par av dem är lite knotiga och förtvinade men några växer för varje år och ger både spirande blommor och taggiga frukter.
Jag minns en palestinsk kompis som en gång kom sprudlande glad efter att ha varit hos doktorn för sin ständiga huvudvärk. Doktorn hade sagt att det inte var konstigt att han mådde dåligt. Ta ett träd från ditt hemland och plantera det här. Hur tror du det kommer att må?. Ja ha, sa jag men blev du botad?. Botad och botad. Han såg mig, han förstod vem jag är!
Både kastanjerna och min kompis (som jag hoppas mår bättre nu) är med sin kamp för att kunna leva här bra symboler för det Umeå jag bor i.
I år tänker jag fira dem med en liten kastanjefest första lördagen de blommar. Jag tänker ta min utegrill, några trevliga människor och något gott med mig till lekplatsen där de växer. Häng på! De behöver känna att de är uppskattade.
