umea2014

Jag är känd nu. Inte superkändis kanske, men lite lokalt så där och mest på kommunal nivå. Jag ställde nämligen upp på ett litet boktipsande reportage i Insidan, Umeå kommuns personaltidning. Den har en enorm genomslagskraft med tanke på folks reaktioner.

I fredags kom lönen - och med den jag, min Harley och mina tips på sommarläsning. Redan samma dag vid lunchtid frågande den förste okände kommunanställde om jag var jag. Precis så sa han: "Visst är det du?" "Jo" svarade jag lite tvekande. Man är ju ovan sådana frågor vid mjölkdisken på ICA, men jag var ju onekligen mig själv. "Snygga bilder" sa han sedan och poletten trillade ned - hårt. Hjälp, tänkte jag men försökte samtidigt le lite vackert, som på bilderna av mig.

På parkeringen anföll nästa. "Kul grej det där i Insidan". Nu var det en halvobekant person som också kör motorcykel och jag började förstå hur det känns att leva i rampljuset. Kanske man ska sminka sig innan man går på affären? Eller nej, bättre att låta bli så känner dom kanske inte igen mig...

Nu har det snart gått en vecka och den värsta hysterin har lagt sig. Jag kommer återigen att falla ned i det anonymitetsträsk jag tidigare befunnit mig i. Liksom fjolårets Idolvinnare så får jag acceptera att ljuset riktas mot någon annan nästa månad. Men det kan jag leva med.

Det finns för övrigt en vissångerska och trubadur som heter Maud Lindström också. Det var en låntagare som upplyste mig om detta och om man Googlar mitt namn så kommer hon upp före mig. Det kan jag också leva med.

Som ogift hette jag Olofsson - Maud Olofsson. Tänk er hur det skulle vara idag. Det vet jag däremot inte om jag hade kunnat leva med...