Glesbygdsvecka
Nej men här blev det ju inte mycket skrivet.
Jag har varit i glesbygden och sett efter om moderniteten finns eller inte finns.
Med detta har följt att man undvikit internet. Men nu så.
För dem som önskar svar på frågan finns inga raka sådana att få. Men er i kustlandet kan jag bara hälsa:
"(Go West) Life is peaceful there
(Go West) In the open air
(Go West) Where the skies are blue
(Go West) This is what we're gonna do"
Synd och skam är bara att man missat allt som hänt under denna vecka.
I förra inlägget råkade jag visst glömma att presentera mig.
Mitt namn är Carl Åkerlund, och jag är textarbetare och scenkonstnär.
I arbetsmarknadsmässiga termer gör det mig till en frilansande kulturarbetare.
En av de intressanta frågorna, lite själviskt kanske, tycker jag är vilka möjligheter som det här spektaklet kulturhuvudstad kan medföra för alla fullt formidabla frilansande skådespelare, musiker, dansare, konstnärer, författare (etc...) - som lever och försöker verka i Västerbotten. Hur klarar alla sig?
I de förslag på projekt jag läst inför kulturhuvudstadsåret finns väl fullt av tjusiga satsningar, på fasta scener, namnkunniga gästspel och institutioners eviga liv, men liten förståelse så vitt jag kan se för vilken stor skillnad alla dessa fria kulturarbetare och konstnärer gör. Beror det på att vi är oorganiserade och saknar framförsikt, eller beror på att någon hört dåligt på det örat? Det är ju värt att diskutera, inte minst så att en kan känna att anledningarna att stanna och gräva där en står är fler än möjligheterna att fly fältet och ställa sig och krafsa i andras rabatter, om det nu är vad valet står emellan.
Fridens liljor
/
Carl Åkerlund
Jag har varit i glesbygden och sett efter om moderniteten finns eller inte finns.
Med detta har följt att man undvikit internet. Men nu så.
För dem som önskar svar på frågan finns inga raka sådana att få. Men er i kustlandet kan jag bara hälsa:
"(Go West) Life is peaceful there
(Go West) In the open air
(Go West) Where the skies are blue
(Go West) This is what we're gonna do"
Synd och skam är bara att man missat allt som hänt under denna vecka.
I förra inlägget råkade jag visst glömma att presentera mig.
Mitt namn är Carl Åkerlund, och jag är textarbetare och scenkonstnär.
I arbetsmarknadsmässiga termer gör det mig till en frilansande kulturarbetare.
En av de intressanta frågorna, lite själviskt kanske, tycker jag är vilka möjligheter som det här spektaklet kulturhuvudstad kan medföra för alla fullt formidabla frilansande skådespelare, musiker, dansare, konstnärer, författare (etc...) - som lever och försöker verka i Västerbotten. Hur klarar alla sig?
I de förslag på projekt jag läst inför kulturhuvudstadsåret finns väl fullt av tjusiga satsningar, på fasta scener, namnkunniga gästspel och institutioners eviga liv, men liten förståelse så vitt jag kan se för vilken stor skillnad alla dessa fria kulturarbetare och konstnärer gör. Beror det på att vi är oorganiserade och saknar framförsikt, eller beror på att någon hört dåligt på det örat? Det är ju värt att diskutera, inte minst så att en kan känna att anledningarna att stanna och gräva där en står är fler än möjligheterna att fly fältet och ställa sig och krafsa i andras rabatter, om det nu är vad valet står emellan.
Fridens liljor
/
Carl Åkerlund
Kommentarer
Postat av: Ola
Vet inte vilka propositioner du sett. Ansökan är ju inte inskickad än och förmodligen inte ens färdigskriven. Jag förutsätter att fler än bara institutioner kommer att vara viktiga delar av kulturhuvudstadssatsningen.
Postat av: Carl
Under våren blev jag tillsammans med flera andra Umeåbor (i flera olika vändor, så vitt jag förstått) ombedda att läsa, ta del av och kritisera en mängd förslag som kunde komma att bli aktuella inför den slutliga ansökan. I samband med detta tyckte jag mig kunna konstatera att det saknades idéer på det område jag beskriver. Förhoppningsvis åtgärdas detta till det slutliga förslaget!
/Carl
Trackback
