Dialekt
För ett par dagar sedan ringde en journalist från södra Sverige till mig. Hon undrade om jag ville fota en tjej till en artikel hon skulle skriva.
Självklart, sa jag och vi pratade en stund. Mot slutet av samtalet fick jag telefonnumret till tjejen jag skulle fota och för att få numret rätt upprepade jag siffrorna hon gav mig. Mitt i numret slutade hon och började i stället skratta.
Lite lätt förvirrad avvaktade jag tyst för att se om jag skulle få en förklaring till det roliga. Själv förstod jag inte humorn bland sjuor och treor.
– Du låter så gullig, utbrast journalisten efter en stund. När du säger sju, det låter så gulligt. Själv låter det som att jag bräker när jag pratar med min grötiga dialekt.
Vad säger man? Tack, eller?
Att jag inte kan uttala ö som en äkta västerbottning får jag höra då och då, men ingen har tyckt att mina sjuor är gulliga tidigare.
Dialekter är roliga. Framför allt alla småord och uttryck som inte går att översätta till rikssvenska. De bara är. Och oftast är de så bra.
