Smått chockad eller glatt förvånad
Dagens rapport från Vindelns tätort rymmer skarpa kontraster och märkliga omsvängningar. Visst är vi alla mer eller mindre ombytliga, men igår tyckets hela samhället drabbat av svängningar i humöret. Och vädret spelade med, men inte på det sätt man kunde tro. Den vanliga vardagliga lunken rådde inte längre. Det fanns inte kvar mycket av förutsägbarhet.
I går morse var det ljumma vindar och tö, och jag drog in de sydliga vindarna i min näsa och fylldes av minnen från en barndom i söder. Smått salig promenerade jag bort mot Ica, som ligger i storkorsningen, med kommunhuset mitt över. Redan första ansiktet jag mötte var vresigt och buttert, och blicken jag fick var stingslig. Och så fortsatte det. Svarta gestalter som glädjelöst tog sig fram, som om varje steg smärtade, varje minut liv var svår att uthärda. En sammanbitenhet jag aldrig mött förut, inte ens i katakomberna under Hällnäs fd. sanatorium. Mitt eget ansikte gjorde försök att bli likt deras jag mötte, men jag stod emot och tvingade läpparna till ett konstant, men stelt leende.
Utanför Ica var det en hel hop av dessa dysterkvistar, men nu gnällde man så förbaskat på att inte dörrarna var öppna. Man bankade på dem, man skrek okvädningsord till personalen därinne. Jag var oförsiktig nog att påpeka att Ica aldrig öppnar före klockan nio, och klockan var nu bara 8.45. Då morrade man åt mig och höjde sina nävar som till slag, varför jag retirerade baklänges över gatan och in i kommunalhusparken, men det var som att hamna ur askan in i elden. Först nu hörde jag och förstod att det pågick ett möte där i parken, en man stod och gnisslade tänder framför mikrofonen, Och åhörarna muttrade instämmande. Det var komiskt och jag skrattade obetänksamt till. Den totala tystnad som följde och de djupa svarta blickar som riktades mot mig fick mig att snabbt inse se mitt misstag och jag smet iväg.
Jag sökte mig in på Vindelbagaren, och inte ens en dag som denna kunde jag annat än trivas där inne, även om personalen syntes en aning plågad, vilket jag aldrig sett förut. Men kaffet smakade bra, och gav mig mod att gå ut på Häradsvägen igen. När jag öppnade dörren möttes jag av en bitande kyla, ett i sanning osannolikt väderomslag.
En stor gestalt kom hastigt emot mig, och jag hukade och drog in huvudet. Men istället fick jag en jag stor kram och hörde ett bullrande skratt. Det var en man som jag kände igen men inte hade någon relation till.
-Du, sa han till mig, du måste se det här. Jag har skrivit en förbaskat fin dikt till frugan, och jag som aldrig brukar skriva. Jag vet inte vad som flög i mig.
Knappt hade jag hört hans rader förrän ett annat inspirerat väsen föll över mig och började veckla ut en stor ritning framför mina ögon.
-Du förstår, jag har löst det. Det är ju så här jag ska bygga om husvagnen. Allt hänger på den där väggen och var man sätter den. Jag kom på…
Jag fick slita mig loss med en ursäkt, och lätt förvirrad fortsatte jag Häradsvägen fram i den isiga vinden, som fick de pratglada människor som fyllde gatan att virvla fram som i en dans.
-Du där, ropade en kvinnoröst från en balkong på andra sidan gatan, kom upp ett tag, så ska du få smaka ett te som inte är av denna världen. Och bilderna, du måste se bilderna. Fantastiska!
Det var en sådan klang och glädje i hennes röst att jag inte kunde stå emot. I den trånga lägenheten var det trängsel och jag fick genast en varm kopp i mina frusna händer, och teets arom gjorde mig lycklig. I vardagsrummet pågick en diabildsvisning som var svår att få grepp om. Det var ett persongalleri av människor från orten som förevisades, jag kunde känna igen många av dem, trots att samtliga blundande och höll sina armar rakt ut från sidan.
-Det är mina änglar, sa kvinnan, hela Vindeln är full av änglar. Ser ni inte?
Jag blev sittandes kvar rätt länge, och somnade i fåtöljen jag erbjudits plats i. När jag vaknade var rummet tomt, förutom att kvinnan satt sovandes i annan fåtölj. Jag smög ut. Och allt verkade återigen normalt. Helt normalt.
Kära vänner, så kan mina dagar se ut här i Vindeln.
