Tisdag kväll
När jag kom hem efter mötet med norrmännen var jag tvungen att sova.
Tänk att man ska vara så svag att man ska bli helt slutkörd
av en bussresa fram och åter till jobbet och två timmars möte.
Men nu känner jag mej piggare…
Jag tänker på Rozitas inlägg i bloggen "Tisdag morgon",
kan man inte vara stolt som vanlig svensk,
inte bara som same eller chilenare.
Det där har jag också tänkt på. Jag är ju svensk också. Och same.
Om man tar det där med sameslöjd till exempel.
Eller duodji som det heter på samiska.
Som det är nu måste man vara same för att få kalla sina alster för sameslöjd.
En icke-same som använder samisk slöjdteknik får inte kalla sina alster sameslöjd.
På ett sätt kan jag förstå att det är på det viset
– exklusiviteten blir ju ett säljargument för den same,
som vill försörja sig på sin konst.
Det är alltid ekonomiskt fördelaktigt med monopol för den som säljer.
Men samtidigt skulle den samiska slöjdkulturen kanske bli ännu mera spridd,
om fler hade rätt att vara delaktiga i den.
För kulturens skull blir monopolet begränsande.
Som ”genskötare” vet jag att 80 procent av alla västerbottningar
bär på samiska genmarkörer i sitt blod.
Någonstans långt tillbaka har de flesta av oss kanske
en mormors mormors mormors mormor,
en gammel-ahkka med höga kindkotor, sneda ögon
och den där speciella förmågan att känna tillvarons innersta hjärtslag i naturen.
Jag tror inte att hon, vår gammel-ahkka,
skulle önska att bara några av hennes barnbarns barnbarns barnbarn,
de mest renblodiga, förde den samiska kulturen vidare.
Vilken mormor skulle tänka så?
Vilken mormor gör skillnad på olika barnbarn
beroende på vilka föräldrar de har råkat få?
Jag skulle önska att delaktigheten i den samiska kulturen var större.
Att det var lika självklart för en Västerbottning att säga:
”Några av mina förfäder var samer”,
som det är för en skåning att säga: ”Några av mina förfäder var vikingar!”
På samma sätt tänker jag om min jiingi-jojk.
En jojk till mångfalden.
Det vore verkligen stort om 25000 scouter från hela Sverige
fick pröva på att jojka på sydsamiskt sätt
på det jättestora scoutlägret i Skåne nästa sommar.
Inte många av dem som är där kommer att vara samer.
Men kulturen kan alltid bli mycket större än folket.
Det är så kulturen håller sig levande.
Ju fler som lär sig att jojka, ju säkrare håller sig jojktraditionen levande.
Ju fler som lär sig duodji ju säkrare håller sig slöjdtraditionen levande.
Det är vad jag tänker om sameslöjd och om jojk.
Samekultur är en del i den svenska kulturen.
Samernas historia är en del av den svenska historian.
Jag skulle önska att fler svenskar delade den känslan.
Jag vet inte vad det beror på eller vems fel det är att den allmänna delaktigheten i samekulturen är så låg. Det måste vi ändra på! Själv vet jag mer om den amerikanska ursprungsbefolkningen än vår egen! Och mer om cowboys än renskötare...
Giitu! Tack för det du skrev! Både kunskapsmässigt och känlsomässigt är det som jag ser det, också.
Jag har ganska nyligen tagit reda på det jag ville veta om mina närmaste samiska anor.
Men även innan jag visste något ville jag vara med och förvalta en del av det samiska arvet, ordförråd särskilt ortnamn är ju viktiga.
En del av vår omvärldskunskap som är viktig oavsett vilka våra föräldrar är.
Själv kände jag att jag behövde släktforska innan jag kunde våga ta plats i samiska kretsar.
Men jag tycker att man egentligen inte ska behöva känna så... Människors intresse ska vara välkommet
ändå, utan stamtavla.
Tyckte att det du skrev var otroligt bra.
Vi måste få fler svenskar att vara medvetna om våran kultur. Jag går i en skola med endast "rena" svenskar. De visste praktiskt taget ingenting om deras usprungsbefolkning innen de träffade mig. Bara att de levde i norr och hade hand om renar. Så för mig började den långa processen att berätta för dem om hur samerna har det idag etc.
